tisdag, september 20, 2005

Ett politiskt dödläge

De metaforer som brukar användas för att beskriva Tysklands betydelse i den europeiska ekonomin blir snabbt utslitna. Talet om Europas motor/draglok/industriella gigant är för den skull inte ointressant. Men att hänga upp sig på Tyskland som hela regionens ekonomiska och politiska framtid är minst sagt överdrivet.

Något som det talas alltför litet om när Tysklands ekonomiska problem dryftas är vad återföreningen kostat. Idag nämns siffror på en bra bit över 1000 miljarder, euro alltså. Och ändå är räkningen för det kommunistiska samhällsexperimentet i den östra delen av landet långtifrån slutbetald ännu.

Det tjänar ingenting till idag att blicka bakåt, men gör gärna tankeexperimentet att Sverige skulle ha fått tillbaka de provinser vi hade på andra sidan Östersjön under Stormaktstiden för femton år sedan. Sannerligen hade en sådan återförening "sänkt" den svenska ekonomin och fått medlen till svenska utvecklingsregioner att framstå som småpengar.

Sådan är den ekonomiska situationen i Tyskland om man bortser från andra problem som faktiskt kan förekomma. Och i söndags var det val till förbundsdagen, vilket resulterade i ett politiskt dödläge. Ingen vinnare kunde utropas. Det troliga är nu att en stor koalitionsregering bestående av socialdemokrater och kristdemokrater bildas, med Angela Merkel som förbundskansler. I alla fall är detta ett tips.

En märklighet i rapporteringen från det tyska valet stod TV-programmet Agenda för. Carl Bildt och Kaj Fölster kommenterade läget på sina respektive partiers valvakor. Den sistnämnda dock utan att riktigt veta om hon befann sig hemma eller framför en TV-kamera. Hade det inte varit önskvärt med något annat än att politikerna valts ut att kommentera politiken? Självbespegling är ju ett nog svårt problem idag.

lördag, september 17, 2005

Vad ska man lita på?

Det har kommit en ny opinionsmätning från DN/Temo idag. I denna ges de borgerliga ett kraftigt övertag. Prognosmakarna gör även konstaterandet att det blir mycket svårt för socialdemokraterna och dess samarbetspartier att äta upp det försprång oppositionen har fram till valdagen. Det ska dock sägas att DN/Temos mätningar av en del, bland annat statsministern, beskyllts för att gynna de borgerliga. Och att en annan mätning alldeles nyligen gav socialdemokraterna en stark uppgång i väljaropinionen.

Det intressantaste hos dylika väljarbarometrar är i mitt tycke inte hur blocken rör sig mot varandra, utan snarare hur småpartierna rör sig kring fyraprocentsspärren. Samt hur stor andelen osäkra väljare är. Därtill måste jag erkänna att jag är rätt skeptisk efter vad som skedde i samband med det förra valet. Något som såg ut som ett jämnt val blev till en klar vänsterseger miljöpartiet inräknat. Folkpartiets uppgång och moderaternas ras missades helt av opinionsinstituten. Hur kunde detta ske?

Kristdemokraterna har jag räknat bort tidigare. Det blir inte lättare för dem om sjukvårdspartiet och en septemberlista ställer upp i valet eftersom många äldre i så fall lär komma att rösta på dessa. Centern brukar göra bra valrörelser och sitter för närvarande tryggt. På vänstersidan ligger miljöpartiet risigt till. Men de har ett trumkort i form av privilegiet att argumentera för hållbar utveckling inom vänsterblocket sedan socialdemokraterna tröttnat på denna. Vänsterpartiet sitter än så länge tryggt trots kommunistdebatten.

De märkliga kan komma att inträffa i nästa års val att ett socialistiskt fyrpartialternativ ställs mot ett borgerligt trepartialternativ. Vad hade splittringsdemagogen Olof Palme sagt om det? Jag håller det nämligen inte för troligt att en septemberlista har så mycket att hämta i ett riksdagsval efter att ha läst en dålig debattartikel av Nils Lundgren. Däremot kan sjukvårdspartiet komma att adderas till vänsteralternativet, som då består av fyra partier eftersom jag räknar bort fi. Som Göran Skytte skriver i SvD så lär vi hos denna elitsekt få se fram emot en utveckling där förökningen sker genom delning. Underhållande säkert men kanske inte helt ofarligt.

onsdag, september 14, 2005

Politik och åter politik

Gårdagens ämne i TV-programmet Debatt handlade om turerna kring beslutet att lägga ned BB i Kiruna. Sällan har väl en politisk fråga medverkat så till att spä på politikerföraktet. Detta eftersom socialdemokraterna använt den som leksak i ett enda syfte: att behålla makten.

Följaktligen är förtroendet för landstingspolitiker och landstinget som politisk institution i botten. Alltfler röster höjs nu för landstingens avskaffande, men oftast inte med argumentet att de ägnar sig åt fel saker, utan snarare med hänvisning till vanstyre.

En märklig positionering i debatten var att landstingsrådet Kent Ögren intog analytikerns roll och menade att BB-frågan är avförd från dagordningen inför nästa val, medan statsvetaren Lars Carlsson iklädde sig politikerns kostym genom att ställa sig bakom moderaternas gamla krav på landstingens avveckling.

