tisdag, december 30, 2008

En politik utan försonande drag

Ledarsidorna tillhör de slags inrättningar som en del förutspår blir överflödiga i framtiden. Det må nu bli hur som helst med det. Fortfarande håller de dock stånd som opinionsbildande kraft genom att dra till sig de bästa skribenterna. Ändå är det föga troligt att det bland den uppväxande generationen finns så många förmågor som vill ägna sig åt vad flertalet idag anser vara en rätt trist verksamhet.

En tidning som definitivt står för en förlegad variant av opinonsbildning är Norrländska Socialdemokraten. Igår var det kölhalning av moderaternas regionalpolitik som gällde på dess ledarsida. Inga försonande drag stod att finna hos varken nya eller gamla moderater. Den ondska hos de krafter som ömsom kallades högern ömsom moderaterna av politiske redaktören Olov Abrahamsson var nämligen gränslös då och nu. Och idag var de inte ett spår bättre inför att kommunala utjämningssystemet ska ses över.

Givetvis förstår även jag att det ska bedrivas opposition, men ändå frågar jag mig vad till det tjänar att råskälla på det här viset. Alldeles oavsett politisk åskådning kan det väl finnas rationella avsikter som syftar till att skapa ett bättre samhälle exempelvis. Som kanske att det också kan vara bra att inte staten ska göra allt. Vad är det egentligen som säger att Norrbotten rasar ihop om det inte ständigt snos ihop ny paket till regionen? Och finns det någon ekonomisk teori som säger att kommuner inte klarar av att stå på egna bara de ges tillräcklig frihet? Spörsmål av det här slaget kan de mest rabiata företrädarna för oppositionspolitiken stanna upp och fundera över en stund.

måndag, december 22, 2008

Ytterligare vänsterkantring i Akademien

Horace Engdahl har meddelat att han ska sluta som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Efterträder honom gör Bodenfödde Peter Englund. Valet på denne är inte att förvåna. Även Englund företräder den vänsterlinje inom Akademien som inleddes under Sture Alléns sekreterarskap.

Tidigare har jag konstaterat att Peter Englund först och främst är en trevlig kille. Det hindrar emellertid inte att han stått för och kanske ännu står för ganska extrema åsikter. Det var någon bok jag läste av honom som avslutades med ett furiöst angrepp på "kapitalismen" som inte alls visade hans trevliga sida utan snarare nästan en obehaglig.

Sedan är det här med hans proletära bakgrund som jag ser som lite falsk. Under hela sin karriär som det väl bara saknas ett nobelpris i nu har han hela tiden haft sina beskyddare. Det turen brukar inte så kallade vanliga arbetargrabbar ha. Med Englund vid rodret går i vilket fall Svenska Akademien ytterligare åt vänster, kanske på ett sätt som på sikt leder till en omorientering ifråga om uttrycket snille och smak.

fredag, december 19, 2008

Det 70-talas...

I finanskrisens spår med varsel och neddragningar inom industrin har konjunkturpolitik med finansiella förtecken fått en renässans. De som vill att Volvo och Saab ska stöttas verkar få hur mycket utrymme som helst att ventilera sina åsikter i ärendet.

Det får mig att tänka på en diskussion jag var inblandad i på min gamla arbetsplats Saab-Scania i slutet av 80-talet. Trots olikheter i politiska åskådningar rådde enighet om en sak: om Volvo behöver hjälp av staten är det illa ute med Sverige.

Det finns många åtgärder att ta till utan att hemfalla åt 70-talets företagsakuter som inget annat innebar än att pengar kastades in i ett svart hål. I Luleå reagerar man till yttermera visso med det nattståndna argumentet "flytt' int'" som reaktion på att Plannja ska säga upp folk på orten.

Därtill har vår egen regering med landshövding Per Ola Eriksson i spetsen för avsikt att bedriva konjunkturpolitik med de medel som står till buds. Värst är ändå att läsa om hur kommunen ska förlänga vuxenblivandet ytterligare genom att ordna jobb åt ungdomar istället för att dessa får ta detta steg till ett eget liv själva. Är det detta som kallas bruksdöden?

tisdag, december 16, 2008

Thomas Quick fortsätter att föra åklagare, polis och psykiatrin framför sig

Tillfället var inte dåligt valt. I sommar går preskriptionstiden ut för morden i Appojaure 1984, de kanske mest bestialiska av de som Thomas Quick tagit på sig. Med den långa karriär Quick haft inom den psykiatriska vården både före och efter "erkännandena" så hade det mesta talat för att han får tillbringa resten av sitt liv bakom lås och bom om han inte själv kommer på något intressant för de rättsliga och psykiatriska myndigheterna att bita i.

Jag reagerar nämligen inte så mycket på vilka brott Thomas Quick eventuellt ska ha utfört. Problemet är snarare hur han kunde göra sig intressant på det sätt han gjort. Eftersom inga speciellt stränga straff utdöms för de brott han dömts för under förutsättning att gärningsmannen anses frisk så går det bra att fabulera och ta på sig hur mycket som helst. Och en person som fås till att erkänna en lång rad brott är ju inte längre frisk utan en mycket intressant sjuk person för de medicinska själavårdarna att sätta klorna i.

En rimlig hypotes torde vara att Quick är skyldig till någon av gärningarna han tagit på sig. Som sådan är han inte särskilt intressant då det också blir möjligt att ansvar - detta fula ord i svenskt språkbruk - hade kunnat utkrävas. Hela den kostsamma utredningen med folk från det psykiatrisk-industriella komplexet hade kunnat avvaras om bara professionellt folk med juridiskt kunnande på ett tidigt stadium skådat in i vem de haft att göra med: en rätt svag människa som haft lite svårt att märkas.

söndag, december 14, 2008

Vem är Leif Janzon?

Igår uruppfördes Sven-David Sandströms opera som bygger på Torgny Lindgrens roman Batseba. Librettot är skrivet av Leif Janzon.

Av och med denne har en del material framförts i den tidning på orten där han visst ska bo. Det vill säga utanför Luleå. Närmare oklart exakt var. Vad mera precist kan sägas är att Leif Janzon blivit golvad av Ingmar Bergman såvitt det inte finns flera kritiker med det namnet. Denna händelse har så att säga passerat i den retuscherade kråkvinkeljournalististiken.

Det är i varje fall intressant att läsa vad Leif Janzon säger om skillnaden mellan hans egen "norrbottniska" religiositet och Torgny Lindgrens västerbottniska dito. Den förstnämnda är enligt Janzon kärleksfull och god medan västerbottningarnas Gud är gammaltestamentlig, hård och straffande.

Inte för att jag riktigt känner igen beskrivningen utifrån den frisinnade tradition där jag växte upp i nordligaste Bottenvikens kustland. Men iakttagelsen att Gud eller överheten "i Norrbotten" överlag? är alltigenom god kanske ändå säger något om den politiska kulturen här. Makten är något man tar för givet, något som inte går att kritisera utan repressalier. Detta verkar åtminstone västerbottningarna medvetna om medan det längre norrut är vanligare med en försonande hållning till överheten.

torsdag, december 04, 2008

Tankar kring varslen

Det slitna uttrycket varslen duggar tätt har dessvärre blivit allt vanligare den senaste tiden. För den som inte är direkt drabbad finns det anledning att fundera lite över sådant som går att se som den positiva sidan av saken. Att det varslas lite här och var innebär nämligen att orter som kanske inte märks så mycket i övrigt hamnar i fokus.

Det innebär också att en del kalla fakta om vad som egentligen utgör basen i den svenska ekonomin. Ett litet exportberoende land som Sverige står och faller i stor utsträckning med sin tillverkningsindustri. Det är också denna som bär upp vår välfärd.

Diskussionen handlar i stor utsträckning nu om staten ska gå in och rädda verksamhetsgrenar som för närvarande går knackigt. Regeringen verkar tro mer på räntevapnet än finanspolitiken och företagsakuter. En alternativ väg mellan dessa erbjuder den österrikiska skolan med Ludwig von Mises i spetsen som ser lågkonjunkturen som en korrigering av den kreditexpansion utan täckning som ligger bakom en högkonjunktur. Enligt den österrikiska skolan är således den pågående krisen en virussjukdom som måste läka ut av sig själv.

Frågan är om detta resonemang är något som man kan ta till sig på de krisorter som utgör dagligt nyhetsstoff. Problemet inte minst på bruksorter är ju nämligen ofta att det sällan - av olika anledningar - finns något alternativ till den trygga anställning som trots allt ändå inte är något som finns för evigt på en global konkurrensutsatt marknad. Då fordras onekligen åtminstone några former av åtgärder.

Vad som är positivt är i alla falla att det som pågår verkar vara en konjunkturkris och inte en strukturkris. Det sistnämnda var fallet på 90-talet ifråga om Sveriges hemgjorda problem. Mycket talar därför för att samma jobb kommer tillbaka men vad göra tills dess? Alltid går det väl att hitta på någonting istället för att deppa ihop.

fredag, november 28, 2008

Goodbye jobbskatteavdraget steg 3

Landstingsfullmäktige i Norrbotten fattade igår beslut om höjning av skatten med nästan en krona. Det innebär att norrbottningarna kan säga goodbye till jobbskatteavdragets tredje steg. Men så är det ju precis som sossarna vill ha det, med en alldeles egen regering häruppe.

Oppositionsorganets ledarskribent är på rätt väg när han påstår att debatten kring landstingsrådet Kent Ögren skymmer sakfrågorna. Ögren är nämligen symptomet på problemen för landstinget som kunde ha undvikits med en bättre ledningstrategi.

De borgerliga partierna utom kd röstade mot en skattehöjning. Är slutsatsen av detta möjligen att valkretsens kristdemokrater är kryptosocialister? Tror så med deras starka förankring i den religiösa rörelse som kallas laestadianismen.

Ledarskribent Blombergs försvar av lönen för Postens chef övertygar dock inte. Det hela landar i den något egendomliga sammanfattningen att skattmasen rår för att brevbärarna tjänar för dåligt. Som om de skulle känna mer arbetsglädje av sänkt skatt när högsta hönset ändå får sitt.

torsdag, november 27, 2008

Rätt och riktigt

Svenskans ledarredaktör tar idag fasta på Maud Olofssons pragmatism i kärnkraftsfrågan. Redan 1995 konstaterade jag att denna urvattnats ideologiskt i en uppsats.

Centerns väg efter succévalet 1973 kunde ha blivit mer lyckad än den blev om inte kärnkraften belastat partiet så mycket. Till exempel tror jag om man varit lite mer proffsiga att det hade gått att stoppa undan frågan och klarat sig på andra idéer kring decentralisering, miljö och äganderätt. Just för den sistnämnda hade kanske centern i sin partiledare den starkaste förespråkaren under 1970-talet. Det var sannolikt också Thorbjörn Fälldins fondmotstånd som sänkte sossarna i 1976 års val.

Vore det inte för splittringen bland de borgerliga och kärnkraften kunde centern har gått in i 1980-talet som ett statsbärande parti - regeringsdugligheten fanns där - genom att dra till sig de liberaler som istället hamnade hos moderaterna. Och kom ihåg att det sannolikt var monarkens frånfälle kort före valet gjorde att en del satte det trygga framför det oprövade och därmed satte stopp för en borgerlig regering redan 1973. Därför är det rätt och riktigt att påstå att centerns överlevnad hänger på att avideologisera kärnkraftsfrågan.

onsdag, november 26, 2008

Kulturproblematik

Såg ett TV-program om musikern Daniel Sandström som vantrivdes i Umeå och genom Sara Lidmans böcker "hittade hem" till en avsides by i Västerbottens inland dit han också flyttade. Jag hade lite svårt att begripa mig på hur en ännu ung människa kunde välja att bosätta sig i ett gammalt omodernt hus. Kanske förleddes han av Sara Lidmans språk som trots sin speciella karaktär snarare står för något rudimentärt än något som en nutida människa torde kunna identifiera sig med. Jag fick heller det inte att gå ihop hur samma person kunde ha som största intresse att utöva mycket typisk anglosaxisk rockmusik och samtidigt trivas i obygden.

Bland annat mot denna bakgrund är regeringens kulturpolitik intressant. Det har ju talats om fler kulturentreprenörer, men om man ska tro Niklas Rådström är det just det redan kulturarbetarna är. Rådström polemiserar dessutom att det skulle finnas något som heter författarlön. Istället handlar det om en ersättning för att folk kan låna böcker gratis. En statlig inkomstgaranti för konstnärerna finns emellertid.

