onsdag, april 29, 2009

Efter fåglarna: svin

Det talas redan om risken för en pandemi. Svininfluensan har visst skördat sitt första offer idag utanför sjukdomens ursprungsland. Så nu är det tydligen skarpt läge som gäller med allt vad det innebär av varningar för att gnugga sig i ögonen, bita på naglarna eller peta sig i näsan.

Jag tar dock det hela med ro. För inte alltför länge sedan som väl de flesta redan glömt så var pandemin i antågande så fort någon siktat en död fågel. Tamiflutabletter skulle då heller på långa vägar räcka till att bekämpa den annalkande farsoten. Vi som möjligen hoppades på att kunna överleva gjorde bäst i att sitta inne och avvakta händelseutvecklingen.

Ingenting hände dock dessbättre annat än att ett stort antal människor förvandlades till potentiella patienter som under en tid led av dödsskräck. Det fanns emellertid medicinskt ansvariga som vågade gå emot strömmen den gången. Låt oss hoppas att några fler av den sorten ger sig tillkänna snart innan vi kollektivt siktar Ragnarök.

tisdag, april 28, 2009

Kranen och almarna

I den lilla staden vid Bottenvikens strand, som fått sitt namn efter samiskans "östervattnet", vars regionala tillhörighet bygger på stockholmarnas syn på Östersjöns norra del som en vik i norr, har fått en liten fråga att engagera folk i. Kranen i södra hamn ska bort har kommunen bestämt, något som bland annat bidragit till en protestgrupp mot beslutet på Facebook som samlat över 1000 personer.

Paralleller dras redan med motståndet mot rivningsraseriet på 70-talet då den arbetarrörelse som glömt eller förnekade sin historia styrdes av representanter som inget hellre ville eller kunde än att i det moderna tolka in slagordet "riva ned och bygga nytt", manifesterad på det värsta sätt genom destruktionen av Klarakvarteren i Stockholm.

Förebilden för alla bevarandegrupper är förstås "almbråket" i samma stad, som hade sin upprinnelse i att nu fick det vara nog med kulturhuliganismen bland de styrande. Lite bråk kring kranen i södra hamn skulle inte skada, inte minst i en region där toleransnivån mot oliktänkande och andra som sticker ut för närvarande befinner sig i absolut bottenläge.

måndag, april 27, 2009

Ursäkta, vart tog individens egen roll vägen?

När psykiatrisamordnaren Anders Milton gav sig in i det till synes omöjliga projektet att få till stånd en strategi för samhällets insatser till personer med psykiska sjukdomar och funktionshinder kunde han tidigt notera två stora problem inom den svenska psykiatriska vården: många idéer om hur denna borde bedrivas och många känsliga personer i yrket

Med egen erfarenhet som klient inom gebitet kan jag inte annat än hålla med. Vägarna till boten av den sjuka själen är sannolikt lika många som de som arbetar inom facket. Det är i skenet av dessa fakta som Tomas Erikssons debattartikel ska läsas.

Klart att karln får uppmärksamhet för sitt utspel. Kognitiv beteendeterapi med dess fokus på det observerbara står i motsatsställning till den psykodynamiska skolan som mera uppehåller sig vid det undermedvetna och bortträngda minnen.

Någonstans måste det ändå gå att fråga sig vart individens egen roll tar vägen i dessa frälsarläror. Gemensamt för de båda kan nämligen sägas vara att ingenting finns bortom sjukdomen, med påföljden att den som underkastar sig någon av behandlingsmetoderna har att se fram emot antingen en tillvaro av plågsam självkritik eller oändligt tal.

fredag, april 24, 2009

Klassiskt machiavellisk strategi vid informationen om försäljning 2

I mitt förra inlägg skrev jag om hur det kommunala bostadsbolaget i Luleå fattade beslut över huvudet på lägenhetsinnehavarna rörande försäljningen av bostadsbeståndet i området där jag bor. Lite felaktigt hävdade jag kanske att hela problemet låg hos det lokala sosseriet. Två av ledamöterna i Lulebos styrelse är nämligen borgare, centerns Camilla Hansen och moderaternas riksdagsledamot Hammarbergh.

