torsdag, november 30, 2006

Björnes akademi

Det finns olika sätt att göra Norrbotten bemärkt i världen och på andra håll. Något som heter Norrbottensakademin är ett. Denna är av relativt ungt märke, och bildades på initiativ av Björn Wahlström 1988. Wahlström gjorde sig under många år känd som städare i svenskt näringsliv och skaffade sig med åren många fiender. Hans karriär torde ha nått sin topp omkring 1990-91 när han tvingade Erik Penser att sälja sina tillgångar för en krona. Ganska snart efter detta började det gå brant utför för Wahlström sedan han misslyckats som styrelseordförande i Nordbanken.

Björn Wahlström är född och uppväxt i Luleå vilket förklarar intresset och engagemanget för Norrbotten. Den akademi han tillsammans med andra ledamöter upprätthåller, har företrädesvis sin förankring bland i Stockholm boende. Till sin organisation och sitt arbetssätt liknar Norrbottensakademin en annan akademi, också den rätt elitistisk genom många tunga akademiker som ledamöter. Men även kulturlivet finns representerat genom skådespelaren och förre pitebon Lennart Jähkel och luleåfödde regissören Kjell Sundvall. Den som trodde att den sistnämnde tog klivet in i etablissemanget genom hederdoktoratet vid ett universitet nyligen misstar sig således.

Jag måste säga att jag ställer mig rätt skeptisk till regionala institutioner av det här slaget. Inte bara på grund av att endast några få av Norrbottensakademins ledamöter bor i regionen och kopieringen av Svenska Akademiens verksamhetssätt, med utdelande av stipendier och priser som största tilldragelser. Det är idag dags att överge Stockholmsfixeringen och börja rikta blicken utåt från Norrbotten förbi huvudstaden. Det är också dags att börja invänta Norrbottens läns svanesång. Länet som en gång bildades för att det varit svårt att administrera det gamla Västerbottens län under finska kriget 1808-09 och för att underlätta uppodlingen av Sveriges nordligaste del, har egentligen aldrig varit någon succé.

Hur många känner till exempel till hur Norrbottens landskapsvapen ser ut? Också detta var en konstruktion med dålig legitimitet hos befolkningen, upprättat först 1995. Nej, något norrbottniskt landskap har inte funnits sedan medeltiden innan Västerbotten fick ge namn åt regionen på västra sidan av Bottenviken. När nu det på allvar diskuteras att dra en järnvägsräls för snabbtåg genom det egentliga Västerbotten är det slutligen dags att lämna Norrbottens län bakom sig. Kalla gärna det nya länet för Botten.

måndag, november 27, 2006

Sverige och NATO

Maria Leissner drev i sin korta karriär som ledare för folkpartiet hårt frågan att Sverige skulle ansluta sig till Atlantpakten, mera känd som NATO, North Atlantic Treaty Organisation. Linjen vann då på 90-talet ingen större uppslutning, helt enkelt kanske för att den inte låg i tiden.

USA:s president Bush vill nu att Sverige och fyra andra länder ska gå med i ett globalt partnerskap med NATO, vilket inget annat är en formalisering av det samarbete som redan idag sker bland annat genom övningar med USA i NATO och insatser med soldater på Balkan och i Afghanistan.

Nicholas Burns, statssekreterare på amerikanska UD, är imponerad av svenskarna och finnarna och säger att "vi vill växa närmare dem". Dörren hålls öppen för medlemskap således. Andra NATO-medlemsländer är dock inte lika positiva till partnerskapsförslaget. En allmän gissning är att det inte kommer att gå igenom.

Så bör då Sverige orientera sig mot NATO? Frågan är särskilt intressant mot bakgrund av hur utrikesminister Bildt måste agera i ärendet. Organisationen är ju i mångt och mycket en kalla krigsprodukt som hade till uppgift att "hålla USA inne, Tyskland nere och Sovjetunionen ute". Sedan dess har som bekant en del hänt.

Vågar alltså Carl Bildt arbeta för ett svenskt medlemskap i NATO på samma sätt som han slogs för EU-medlemskapet? Eller kommer på något sätt kompisskapet med Henry Kissinger att påverka honom i negativ riktning? Det är snart upp till bevis.

fredag, november 24, 2006

Svenskans störste ordkonstnär

Erik Johan Stagnelius föddes på Öland 1793. Han kom således att växa in i den litterära inriktning som kallas romantiken. Denna tog fart efter Napoleons slutliga fall 1815. Redan 1805 hade dock Stagnelius som tolvåring publicerat sin första dikt, På Herr Magister Per Brusenii Promotionsdag, den 22 junii 1805.

