lördag, december 29, 2007

En fortsättning i gammal självgod stil

Norrbottens-Kuriren ska få en ny chef uppmärksammade jag i ett inlägg tidigare. Det är ju så att de journalister som är sämst på att skriva på sin tidning förmodligen förr eller senare blir chefer. Det gäller överhuvudtaget många som vill klättra lite högre på karriärstegen.

Det går att fråga sig det är så bra start att gå ut och glida på sanningen redan innan man börjat på det nya jobbet. Såvitt jag vet var det den lilla varianten av guldspaden två av tidningens medarbete fick (den ena av dem jobbar på Dagens Industri idag). En annan medarbetare som fått stora journalistpriset tidigare har jag heller inte sett till på tidningen sedan en tid.

Frågan är väl helt enkelt om det går att tillmäta ens något av det som skrivs idag av blivande "VD:n" något värde. Det enda som tycks stå klart är att det blir en fortsättning i gammal självgod stil från tidningsledningens sida. Dialogen uteblir därmed, och läsarna får fortsätta betrakta blaskans skribenter flygande i det blå.

Godkänt åt Larsson-Birros Strindbergstolkning

TV har visat en tvådelarsserie om Strindbergs liv före hans litterära genombrott. Programmen var påkostade, det märktes. Miljöerna skådespelarna rörde sig i var högst autentiska. Detsamma gällde kostymerna, språket och tidsandan i största allmänhet.

Lite märkligt var det dock att uppleva för många händelser förlagda till samma år, 1879. Till exempel inträffade kravallerna kring Karl XII-statyns avtäckning 1868. Detsamma gällde Strindbergs läkarstudier som pågick vid ungefär samma tid. Men det är väl sådant här som kallas konstnärlig frihet, att lägga om fakta, tillåtet om det göres på ett professionellt sätt.

Annars är väl Peter Birro ingen större stjärna på området manusförfattande. Faktum är att det han och hans bror presterar är föga originellt. Det gäller även mycket av det som kom fram i serien. Gör det bättre själv då? Ja, visst. Visst är det bättre att det görs någonting alls om vår främste författare än ingenting. Men när det gäller pojkarna Birro verkar det mest handla om att de släppts fram av vänstern som påtänkta representanter för en progressiv klass i samhället, invandrarna.

Det leder oss över på Strindbergs politiska uppfattningar omkring 1880, som var minst sagt radikala. Tio år senare, under inflytande av Nietzsches idéer om övermänniskan, föraktar han de lägre samhällsklasserna, tydligt uttryckt i romanen I havsbandet. Ytterligare tio år senare har han återvänt till någon form av barnatro i flera odödliga teateruppsättningar, bara för att 1910 en sista gång gå till storms mot etablissemanget i den strid som fått namnet Strindbergsfejden.

Stig Larssons regi drar upp betyget till godkänt för denna Strindbergstolkning. Manuset ger dock inte rättvisa åt en så komplex person som det handlar om. Kanske var helt enkelt ämnet för svårt, en längre serie hade varit nödvändig. Vilken svensk författare hade mäktat med denna uppgift?

söndag, december 23, 2007

Risken finns

Det år som går mot sitt slut innebar det totala genombrottet för klimatförändringarna som politiskt problem. För första gången på länge är det kanske inte fattiga och utslagna i första hand som det ska tänkas på vid julklappsinköpen. Nej, nu är det fråga om skuldbeläggning av konsumtion på grund av vilken klimatpåverkan klapparna har.

I den rörelse som börjar växa fram, och som i god politisk korrekt stil har klar vänsterkantring, börjar det dyka upp fler och fler profeter. Ni vet sådana som likt bibelförfattaren Jesaja förutsåg Messias framträdande långt i förväg. I en DN-debattare häromveckan avhandlades sorkens återkomst, med allt vad det ska föra med sig av nya hälsohot. Precis som om vi inte hade nog av den varan redan.