Huruvida dessa reserverade sig mot beslutet har jag inte fått fram, men den här killen argumenterar för att kommunala försäljningar ska genomföras via öppna anbudsförfaranden.

Nu inväntar vi givetvis en reaktion från denne. Under ett par dagar nu har Munkeberg stått i centrum för den politiska debatten i stan. En konsekvens av detta är att folk på ett helt annat sätt än hittills under de snart sex år jag bott här börjat engagera sig. Således ett lysande exempel på att den lokala demokratiformen trots allt har framtiden för sig.

onsdag, april 22, 2009

Klassiskt machiavellisk strategi vid informationen om försäljning

Det kommunala bostadsbolag som äger fastigheten jag bor i har hastigt och lustigt gjort sig av med hela områdets lägenhetsbestånd. Länge har det klagats över det eftersatta underhållet, inte minst de fläktlösa köken och läckande taken ställer till förtret hos många av de boende.

Det kan inte bli mycket sämre var den allmänna meningen på mötet jag var på igår där det informerades om försäljningen, något som är ett kraftigt underbetyg till förvaltaren Lulebo. Vad värre var, mötet annonserades ut endast en dag före vad som var tänkt att talas om där, och när kontraktsinnehavarna kom hem till sina lägenheter väntade ett brev med skriftlig information om den nya ägaren och vad som skulle bli vid det gamla, dock ingenting om eventuella hyreshöjningar och planer på renoveringar.

Således handlade det om en klassiskt machiavellisk strategi vid genomförandet av den obehagliga delen av affären: informationen till de närmast berörda. Snabbt och i små steg skedde denna. Men man får också det man valt, och med detta syftar jag främst på det sossestyre som funnits hur länge som helst i kommunen. Bossarna bakom detta har vant sig vid att förhålla sig till sina undersåtar på detta vis, nämligen att fatta beslut över huvudet och sedan föra ut politiken i efterhand som något i grunden gott.

För egen del har jag argumenterat en del för att göra om områdets bostäder till bostadsrätter, men denna idé har inte hamnat i god jord. Lite bättre kommunikation med det kommunala bostadbolaget hade kanske kunnat leda till att denna kunnat förverkligas när nu ändå detta ville sälja. Särskilt mycket pengar fick under alla omständigheter säkert inte Lulebo för det de avyttrade.

måndag, april 20, 2009

Tröttsam holmgång om ungdomsarbetslösheten

Igår drabbade näringsministern och sossarnas arbetsmarknadspolitiske talesman Sven Erik Österberg samman i Agenda. Det var rätt trubbiga argument de hade att anföra mot varann om man undantar Maud Olofssons dröm om att ändra arbetsrätten så att principen sist in-först ut förpassas till skräpkorgen.

Debatten gav även uttryck för hur långt politiker står från verkligheten och hur lite de kan och väl också egentligen hur lite de bör lägga sig i förhållandena på arbetsmarknaden. Det bästa vore förstås om de nya moderaterna redan imorgon tog initiativ till en reformering av arbetsrätten.

Dessvärre är det en förhoppning som lär komma på skam, åtminstone under den här mandatperioden, till skada inte minst för många ungdomar som står och knackar på dörren till den åtråvärda arbetsmarknaden. Är det sådant här käbbel som ska avhöras från ansvariga politiker de närmaste åren finns det anledning att vara negativ.

torsdag, april 16, 2009

Det ultimata exemplet på att politik blivit ett yrke

Landshövdingen i Sveriges mest politiska region har fått förlängt förordnande. Detta sträcker sig nu till 2011 då Per Ola Eriksson går i folkpension. Eriksson fick jobbet som förläning efter centerns samarbete med socialdemokratin mellan 1995 och 1998. I detta ska han enligt vissa ha haft en nyckelroll.

