onsdag, augusti 31, 2011

Månadens västryss: Tomas Lejon

Under ett tag här framöver hade jag tänkt utse månadens västryss. Vilka är då kriterierna på en västryss? Hur mycket kan vi känna igen oss i en västryss och vad är det som utgör jordmånen för honom eller henne? Här ska alltså inte bara dömas och analyseras, utan också sätta in saker i sitt rätta sammanhang. Allt för att bidra till att upprätta en bättre förståelse av fenomenet.

Västryssen är till att börja med besläktad med den ryske oligarken, med andra ord en som inte sällan tjänar oförtjänt med pengar, dock utan att tagit särskilt mycket risk med egna. Han vill ofta framstå som storfräsaren men talar ogärna om hopblandningen av politik och näringsverksamhet som är en förutsättning för hans existens. Ofta är västryssen en mångordig pratkvarn men kan också vara tillbakadragen och rentav tystlåten. Generellt sett ler man öppet eller i smyg åt västryssen söder om norra Sveriges Rio Grande, Skellefteälven.

Tomas Lejon hette Sundström i efternamn när jag gick på gymnasiet. Då gick han mestadels runt och diskuterade med andra under lite olika roller. Pappa var politiskt tillsatt rektor på skolan, och Tomas kallade sig också socialdemokrat. Jag undvek alltid att hamna i meningsutbyten med honom, mest eftersom dessa kändes alltigenom animerade. Om det var i andra eller tredje ring minns jag inte men Tomas försvann i alla fall ett år till USA och kom tillbaka i den bombarliknande jacka som andra utbyteselever bar som statusplagg efter vistelsen i staterna. Det pratades på den tiden om att farsan hans kanske hade ett finger med i spelet för sonens utbildningsväg.

För ett antal år sedan dök Tomas Lejon upp i helt annat sammanhang. Han var nu "chef" på Swedbank i Luleå. Men det räcker inte med det. Av den här artikeln att döma är han rätt typisk för västryssen såtillvida han hellre ser näringsverksamhet som en i grunden byråkratisk verksamhet. Styrgruppen som omtalas, vad är detta annat än uttryck för en kommitté som pratar överhuvudet på entreprenörerna? Omsorgstänket genomsyrar projektet som beskrivs, något som också fäster uppmärksamheten på religiöst motiverad inblandning i det hela. Också detta är något vi förknippar med verksamheter i västryssens kärnland.

Tomas Lejon deklarerade 2009 för en årsinkomst på nära 1.4 miljoner.

måndag, augusti 29, 2011

Elituniversitetspapegojorna

Detta om att kunskap skulle vara överlägset alla andra produktionsfaktorer börjar bli rätt enformigt att lyssna till. Det är nästan så man tror att de debattörer som skriver i DN idag fallit offer för den politisering de själva kritiserar i artikeln.

Det är svårt att avgöra hur mycket som är hjärnspöken i professorerna Alvesson & Rothsteins diskussion kring hur universitetsinstitutionerna bör eller inte bör organisera sin interna verksamhet. Min erfarenhet av hur det går till i den akademiska världen är att det dräller av tyckare som vet hur forskning bäst ska bedrivas; desto färre är de som vill ta ansvar för sina ståndpunkter och driva en konstruktiv linje. Skyttegravskriget som livsform så att säga.

Debattörerna förespråkar också en koncentration av forskningen till färre lärosäten. Bo Rothstein har tidigare varit inne på att forskning ska bedrivas vid max två lärosäten i landet, med hänvisning till forskningspolitikens inriktning i nobelprisnationen USA där det finns ett "spetsuniversitet" per fem miljoner invånare. Översatt till svenska förhållanden innebär väl detta förmodligen att det bara ska forskas i Lund och Uppsala. Dessa ärevördiga lärosäten har traditioner från medeltid så jag undrar om inte Rothstein är mera ute efter att återupprätta någon form av skolastisk mystik som vetenskapligt ideal när han skriver så.