Eftervärlden har i någon sorts nyromantisk anda velat se Stagnelius som ett oskolat naturbarn som helt litade till sin förmåga. Pojken som lekte kring Silverbäcken bakom Gärdslösa prästgård där skalden bodde med sin familj innan den flyttade till Kalmar, utgör sinnebilden för denna uppfattning.

Numera råder det enighet om att Stagnelius i likhet med Dante och Shakespeare använde mycket raffinerade tekniker när han utformade sina texter. Jan Olov Ullén kallar de i sin bok om honom för retoriska konstgrepp, och nämner apostroferingen, personifieringen, upprepningen och parallellismen som exempel. Det fråntar inte något av storhet av Stagnelius. Lyssna bara till denna inledning av "Till Föruttnelsen":

Föruttnelse! hasta, o älskade Brud!
Att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
Blott dig till förhoppning jag äger.

Det finns mycket mer att läsa av detta språkgeni som torde kunna intressera fler än bara litteraturvetare. Gunnar Ekelöf kallade honom för övrigt "så provinsiell, så folkligt svensk" och samtidigt en "byzantinsk uppenbarelse", vars bästa dikter hade "mosaikens azurblå eller gyllene grund och dess stela, ändå så storslaget levande och blickande andlighet". Stagnelius är helt klart mer än bara dikten Näcken. Läs honom!

tisdag, november 21, 2006

Kråkvinkellogik

S i Norrbotten har mobiliserat mot A-kassepolitiken. I brist på egna idéer och frustration över att makten gått förlorad har rörelsen idag inget annat att komma med än obstruktioner.

Det finns ingen hejd på eländet om de föreslagna ändringarna genomförs. Därför "ska vi se till att de mår riktigt dåligt på julafton", som en facklig företrädare uttryckte sig. "De" är naturligtvis regeringen, som vågar ta i den fråga sossarna försummat.

Värsta plumpen står dock en s-ordförande värd att nämnas vid namn för: Britt Westerlund. Hon menar att de ynka två borgerliga ledamöter i riksdagen som Norrbotten har ska sluta upp bakom motståndet mot det så kallade systemskiftet, med motiveringen att länet röstade mot det.

De som valts in i riksdagen på en annan politik än Partiets får alltså inte representera denna, utan ska rätta sig efter piskans slag. En skrämmande inställning till demokratins spelregler således men också uttryck för ren och skär ointelligens eftersom Sverige såvitt jag vet bara har en riksdag.

måndag, november 20, 2006

Sanningar i vrångbilder

En av Norrbottens-Kurirens chefer upprör sig i en krönika över riksmediers hantering av landets nordligaste län. Och visst har vi fått vänja oss vid att bli belastade med stereotypa föreställningar. Favoriten bland dessa är sannolikt den där en väderbiten man i pälsmössa på frågor från en journalist svarar "det är åt helvete", allt under det att en skoter eller flera belyses av en solnedgång tidigt på dagen. Exotik och hjälplöshet i förening.

När väl en gång en föreställning av det här slaget etablerats är det ofta svårt göra sig av med den. Det förväntas av norrlänningar att de ska uppträda i enlighet med dem. Bästa sättet att motverka dylika tendenser går dock knappast över att slå tillbaka. Ty då sjunker ju ytterligare nivån. Ofta har jag dessutom upplevt att det värsta norrlandsföraktet inte odlas av urstockholmare, utan snarare av till storstäderna inflyttade.

Vad som talar till Norrbottens fördel för närvarande är den högkonjunktur som råder i regionen. Och givetvis etableringen av ett varuhus i Haparanda. Den sistnämnda har förmodligen större symbolvärde än ekonomiskt utvecklande värde. Negativt är att en tredjedel av den arbetsföra befolkningen inte har ett riktigt jobb att gå till, samt att länets höga tillväxt har sin motor i traditionella näringar, dvs. starkt konjunkturkänsliga delar av näringslivet genom sitt låga förädlingsvärde.