Att Per Ola Eriksson får gå vid 65 kan inte tolkas på annat sätt än att politiken definitivt blivit ett yrke. För inom vilket annat område skulle han ha kunnat jobba om han fått gå tidigare? Ingenstans förmodligen eftersom han sedan länge är en förbrukad kraft. Tack vare regeringen slipper han nu går på a-kassa i två år.

Samtidigt meddelas att residensstaden Luleås 60-åriga kommunalråd Karl Petersen siktar på en mandatperiod till, vilket skulle innebära att han blir folkpensionär samma år som valåret 2014.

Är det så här det ska se ut med folkrepresentationen så är läget för närvarande katastrofalt, vilket måhända beror på att folket sover. För egen del är jag mera inne på att en ordentlig reform av representationen är mera nödvändig just nu än någonsin tidigare.

söndag, april 12, 2009

Kultursidorna uppe i det blå

Filosofin ställer frågor medan religionen ger svar brukar det heta. Hur det står till med kulturens uppgift är ett annat problem. Redaktören på en kulturredaktion brukar vanligen varken kunna ställa frågor eller ge några svar.

Så går det väl också att se på kultursidorna i dagstidningarna i landets översta del. Utöver att det verkar bli allt vanligare med att samma artikel står att läsa eller samma ämne behandlas i båda tidningarna så har de båda respektive redaktörerna klara beröringspunkter: de svävar numera i det blå.

Hon på högertidningen befinner sig inte på samma höjder som han på vänsterblaskan men rör sig ändå i enlighet med den tankelogik som ofta praktiseras häruppe i de högre rymderna. För en vecka sedan var jag på ett privat besök på Försvarsmuseum i Boden och kunde då konstatera att två av utställningarna där lite komiskt kommit att förlägga centrum för det händelserna i det Finska kriget i Norrbotten respektive kärnan för det svenska försvarets utveckling i Boden.

Ingenting kunde givetvis vara mera felaktigt men ändå ett klart uttryck för mindervärdeskomplexet hos de som står bakom museet. Till råga på allt var någon som kallats historiker den som med hjälp av kunskaper hämtade från Wikipedia den som ställt i ordning det som skulle föreställa den roll Västerbottens regemente hade i Finska kriget, vilket förstås bara förstärkte uppfattningen att detta hade en rätt underordnad roll i sammanhanget.

Även om jag i en artikel jag sände in till NSD ändå försökte göra någonting positivt av de överdimensionerade utställningarna eftersom det i Boden även fanns en avdelning om skidsportens historia så var det här inget för redaktörerna på tidningen. Den ene av dem, Patrik Boström, skrev en gång till mig och beklagade sig över tvärsäkerheten i den norrbottniska mentaliteten och den stora förekomsten av kommunister i regionen bland annat, samt gjorde sig för några år sedan lustig över bloggare. Idag har han en jaktblogg på sin tidning och begav sig igår upp i de stora idéernas blå genom att kritisera FN. Ursäkta mig, men vem bryr sig vad någon lite tyckare i det översta Norrland har för synpunkter på dylikt? Är det då inte intressantare med aspekter på företeelser i närområdet?

Boström menade även att då han hörde av sig att hans "socialiberala" utgångspunkt som han växt upp med i Västerbotten inte stämde överens med de politiska uppfattningar som finns i Norrbotten. Men efter att ha läst P O Enquist "Ett annat liv" och om dennes definition av sig själv som socialliberal så är jag fortsättningsvis på min vakt när ordet nämns. Enquist hyllade som väl för de flesta bekant är Pol Pots politik som syftade till att göra folk av människor genom att driva ut dem ur städerna, vilket dessvärre är en uppfattning som finns lite varstans i regioner som kan kallas fattiga.

När kommer den dag vi får en sant kulturliberal vinkel på förhållandena i nordligaste Sverige som förmår ställa nya frågor istället för att bara följa med strömmen som döda fiskar. Är det måhända en anspråkslös bloggare som ska utföra den uppgiften?

fredag, april 10, 2009

Vad tyst diplomati får kosta

Regeringen med Carl Bildt i spetsen berömmer sig för att ha fått loss en svensk straffånge med hjälp av framgångsrik tyst diplomati. Det vanliga när denna förhandlingsmetod använts är annars att de som inte får komma hem råkat illa ut på grund av behandling som krockar med vår västerländska uppfattning om vad humanism är. Så är knappast fallet med Annika Östberg, något denna artikel gör klart.