Resonemanget tar dock inte fasta på i vad utsträckning folket lånar böcker på biblioteken. Med all sannolikhet finns det författare som endast i ringa utsträckning gör skäl för ersättningen från staten. Det här med biblioteken förresten, ofta omtalade som "oaser" dit vem som helst har tillträde, inte är det väl alltid så att särskilt många hittar dit. Bibliotekspersonalen, hur kunnig och trevlig den än må vara, har väl ofta rätt lite att göra på dagarna. Detta borde motivera en fortsatt kulturdebatt. Om Rådström har rätt i att kulturarbetarna redan är entreprenörer är det i alla fall dags att avskaffa kulturministern.

Gränsen mellan kultur och annat är ibland svår att upprätthålla. Förvisso är hembygd på sätt och vis ett uttryck för kultur. Men när det tas upp som vore det fråga om något mera allmängiltigt då undrar man hur DN:s kulturavdelning tänker. Jag har också i likhet med författaren från östra Norrbotten lyssnat till dialekt och bondska framförd av personer såväl ur min far- och morföräldrageneration som föräldragenerationen. Och förstått en del men inte alltför mycket. Och inte sörjer jag för det eftersom jag i likhet med de flesta andra i min generation varit ointresserade eller inte haft någon praktisk användning för detta kommunikationsmedel.

måndag, november 24, 2008

Rädslans riddare

Merit Wager skriver idag tänkvärt om svenskarnas rädsla. Men jag håller inte med om att kommentarerna till tidningsartiklar undertecknade med pseudonymer skulle vara ett uttryck för detta. Istället bör vi nog se kommentatorsfunktionen som en indikator på hur "snacket går". Och då är det viktiga egentligen vad som skrivs och inte av vem. Fast i gammelmedia Merit?

Det är inte överallt som det är så farligt och olämpligt att sticka ut som i Norrbotten. Att stå upp för sina egna åsikter och under eget namn kan även på annat håll innebära att ens rykte som blir såpass nedsvärtat att livslång yttrandefrihetskarantän riskerar följa. Ett bekant fall i anslutning till detta torde vara läkaren som vågade ifrågasätta den dominerande åskådningen om "de apatiska barnen". Delvis får denne upprättelse idag.

Ett annat aktuellt fall gick som en följetong nyligen där en känd svensk professor-debattör i rollen som offer och förövare försökte massakrera den bloggare i landet han uppenbarligen var mest rädd för. Dessbättre misslyckades detta tilltag och vägen mot en nyborgerlig offentlighet är fortfarande öppen.

söndag, november 23, 2008

Staden som stod och föll med en masugn

SSAB i Luleå får respit någon månad med det eventuella stoppet av anläggningens enda hytta. Nu stängs istället den ena masugnen i Oxelösund eftersom det från officiellt håll låtit höras att man tar tillfället i akt och minskar produktionen där i samband med nödvändiga underhållarbeten som kräver driftsuppehåll.

Planerna på ett masugnsstopp har kringgärdats av rykten om att SSAB vill ta tillfället i akt att stänga hela verksamheten i Luleå och flytta den någon annanstans, utomlands eller närmare de stora marknaderna. Att sådana farhågor kan uppstå säger dock mer om näringsstrukturen i regionen än faktiska förhållanden. Stora industrier dominerar vid sidan av ett omfattande mikroföretagande. De medelstora företagen är sällsynta.

December månad brukar det av tradition gå dåligt för Luleå Hockey. Skälet till detta har angetts som nedstämdhet bland spelarna under den mörkaste tiden på året. Eventuellt har det också bidragit till undergångsstämning beträffande järnverkets framtid.

fredag, november 21, 2008

Lissabonfördraget

Riksdagen godkände igår Lissabonfördraget. Dokumentet har setts som en ompaketering av det tidigare förslag till konstitution för unionen som blev ett misslyckande genom att fransmän och holländare sade nej till den i folkomröstningar.

En del liberaler menar att vi nu sålt ut oss, något jag inte håller med om eftersom nationalism är en stark centrifugal kraft även i övernationella statsbildningar. Den nationella parlamenten, av vilka det svenska framträder särskilt, kommer med framgång att fortsätta obstruera eventuella försök att skapa ett Europas Förenta Stater.

Enligt Anthony D Smith är nationalism en företeelse vi inte kan göra oss fria från, bara mildra i den mån den har negativa konsekvenser. Lissabonfördraget innebär förvisso att unionen ska få president och utrikesminister och möjlighet att ingå internationella avtal. Men någon egentlig stat tror jag aldrig EU kommer att bli. Därtill är som sagt den nationella idén för stark.

tisdag, november 18, 2008

Skör debattör?

Bloggarkollegan Mattias Svensson har i dagarna varit inblandad i minst sagt hårt meningsutbyte med statsvetarprofessorn Bo Rothstein. Fast meningsutbyte är kanske inte rätt ord då det mera handlat om att Rothstein velat göra en stor poäng av ett vulgärt uttryck Svensson använt sig av i syfte att döma ut hela bloggosfären som en kloakbrunn.

På rak svenska var kanske Svenssons ordval ett slag under bältet på Rothstein. Men i dess ursprungliga form på anglosaxiskt språkbruk har det en inte lika grov innebörd.

Lite märkligt var det ändå att Göteborgs-Postens kulturavdelning valde att göra debatt av det här. Kanske vittnar det om en desperat stämning i stan på Sveriges framsida efter alla varsel när man måste ge utrymme på det här sättet åt en person med uppenbarligen ganska känsligt ego.

Genom att referera till Auschwitz i fallet med bloggarna har Rothstein som Mattias Svensson skriver idag passerat en anständighetens gräns. Att komma dragandes med Förintelsekonceptet vittnar onekligen om klara brister i argumentationen.

Jag har förresten försökt fördjupa mig också i annan litteratur än den industri som byggts upp kring nazisternas folkmord. För det var ju flera grupper som råkade illa ut under regimen i Tyskland på 30- och 40-talet, liberaler, socialdemokrater, kommunister, intellektuella och konstnärer inte minst. Själv hade jag nog med den sjukdomsproblematik jag haft inte överlevt länge där med de behandlingsmetoder som fanns då. Ingenting jag gör en stor grej av men ändå värt att reflektera över när någon börjar gapa om vem som är det största offret.

måndag, november 17, 2008

Några tankar kring den så kallade läkarbristen

Ständigt hörs budskapet att Sverige behöver fler läkare. Liknande tongångar förs också fram ifråga om civilingenjörerna. Ändå har många av de sistnämnda svårt att få jobb inom sitt yrkesområde. Det är nästan som om det låg ett egenvärde i att utbilda så många som möjligt med naturvetenskaplig kompetens i syfte att skapa ett bättre samhälle.

När det gäller bristen på läkare finns det anledning att fundera över en del. Läste till exempel i landstingstidningen nyligen om den läkare som kom till Sverige från Tyskland på grund av arbetslöshet! inom yrket där för drygt tio år sedan. Ganska snabbt fick han lära sig att i Sverige användes diagnoser som han aldrig hört talas om i sitt hemland.

Ett annat problem har att göra med hur effektiva dagens läkare egentligen är. Läste om en "doktor Magni" i NSD som klarade av ett mer än dubbelt så stort patientunderlag vad tre läkare inte hinner med idag. Jag menar inte att vi ska ha tillbaka 50-talets patriarker (för det var nästan uteslutande män som var läkare då) som väl många gånger hade en rätt grov indelning vad som var friskt eller sjukt. Men på universitetsinstitutionerna måste det till en utgallring bland läkarstudenterna så att statusjägarna minskar i antal. Vad som skulle behövas vore kanske en Jan Björklund på Socialdepartementet.

Igår var det en stor nyhet att patientsäkerheten är hotad på grund av språkförbistring mellan läkare med utländsk bakgrund och svenska patienter. Den gängse tolkningen av problemet blev skulle jag tro att vi bara måste satsa ytterligare på våra läkarutbildningar.

Men vänta ett tag. Om det kommer hit läkare från länder som befinner sig på en likartad välståndsnivå som vår egen och finner att de måste behandla sjukdomar som inte finns där de utbildat sig, kan det då inte förhålla sig så att vi svenskar håller oss med konstruerade sjukdomar, vilket skulle förklara läkarbristen med att det finns för många diagnoser att ta till.

Och alla de läkare som kommer hit från andra länder, hur kommer det sig att deras hemländer inte behöver dessa? Lönen här kan väl inte betyda allt? Jag skulle vilja dra en lans för uppfattningen att svenskarna inte in ringa utsträckning söker sig till läkare i högre grad än i andra länder som ersättning för att kyrkan och religionen spelar en så liten roll i vårt samhälle. Betänk att i fallet med läkaren från Tyskland ovan så är katolicismen kvar i varje fall i landets södra delar med allt vad det möjligheter till själavård.

Trots den liberal jag är ställer jag mig lite skeptisk till privat sjukvård. Alternativ bör finnas ja, men det ska inte gå att utnyttja folks oro. Den fråga vi bör ställa oss här i landet är om vi skulle vända oss till någon annan än vården med våra problem om denna andre fanns.

lördag, november 15, 2008

Att inte tro på det man håller på med

Idag lanseras kandidaterna till årets norrbottning 2008 av den tidning som har länets beteckning i sitt firmanamn. För er som inte känner till det är Norrbotten regionen som tillskapades genom några linjalstreck ur den i sin tur linjalskapade regionen Västerbotten efter att Finland förlorats. Den regionala identiteten här är med andra ord svag, något som inte kan sägas om kommunerna i området.

Av de sex kandidater som finns att välja bland så bor två överhuvudtaget inte i Norrbotten. En tredje sägs bo i en by utanför Övertorneå men är enligt ortsbor mest där på tillfälliga besök som en trolig följd av sitt jobb som ambulerande yrkesarbetande politiker. Sedan går det att diskutera huruvida Piteås damlag kommer att klara sig i allsvenskan nästa år på ett lokalt underlag av spelare . Summa summarum: det finns en stor risk att den som genom omröstning skall utses till regionens populäraste person inte kommer att ha någon särskilt fast förankring här.

Det finns skäl till att det är så här, och det främsta är uppfattningen att det inte finns någon utpräglad stolthet över sin region bland de som bor i Norrbotten. Däremot är "norrbottningarna" mycket stolta kommunmedborgare ( i Västerbotten förhållandet likartat). Att dessutom tidningen som anordnar omröstningen har en chef inte riktigt verkar tro på det han håller på med gör inte saken bättre, vilket kan bero på att hans blaska i likhet med konkurrenttidningen NSD står för en acklamativ offentlighet.

Peter Wennblad skriver om internetanalfabeterna i Magasinet NEO som inte riktigt förstått att den tid är förbi när folk som blivit överkörda i media på sin höjd kunde tjata till sig en treradig replik allt under det att man åt lunch tillsammans med kollegorna och njöt av att ha plattat till någon som inte kunnat hugga tillbaka. (Ledsen Mats Ehnbom, Roland Johnson och Stig Nordlund. Att ni på Kuriren tog till det högst unika greppet att upplåta plats inne i tidningen och inte på insändarsidan åt en auktoritär läkare i syfte att täppa till truten på mig hjälpte inte. Det kan alla som läser det här nu konstatera).

Det behövs en helt ny syn på hur det offentliga samtalet ska föras i framtiden. En del provas ut för närvarande men på det stora hela taget är det som fortgår i landets nordligaste del att likna vid det förgångna. Som så många gånger förr riskerar man därför att hamna på efterkälken på ännu ett område.

fredag, november 14, 2008

Den egensinnige Abrahamian

Ara Abrahamian som kastade bronspengen i golvet vid prisceremonin i OS i protest mot det smutsiga spelet bland domarna inom brottningen, kanske ställer i upp i Fyrstadsturneringen i morgon. Det blir i så fall första gången sedan OS han tävlar och definitivt en spark i skrevet på internationella brottningsförbundet som stängt av honom på två år.

Fallet med Abrahamian fäster uppmärksamheten på det fåtal inom idrotten som vågar stå upp mot fusket och inte bara tänker på pengar i första hand. Hade jag varit i den situation han befann sig i samband med OS tror jag att jag hade gjort likadant. Det behövs mer av den här typen av egensinniga i dagens idrottsvärld.

torsdag, november 13, 2008

En lätt missbrukbar princip hyllas

I landets nordligaste del fullföljs traditionen att bringa ljuset till resten av världen då årstiden är som mörkast. Inget är för litet för att bli stort och i dagarna manifesterar sig detta i "Nordens största forum för mänskliga rättigheter" i staden där jag bor.

En närmast ändlös räcka seminarier och bland annat Franklin D Roosevelts sonson som föredragshållare ska sätta Luleå på kartan som "Sveriges MR-region". Som så många gånger förr när det gäller stora projekt i Norrbotten finns det dock anledning att vara skeptisk.