På något sätt är det typiskt att lanseringen olika typer av hot och helvetesscenarion emanerar från det svenska lärosäte som är beläget i den mest lutherska regionen av landet. Jag såg förresten ett program från Umeå Universitet på SVT24 tidigare i veckan angående hundraårsminnet av Linnés födelse. En farbror i vilken jag inte kunde se något annat än en äldre folkskollärare men tydligen behängd med professors titel, berättade om universalsnillets gärning på ett underhållande sätt. Många i publiken skrattade. Men frågan blir ändå: hur långt kommer man med ett trevligt intryck för att bli professor idag? En bit tydligen.

Det finns knappast någon efterfrågan på någon stor övergripande filosofi för att styra om folks konsumtionsmönster. För mig är julen snarare en flaskhals i ekonomin vid årets mörkaste tid. Dagarna före dopparedan är de mest stirrigaste och stressiga på hela året. Själva julafton sker urladdningen, på många håll med mindre positiva konsekvenser. Det är inte få som reser utomlands vid högtiden nuförtiden, mycket tack vare att det finns människor från andra kulturer och religioner som ställer upp när firare av den kristna julen vill vara lediga. Om det blev lite mindre ståhej kring julfirandet skulle det inte skada,. Varför alls koncentrera så mycket uppmärksamhet till en enda dag exempelvis. Julen varar ju ända till fastan eller påska som det heter i visan. Som alternativ till tvångskonsumtionen skulle jag vilja lansera strategisk konsumtion. Handla det ni behöver så slipper det komma surt efteråt också.

söndag, december 16, 2007

Skärrad redaktör

Norrbottens-Kurirens blivande ansvarige utgivare citerar en lokal poet i sin lördagskrönika. Denne har ondgjort sig över innehållet i en bilaga i tidningen. Förutom att det måste anses tveksamt huruvida det är tillåtet att citera till tidningsredaktionen insända inlägg istället för att publicera dem, så tyder agerandet på en viss obalans hos redaktören.

Även jag har reagerat på det som brukar stå i bilagan "Hemmavid", fast utifrån ett annat perspektiv än Peo Rask. Vad består egentligen det intressanta i att vissa får visa upp sina hem? Har inte detta lite av borgarklassens diskreta charm över sig eftersom man väl knappast får läsa om hur någon trebarnsfamilj på Hertsön har det hos sig. Vi som inte nått eller vill nå upp till de präktiga ideal Kuriren förmedlar, är vi sämre på något sätt?

Det här fäster uppmärksamheten på vad som håller på att hända inom medieklimatet i Norrbotten. Saknas det kompetent folk till ledningen av den tidning som håller på att ta form i regionen? NSD:s ansvarige utgivare citerade igår en ilsken kritik mot att hans tidning ska ha "sålt sin själ". Vad det handlar här är besvikelse över, som redaktören skriver, att "tidningarna är inte längre ideologiska kamporgan för någon åsiktsinriktning".

En dagstidning är nog vad vi får i Norrbotten i framtiden. Frågan är om det blir en ledarsida (oberoende liberal) eller två (en moderat och en socialdemokratisk) i den. Ett annat alternativ vore fyra mindre tidningar med utgivning i för regionen relevanta bygder samlade under samma paraply inte olikt tidningsutgivningen i Dalarna.

fredag, december 14, 2007

Mycket märkliga påverkansvägar

Ganska snart efter valförlusten la norrbottenssossarna sig till med en märklig taktik. De började uppmana folk att gå på de två borgerliga riksdagsledamöterna från valkretsen med sitt missnöje. Upplysningsvis kan sägas att inte mindre än sex ledamöter från Norrbotten är s-märkta. Till detta kommer ett mandat vardera till vänsterpartiet och miljöpartiet. 8-2 till vänsterblocket alltså.

Ändå ska kritiska till regeringspolitiken vända sig till Stefan Tornberg och Krister Hammarbergh. Jag förstår inte alls hur den regionala s-ledningen resonerar. Kan det möjligen vara så att bristen på egna idéer motiverar sådana ageranden? I så fall borde de som röstade på sossarna i valet ställa sig frågan vilka som företräder dem. En drös nollor?

onsdag, december 12, 2007

Vi kan det här nu

En av den västra sidan av Torne älvdals mest kända författare tar idag till orda på Norrländskans kultursida. Texten är en blandning av fakta och fiktion. Officiellt är syftet med den några reflektioner på ett debattinlägg några dagar tidigare; närmare sanningen ligger emellertid att Bengt Pohjanen vill göra reklam för sin bok om korpelarörelsen.

