Det senaste året har det kommit två nya "självbiografiska" böcker av två väl etablerade författare från nordligaste Sverige. Det krävs onekligen en hel del självdistans för de som ägnar sig åt skönlitterär verksamhet för att ge sig i kast med ett dylikt projekt.
Därför kan det vara intressant med en jämförelse av hur Bengt Pohjanen respektive Per Olov Enquist tar sig an problemet. Det ska sägas att jag inte läst någon av böckerna, men väl en del annat av den sistnämnde. Den förstnämnde är jag ändå rätt bekant med genom att han var en följetong i regional- och lokalmedier så gott som hela 80-talet både vad beträffar liv som verk. Dessutom har jag träffat honom en gång i hans egen ortodoxa kyrka i Överkalix.
Bengt Pohjanen börjar sin bok med "jag". Något sådant finner jag inte hos Enquist. Även andra kapitel i Pohjanens självbiografi inleds i första person. Bara utifrån detta tycker jag mig kunna fastslå Enquists överlägsenhet som författare i relation till sin nordligare bebodda kollega. Men så är han ju också ett stort namn på kontinenten medan Pohjanen mera är av det mera provinsiella slaget.
En fråga som vi om och om måste ställa oss varför det kunde uppstå en triangel av författarmiljöer i Skellefteområdet som gav oss Lidman-Lindgren-Enquist under det att längre norrut så skapas det mest förmågor som ingen kommer ihåg särskilt länge eller bara uppfyller fördomar om befolkningen där. Förhåller det sig möjligen så att det enda kreativa gränsområdet i regionen låg just i Skelleftetrakten, belägen där finska bosättare mötte svenska innan kolonisatörer från Mälardalen i all hast tog över i området norr därom?