Det här med mänskliga rättigheter som de formulerades i FN:s deklaration för sextio år sedan känns lite väl avlägsna särskilt när de ska föras fram från en ort i en region som väl mera gjort sig känd som rätt belastad av politiska experiment av diverse slag. Den argumenterat för att människan föds med vissa rättigheter har väl heller aldrig blivit särskilt framgångsrik i Sverige i allmänhet och Norrbotten i synnerhet.

Dessutom har FN:s rättighetsdeklaration ofta misstolkats till att betyda rätt till lite av varje i brist på dåligt intresse för tillämpningen av den i medlemsländerna. Den har blivit något av den svages vapen i kampen mot överheten, kanske rentav kontraproduktiv ja i alla fall med alldeles för mycket drag av gymnasialitet över sig.

tisdag, november 11, 2008

Tam översyn av regeringsformen

Om vad som skrivs idag av SvD:s ledarredaktion angående Grundlagsutredningens arbete har jag ingenting att invända. Lite konstigt är det dock att inget sägs om valsystemet fastän det ingick i uppdraget för utredarna "en utvärdering och översyn av hela valsystemet". Det torde nämligen vara bra mycket mer intressant vad det blivit av denna än om gränsen i personvalet sänks några procentenheter.

Denna ordning med proportionell representation i de politiska församlingarna brukar främst kritiseras för att ta udden av ansvarsutkrävandet. Faktum är därtill av Sverige tillämpar ett av de mest proportionellt uformade valsystemen i hela världen. Det infördes för övrigt i början av 1900-talet i syfte att rädda dåvarande högern från undergång.

Det verkligt trista är att grundlagsutredarna inte verkar komma med något förslag om författningsdomstol. En sådan borde vara lika nödvändig i svensk politik som domaren i en fotbollsmatch. Även folkföreträdare måste ibland styras upp enligt regelboken, dvs. Grundlagen.

Hur kommer det sig egentligen att det är så svårt att tillämpa rättsregler på svenskt politiskt beslutsfattande? Har det att göra med den skräck inför naturrättsfilosofi som odlats från Geijers och Hägerströms dagar inte minst i Uppsala där jag minns från min studietid hur lärare med värdenihilistiska utgångspunkter hyllades som de främsta vetenskapsmännen.

Som det ser ut lär den svenska kompromisskultur som tar sig uttryck i blocköverskridande uppgörelser även i grundlagsfrågor medverka till en rätt tam översyn av regeringsformen. Detta sagt under förutsättning att kommittén inte kommer med några nyheter utöver det redan utläckta innan den 31 december då uppdraget ska vara slutfört.

söndag, november 09, 2008

Ingen är så blind som den som inte vill se

Idag kan jag nog notera att Norrländska Socialdemokratens tidningschef inte ville utveckla de argument han framförde i sin tidning gällande den del av presstödet som kallas distributionsstöd som svar på en fråga från mig och som jag ville replikera. Jag måste erkänna att jag hoppats på en fruktbar debatt om vari det miljömässiga ligger i att frakta runt tidningar i en region som motsvarar en yta närmare av Sverige från en ocentralt placerad ort samtidigt som bredbandsutbyggnaden når allt fler.

Jag hade också hoppats på ett mera principellt ställningstagande från Lennart Håkanssons sida ifråga om distributionsstödet, som, även om det inte rör sig om speciellt mycket pengar, ändå är tvivelaktigt i konkurrenssynpunkt. Nu kan jag endast konstatera att killen agerar enligt taktiken "går det så går det" och återigen att i Norrbotten får den höras mest som gapar högst i skogen.

Internet med sammanhängande utveckling av fiberteknik och telenät är sannolikt den största innovationen på informationsområdet sedan Gutenbergs tryckpress. Att då hålla fast vid papperstidningen som bärare av den "borgerliga offentlighet" som Jürgen Habermas såg som det idealiska forumet för kritisk diskussion, kan inte ses som annat än dödfött. Habermas varnade för en utveckling i det "senkapitalistiska samhället" där feodalsamhällets "representativa" offentlighet återuppstår, dvs. när makten talar till undersåtarna och bara förväntar sig applåder från dessa. Lennart Håkanssons svar till mig är exempel på representativ offentlighet.

I helgen har det varit öppet hus i de lokaler där de tidningar huserar som "inte alls" ska fusioneras. Ändå går utvecklingen på andra håll i landet just i den riktningen. Läsare av NK och NSD har kunnat notera att avisorna blivit alltmer "annonstunga". Samtidigt varnade Jonas Leijonhufvud igår i DN för att inte heller annonserna kan rädda papperstidningarna.

Den andre chefen i mediehuset på Robertsviksgatan verkar inte riktigt tro på vad han håller på med. Annat kan jag inte få det till av hans självgoda försvar för sin verksamhet i de krönikor han skriver. Norrbottens-Kuriren saknar för närvarande ledning, strategi och ideologi.

Att det är stora förändringar på gång på mediemarknaden i Norrbotten tror jag de flesta är medvetna om. Därför tjänar det inget till att låtsas som om inget hänt. Ingen är nämligen så blind som den som inte vill se.

fredag, november 07, 2008

Goda tider för olycksfåglar

Sedan en tid har det av svängningarna på världens ledande börser att döma närmast gått att tro att nationalekonomierna består av idel bananrepubliker. Och någon ändring av förhållandet är inte i sikte. De experter av allehanda slag som skickats fram för att försöka förklara det som sker har en efter en diskvalificerat sig själva så snabbt det stått klart att de haft fel.

Det här har lett till att ny-keynesiansismen åter igen är på frammarsch med krav på statliga ingripanden för att ordna upp det hela. Titta vad som händer när nyliberalerna får bestämma ropar de skadeglada inför vad som utspelas. Men det är knappast nyliberal eller monetaristisk penningpolitik - som är vad dessa ekonomiska teorier har att arbeta med - som är orsaken till det hela. Nej det är ju inte fråga om något annat än en spekulationsbubbla av klassiskt snitt uppblåst inte minst med hjälp av statsinterventionister. Tänk att så fort ekonomin börjar går dåligt så dyker detta "vad var det vi sa" upp igen.

onsdag, november 05, 2008

Som en hälsingegård i Sarek

Ibland tar sig ambitionerna på små orter att placera sig på världskartan - kosta vad det kosta vill - rätt egendomliga uttryck. Som till exempel för en månad sedan då jag läste en artikel i lokaltidningen som satsade fullt ut på en helt otippad kandidat till nobelpriset i litteratur. Det hjälpte inte att redaktörskan själv på kulturavdelningen bara någon dag efter publiceringen och naturligtvis efter det att fransmannen le Clézio fått priset försökte undanskymma detta skott från höften som small högt men nästan ingen lade märke till.

Det är sant att en enda aldrig så obetydlig person idag kan utföra ting som påverkar resten av världen. I realiteten inträffar det dock sällan. Det är dessutom frapperande att det är inom vänstern där globaliseringshatet frodas som mest som detta arbetssätt utnyttjas mest frekvent. Ibland med åsyftat resultat, ibland inte. En lokal tidning i en mycket perifer del i ett perifert land som bara en gång om året står i centrum för omvärldens intresse kan knappast kora en nobelpristagare i förväg på ett sätt som skulle märkas i ett större sammanhang. Om det skulle lyckas skulle det ändå inte väcka mer uppmärksamhet än en hälsingegård i Sarek.

tisdag, november 04, 2008

Rör inte min a-kassa

En av de största felbedömningarna gjorde regeringen när den gav sig på a-kassan i syfte att öka arbetsutbudet. Det är sannolikt att en stor del av det tapp i opinionen efter valet som man råkade ut för och som bestått tills nu har sitt upphov i denna åtgärd.

Till skillnad från socialförsäkringarna är a-kassan ett trygghetssystem som ska träda in vid arbetslöshet, alltså mellan två jobb och inte vid sjukdom. Jag tror det gjorde många förbannade att bli bestraffade på detta vis av regler som heller inte är speciellt generösa ekonomiskt.

Det är glädjande att regeringen tagit till sig av kritiken och börjat filosofera mer över trygghetssystemens uppbyggnad och syfte. Utöver sänkningar av avgiften till kassan borde en akut fråga också vara att ta bort begränsningen i rätten att deltidsstämpla.

måndag, november 03, 2008

Luleå kommuns hemvändartrams

Under visst buller och bång hade Luleå kommun anordnat ett event i Scandinavium i Göteborg förra veckan i syfte att "locka hem" utflyttade ortsbor. Metoderna för kampanjen fick en del kritik men dessa intresserar inte mig så mycket.

Det var så tidigare att kommunen riktade marknadsföringen mot potentiella återflyttare som flyttat till Stockholm, och ett av argumenten då vill jag minnas var att det tar 7 minuter att förflytta sig en sträcka i Luleå som tar 40 minuter i Stockholm. Dessutom var det också fråga om någon slags bjudresa som inte var riktigt accepterad.

Jag vet inte om Stockholmssatsningen slog fel ut men det verkar i varje fall som om kommunen flyttade fokus mot Göteborg istället efter varslen där. Jobben skulle finnas "på närmare" håll. Resonemangen är i vilket fall rätt underliga. Varför rikta in sig just på de som bott i kommunen tidigare istället för de konkurrensfördelar orten erbjuder? Och inte passerar man väl så värst vidare mycket över en sträcka på 7 minuter i Luleå i jämförelse med en längre Stockholm. Nej, grabbar och tjejer på utvecklingskontoret: tala om vad ni är bra på istället för att hänge er åt 70-talsnostalgi och stålverksinspirerat drömmeri så kan ni dra hit folk också från annat håll.

söndag, november 02, 2008

Vågar Håkansson gå i svaromål?

Förra lördagen gick jag till attack mot NSD:s chef angående ett uttalande från honom att hans tidning inte mottar presstöd. Detta är ju fel eftersom såväl NSD som Kuriren och Piteå-tidningen bara i Norrbotten får distributionsstöd. Han påstår därutöver att distributionsstödet är konkurrensneutralt, vilket inte alls stämmer med bland annat Konkurrensverkets bedömning.

Det stämmer som Lennart Håkansson skriver att distributionsstödet bara utgör en del av tidningsföretagens kostnader för distributionen och att samdistributionen delvis har till syfte att åstadkomma bättre miljö. Ändå finns det ett motsägelsefullt drag i att fortsätta med tidningsdistributionen inte minst av den sistnämnda anledningen.

Vi får se om Håkansson vågar gå i svaromål i veckan på en artikel jag sänt in till hans tidning. Den innehåller en del intressanta perspektiv på förhållandet att alls frakta omkring tidningar och vad det innebär att alltmer reklam och annonser fyller ut dessa.

En trevlig kille

DN har idag en artikel med författaren och historikern Peter Englund. Av någon anledning är denne något av en favorit inte bara hos landets största morgontidning, utan också i flera andra medier.

Med tiden när jag blivit alltmer beläst har jag i allt mindre utsträckning kommit att imponeras av Peter Englund. Det han skriver är visserligen läsvärt men icke desto mindre heller inte särskilt originellt. Hans förmåga att dammsuga källorna på historiska fakta och omvandla dessa till mera populärt utformad text är då åtminstone för mig numera något som närmast går på tomgång. Metoden är med andra ord avslöjad.

Ofta med Englund är det så att hans proletära bakgrund kommer upp. Med tanke på den tämligen spikraka karriär han haft så är väl denna en rätt ointressant upplysning. Det är nästan ibland så att man undrar om den ibland rätt eländesbeskrivna verklighet han stammar från är falsk. Hur ska annars hans strömhopp från vänsterengagemang till det militära via universitetet till FRA och en doktorsexamen vid Uppsala Universitet och påföljande succé som författare och ledamot i Svenska Akademien förklaras? Är inte den här killen rätt överbeskyddad på något vis?

lördag, november 01, 2008

Arbetskraften och den nya huvudnivån

Det jublas högt i Kiruna över beslutet att bygga en ny nivå i gruvan. Brytning ska vara säkrad till 2050. Redan talas om problem med att hitta arbetskraft till projektet. Med det nya djupet i gruvan nås nivåer där järnmalmen är i det närmaste ren.

Frågan är ändå om glädjen är så värst vidare översvallande. På 70-talet hade den definitivt varit det, men idag när många ungdomar helst väljer en annan karriär än den inom industrin med dess hårda villkor och ofta auktoritära organisationer så är det mera troligt att det är en generationsfråga hur man reagerar på nyheten.