Ett mer differentierat näringsliv vore därför önskvärt. Det har talats om och utretts kring att Norrbotten missade tåget på 90-talet när IT-boomen tog fart. Ideologiska låsningar angavs bland annat som orsaken till detta. Det trygga fanns i det förflutna ansåg länets politiker. Men var och en med någon som helst skolning i nationalekonomi vet att inget är så riskfyllt som att satsa på råvaror. När, inte om, efterfrågan på dessa går ned, kan det gå riktigt dåligt för Norrbotten. Då står vi där med de offentliga utgifterna som enda tryggheten.

Ett sätt att bemöta den vrångbild av norrbottningen/norrlänningen som inåtblickande och självupptagen som förmodligen skulle förstärkas till följd av ett sådant scenario vore kanske att vidga blicken redan nu. Finns det någon berest forskare som vågar slå larm om det överhängande problemet?

fredag, november 17, 2006

Rädslan för ryssen lever ännu

Att långa historiska processer har ett avgörande inflytande på såväl de som ingår i dem som de iakttar dem utifrån har aktualiserats i frågan om den planerade gasledningen under Östersjön. Gammaldags rysskräck har kommit upp till ytan med full kraft. Ändå ska ledningen dras till Tyskland, dvs. det land som väl som inget annat haft det otalt med ryssarna.

Skälet till den svenska oron är att rysk militär ska åtfölja byggnationen. Bland annat anser sig ryssarna ha rätt att skydda sina medborgare på den tilltänkta underhållsplattform med placering utanför Gotska Sandön. Vidare har det talats om miljöaspekter till följd av de minor och andra stridsmedel som ligger i ledningens väg. Samt om sjunkna fartyg som Estonia.

Argumenten för att Ryssland skulle kunna använda gasprojektet till att bedriva underrättelseverksamhet mot Sverige motiveras av hur de tidigare agerat gentemot Kazakstan och Azerbajdzjan kring plattformar i Kaspiska havet. Vad många dock glömmer är att dessa stater tillhör Rysslands så kallade nära utland. Jämförelsen mellan dessa och Sverige haltar därför något. Frågan bör därför ställas om den svenska oron verkligen är befogad.

tisdag, november 14, 2006

En röststark grupp tar till orda

Regeringen har beslutat sig för att lägga ned Arbetslivsinstitutet. Åtgärden föranledde kraftiga protester från de närmast berörda, institutets anställda.

Motivet till varför denna verksamhet nu får klappa igen är givetvis dess karaktär av ideologiproducent åt socialdemokratin. Chef för Arbetslivsinstitutet har dessutom varit en kusin till Göran Persson vid namn Mikael Sjöberg.

Det riktades kritik mot Sjöberg för detta när han tillsattes men också för att han saknade forskarbakgrund. Att Arbetslivsinstitutet haft medarbetare som kan tala för sig själva och sin forskning har vi dock blivit varse om de senaste veckorna. Professorer som fått kalla fötter när deras försörjning hotats har med visst understöd från bland annat sossedebattörer med eftertryck hävdat att deras forskning håller hög klass. Men som Peter Wolodarski visat med stöd av en kvalitetsanalys av ALI som Statskontoret utfört så är detta grova överdrifter.

ALI:s medarbetare lär emellertid inte behöva ge sig ut på tiggarstråt. Plats för dem finns på de svenska universitet och högskolor som idag alltmer liknar en sysselsättningsindustri. Falske bråkstaken Bo Rothstein har redan beskärmat sig över dem i ett debattinlägg.

När ett företag lägger ned talar ingen längre om ersättningsjobb. Istället ska näringslivet "omstruktureras" på orter som drabbats. När blir högskolorna föremål för strukturåtgärder?

lördag, november 11, 2006

Knappast en nödvändig filmfestival

Under senare år har det vuxit fram en stark tilltro till filmen som skapare av regional utveckling. I dagarna har det hållits filmfestival i Luleå, ett arrangemang som för övrigt nästan sammanfaller med den filmfestival som hålls i Stockholm.

Därmed är det lite svårt att veta om man i Luleå i vanlig ordning försöker leka storstad, eller om det hela bara handlar om att finna sysselsättningsformer för de som har svårt att sitta stilla. En flitig TV-tittare eller hängiven cineast finner nog inte mycket i festivalens program av intresse annat än en och annan udda produktion.