Hon har för de brott hon begått suttit av nog med år och hon är nog vid det här laget också färdigkorrigerad (som det skulle kunna heta om målet med amerikansk kriminalvård). Säkert har det också varit den svenska regeringens uppfattning. Men det är inte dennas uppgift att ta sig an ärenden av dylikt slag, särskilt inte i en demokrati. Som tårta på allt kostade Östbergs hemresa de svenska skattebetalarna en bra bit över en halv miljon. Den tysta diplomatin mycket troligt ännu mer.

Att det handlar mycket om pengar i det här fallet överensstämmer också med de uppgifter som sagt att Kalifornien inte har råd med nuvarande antal fångar i delstaten och därför släppt Östberg. En del får kosta mycket men uppenbarligen inte för mycket är den slutsats som går att dra av detta.

Att sedan landets största och av någon betecknad som landets malligaste morgontidning försöker dra paralleller mellan det här och den fängslade journalisten Dawit Isaak i Eritrea måste anses som en blunder av sådant format att hela kampanjen för denne nu skadats allvarligt.

onsdag, april 08, 2009

Krisen som övergick i en annan kris

Den förhanden varande stora krisen är naturligtvis som alla känner till av ekonomisk karaktär. Bara för ett år var den stora krisen av ett helt annat slag. Den globala uppvärmningen har idag övergått i det globala finansystemets kollaps till följd av för vidlyftig utlåning. Precis som det brukar vara när ekonomiska kriser slår till.

Klimatkrisen är väl på intet sätt löst. Ändå talas det väldigt lite om den globala uppvärmningen när det finns andra mer akuta problem att lösa. Tankegången leder in på om det snarare är behovet av kristänk som ställer till det än påstått empiriska belägg för fenomenet. Visst har vi en global lågkonjunktur för tillfället men det är inte första gången. Och visst ökar temperaturen på jorden men för ett par decennier målades skräckscenarier upp om en kommande istid.

På lite mera nära avstånd i mitt eget liv gör sig ingen temperaturstegring särskilt bemärkt. Skidsäsongen ser ut att bli mycket lång på orten där jag bor. Åkbara spår har funnits oavbrutet sedan mitten av november. Och sätter det inte igång att tina något alldeles förskräckligt kommer det att gå att åka på Ormberget kanske lika länge som i fjol då spårpersonalen kunde genomföra den mycket unika åtgärden att dra spå rekordsent, dvs. på Valborg.

I konkurrens med Den Stora Idén om jordens uppvärmning kommer hela tiden nya rön som motsäger vad jag skulle vilja beteckna som en domedagsprofetia. Särskilt har jag fäst mig vid en teori som säger att jordaxels lutning ökat, vilket skulle betyda att kyla/värme förflyttat sig längs breddgraderna. Tänk om det vore så enkelt att detta är en naturlig rörelse. Då skulle det lätt gå att komma fram till andra slutsatser som bättre överensstämde med det faktum att snön de sista två åren faktiskt legat längre kvar på våren än normalt.

måndag, april 06, 2009

Störst

Idag jublas det nog i Piteå sedan länsstyrelsen sagt ja till den jättelika planerade vindkraftparken i Markbygden. Det återstår ändå en del processande i frågan, bland annat drabbas rennäringen av projektet. Av många kommentarer att döma så ses det hela som återigen ett exempel på utsugning av norra Sveriges resurser. När vindsnurrorna är färdigbyggda försvinner produktionen från regionen och kvar står dessa med ett minimum av underhållsbehov som ger jobb på orten åt endast ett fåtal. Det som kommer ut av anläggningen i form av el försvinner söderut i syfte att försörja industrier och annan konsumtion där. Mönstret känns igen.