I ett annat gruvprojekt på tapeten, det i Pajala och Kolari, står det redan fullt klart att invandrad arbetskraft till regionen kommer att behövas. Samtidigt är framtiden osäker både i Kiruna och gränskommunerna eftersom en global konjunkturnedgång skulle sätta järnmalmspriserna under hård press. En sak är i alla fall definitivt säker. De som länge varit arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade kommer inte att komma ifråga för de nya gruvjobben.

torsdag, oktober 30, 2008

P-O och hans kompis Göran

Det har inte varit helt lätt att avgöra var landshövding Per Ola Eriksson står i regionfrågan. Tradionellt har ju regionalt självstyre varit en profilfråga för just hans eget parti centern. Nu visar det sig att han är emot planerna på en storregion av Norr- och Västerbotten samt delar av Västernorrland. Anledningen till detta är att han fruktar att varumärket Norrbotten genom en sådan åtgärd suddas ut.

Med andra ord låter det som om Eriksson företräder en konservativ hållning i frågan. Ett annat sätt att se det på är att hans inflytande på utvecklingen är försumbart. För detta talar bland annat att han varit i kontakt med sin före detta regeringschef från tiden på 90-talet då centern ingick i "koalition" med socialdemokraterna. I detta samarbete hade Eriksson en nyckelroll och fick därför landshövdingeposten i Norrbotten som förläning.

Att alltfler funktioner flyttas från Luleå till Umeå talar för att Norrbotten och Västerbotten är på väg att gå ihop till ett län. Nästa steg blir att avveckla landstingen och möjligen att ge mer makt åt kommunerna från dessa.

tisdag, oktober 28, 2008

Sökes: folkföreträdare som klarar uppdraget

Eftersom jag gett mig in i debatt med NSD:s ansvarige utgivare om presstödet till tidningsföretagen i Norrbotten så tänkte jag hålla mig kvar i regionen lite till. Jag har nämligen funderat en del över representationen i riksdagen från valkretsen. Det är ju så att de i dagsläget är nio stycken (tio med Peter Eriksson från miljöpartiet som inte röstats in av norrbottningarna men som ändå bor här). Sex sossar, en vardera till moderaterna och centern och en vänsterpartist.

Den fråga som kvalitén på denna representation väcker är om det nu äntligen inte är dags för en ordentlig reform av valsystemet. Ska vi inte har majoritetsval så kan det ändå vara skäl att dra ned antalet ledamöter i riksdagen. Anledningen är följande: när jag läser vad riksdagsledamöterna skriver i lokalpressen så är det som att höra på några som läser upp för befolkningen därhemma vad deras partiledning tycker. Deras engagemang i politiska frågor på riksplanet verkar ingen ta någon större notis om. Någon av representanterna har dessutom gått direkt till riksdagsuppdraget från arbetslöshet.

Om vi minskar antalet ledamöter i riksdagen från 349 till säg 199 skulle vi få en annan sorts politiker. Finska folkföreträdare har tidigare observerat hur amatörmässigt upplagda de svenska folkföreträdarnas motioner är. Och eftersom många andra verksamheter, såväl offentliga som privata, rationaliserar, varför skulle inte politiken kunna göra det också?

söndag, oktober 26, 2008

Ekdals berättelse

Idag noterar jag att Niklas Ekdal står för en liknande analys som min egen ifråga om Mona Sahlins framtid vid en eventuell valförlust för sossarna 2010. Han uttrycker sig visserligen något kryptiskt i ärendet och gissar på att Thomas Bodström blir den som efterträder om förutsägelsen slår in.

Ekdal motiverar Bodström som den som kommer efter Sahlin med att denne format en mer lockande medieberättelse om sig själv, ställd inte minst i relation till konkurrenten Nuder. Politik är storytelling fastslår Bodström. Han glömmer då att de nya moderaterna kommit långt i att lägga beslag på den svenska politikens berättelse. Något utrymme ges därför knappast för (s)-politiker att ta tillbaka vad de förlorat i första taget.

Felet med (s)-politiken - om det går att tala om ett sådant - är att den numera följer "the politics of difference" eller skillnadens politik. Det var därför det "skulle" bli en kvinna efter Göran Persson och det är därför det förmodligen blir en invandrare efter henne. Jag tror denne kommer att heta Luciano Astudillo. Minns var ni läste detta.

fredag, oktober 24, 2008

Virrig rapportering

Ansträngningarna från de båda lokaltidningarna på min hemort att till varje pris skilja sig från varann tar sig alltmer kuriösa uttryck. Den ena framhärdar i att kalla den för mordet utanför Gällivare häktade 50-åringen för "den misstänkte" och inget mer. Den andra har publicerat namn och bild på denne.

För tidningschefen på NSD är det här en jättehändelse redan, större än det mesta som inträffat i regionens kriminalhistoria. Med en sådan omdömesförmåga är det kanske inte så konstigt att han också påstått att hans tidning inte får presstöd (vilket inte stämmer).

Intressant i det här mordärendet är för övrigt att den som polisen gripit kallas för jägaren i Expressen och redan är föremål för personlig granskning där. Dit tror jag aldrig lokalmedierna når. Inte heller lär de ge någon förklaring till detta skedda eftersom de först och främst inriktar sig att förmedla och kommentera.

Leijonborgs baby

Igår kom den sedan länge aviserade forskningspropositionen. Det har tagit ett tag värka fram den för ansvarige ministern ifråga Lars Leijonborg. Därtill har den fått förstärkning från näringsdepartementet i form av speciella innovationskontor som ska inrättas vid ett antal lärosäten.

Propositionen har en del brister, några av dem redogör Svenska Dagbladet för. På det stora hela taget måste ändå sägas att den är ett lyckat arbete inte minst i relation ställd till tidigare sosseproppar på området från Carl Thams tid och framåt. Leijonborg har visat såväl kunnighet som intresse för uppgiften

Mer återstår dock att göra. Eftersom jag anar en mer långtgående strategi bakom politiken så kanske det ändå vore bäst att vänta och se. Bara en sådan sak att kvalitetskriterier införs är en stor framgång. Klart negativt är emellertid att utbildningsministern inte gjort sig fri från uttrycket forskning i världsklass.

Det är nämligen ett problem att röra sig med detta eftersom det lätt missbrukas vid lärosäten som definitivt inte ägnar sig åt dylikt. Varför inte hellre tala om på vilka områden ett speciellt lärosäte är framstående?

Jag vill minnas att jag läst någon gång att folkpartiet varit särskilt drivande bakom utbyggnaden av de mindre högskolorna. På många håll vid dessa bedrivs då definitivt inte någon världsledande forskning, utan snarare handlar det där ofta om att hjulet uppfinns på nytt. Nästa steg måste därför bli att högskolor och universitet profilerar sig på det de verkligen är bra på. Detta kan givetvis komma att innebära att en hel del dödkött måste rensas bort.

torsdag, oktober 23, 2008

EU är inte så dumt ibland

Europaparlamentet har antagit nya regler för bemanningsföretag. Principen blir nu att personal från ett bemanningsföretag ska ha samma villkor som arbetsplatsens fast anställda.

Detta bemanningsdirektiv ska även gälla när personal hyrs ut över en nationsgräns. För alla som någon gång jobbat på ett ställe som uthyrd och kunnat konstatera att killen eller tjejen som gör samma jobb har mer betalt är detta välkommet.

Frågan är nu hur detta kommer att påverka bemanningsbranschen. Denna har ju fullkomligen exploderat i Sverige och är på gång att ersätta de misslyckade arbetsförmedlingarna som mera har funktionen av registratur och disciplinerande myndighet. Ett tips är att en tid av självsanering tar vid inom verksamheter där det i många fall varit fråga om att utnyttja arbetskraft.

onsdag, oktober 22, 2008

Bocken till trädgårdsmästare

För omkring tio är sedan förde jag en rätt tuff debatt i studenttidningen ERGO i Uppsala med doktorandsombudsmannen Per Löwdin. Denne hade då under lång tid i sin kolumn i tidningen harmats över dåvarande utbildningsministern Carl Thams reform inom forskarutbildningarna som syftade till att strukturera och förbättra förhållandena för doktoranderna. I princip skulle det inte ta längre än fyra år att skriva en avhandling.

Löwdin gjorde sig till banérförare för kritiken mot den nya ordningen. Bland annat sades att den skulle ge upphov till nya problem i form av "skuggdoktorander" som skulle komma att hamna utanför systemet som oavlönade livegna vid institutionerna. I korthet så hotades den akademiska friheten enligt denna uppfattning.

Allteftersom mina studier skred fram gav jag allt mindre för denna akademiska frihet. Att inte säga rätt saker vid rätt tillfälle eller till fel personer kunde vara ödesdigert för den framtida karriären. Inom samhälls- och humanvetenskapen där jag la min tid som student fanns dessutom inte experimentet som prövoform utan forskningens utveckling var hänvisad till seminariet. Det visade sig det fanns de som behärskade denna arena till fulländning, "seminariefuxar", som Henrik Berggren på DN brukar kalla dem. Inte sällan var dessa sådana som knappast märktes alls i andra sammanhang, nästan som vissa artister.

Den akademiska friheten är därtill en patriarkal ordning. Äldsten bestämmer och är en man. Det finns visserligen kvinnor som tar sig fram i denna värld som inte är feminister, men de som gör det använder oftast manliga härskartekniker. Inte sällan tillhör dessa allra värsta sorten. Undantag finns givetvis.

När jag debatterade med Löwdin hade han inte mycket att sätta emot mina argument. Faktum var att han inte brydde sig om dem. Jag var ju bara student och han en dubbeldoktor (vad nu samhället kan ha för nytta av en sådan). ERGO:s redaktion var dock snäll nog att låta mig bemöta en beskyllning från vederbörande, något som inte alltid inträffar när personer med stöd av fina titlar häver ur sig personangrepp.

Häromdagen var jag in på ERGO:s hemsida och läste Löwdins kolumn eftersom han ännu inte gått i pension. Det visar sig nu att han går den mobbades ärenden. På ett rätt känslosamt sätt redogörs för hur doktorander kunde "dödas" vid ett seminarium eller på annat sätt osynliggöras. Det är inte fel att peka på dylika problem men det är fel att samma personer kritiserar det system de gjort karriär inom. Löwdin är bocken i trädgården.

Sedan jag lämnade den akademiska världen har svensk statsvetenskap som jag ägnade mig åt avslöjats för att vara provinsiell och självtillräcklig. Den står sig dåligt internationellt så jag är egentligen bara glad i nuläget att det inte blev någon akademisk karriär när det ändå bara handlar om att vistas i en skyddad verkstad.

Till sist: Per Löwdin har en hemsida där han bland annat skriver om sitt intresse för mountainbike. Vad jag kan se har han inte klippt sig ännu. Det kanske är dags att göra det nu. Och skaffa sig ett ordentligt jobb.

måndag, oktober 20, 2008

Vådan av ett trippelkommando

I vanlig ordning var jag nog lite för snäll när jag tidigare kommenterade den nya regionala TV-kanalen. Eftersom den har samma ägare som de två tidningar som håller på att fusioneras och använder samma nyhetsflöde som dessa, handlar det ju om inget annat än ett trippelkommando. Vådan av det lär uppenbara sig i form av fler som struntar i att inhämta information visa skriven text. Men det behöver inte alls bli så om TV-kanalen blir en flopp.

Det hemska dådet utanför Gällivare som tagit upp stort intresse i såväl lokal- som riksmedierna innebar att SVT24 Norrbotten omedelbart hamnade i hetluften tillsammans med de textförmedlande nyheterna. Frågan är nu om riksmedierna sköter den löpande nyhetsförmedlingen i ärendet bättre. Något bra svar kan jag inte ge eftersom jag är rätt trög i mitt intresse för händelser av allehanda slag. Tar man exemplet Expressen, ligger då dessa inte efter lokalmedierna i flödet. Kvällstidningen behöver heller inte lika mycket ord för att beskriva vad som sker, vilket är rätt typiskt.

söndag, oktober 19, 2008

Entreprenör i politisk korrekthet

DN skriver om Bi Puranen och hennes bolag som genom avtal med Försvaret tillförskansat sig mångmiljonbelopp på ett sätt som kan strida mot lagen om offentlig upphandling. Bakgrunden var att ÖB ville förändra personalens inställning i vissa frågor och ta fram en gemensam värdegrund för de anställda.

Att valet på den konsult som skulle utföra uppdraget föll på en forskare som varit verksam vid svensk politisk korrekthets absoluta epicentrum Umeå Universitet var därför inte så konstigt. Utöver att Försvaret tagit hjälp av en entreprenör i denna bransch så ställs också frågan om det Bi Puranen ägnat sig åt verkligen är forskning eftersom myndigheten använt sig av ett undantag i lagen om offentlig upphandling som säger att forskning kan direktupphandlas.