Att lilla Sverige på något sätt borde kunna inta positionen som en ledande forskningsnation i en globaliserad tid är bara önskedrömmar. Debatten borde handla mer vad vi får ut av de jättesummor som redan idag går till forskning. Samt se till att regelverket efterlevs vid lärosätena inte minst ifråga studenternas rättigheter och lärarnas skyldigheter. Vid årliga rankningar av universiteten i världen brukar Köpenhamn och Oslo Universitet hamna före alla svenska. Där är väl snarare där vi bör hålla oss, bli en framstående nordisk forskningsnation. Allt annat är bara dumt tal.

tisdag, augusti 16, 2011

Avklippt och stympad debattråd

Att ge sig in i debatter som kommentator på artiklar i den etablerade pressen har onekligen sina risker. Formatet är inte det bästa för den som verkligen vill få ur sig det han eller hon vill ha sagt. Till detta kommer att vissa redaktioner tillämpar en refuseringspolicy som verkligen inte går att förklara med rationella argument alla gånger.

Jag initierade en debatt i kommentatorsfältet för någon dag sedan i en lokaltidning på orten där jag bor med anledning av en person som valt att inreda en gammal byggnad till bostad. I artikeln beskrevs hur ägaren använt den som "skrivarlya" fast den tydligen haft en yta på 300 kvm. Säkert en av världens största i så fall. Jag valde att skriva under eget namn.

Själva grejen med denna öppenhet mot omvärlden från ägarens sida var inte bara att uppträda på fåfängans marknad, utan också att slå ett slag för sin kulturgärning. Eftersom jag inte kunde begripa hur i all herrans dar en sådan verksamhet kunde vara förenlig med ägarens yrke - professor vid en bygdehögskola och rektor vid en annan - så dristade jag mig till att ställa frågan hur högskolelagens bestämmelser om bisysslor ser på detta. Denna tillåter nämligen inte att verksamhet vid sidan av anställningen som har med forskning och utvecklingsarbete att göra utövas inom lärarnas ämnesområde om allmänhetens förtroende för lärosätet skadas. Den juridiska formuleringen är öppen för tolkningar och det är inte min sak att göra den. Jag är desto mera intresserad av intentionerna lagstiftarna gett uttryck för i Grundlagen om att den som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet. Det är dessa som ligger till grund för lagen om offentlig anställning som i sin tur ligger till grund för högskolelagens bestämmelser om bisysslor för forskare.

När jag valde att avsluta min universitetsstudiekarriär i Uppsala lade jag på plats genast märke till en sak. De lärare jag hade där var verkligen forskare, "brann" för uppdraget med allt vad det innebar av positiva och negativa sidor. I Luleå handlade det mer om att uppfylla politiska målsättningar, lärarna (en del av dem gamla bekanta från min gymnasietid) jobbade först och främst där. Forskning - i den mån de ägnade sig åt det - var först och främst ett sätt få tid och pengar över till annat. I Uppsala kände ingen av lärarna till något om statsvetarna i Luleå. Istället var de kritiska till att det alls hölls kurser i statsvetenskap där, väl medvetna om svårigheterna för studenterna inom detta område att få jobb efter examen också vid ett såpass välrenommerat lärosäte som Uppsala.

Det går inte att ställa upp några kriterier på hur idealforskaren ska vara. Men när någon som är anställd inom det offentliga börjar ägna sig åt för mycket mångsyssleri tycker jag denne fallit utanför ramen. Det tror jag också grundlagsfäderna skulle ha hållit med om. En kulturverksamhet bekostad med egna pengar låter i kuriösaste laget, nog är det väl tänkt att den ska betala sig också. Vad som är politik eller näringsverksamhet framgår emellertid inte, bara att någon vill bara störst på något sätt. Tycker sig Luleå Tekniska Universitet få gott anseende av att hålla sig med sådana anställda önskar jag dem lycka till.

Norrbottens-Kurirens webbredaktion ser ut att ha ignorerat mina möjligheter att utveckla resonemanget. Samtidigt hänger mina meningsmotståndares frågor kvar i tråden till det jag skrev i det första inlägget som är borttaget. Detta stycke märkliga debattupplägg kan läsas här.