Historien om korpelanerna och dess ledare utspelade sig i en orolig tid. När Pohjanens teaterpjäs skulle uppföras på Norrbottensteatern fick den extra publicitet av något som sades vara ett bombhot. Men visst är detta kanske än idag ett känsligt ämne för vissa. Jag minns när jag läste en kurs i historia om väckelser bland annat i Norrbotten och när en kvinna från de korpelanska trakterna i viskande ton talade om för oss studenter att det här fick man inte tala om. Personen ifråga var själv lärare och visst svägerska till nämnde Pohjanen.

Jag tror knappast någon ur dagens ungdoms- och medelåldersgeneration med anknytning till dessa händelser på 30-talet resonerar så längre. Det hela är genomkört nu, tillhör visserligen historieämnet, men är knappast något att ägna någon större uppmärksamhet längre. Att det finns författare som inte själv vill gå vidare och ser det som en del av sitt levebröd är bara tragiskt.

lördag, december 08, 2007

Biståndets bedrägliga metaforer

Frågan är väl om det finns någon godare handling än att ge till sämre bemedlade. Följaktligen är biståndsarbete något av det mest behjärtansvärda man kan ägna sig åt. Att avsätta pengar till utvecklingsländers förkovran är inte något som går att ifrågasätta obestraffat. Problemet är bara att biståndspengar sällan leder till just det de är avsedda för, dvs. utveckling.

Beroende på politisk hemvist talas det om endera om tillväxt eller utveckling. Att fattigdomen ska minska är dock målsättningen oavsett ideologisk inställning. Också inom industriländer finns det områden i behov av utveckling eller tillväxtbefrämjande åtgärder även om fattigdomen där inte är en existerade realitet. På så vis möts det lokala och det globala.

Övre Norrland är en sådan region. Genom åren har åtskilliga mängder med bistånd förklätt till stödpolitik pytsats ut där, utan någon egentlig effekt utöver konstgjord andning. Samma förhållande gäller många utvecklingsländer. Forskaren Lennart Ohlsson har därtill funnit att transportstödet till basindustrierna i Norrland har en konserverade effekt på näringsstrukturen där.

Det börjar bli allt svårare att finna empiriska belägg för bidragspolitikens positiva inverkan på ekonomin. Det enda som kan hålla den vid liv är vackra metaforsprängda tal. Vackra ord förmedlade av politiker eller kryptopolitiker som arbetar i tidsbegränsade projekt. När pengarna är slut hoppas det över till ett nytt projekt, med nytt namn och nya pengar på samma gång som samma personer dyker upp igen i dessa gång på gång. Den som under ett sådant system tycker sig leva ett fritt och utvecklande liv är bedragen.

söndag, december 02, 2007

En käftsmäll mitt i 90-talet

PJ Anders Linder skriver idag om svaghetens moral. Det var Dick Erixon som myntade uttrycket i slutet av 90-talet. Hans essäuppsats är inte bara en käftsmäll mot den mentalitet som rådde just då, utan också en driven argumentering underifrån mot den svenska socialstat som tagit form under årtionden.

Denna har gjort de svenska medborgarna till ansvarslösa, på krav befriade klienter istället för individer och människor med äganderätt till den egna förmågan. Det finns inga svaga, offer eller förlorare menar Erixon. Alla kan göra en insats utifrån sina förutsättningar. Och alla kan förmodligen också skilja mellan arbeten av terapeutisk karaktär och riktiga jobb.

Den svenska socialstaten nådde förmodligen sin kulmen någon gång omkring millenieskiftet. Därför kan det inte vara fel att avrusta den på verksamheter knutna till yrken som arbetsterapeuter, psykoterapeuter och dietister, kort sagt sysselsättningar som på det stora hela taget fungerar som ersättning för civilsamhälleliga aktiviteter.

För att använda ett vanligt vänsterargument så kommer mäktiga intressen att motarbeta detta. I och med att gråterskan är en institution i vår socialstat så kommer det att handla om en utmaning mot det allra starkaste av intressen - det egna.