På bloggen Militära reflektioner redogörs för en hel del i ämnet, bland annat hur Puranen själv berikat sig på projektet men också hur Försvarets personal klagat över åsiktsregistering och tröttsamma frågor i det enkätmaterial de fått fylla i.

När jag öppet ventilerade en del fakta i målet som inte har så få likheter med ovanstående verksamhet rörande en annan forskarinnas förehavanden på orten där jag bor, backades denna upp av lokaltidningen i en artikel där min person ringaktades och andra som ignorerat kvinnan ifråga sorterades ut som besvärliga kunder. Tillvägagångsättet var ett klassiskt akademiskt sätt att bemöta kritik på men det förstod inte de okunniga reportrarna alternativt användes som en metod att bestraffa den som stack ut på fel sätt bland byhålorna i Norrbotten.

Det sägs ibland om Norrland att utvecklingen där stannat någonstans på 1940-talsnivå. Det må vara hur som helst med detta. Nu är det upp till regeringen att ta krafttag med frågan om vad som är att betrakta som forskning. Sedan tidigare vet vi att den under ett antal år hämmats av politisering. Det står nu också definitivt klart att den drabbats av kommersialisering och kanske också religion genom Bi Puranens arbete som schaman åt Försvarsmakten.

lördag, oktober 18, 2008

Två författare

Det senaste året har det kommit två nya "självbiografiska" böcker av två väl etablerade författare från nordligaste Sverige. Det krävs onekligen en hel del självdistans för de som ägnar sig åt skönlitterär verksamhet för att ge sig i kast med ett dylikt projekt.

Därför kan det vara intressant med en jämförelse av hur Bengt Pohjanen respektive Per Olov Enquist tar sig an problemet. Det ska sägas att jag inte läst någon av böckerna, men väl en del annat av den sistnämnde. Den förstnämnde är jag ändå rätt bekant med genom att han var en följetong i regional- och lokalmedier så gott som hela 80-talet både vad beträffar liv som verk. Dessutom har jag träffat honom en gång i hans egen ortodoxa kyrka i Överkalix.

Bengt Pohjanen börjar sin bok med "jag". Något sådant finner jag inte hos Enquist. Även andra kapitel i Pohjanens självbiografi inleds i första person. Bara utifrån detta tycker jag mig kunna fastslå Enquists överlägsenhet som författare i relation till sin nordligare bebodda kollega. Men så är han ju också ett stort namn på kontinenten medan Pohjanen mera är av det mera provinsiella slaget.

En fråga som vi om och om måste ställa oss varför det kunde uppstå en triangel av författarmiljöer i Skellefteområdet som gav oss Lidman-Lindgren-Enquist under det att längre norrut så skapas det mest förmågor som ingen kommer ihåg särskilt länge eller bara uppfyller fördomar om befolkningen där. Förhåller det sig möjligen så att det enda kreativa gränsområdet i regionen låg just i Skelleftetrakten, belägen där finska bosättare mötte svenska innan kolonisatörer från Mälardalen i all hast tog över i området norr därom?

torsdag, oktober 16, 2008

Desperat tidningschef

En av mina favoritekonomer är österrikaren Josef Schumpeter. Det var han som formulerade den teori om ekonomisk utveckling som säger att radikala innovationer leder till nedbrytning av existerade strukturer. Han kallade detta kreativ förstörelse. Ett klassiskt exempel på kreativ förstörelse var introduktionen av ljudfilmen. För vissa av stumfilmens stjärnor innebar detta slutet på karriären, dock inte för vår egen Greta Garbo vars karaktäristiska engelska uttal gav ny skjuts åt hennes karriär.

Ett annat exempel på radikala innovationer som leder till kreativ förstörelse bevittnar vi dagligen i form av omstöpningen av den mediala kommunikationen. Idag var det "premiär" för det nya regionala TV-kanalen, något som slogs upp som huvudnyhet i Norrlands-Kuriren (jag har alltså gett den nya tidningen ett namn, återkommer till detta längre ned). Den bygger tydligen på någon sorts samarbete mellan tidningar och tv och i centrum för verksamheten står nyhetsförmedling.

I nästan något som kan liknas vid desperation följer en av redaktörerna upp detta koncept längre fram i sin tidning efter en inledande självgod artikel på sidan 2. Syftet med annonsen i den egna tidningen för den egna tidningen är att visa hur man bräckt konkurrenttidningen ifråga om unika besök på sin hemsida. Ändå sitter medarbetarna på dessa numera under samma tak. Är det någon som inte tror att det påverkar en långt gående konvergens rörande innehållet i de båda? Inte jag i alla fall som läsare bevittnar ett dubbelkommando.

En förklaring till detta grepp för att överleva i ett alltmer föränderligt medieklimat ges av Norrlands-Kurirens andra redaktör som i en spalt talar om att ha skapat fler journalistjobb medan utvecklingen går åt andra hållet i övriga landet. Lite knepigt då känns det onekligen att ansiktena utåt på den nya kanalen innehåller idel kända namn. Nytt format uppenbarligen men gammalt innehåll. Se där vad LAS-kulturen kan ställa till det.

onsdag, oktober 15, 2008

Dags att kalla tillbaka Göran Persson?

Så har hon då äntligen kommit ut på allvar, folkhälsoministern. Sverige ska bli en moralisk stormakt på området folkhälsa. Annat kan jag inte komma fram till efter att ha läst Maria Larssons debattartikel i lokaltidningen.

Som så ofta förr när det handlar om kristdemokraterna är det omsorgen om andra som fungerar som ledstjärna för de politiska utspelen. Spjutspetsen i argumentationen är en tvivelaktig rapport från Folkhälsoinstitutet som säger att hundratusentals svenska barn lever med missbrukande föräldrar. Länsstyrelserna har fått i uppdrag att "utvärdera" insatser till landets kommuner. Speciella länssamordnare finansieras för att på detta sätt lägga livet tillrätta som "viktiga motorer i regionen".

Det är alltså inte lite som ministern tänkt ut med stöd av Statens Folkhälsinstitut, denna arbetsplats förlagd i Jämtland som en konsekvens av att Östersund avvecklades som garnisonsstad. Maria Larsson med bakgrund i småländska bibelbältet från orten Gnosjö som ofta hyllas förebild för civilsamhället där man tar hand om varandra istället för att staten ska göra't: hur har du kommit till dina slutsatser? Överger alla folkvalda sina ideal när de hamnar i maktställning eller är det så här ditt parti verkligen tycker?

Det här exemplet sätter fingret på ett annat problem, nämligen hur det kan bli med en regeringskoalition. I regel anses dessa dyrare att driva än en med bara ett parti eftersom varje parti har en tendens att "öppna eget". Konsekvensen av detta är också den typ av utspel som här beskrivs. Hade Göran Persson suttit vid makten betvivlar jag att något dylikt hade kunna ske. För första gången sedan han avgick saknar jag någon som kunde satt stopp för detta kristdemokratiska moralprojekt i tid.

måndag, oktober 13, 2008

Nyttan av att vara uppväxt i en gränsregion

Matti Ahtisaari fick i år Nobels fredspris. Han är uppväxt i Viborg som är "huvudstad" i den gränsregion som heter Karelen och som finnar/svenskar och ryssar tvistat om herraväldet över i flera hundra år. Det är mycket tack vare Ahtisaari som det kunnat åstadkommas fred i Aceh-provinsen bland annat.

På något sätt är det typiskt att områden som varit föremål för stridigheter är i stånd att fostra duktiga och kompetenta diplomater. Att leva med dubbla identiteter formar onekligen förmågan att hantera konflikter.

Ett annat typiskt exempel på detta är Robert Schuman som var uppväxt i Alsace-Lorraine/Elsass-Lothringen som tyskar och fransmän länge stred om. Idag räknas Schuman som EU:s egentlige arkitekt med sina tankar om fred på kontinenten.

Det är något liberalt över dessa personer eftersom att vara liberal är att vara kluven som Gunnar Helén sa. På något sätt handlar det mycket om förmågan att ta in argument från flera ståndpunkter ifråga om fredsmedling. Låt oss ta vara bättre på egenskaper av det här slaget.

söndag, oktober 12, 2008

Läkaryrket som underhållning

Det finns många som betraktar 50-talet i ett ljust skimmer då harmoni rådde på i stort sett alla områden trots att den historiska forskningen levererat motsägelser till denna bild på punkt efter punkt.

Ändå finns det kanske somt från denna epok som är värt att uppskatta högre än vad man gör idag. Som ifråga om till exempel den högre utbildningen. Det här var nämligen den tid innan politiken tog över fakultetsstyret vid lärosätena. Det gick för sig att akademiska lärare kunde säga åt studenter att de helt enkelt var olämpliga för yrket. Skulle någon lektor, docent eller professor säga något sådant idag skulle han eller hon få DO på sig direkt.

Nu inleder SVT en serie "doktor Åsa", med en före detta dokusåpakändis i huvudrollen. Av upplägget och trailern för serien framgår att det handlar mer om underhållning än något egentligt vårdbehov. Med sjukdomar förhåller det sig nämligen så att profitmöjligheterna är näst intill outtömliga. Skälet är främst människors oro, men också den bikt och avlösning som läkaryrket ger utrymme för när prästernas samhällsfunktion försvunnit.

Jag måste säga att det är rätt märkligt att just public service hoppat på ett sådant här projekt. Å andra sidan har ju tidigare kommunal sponsring till bland annat melodifestivalerna avslöjats. Ett annat problem är att personen ska spela så stor roll när kvinnor ska uppträda i rollen som husläkare för en bredare allmänhet. Ett trevligt yttre får vika för kompetensen.

Från studietiden minns jag att det fanns inte så få som satsade på läkarbanan endast på grund av den status yrket ger. För andra fanns lösningen på de egna problemen i i läkarrollen. Några ville mest tjäna pengar men de som ville göra ett bra jobb övervägde ändå.

Det var ingen guldålder heller för läkarutbildningen på 50-talet. Men kan vi hitta tillbaka till att utbilda fler av den sortens läkare som bara i stort sett genom ett ögonkast kunde avgöra om en person var frisk eller inte vore mycket gjort. I vilket fall är det olyckligt om de som folk söker sig till när de är sjuka skulle utnyttja dem för kommersiella ändamål eller egenterapi.

fredag, oktober 10, 2008

(S)lugt grepp

Olof Palme sa en gång att när centern blir tillräckligt litet så kan vi gå ihop med dem. Detta tror jag Mona Sahlin kan ha haft i åtanke när hon gått i allians med miljöpartiet. Numera befinner sig koalitionspartnern ungefär på samma ställe på den politiska skalan som det centerparti som Palme ville sluka i början av 1980-talet.

Internt är skuggkoalitionen inte populär. Ännu. Det är inte säkert att Sahlin är rätt person att få gehör för den, men med tiden lär den gillas även av de som sågar den idag. Än så länge är det inte troligt att (s) gett upp tanken på att få regera ensamt också i framtiden. Miljöpartisterna får se upp.

torsdag, oktober 09, 2008

Viktigt principbeslut i landstingsfullmäktige

Dagens sammanträde i fullmäktige i Norrbottens läns landsting behandlade bland annat frågan om avgift för den nya vårdformen öppen psykiatrisk tvångsvård. Beslutet blev att inga avgifter ska tas ut för några former av tvångsvård.

Beslutet är viktigt ur principiellt hänseende eftersom blotta sunda förnuftet säger att ingen som måste göra någonting under tvång ska behöva betala för det. Dessvärre innehöll debatten som föregick detta ingen diskussionen kring lagen öppen psykiatrisk tvångsvård som bara har någon månad på nacken. Detta är sorgligt eftersom den försätter de patienter som ska utsättas för den medicinmännens godtycke, som i form av en slags inkvisitionsdomstol kan kräva av dessa att svära sig fria från vissa beteenden som om de intagit alkohol, vistats på en viss plats eller haft kontakt med en viss person.

Förklaringen till varför denna föga upplysta lag kunde antas kan bero på Grundlagens svaga ställning i svensk lagstiftningsarbete och frånvaro av en författningsdomstol. I andra länder har den redan prövats, med dåligt resultat. För egen del kan jag bara återigen hänvisa till den rapport på Timbro där jag kritiserar vårdformen.

onsdag, oktober 08, 2008

Hur djup är krisen?

Idag blev det återigen en nattsvart avslutning på Stockholmsbörsen. Detta efter ett inledande ras som följdes av en återhämtning till följd av en konsekvent upplagd räntesänkning. Ganska snart var dock glädjen över riksbankens åtgärd över.