Förmodligen ingen större sorg

Regeringen väntar med femte jobbskatteavdraget. Minerna på Borg och Reinfeldt verkade emellertid inte mer dystra än de brukar i samband med beskedet. Förmodligen har det att göra med att de inte känner någon större sorg över det tillbakadragna löftet.

Faktum är att Finanskrisen 2.0 kommer precis när den behövs för att regeringen ska få ett alibi att backa i den här frågan. Det femte jobbskatteavdraget hade med all sannolikhet inte gått igenom i riksdagen i höst, och regeringskris hade då stått för dörren.

Det är bara att gratulera Alliansregeringen till att den kommer att bestå något år till i alla. Nu minskar också spänningarna inom den eftersom C, KD och FP tvekat ifråga om ytterligare jobbskattesänkningar. Det är möjligt att moderaterna kommer att tappa en del i opinionen på grund av det här.

måndag, augusti 15, 2011

Kommunal huggsexa om landstingets arbetsuppgifter?

Som tidigare noterats finns det bland vissa kommunalråd i Norrbotten planer på att utöka sina domäner. Och att döma av andra funderingar som rör sig i diskussionerna om större kommuner kan ett mönster skönjas. Ett icke alltför omöjligt scenario är att det kommer att finnas fem kommuner i Norrbotten i framtiden.

Det verkar troligt att uppgifter vikta för Hälso- och sjukvården kommer att spela en roll som symbolfråga för en sådan utveckling. Kommunsjukhuset blir "kyrkan mitt i byn" om vi leker med tanken att de nuvarande sjukhusen i länet bevaras.

I Finland är vad jag kunnat få fram primärvården en angelägenhet för kommunerna medan i Sverige är det förbjudet i lag för kommuner att anställa läkare. Det fordras alltså en del lagändringar för att en process mot ökat kommunalt ansvarstagande ska kunna äga rum. Motståndaren mot en sådan kommer givetvis att heta landstinget, eftersom det successivt lär avvecklas då nu när både Region Norrbotten och Västerbotten med ansvar för kultur, transporter och regional utveckling ser ut att bli verklighet.

Landstingets gradlösa upplösning är ingenting att beklaga. Någon kanske tycker att det fordras en större region för att hantera mer specialiserad vård, och detta är förmodligen sant. Vad som skiljer fallet Norrbotten/Västerbotten från övriga Sverige är att där är den regionala identifikationen svag. Befolkningen uppfattar sig mera som kommuninvånare eller älvdalsinvånare än länsbor.

Det kanske blir svårt att övertyga de som ska besluta i ärendet om dessa för översta Sverige speciella förhållanden, men om tanken fortfarande finns kvar på att bilda en större region av norra Sverige kan det vara värt att fundera lite i ovanstående banor. Ingenting hindrar nämligen att en storregion kan fungera lite som en samordnande instans för vården, kanske något i stil med den norska fylkeskommunens sätt att fungera.

torsdag, augusti 11, 2011

Pengar har inget beständigt värde

I 45-årsåldern är det vanligt att det dyker upp personer, gärna sådana som kallar sig entreprenörer, som påstår att de har tjänat ihop pengar så det räcker fram till pensionen. De skulle således inte behöva jobba mer.

Senast jag hörde något om ett sådant fall var när Stefan Edberg ansåg sig kunna lägga sig i hängmattan för gott. Men ingenting kan vara mera felaktigt eftersom pengars värde kan krympa ihop på grund av var man har dem placerade. En dunderinflation kan eliminera såväl sparade pengar som skulder. Finns då inga trygga ekonomiska placeringar i en orolig värld? Nja egentligen inte, men det går att försäkra sig på hur många sätt som helst nästan. Dock utan att helt riskfria instrument kan erbjudas.

Fortsättningen på Finanskrisen när den nu slutar visar med all tydlighet att det inte går att driva en ekonomi på krita. De som hyllar vår nuvarande finansministers insatser glömmer gärna att det är hushållens upplåning som drivit tillväxten i landet i kombination med en euro-fri valuta. När vi kommer ur den svacka vi verkar vara på väg in i är det en förhoppning att nästa högkonjunktur kommer att innehålla mer av värdeskapande tillväxt.

onsdag, augusti 10, 2011

I eget intresse

Bo Rothstein har skrivit debattartikel i Expressen. Han är kritisk till konfessionella skolor, och ikläder sig en författningsdomares roll när han dömer ut dessa med stöd av Grundlagen.