Jag ser det hela på ett lite annat sätt, lite som en relik från andra satsningar som visserligen inte blev av men ända kan sägas känneteckna hur många i nordligaste Sverige ser på hur industriell utveckling bör bedrivas. Såväl Stålverk 80 som aluminiumsmältverket i Piteå var typiska exempel på detta, och idag är det väl ingen som av ekonomiska skäl begråter att dessa svulstiga planer aldrig förverkligades. Däremot tycks inte idén om att vara större än störst ha somnat av hos norrbottningarna.

Ett mindre vindkraftprojekt på Fårön utanför Piteå försvann så att säga i hanteringen när planerna om Europas största vindkraftpark började ta form. Hur det går där vet jag inte. I alla fall verkar det inte särskilt intressant att skriva om något som kommer helt i skuggan av vad som är pågår. I Storön utanför Kalix har det uppförts en vindsnurra men inte heller den tycks vara värd särskilt mycket uppmärksamhet. Vad jag vet så är då ett andra kraftverk på gång att sättas upp där.

Om småskalighet är ett motto för det parti som inom regeringen verkat mest för en utbyggnad av vindkraften så borde inte anläggningen i Markbygden byggas alls. Utöver risken som tas att allt kan sluta i ett jättelikt ekonomiskt fiasko så missgynnar bygget en demokratisk utveckling som kunde ha tagit fart om lokalsamhället i någon form kunde ha tagit hand om vindkraftsresursen genom mindre anläggningar men i större antal. Som det ser ut just nu hamnar vindkraftutbyggnaden i Norrbotten i ett läge som för tankarna till Sovjetunionen. Och det i Piteå kommun där man inte sällan berömmer sig av sin starka lokala förankring.

Sett i ett större sammanhang handlar ändå kanske hela frågan om något helt annat. Med vindkraftparken i blåshålet i ödebygden väster och söder om stan beräknas eluttaget som går att göra från Lule älv bräckas, och det är sannerligen inte dåligt. Var det någon som sa att piteborna någonsin kommer att ge upp tanken att bli större eller värre än staden i norr?

lördag, april 04, 2009

Ekonomiska extravaganser i hockeyhålan


Lågkonjunkturen som vi för närvarande genomgår slår hårt över i stort sett hela fältet. Det är inte bara de konkurrensutsatta privata företagen som har problem, utan också kommunerna. Än så länge väntar vi dock på att det statliga myndighetsväsendet ska beröras av vad som pågår.

Med all rätt och enligt den ekonomiska skolboken håller finansministern hårt i pengarna vad beträffar räddningsaktioner till kommuner och landsting som hotas av stora underskott. Dessa gör bäst i att försöka lösa sina problem själva. Och visst finns det de som gör det också. Inte i Luleå dessvärre där ett ombyggnadsprojekt av lokalen för ishockey pågår mitt i värsta krisen.

Tidigare fick hockeylaget köpa anläggningen till rabatterat pris och med hyran betald. Luleå kommun är således ändå på sätt och viss involverad i det hela. Och eftersom det talas om Luleå hockey som kommunens starkaste varumärke så lär inte de politiska företrädarna släppa greppet om detta guldägg i första taget. Om det nu är något guldägg.

Vidgas perspektivet till hela elitserien är frågan om inte verksamheten i stort är kraftigt subventionerad, med lagen som lokalklenoder som i likhet med Volvo och Saab eventuellt inte är konkurrenskraftiga på marknaden. På orter där hockeyn är stark, och jag betvivlar att den står särskilt stark längre ens i Luleå, är detta synsätt ofta det förhärskande i offentliga sammanhang.

I praktiken torde det emellertid stå till på ett annat sätt. Om den ekonomiska kristidspolitik som säger att lågkonjunkturen endast är ett uttryck för ett återställande av de extravaganser som högkonjunkturen ställt till med så borde det inte byggas om på Coop Arena idag. Det utbud som förströelseindustrin kan erbjuda numera motiverar dessutom inte argumentet "bröd och skådespel" åt folket som tröst i eländet. Istället ska vi nu ta tillfället i akt och fråga oss om vad vi egentligen behöver Luleå hockey till.