Så här har det sett ut nu senaste tiden. Oron på finansmarknaden har inte kunnat stävjas med vare sig stimulanspaket eller penningpolitiska åtgärder. Kräftgången på värdepappersmarknaden har bara fortsatt. Och till råga på allt kom nya varsel på Volvo idag.

Kan det vara så att det finns ett underliggande problem som helt enkelt går ut på att den högkonjunktur vi bevittnat finansierats med krediter. Folk har konsumerat för lånade pengar.

Som vanligt när det är fråga om global ekonomisk oro eller kris dyker det upp diverse belackare som lägger skulden på "nyliberalismen". Men denna är till skillnad från sin motpart keynesianismen ansvarsfull ekonomisk politik som inte söker överbrygga kriser tillfälligt.

Återstår att se nu blir hur långtgående verkningarna blir av att lånta medel använts till att köpa sådant det eventuellt inte funnits täckning för. Det är då under alla omständigheter inte något utttyck för liberalism satt sätta sig i skuld först och sedan skylla ifrån sig och ropa på mamma staten när det inte gått som man tänkt sig.

tisdag, oktober 07, 2008

Byråkraten Krantz

Tobias Krantz har hört av sig till SvD:s ledarredaktion angående en felskrivning. Vad folkpartiet vill ha är inte ett integritetsråd som påståtts utan en integritetsinspektion.

Det hjälps inte tyvärr herr Krantz. Tidigare ville du ju skapa en effektivare förvaltning genom att lägga ned myndigheter; nu vill du ersätta en gammal med en ny. I texten som citeras låter Tobias Krantz mera som byråkrat än en radikal liberal. Har han redan börjat positionera sig för jobbet som generaldirektör för den nya myndighet som föreslås?

Det finns ingen anledning för regeringen att fortsätta den gamla regeringens linje ifråga om myndighetsväsendet. Det vore endast att fylla nytt vin i gamla läglar. Nej som jag sagt tidigare: stärk rättighetsskyddet.

måndag, oktober 06, 2008

Piteborna sålde ut... till HSB

I Hem & Hyras senaste nummer läser jag att Allmännyttiga bostadsföretaget Pitebo sålde ut mest lägenheter i Norrland från oktober 2007 till maj 2008. Särskilt omvälvande kan dessa avyttringar inte ha varit då kooperativt organiserade HSB var köparen.

Luleå är i likhet med Piteå en bruksort med starka band till socialdemokratin. Där har emellertid kommunen vågat sälja ut lägenheter till ett privat bostadsföretag. Tidigare har jag noterat hur det skrivits om Piteå kommun som "tar hand" om sina ungdomar och ger alla dessa sommarjobb. Detta i kontrast till Lidingö kommun som ser jobbsökande som en del i vuxenblivandet och därför inte alls tillhandahåller några öronmärkta sommarjobb.

Jag måste, trots att jag själv en sommar arbetat som kommunanställd ungdom, säga att jag graviterar mer åt Lidingö-modellen än Piteå-modellen. Att tidigt lära sig att arbeta upp personliga kontakter på arbetsmarknaden är något alla måste gå igenom. Och om åtminstone hälften av hyresbostadsbeståndet i en kommun ägs av någon annan än denna, förslagsvis då privata aktörer, borde heller inte några allvarligare problem uppstå.

lördag, oktober 04, 2008

Hyckleri av Krantz

Folkpartiet föreslår i ett program inrättandet av en integritetsmyndighet. Lite konstigt känns det dock att den grupp som tagit fram detta letts av riksdagsledamoten Tobias Krantz. För några år sedan rasade nämligen denne mot myndighetsraseriet och föreslog själv nedläggningar och sammanslagningar av flera myndigheter. Hur kunde det bli så här? Siktar han måhända på att bli välbetald chef för den nya myndigheten?

Fler myndigheter är inte vad som behövs. Ej heller en integritetsombudsman som sossarna och centern föreslår. Nej det är rättighetsskyddet som måste stärkas genom en grundlag som begränsar lagstiftning av typen FRA-modell. Överhuvudtaget bör regeringen ägna mer kraft åt att göra upp med den kompromisslagomkultur som alltför länge kännetecknat det svenska beslutsfattandet.

fredag, oktober 03, 2008

Att kunna toppa laget

För varje dag som går står det alltmer klart att en fusion mellan de två tidningsdrakarna i Norrbotten är förestående. Innehållet i artiklar som behandlar samma ämne konvergerar alltmer och allt oftare inträffar det som tidigare betraktades som olycksfall i arbetet: exakt samma artiklar finns att läsa i båda tidningarna samma dag på kultursidan!

Om två ska bli en får det dock inte bli så att bara den ena blir kvar. Då dör nämligen båda. Martin Jönssons analys av problemen på den skånska dagstidningsmarknaden säger det mesta. Här lutar det åt att tre tidningar blir en organisation.

Av två tidningar måste det alltså bli en bättre. Därför är uppsägningar ofrånkomliga. Bara de bästa journalisterna får bli kvar. Utöver det krävs en arbetskraftsinvandring för att skapa en avisa som är självbärande utan presstöd, samt en helt annan attityd till nymedias utveckling bara under de senaste åren. Frågan handlar alltså om att kunna toppa laget.

torsdag, oktober 02, 2008

Bloggen efter proggen

Utöver mina aktiviteter i huvudstaden som jag beskrev igår så var jag på event där skribenten Carl Rudbeck presenterade sina tankar om borgerligt-liberal kultursyn i dagens kulturklimat. Som antaganonist till hans idéer hade förläggaren Svante Weyler anlitats. Weyler talade mot Rudecks mera pluralistiska förhållningssätt till kulturen utifrån den värdeobjektiva föreställningen om att det finns en kultur för folket. Vad individerna själva skulle kunna tänkas göra för kulturella val var hos denne av underordnad betydelse.

Det här fick mig att tänka på 70-talets proggrörelse som visserligen var både nationell och exkluderande mot andra musikformer men samtidigt pluralistisk såtillvida att allt som producerades räknades. "Du kan om du bara vill", löd stridsropet. Och visst var det många proggare som ville mer än de kunde, vilket avmärktes inte minst ifråga om kvalitén på det som framfördes.

Någonting liknande tycker jag vi upplever idag inom det som kan kallas bloggrörelsen. Vem som helst får vara med. Bloggosfären är dock global med nationella förtecken, vilket gör att det går att tala om en utveckling av proggens mera anti-inriktade ideologi. Märkligt kändes det därför att sitta och lyssna till ett meningsutbyte där den debattör som ofta beskyllts för kulturförakt på grund av sina öppna kultursyn egentligen stod upp för just proggens grundidé: du räknas.

onsdag, oktober 01, 2008

Finanskrisen och sörgårdsidyllen

Rätt nyligen hemkommen från Stockholm efter Lidingölöpande, diverse pubinventerande, Dramatenbesök bland annat funderar jag i ikväll kring den globala finanskris som seglat upp och vars omfattning ännu inte går att bedöma. En professionell historiker som Peter Englund noterade redan 2005 att vi bör vara på vår vakt nästa gång någon försöker få oss att tro att detta är något helt nytt som inte har sin like från tidigare. Englunds artikel behandlar Tulpansvindeln i Holland på 1630-talet som inte skiljer sig väsentligt från andra spekulationsbubblor som kommit längre fram i historien. Dessa bygger på samma orealistiska tro att vinster ökar exponentiellt.

Bo Rothstein har sin egen förklaring till finanskrisen som han ser som ett i första hand amerikanskt problem. Vi i den svenska sörgårdsidyllen lider inte av sådant som amerikanerna med vårat sociala skyddsnät och fina skolsystem där begåvningarna sållas bort för att det finns elever som tar så mycket tid i anspråk från "undervisningen" eftersom lärarna måste ägna sig åt att ge dessa den fostran de aldrig fått hemma. Ändå börjar väl såvitt jag vet SMS-lånen främst bland unga bli ett besvärliga att hantera här hemma i Sverige också.

Hela den här tankegången med att nyliberala ekonomer (rätt diffust uttryck för övrigt som används som skällsord på ett ganska otäckt sätt rätt ofta) som sägs tiga så det dånar (vilket "de" inte gör) och som predikar minimalstat, låga skatter, inkomstskillnader samt svaga regleringar är ofullständig. Finns det inte skäl att tro att Clintons "progressiva" politik som bland annat syftade till att underlätta lån till låginkomsthushåll är en del av boven i dramat? Och hur det egentligen här där hushållens skuldsättning ökat kraftigt sedan 90-talet? Vad är det som säger att vi inte får en light-variant av amerikanernas problem trots alla försäkringar om bankernas soliditet och stabilitet. Förra finanskrisen som också jag drabbades av förorsakades snarare av att svenskarna alltför länge varit isolerade från omvärlden och inte kunde hantera en ny situation. Låt därför bli att klamra fast vid en redan misslyckad idé.

onsdag, september 24, 2008

Små människor med stora idéer

I tisdags invigdes vindparken i den så kallade Markbygden i Piteå kommun. Markbygden är känt som ett riktigt blåshål, och än så länge är bara två snurror uppförda, men på sikt ska det här bli Europas största vindkraftpark är det tänkt.

Småskalighet brukar inte tilltala människor som bor i glest bebyggda trakter och väl egentligen inte gör så mycket väsen av sig i större sammanhang. När det väl ska bli något handlar det oftast just som i det här fallet om att vara störst. Ändå finns lyckade exempel i Piteå på vindkraften av mera måttligt slag. Men ska man vara störst så ska man...

Det här kan, som så ofta varit fallet ifråga om industrisatsningar i nordligaste Sverige, sluta i ett enda stort bakslag. Det är populärt med vindkraft idag eftersom tekniken förbättrats. Samtidigt utvecklas tekniken ständigt inom andra el- och energikällor, varför pitebornas jätteprojekt är högst riskabelt.

En annan stor satsning som verkar bli av i norra Sverige är gruvbrytningen i Pajala och Kolari kommuner. När konjunkturen vänder och malmen blir billigare kan denna vara borta rätt snabbt; den arbetskraft som ska användas där raggas förresten i Skåne bland annat läste jag häromdagen. Föga troligt är därför att detta projekt kommer att göra så mycket åt utanförskapet i denna region. Gruvbolaget Northland Resources lär inte anställa långtidsarbetslösa.

Ett det tredje jätteprojekt på tapeten häruppe är Norrbotniabanan, som en del menar kommer att lyfta hela övre Norrland till oanade höjder. För egen del ställer jag mig tveksam till att denna verkligen blir av, i alla fall inte med hjälp av offentliga medel enbart. Den gängse synen på dessa tre projekt handlar i grunden om samma sak: små människor med stora idéer.

måndag, september 22, 2008

Sten Levander och psykopaterna

Igår var det dags igen för psykiatriprofessorn Sten Levander att uttala sig om psykopaterna på de svenska kriminalvårdsanstalterna. Denne är verksam inom den extrem-freudianska skola som säger att allt beteende har en förklaring, varför de som begått brott inte alls ska ha något straff utan vård, vård, vård. Släpp inte ut någon utan att han eller hon först fått vård är stridsropet. Ty då fortsätter de bara som förr.

Det heter visserligen att de som sitter i fängelse kriminalvårdas. Tanken bakom detta är individualprevention: gör inte om det. Ett allmänpreventivt syfte föreligger även så signalen till andra ska bli att inte göra något liknande. Det här är något som ofta kommer bort i diskussionen kring brott och straff, nämligen att det sistnämnda kan ses som en form av rättighet istället för de förklaringar de medicinska själadoktorerna tillhandahåller.

Jag har svårt att se något progressivt i Levanders psykiatriska diagnoser. Straffet såsom det tog sig uttryck före modern tid hade mera karaktären av skådespel än anpassning till samhället. Inte för att det blev mycket bättre sedan med den disciplin och kontroll som tillämpades i fängelsemiljön. Alternativet, att binda upp brottslingen till en psykiatrisk diagnos, måste ändå anses sämre. Då ges aldrig utrymme för någon att börja ett nytt liv.

söndag, september 21, 2008

De heliga tjänsteåren

Häromveckan befann jag mig på biblioteket för att leta bland gamla tidningsartiklar. Omkring tjugofem år tillbaka i tiden sträckte sig mitt sökande.

Vad som då var påfallande var att träffa på bekanta namn i lokaltidningen. Jag menar sådana som förekommer på sidorna än idag. Mest tänker jag på den "nöjesreporter" som skrivit mest om musik och som var inblandad något bråk en sen krogkväll för någon tid sedan.

Det förhåller sig nämligen så att tjänsteår värderas väldigt högt i en del sammanhang. Särskilt blev jag varse om det när jag slog upp den aktuella lokaltidningen igår. Dennas verksamhet ska visst flytta, vilket resulterade i en orgie från berörda skribenter i att tala om svunna tider och tjänsteår. Framtiden var det dock tyst om.