Rothstein har blivit en alltmer sällsynt företeelse i riksmedia men är forfarande en välkommen gäst i Göteborgspressen. Där bör han nog förbli, ty gårdagens artikel verkar mera vara tillkommen i eget intresse mot den religiösa rörelse som stöter sig med en annan.

Det brukar inte vara något bra tecken när forskare ger sig alltför långt in i politiska förvecklingar. Ett faktum som möjligen kan öppna för diskussion rörande lämpligheten av livstidsförordnanden inom den akademiska världen.

måndag, augusti 08, 2011

Det är farligt att bli nostalgisk

Slog häromdagen upp lokaltidningen. Jag vet inte hur länge sedan det var jag bläddrade i pappersversionen av högerblaskan på orten där jag bor. I alla fall pryddes ledarsidan av en ex-skribent på tidningen. I helfigur. En gammal man nu, definitivt ingen ny frisk fläkt. Jag har absolut ingenting emot att pensionärer och seniorer emellanåt hoppar in med kloka synpunkter. Men det är något exceptionellt att framtidens politiska journalistik ställs till en föredetting eller rentutsagt ganska medioker kommentator.

Bo Östman, så var det visst han hette, kunde i början av 2000-talet excellerera i kommunala missförhållanden, och, inte minst landstingspolitikers inkompetens i att sköta sina uppgifter. En övergripande idé om vad han egentligen tyckte var svårt att konstruera, politiskt var det dock fråga om en man ur genuin rödhöger. Till detta kom ett pinsamt okritiskt förhållningssätt till yngre kvinnliga borgerliga politiker. Say no more.

Norrbottens-Kuriren bytte nyligen ledarskribent om någon märkte det. Den föregående var enligt några på Youtube en nolla, den nuvarande är om möjligt en nollkommanolla. Anledningen till detta är ovanstående rekrytering plus att Lotta Gröning! också städslats på blaskan. Men också att han verkar ha svårt att hålla i sär sitt bloggande från ledarskribentskapet. Rödhöger, ja det var det jag sa.

Det är svårt att veta vad tidningen vill med sin verksamhet utifrån dylika ageranden. Stackars Mats Ehnbom ("VD, chefredaktör och ansvarig utgivare") måste nog betraktas om ett fall för sina finansiärer snart. Jag tycker snarare synd om honom utifrån det som går att läsa i hans så kallade krönikor som verkar tillkomna 6-7 år försent hela tiden. Vad är det som gör nostalgi så intressant egentligen?

Tidigare har jag här på bloggen pläderat för en fusion av NK och NSD. Det verkar vara svårt att få till stånd något sådant, och att lyfta sig i håret är onekligen en svår uppgift. Vad man skulle vinna med detta är främst kvalitetsjournalistik. De som ändå vill läsa två ledarsidor kan göra det i samma tidning, ungefär som i Tidningen Ångermanland. Att som jämtarna tjura vidare med två tidningar duger inte i längden.

fredag, augusti 05, 2011

Varför inte rörmokare utan gränser?

DN rapporterar om den humanitära krisen i Somalia, enligt organisationen Läkare utan gränser är denna till stor del förorsakad av torkan i området.

Att vård och omhändertagande kan ske snabbt och effektivt i krisregioner är väl bra, men frågan är om kanske fler yrkesgrupper än läkare bör få diplomatpass när svält och sjukdomar slagit till. Rörmokare till exempel, eftersom rent vatten och avlopp borde kunna eliminera många problem innan de alls uppstår.

På det sättet kan förmodligen vårdresurser sparas för andra ändamål samtidigt som eftertanke ges åt frågan varför ofta läkare både får och är så benägna att kapa åt sig äran av andras arbete. Vaccinationsprogram i all ära men de allra flesta humanitära katastrofer kan oftast förebyggas med hjälp av annat än medicinsk logistik.