Det har kommit statistik som visar att inom regionen Norrbotten råder stor blygsamhet att ta i anspråk avdragsgilla hushållsnära tjänster. I Västerbotten som ofta får gälla som referenspunkt för Norrbotten i de mest skilda sammanhang är intresset betydligt större.
Expertisen på området talar om att stressade storstadsmänniskor är mer benägna att ta i anspråk de hushållsnära tjänsterna på grund av tidsbrist och mer pengar över. Men om man använder Västerbotten i jämförelse med Norrbotten så duger inte denna förklaring. Umeå är knappast så mycket mer storstad än Luleå till exempel.
Själv har jag inte jättemycket pengar över och lider kanske inte av tidsbrist i någon större omfattning. Ändå skulle jag kunna tänka mig att leja bort det förhatliga däckbytandet på bilen varje år. Vad beträffar städning och trädgårdsskötsel så tilltalar mig dessa sysslor mer, undantaget kanske flyttstädning som inte inträffar så ofta för mig.
Det är många häruppe som i likhet med figurerna i Björn-Erik Höijers romaner tycker sig kunna klara av det mesta själv. Ute i stugorna i landets översta del finns allt ifrån egna bibliotek till industrier. Att då inte klara av en sak som att städa själv anses inte sällan som höjden av oförmögenhet. Samtidigt finns i motståndet mot att leja ut arbeten som man skulle kunna göra själv en helt del förakt mot vad som traditionellt uppfattas som kvinnogöra och uppfattningar om att vissa saker ska en karl klara av själv. Rätt konservativa attityder med andra ord.
Möjligheten att göra avdrag för hushållsnära tjänster är egentligen bara ett pragmatiskt sätt att göra arbeten inom en svart sektor vita. Den skapar dessutom fler arbetstillfällen. Det vore tråkigt om detta positiva inte gick hem i Norrbotten och istället utmärker regionen som Jante-lagens sista utpost.