Att det inte går för sig att tala om samgåendet mellan de två tidningarna med Luleå som utgivningsort har jag redan konstaterat i ett tidigare inlägg. Det hindrar emellertid inte att fundera över vad det ska bli av dagstidningsmarknaden imorgon.

På bruksorter värderas antal arbetade år på samma arbetsplats högt. För egen del har jag aldrig varit längre än fyra år på samma ställe. En tidning borde definitivt inte vara något bruk där livslång anställning premieras. Inte heller ska staten understödja dylikt då det bidrar till allmän försumpning av det offentliga samtalet.

fredag, september 19, 2008

Ohotad kulturentreprenör

Kulturskribenten Carl Rudbeck brukar felaktigt tillskrivas uttrycket "Rambo istället för Rimbaud". Vad Rudbeck snarare var ute efter var att de konstformer som verkligen är beständiga nog lär överleva attackerna från Rambo. I framtiden lär det därför inte bli ett val mellan de båda utan hellre då en symbios av dem.

Igår såg jag Bruno K Öijer på TV, denne egensinnige estradpoet som är aktuell med en ny diktsamling. Även om jag inte delar hans politiska uppfattning så kan jag konstatera att han inte behöver oroa sig för att försvinna mellan alla valmöjligheterna och kommersiellt förankrat kulturutbud.

Bruno K slängde bort ett stipendium på några tusen på tunnelbanan i början av sin karriär. Säg den kulturutövare som lever på statssubventioner som skulle göra något liknande idag! Att det går att vara vänster och skapa sig ett namn som kulturentreprenör känner alla till, men hur många av dessa är det egentligen som lever som de lär?

torsdag, september 18, 2008

Tre nollor

Läste häromdagen att Företagarnas VD Anna-Stina Nordmark Nilsson varit på visit i Övertorneå och invigt en tillväxtenhet på kommunen där. Hon önskade kommunen och näringslivet lycka till, samt konstaterade att det är människorna som avgör om det blir framgångsrikt.

Ord som väl ingen säger emot. Frågan är då bara vilken roll Nordmark Nilsson spelar som direktör i en paraplyorganisation över företag som står på egna ben. Förmodligen ingen förutom som en stor utgiftspost i näringsidkarnas egen fackförening. Det var ju nämligen så att denna dam tog med sig sin höga lön från sin karriär inom landstinget till det nya jobbet på Företagarna. Däremellan fanns ett misslyckat inhopp som chef på Vägverket.

En annan nolla med alldeles för hög lön heter Eva Nordmark. Hon tillhörde de fackpampar som efter avtalsrörelsen "förhandlade" sig till löner som måste ha fått deras klienters inflationsjusteringar att kännas som ett öppet hån. Eva skriver också krönikor i Norrländska Socialdemokraten. Intressant att veta vore hur stor eventuell ersättning för dessa är och hur de tas upp i deklarationen av vederbörande.

För att avsluta det hela tänkte jag även ge en känga åt min egen fackordförande Louise Adelborg. Inte heller hon bidrar med något utöver att lyfta för tung lön. Eftersom JUSEK utgörs av medlemmar som på det stora hela taget själv förhandlar om sin lön så behövs inget dödkött i toppen. Därför är det nu dags med en ordentlig översyn av detta egendomliga system av konstgjorda förhandlare.

tisdag, september 16, 2008

Vart går pengarna?

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har kunnat slå fast att ökade statsbidrag inte ger fler anställda inom kommunernas kärnverksamheter, dvs. skola och omsorg. Pengarna går istället till att anställa lägre tjänstemän inom den kommunala administrationen.

Det här är väl egentligen inte att förvåna, för vem vill jobba med skrikiga ungar och besvärliga åldringar idag? Inte många. Hellre då ett prydligt kontor som arbetsplats, låt vara med rätt diffusa uppgifter att utföra. Hur vore det om kommunerna, och även landstingens uppdrag blev lite tydligare definierade så att behoven framgår på ett bättre sätt?

söndag, september 14, 2008

Norrbottensmedierna och den offentliga lögnen

I Det Nya Riket skrev Strindberg om den förkärlek svenskarna har för den offentliga lögnen. Det vill säga när alla utåt står upp för en åsikt men mellan skål och vägg tycker eller vet något helt annat. Bloggarna anses med rätta stå för en uppluckring av denna märkliga princip genom att ge uttryck för uppfattningar som går ut på att säga saker alla egentligen vet.

I fallet med den process som syftar till ett samgående mellan Norrbottens två större morgontidningar pågår för närvarande ett ihärdigt blånekande på alla påståenden som går ut på att NSD och Norrbottens-Kuriren ska bli en tidning i framtiden. Trots alltfler gemensamma funktioner.

Den ende som offentligt och som med hög trovärdighet gått ut med sanningen om denna affär är journalisten Lars Pekka. Det finns ingen anledning att tro att han har fel även om han av lokalmedierna reducerats till en udda figur som numera ägnar sig åt att skriva insändare.

Utvecklingen mot ökad koncentration av papperstidningsmarknaden i landet har några år på nacken nu. Jag skulle tro att vi inom en inte alltför avlägsen tid har en stor morgontidning i regionen med namnet Norrbottens-Posten eller något liknande. Tidningens själ och ideologiska utgångspunkt ledarsidan är då förmodligen uppdelad i en borgerlig och en socialistisk avdelning. Ungefär som Tidningen Ångermanland idag.

lördag, september 13, 2008

Institutionslivets baksida

DN har uppmärksammat att en tredjedel av Sveriges demenssjuka "behandlas" med anti-psykotiska mediciner. Den som följt med debatten har kunnat notera att denna vård inte varit till för de drabbade, utan i första hand för personalen. Medicineringen kan därför snarare ses som disciplinåtgärder på olydiga eller som det också heter oroliga patienter.

Inom psykiatrin har detta fenomen länge varit känt, mera känt under namn som kemisk lobotomi i form av övermedicinering. Det är sant att psykosmedicinerna har viss effekt på symptom som går att koppla till demensjukdomar och psykiska sjukdomar. Ändå används de i syfte att skapa dräglig arbetsmiljö för de anställda, med vilket menas att de sjuka helt enkelt drogas ned.

Medicinerna har när de ges i alltför höga doser svåra biverkningar som i värsta fall kan leda till döden. Om det redan fanns många äldre som är rädda för att bli gamla och livet på institution så var det här bensin på brasan. De som inte har anhöriga, vare sig de vårdas inom psykiatrin eller äldrevården, kan nog inte hoppas på mer än att det även i fortsättningen ges utrymme för artiklar och reportage som uppmärksammar samhällets utsatta.

torsdag, september 11, 2008

Besvärande statistik för högskolorna

Sedan det stått klart att mer utbildning inte är kungsvägen till tillväxt och fler jobb så droppar det statistik in som är minst sagt besvärande för många lärosäten. Idag konstateras att en miljard blivit över av takbeloppen som delas ut som statliga anslag till högskolorna eftersom dessa inte har nog med studenter.

Det är inte bara mindre högskolor - av elaka tungor kallade plusgymnasier och utbildningsfabriker - som dominerar listan över de som går miste om stora belopp på grund bristande studievilja. Även Stockholms Universitet och KTH finns med på denna.

Systemet med att anslag delas ut utifrån studentintresse är i grunden tveksamt. Universitetskanslern har ändå en poäng i att regeringen har en chans att öka kvaliteten i utbildningarna genom att höja tilldelningen per student så att takbeloppen utnyttjas. Det bästa vore dock om det gick att finna på något sätt att höja standarden genom att ta hänsyn till de utfall som utbildningarna ger upphov till. Mera konkret uttryckt: jobben.

tisdag, september 09, 2008

Det fanns en tid före Göran Persson

Idag läser jag i den lokala pressen om den dystra nyheten att 110 lärare blivit övertaliga i Bodens kommun. Mellan raderna framgår emellertid att det finns hopp ändå för dessa då neddragningarna bland annat ska bero på friskoleetableringar. Kompetenta lärare ska normalt heller inte behöva oroa sig för sin sysselsättning, något som friskolornas existens bidrar till.

Ändå väcker kommunens åtgärd förstämning, vilken den inte borde göra. Det fanns nämligen en tid före Göran Persson som kommunaliserade skolan då lärare kunde ta med sig yrkesår och status och flytta dit det passade på grund av jobbtillgången eller annat. Så är det inte idag när det i extremfallet kan bli så att en duktig lärare med livslång erfarenhet i yrket måste stå tillbaka för en barnskötare som bara jobbat ett år när kommunen ska rationalisera. Det fanns som sagt en tid före Göran Persson.

måndag, september 08, 2008

En förvarning om att Maud Olofsson får sparken?

De senaste dagarna har en sakkunnig hos näringsministern börjat positionera sig för jobbet som kommunalråd i Övertorneå. En icke alltför vågad gissning är att detta har att göra med att Maud Olofssons tid som chef för näringsdepartementet går mot sitt slut. Ett annat sätt att se på det hela är att den sakkunnigas projektanställning helt enkelt inte sträckte sig över mer än två år. Centern är ju av tradition ett parti som gillar projektanställningar.

Det är högst osäkert vad Linda Ylivainio uträttat annat än att vara ung. Med sådana meriter är det inte speciellt taktiskt att stanna för länge på samma ställe. För då kan det ju komma fram om man verkligen duger till någonting, vilket inte verkar vara på tapeten i det här fallet.

Att dessutom ett parti som länge slagit vakt om miljön har en företrädare som "veckopendlar" till den lilla by mer än 100 mil från Stockholm som hon härstammar från kan inte vara särskilt klimatsmart. Så ni övertorneåbor som eventuellt tror ni får in en fot i regeringskansliet med hjälp av denna mobila pratkvarn: tänk er för en gång så att ni inte blir lurade igen.

torsdag, september 04, 2008

Dagens feministiska drapa

Enligt statistik från Medlingsinstitutet så är det fortfarande så att kvinnors löner släpar efter männens. Så fort det blir tal om siffror istället för ideologiska färgade analyser i namn av till exempel genusvetenskap så tilldrar sig utredningar av det här slaget större intresse.

Icke desto mindre handlar det här också om ideologi. I den ständigt återkommande statistiken om de dåliga kvinnolönerna ges egentligen bara samma svar som alltid. Jag brukar då tänka på annat som inte frågeställarna tar upp i sammanhanget. Som till exempel om fler kvinnor än män har arbete och att det är vanligare att kvinnor jobbar inom den offentliga sektorn med dess sämre löner överlag men med tryggare anställningsvillkor generellt sett. Samt slutligen det faktum att kvinnor gärna vill bestämma men inte ta ansvar i samma utsträckning, vilket kort sagt betyder att färre kvinnor än män vill bli chefer, något som också påverkar lönebilden.

En av de bästa kommentarerna jag läst på en artikel var en i samband med fi:s övningar då partiet bildades. Den löd: "det finns många män i toppen, men många i botten också". Så när kommer egentligen den dag då statsfeministerna börjar räkna in hur många män som är beroende av transfereringssystemen?

onsdag, september 03, 2008

En stilla fundering

I vissa fall är det lämpligt att tänka efter lite före. Som ifråga om den kvinna från Ukraina som säger sig bli trakasserad i Kalix där hon har sin affär. Om det hon säger stämmer om hur en del kalixbor beter sig mot henne är det förfärligt. Om det hon säger inte är sant eller överdrifter är det dock värre.

Det finns en del som talar för det sistnämnda. Interiören i affären som visades i det lokala nyhetsprogrammet såg inte direkt inbjudande ut. Möjligen går kanske inte försäljningen så bra för innehavaren på grund av detta. Vad är då bättre än att påstå det finns de som inte gillar affärsidkaren, vilket skulle motivera en flyttning av verksamheten till Luleå.

Det här med att lite diffust påstå sig vara utsatt utan att peka ut någon speciell brukar gå hem i medierna. Lite märkligt är emellertid att inte vare sig myndigheter eller politiker på plats velat ta i ärendet. Om så journalisterna tar det sagda för sanning så ger det definitivt en hel del gratis reklam åt rörelsen.

Av kommentarna till den tidningsartikel som uppmärksammade denna historia framgick att många men inte alla hade rätt negativa erfarenheter av Kalix. Den fråga som om igen måste ställas är därför varför först och främst folkföreträdare på orten är så tysta?

tisdag, september 02, 2008

Får man ha synpunkter på svensk musikexport?