Den norrbottniska filmindustrins ekonomiska betydelse har utretts av ekonomen Staffan Johansson. Rapporten, som under visst rabalder fick underkänt av uppdragsgivaren landstinget i Norrbotten, visade på att filmens roll som kunskapskälla och åsiktsbildare antagligen betyder mer än de ekonomiska flöden inspelningarna genererar. Ett inte alltför elakt sätt att säga att filmen har en folkbildande funktion snarare än att vara en direkt verkande utvecklingskraft för regionen således.

Icke desto mindre är filmen i hög grad en sysselsättningsindustri. Den regionala filmproduktionen har därtill åkt på ett bakslag genom den dom som slagit fast det felaktiga i att kommuner och landsting satsar pengar i projekt som riktar sig till en publik utanför det egna området. Både billigare och mer utvecklande för den allmänna bildningsnivån vore dock om norrbottningarna blev flitigare bokläsare.

onsdag, november 08, 2006

Maktskifte i kongressen?

Den stora utrikespolitiska nyheten idag är att demokraterna fått majoritet i representanthuset. I Sverige framställs detta som om det vore fråga om ett regimskifte i USA, allt förmodligen i syfte att få det att se ut som om George W Bush är den mest hatade presidenten sedan Nixon.

Detta är i grunden uttryck för inget annat än traditionell antiamerikanism. I sin iver att idiotförklara Bush har svenska medier rapporterat att till och med republikanska ledamöter vänt sig mot presidenten. Men är detta då inte en styrka i det amerikanska politiska systemet? Nämligen att utrymme finns för egna ställningstaganden utanför partipiskorna.

Med andra ord ord finns det skäl att ifrågasätta vikten av det maktskifte som tar form i kongressen. Eller i alla fall påståendena om att partierna i USA har samma betydelse som i svensk politik.

Det är dags att rikta blicken mot våra egna folkföreträdare, deras kompetens och vad de uträttar. Ett första steg mot att skärpa till riksdagsledamöterna vore att minska ned dem till 199 stycken och införa majoritetsvalsystem.

söndag, november 05, 2006

Att hävda arbetslinjen

Den senaste två veckorna har knappast varit lugna för arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Men debatten har inte handlat så mycket om det faktum att en och en halv miljon svenskar inte har ett jobb att gå till på vardagarna. Istället har fokus legat på A-kassan, alltså det som en gång var tänkt som en omställningsförsäkring mellan två jobb men som i praktiken omvandlats till en form av medborgarlön.

Inom det parti som förlorade valet har man inte gjort visdom av motgången. Istället fullföljs strategin att hävda att de borgerliga sparkar på de svaga. Detta trots att regeringspolitiken syftar till att hjälpa ur vanmakt alla de som är beroende av andra för sin överlevnad och utveckling.

En inte alltför vågad gissning är att den nuvarande skuggpolitiken från socialdemokratin kommer att fortsätta även efter Göran Perssons avgång. Partiet har nämligen drivit långt ut i idéfattigdomens träsk, ja så långt att en återkomst till makten inom överskådlig tid helt beror på hur de borgerliga lyckas, inte på en egen politik.

Det har sagts att Sven-Otto Littorin har regeringens tuffaste jobb. Ur ett annat perspektiv går det att betrakta som det tacksammaste. Arbetslösheten är idag så hög att den egentligen bara kan bli lägre. Så ser det dukade bordet ut.

torsdag, november 02, 2006

Bråkigt - men högt i tak

Moderaterna i Luleå har fått interna problem sedan kryssdrottningen Maria Salmgren med lottens hjälp fått lämna uppdraget som gruppledare. För tillfället regerar Mattias Karlsson partiet i kommunen med stöd av resultatet från provvalet tidigare i år som han vann.

Karlssons falang har stöd av något som kallas Moderathögskolan, medan Salmgren numera bland annat backas upp av den så kallade Aktionsgruppen för väljardemokrati.

Ideologiskt har jag inte kunnat finna några större skillnader mellan fraktionerna. Möjligen är Karlsson & Co mer elitistiskt orienterade. I grund och botten verkar dock striden mest handla om själva jobbet att få bestämma.

I landstinget pågår också en strid om gruppledarskapet för moderaterna. Utgången också för denna är än så länge oviss, men visst går det redan nu att prata om ett parti med högt i tak. Inom det förra statsbärande partiet berömmer man gärna sig själva för ett sådant arbetssätt. Fast det oftast slutar med att VU eller någon som bestämmer avgör det hela.