Artisten Robyn är något av en guldkalv för svensk musikindustri. Som barn till två etablerade skådespelare hade hon med sig hemifrån kunskapen hur man gör sig ett namn. Under flera år har Robyn haft stora framgångar som artist och det är defintivt inte fel att tala om henne som en av den svenska musikexportens allra största framgångar.

Ändå kan det vara värt att påminna om begreppet "The long tail" i sammanhanget som myntades av Chris Anderson, chefredaktör för tidskriften Wired. Enligt denna som ska likna en efterfrågekurva så trängs ett fåtal aktörer till vänster i diagrammet medan till höger kurvan snabbt planar ut. Därför menar Anderson kan värdet på småsäljande produkter vara lika stort som värdet på storsäljarnas, varför det i den elektroniska tidsåldern med låga lagerhållningskostnader kan löna sig att satsa på produkter i en smal nisch.

Resonemanget angår i allra högsta grad musikbranschen och då i synnerhet de artister som kanske bär upp nationalstoltheten mer eller mindre på bekostnad av mera smal utgivning. I alla fall är det lätt att tycka att megastjärnornas tid borde vara förbi när det ändå finns så många duktiga artister som inte tar så stort utrymme i offentligheten.

söndag, augusti 31, 2008

Vem är alkoholist?

En "kristen" bekant till mig berättade en gång om en släkting till honom som var alkoholist. Med begreppet avsåg han något annat än vad jag gjorde, nämligen att personen ifråga drack sprit. Egentligen inget mer.

Det här trängde sig ändå på efter läsningen av gårdagens DN-debattare där antalet kvinnliga alkoholister sägs ha ökat stort enligt en rapport som Folkhälsoinstitutet står bakom. Alldeles oavsett vilka kriterier Folkhälsoinstitutet använder sig för att definiera alkoholism så är det rätt skrämmande att en statlig myndighet alls rör sig med uttryck av dylik art.

Såvitt jag vet så måste det anses tveksamt om alkoholism är en sjukdom. Behandlingen kan i varje fall inte bestå i annat än att den som dricker för mycket själv slutar med missbruket eller tar ner sin konsumtion till en måttlig nivå. Att då staten går ut med att tala om alkoholister är inget annat än peka finger åt en samhällsgrupp.

lördag, augusti 30, 2008

Ett varningsord i tiden

Lars Gyllenhaal, författare till några böcker med militärhistorisk anknytning och med gedigna kunskaper om Ryssland, varnar i en ny bok för "den ryska björnen". Han pekar bland annat på tilltagande nationalism i landet och svenskt ointresse för utvecklingen.

Det ryska angreppet på Georgien eller konflikten mellan länderna borde ge honom rätt. Ändå är frågan om det här inte rör sig om en god portion rysskräck i stil med de varningsord som levererades av Sven Hedin 1912.

De skärmytslingar som ryssarna ställer till med mot andra stater där det bor ryssar bor kallas inom fackprosan för irredentism. Detta är en väl känd metod som används för att motivera förstoring av det egna territoriet.

Omvärlden är naturligtvis medveten om detta och det enda som på sikt lär komma ut av dessa ryska aggressioner är att landet isolerar sig ännu mer. Jag har därför så väldigt svårt att tro att Ryssland skulle utgöra något större hot. Till detta kommer en korrumperad statsmakt, sjunkande befolkningstal! och en ekonomi vars export i allt större utsträckning inriktas på råvaruproduktion. Än så länge är då jag inte speciellt rädd för ryssen.

fredag, augusti 29, 2008

Regeringen förlänger dödskampen

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth låter idag meddela att den tidigare aviserade sänkningen av presstödet till två dagstidningar inte blir av, officiellt med motiveringen att man nu tror sig kunna få med EU-kommissionen på ett beslut i den riktningen.

Förslaget är en tvärvändning från tidigare och därtill kryddat med vänsterargument om att slå vakt om mångfald. Frågan är då vari denna består. Inte kan det väl vara all form av överflödesjournalistik som florerar inte minst utanför storstäderna, och som har det allt svårare att överleva i en värld där det gäller att finna sin plats mellan periferins krav på vederhäftig samhällsinformation och att leva upp till kärnans förväntningar.

Alldeles frånsett det ekonomiskt orimliga i att fortsätta distribuera papperstidningar och direktreklam hem i brevlådor till alla landets invånare så strider det sannolikt mot intentionerna bakom bredbandsutbyggnaden. Det förefaller inte troligt att det i framtiden ska gå att få annat än viktigare pappersförsändelser hemsända när övrigt material går att komma åt på annat sätt.

Den borgerliga offentlighet som Jürgen Habermas skrivit om och som bör vara ett ideal i en öppen samhällsdiskussion genomgår för närvarande en förändring. Allt fast förflyktigas för att tala med Marx. Låt oss hoppas regeringen tar till sig detta inför nästa utspel om mediepolitiken för det här förlänger bara dödskampen för ett föråldrat system.

onsdag, augusti 27, 2008

Jante-lagens sista utpost?

Det har kommit statistik som visar att inom regionen Norrbotten råder stor blygsamhet att ta i anspråk avdragsgilla hushållsnära tjänster. I Västerbotten som ofta får gälla som referenspunkt för Norrbotten i de mest skilda sammanhang är intresset betydligt större.

Expertisen på området talar om att stressade storstadsmänniskor är mer benägna att ta i anspråk de hushållsnära tjänsterna på grund av tidsbrist och mer pengar över. Men om man använder Västerbotten i jämförelse med Norrbotten så duger inte denna förklaring. Umeå är knappast så mycket mer storstad än Luleå till exempel.

Själv har jag inte jättemycket pengar över och lider kanske inte av tidsbrist i någon större omfattning. Ändå skulle jag kunna tänka mig att leja bort det förhatliga däckbytandet på bilen varje år. Vad beträffar städning och trädgårdsskötsel så tilltalar mig dessa sysslor mer, undantaget kanske flyttstädning som inte inträffar så ofta för mig.

Det är många häruppe som i likhet med figurerna i Björn-Erik Höijers romaner tycker sig kunna klara av det mesta själv. Ute i stugorna i landets översta del finns allt ifrån egna bibliotek till industrier. Att då inte klara av en sak som att städa själv anses inte sällan som höjden av oförmögenhet. Samtidigt finns i motståndet mot att leja ut arbeten som man skulle kunna göra själv en helt del förakt mot vad som traditionellt uppfattas som kvinnogöra och uppfattningar om att vissa saker ska en karl klara av själv. Rätt konservativa attityder med andra ord.

Möjligheten att göra avdrag för hushållsnära tjänster är egentligen bara ett pragmatiskt sätt att göra arbeten inom en svart sektor vita. Den skapar dessutom fler arbetstillfällen. Det vore tråkigt om detta positiva inte gick hem i Norrbotten och istället utmärker regionen som Jante-lagens sista utpost.

tisdag, augusti 26, 2008

Höst med Roland Johnson

Mobbning är ett rätt töjbart uttryck. I värsta fall kan det användas av offret för att själv bli förövare. Skälet till detta tror jag är att mobba som handling inte faller under brottsbalken. Om mobbning blir olaglig tror jag uttryckets diffusa karaktär kommer att avta. Samtidigt är det ju så att vi i Sverige redan har mobbning inskriven i lagen som icke godtagbar verksamhet. Jag tänker då närmast på lagen om hets mot folkgrupp. I andra fall kan det vara svårt att identifiera gärningsmannen eller gärningsmännen i dylika ärenden just på grund av dålig precisering av begreppets innebörd.

Igår drog Norrbottens-Kurirens insändarredaktör upp riktlinjerna för vad som ska engagera länsbefolkningen under hösten. För detta ändamål valdes ett inlägg av läkaren Anders Mansten ut. Denne lokale bråkmakare har åtminstone själv utmålat sig som mobbad, ja till och med gjort politisk karriär av detta. Som yrkesman är han om man ska gå efter doktorsguiden inte så värst uppskattad. Någon ekonomisk nöd verkar det heller inte gå på honom av inkomstuppgifter att döma.

Helt klart är det så att Mansten har en konflikt med Norrbottens läns landsting som Kuriren med hjälp av honom vill sätta åt. Men Mansten har på andra ställen där han varit också hamnat i konflikter. Det är nog inte obefogat att tala om honom som en som lätt hamnar i bråk. I valet 2006 blev han trots vissas förhoppningar inte någon krysskung. Inte heller verkar turerna kring hans mellanhavanden med landstinget röna någon större uppmärksamhet utomläns.

Tillbaka till mobbningen. Handlar det om en offentlig myndighet som ger sig på enskilda eller grupper så det givetvis fråga om mobbning. Men hur är det när massmedier, av en del betitlade som fria, ger sig på enskilda? Om exempelvis en tidning med mindre kompetent personal använder sig av personer i privilegierad samhällsställning i syfte att definiera ut åsikter som gör att deras egen roll som regissörer av det offentliga samtalet hotas, är inte det också mobbning?

Som utbildad statsvetare reagerar jag ofta på personfixeringen inom den massmediala bevakningen av politiken såväl på riks- som lokal nivå. Att hänga upp sig på att landstingsrådet i Norrbotten på något sätt skulle vara orsaken till myndighetens problem är som att en läkare skulle behandla symptomen istället för orsakerna till sjukdomen. Tyvärr går det kanske inte att kräva mer av företrädarna för den lokala kråkvinkeljournalistiken. Under senare tid har jag dessvärre tyckt mig märka en förgrovning av språket i pressen häruppe. Igår ville till exempel NSD:s ledarskribent "hänga regeringen i deras eget rep" och idag hade Kuriren som förstasidespuff att Telia "kapar personal".

Inget nytt kanske för de som i likhet med mig själv varit hemifrån och fått höra andra förvånas över den tvärsäkerhet i diverse ting som kännetecknar "norrbottningen". Sist av allt vill jag som den konsult jag är ändå ge ett råd: ge Mansten en blogg istället så kanske han kan utvecklas istället för att odla offerrollen å egna och andras vägnar i all oändlighet.

lördag, augusti 23, 2008

På årsdagen av en yttrandefrihetsskandal

För exakt ett år sedan gavs jag möjlighet att kritisera ett forskningsprojekt där jag självt något ofrivillig ingick. Det visade sig vara ett stort misstag att göra detta eftersom tidningen som publicerade det hela i tre steg valde att spela ut mig mot den forskning som bedrivits.

Det började med att en journalist med näringslivet som specialområde ringde upp mig och frågade om han fick publicera det jag redan skrivit i ett inlägg skickat till tidningens insändarredaktion. Vad som sedan skedde var att min kritik förvrängdes i en artikel som forskaren fick bemöta med argumentet att hon enligt egen utsago haft hög svarsfrekvens på sina intervjufrågor. Som slutkläm fick kvinnan ifråga köra över mig i en artikel inne i tidningen som vore hon en anställd där i namn av ett genmäle. Ingen möjlighet gavs mig att bemöta vad som hävdades i detta svar, vilket givetvis var syftet med detta ovanliga tilltag.

Vad som skedde var alltså:

1) Att min inledande kritik refuserades för att sedan,

2) förvrängas till ett lovligt byte för beskyllningar av akademiskt rövarsnack, samt slutligen

3) att min heder togs ifrån mig in det avslutande genmäle som föga troligt var författade av forskaren själv.

På olika sätt har jag försökt få upprättelse för detta, bland annat genom att peka på den politiska verksamhet forskaren varit inblandad i. Dessvärre har Norrbottens-Kuriren mer varit intresserad av den mystiska status forskaren innehar genom att hon också är läkare. Sådant som att någon ställer frågor om man får ont i halsen när man pratar, eller om man saltar maten före man äter den, eller varför överhuvudtaget en äldre kvinna söker upp yngre människor och inte jämnåriga som intervjuobjekt är inte någonting som intresserar dessa grävande reportrar.

Vad som spelat in i den här historien är förstås att jag uttalat mig om hur tidningen sköter sitt journalistiska uppdrag här på bloggen, men också hur det kan gå om någon sköter detta bättre en de som är satta eller i alla fall tror sig satta att hålla koll på vad som sker i de den närmaste omgivningen.

Det ska tilläggas att Norrbottens-Kuriren har väl aldrig varit känd som någon tidning som stått för de där lite djupare tankarna. En släkting till mig (som för övrigt fyller år idag) brukar säga att den utmärker sig som den mest rabiata i P 1:s tidningskrönika. Ideologiskt är den konservativ, vilket ställer till problem eftersom konservatismen är mera att likna vid en attityd än en ideologi. Jag kan därför inte annat än rekommendera de som önskar uttala sig via detta organ att göra det på andra sätt än mig eftersom kompetensen saknas (eller göms undan) och profileringen av innehållet är otydlig. I alla fall motiverar dylikt inte något presstöd.