Som en ytterligare komplikation av detta kan nämnas att den sistnämnde i en utredning utformad i enlighet med närmast sträng marxistisk logik menat att vi i framtiden går mot ett tillstånd där inte sjukhusen i Kiruna, Kalix och Piteå kommer att finnas kvar. Alltså egentligen en slags legitimering av den politik landstingsledningen länge bedrivit. Men om detta sades intet av den person som tillkallats som expert, däremot hänvisade han till andras forskning.

En annan expert i Kiruna stadshus - denna lokal valdes sannolikt därför att det fortfarande är så att sörlänningar uppfattar det som att det politiska livet i Norrbotten kretsar kring gruvstrejken 1969 - var Lotta Gröning. För Gröning är all verksamhet politisk. När denna är lyckosam är den socialdemokratisk, när den är mindre lyckad eller dålig är alla partier dåliga. Läkare har motiv de också enligt Gröning. Hört talas om det svenska ämbetsmannaidealet?

En agitator i stadshuset som gjorde en blek figur var Lars Törnman. Inte för att han lät annorlunda än han brukar. Men han måste onekligen hänföras till kategorin nittiotalspolitiker. Dessutom har de motståndare han haft i kommunpolitiken i Kiruna skärpt till sig. Kiruna kommun är idag ett välskött pastorat. Vi ska dock inte räkna bort Soppero-Jesus för det fall den övriga politiken i Norrbotten börjar likna landstingspolitiken. Gör den det då är det riktigt illa.

måndag, september 12, 2005

På jakt efter den sanne europén del 5

På södra Östersjökusten ligger idag staden Kaliningrad i exklaven med samma namn. Före andra världskrigets slut hette staden Königsberg och var huvudstad i provinsen Ostpreussen. Den mest framträdande personen från Königsberg var utan tvekan filosofen Immanuel Kant.

Kant menade att "tinget i sig" struktureras för det transcendentala jaget eller subjektet i åskådningsformerna tid och rum samt de tolv förståndsformerna, kategorierna. Med detta menas att erfarenheterna inte är som de ter sig för oss eftersom vår kunskapsförmåga är begränsad. Det var väl främst detta som kom ut av den syntes Kant åstadkom mellan den kontinentala rationalistiska filosofiska traditionen och den anglosaxiska empiriska filosofiska traditionen. Låter det svårt?

I så fall är det kategoriska imperativet lättare att ta till sig: "handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." Med maxim avsåg Kant den avsikt eller föresats människor har när de handlar moraliskt. Sedelagen inom oss gör att vi starkt känner skillnaden mellan goda och onda handlingar. Vi ska handla som denna bjuder oss att handla enligt Kants pliktetik.

Det brukar om Kant sägas att han åstadkom en "kopernikansk revolution" inom filosofin. Människan sattes slutligen i Guds ställe. Kant fordrade av oss att uppmärksamheten skulle vändas från de erfarna föremålen till erfarenheten själv. Kant gav även bidrag till den politiska filosofihistorien med skriften Den eviga freden från 1795. Här skisserades på en konfederation av alla världens stater där stående arméer var förbjudna.

Trots den i grunden anti-intellektuella hållning som Kant gör sig till företrädare för genom att ta gott-ont-problematik till utgångspunkt för sin filosofi, så måste konstateras att han är en stor europé. Synd bara att hans hemstad blev sönderbombad. Det hade varit intressant att få flanera i de omgivningar där folk lär ha kunnat ställa klockan efter hur långt den plikttrogne filosofen hunnit på sina promenader.

fredag, september 09, 2005

Debatt med två tydliga alternativ?

I söndags hade TV-programmet Agendas studio återigen gjorts om till debattlokal. Den borgerliga alliansen ställdes mot vänsteralternativet i svensk politik, dvs. socialdemokraterna med dess satelliter eller ryggsäckar vänsterpartiet och miljöpartiet.

Vänsteralternativets taktik från början var den som traditionellt använts vid konfrontationer med borgerligheten: underlägesargumentationen. Persson deklarade med dåligt tillkämpad harmsenhet att de borgerligas föreslagna politik beträffande A-kassenivån skulle leda till lönedumping. Vi skulle få det som i det orättvisa, förskräckliga och katastrofdrabbade USA där människor måste ha två jobb för att få det att gå ihop. Underförstått, fattiga och lågutbildade måste dubbeljobba för att klara sig.

Men att en sådan analys av förhållanden i USA är felaktig visade Johan Norberg i Svenska Dagbladet den 6 september. Det är snarare så att det är vanligare med fler jobb än ett ju högre utbildning en person har. "Arbetande fattig" kan man vara i USA utan att ha ett jobb enligt statistiken. Vänsteralternativet med Persson i spetsen hyllar istället vårt folkhem där 20-25 procent av arbetskraften står utanför arbetsmarknaden.

Om man undantar Maria Wetterstrands tal om de "gröna jobben" så hade regeringssidan inte mycket att komma med. Detta eftersom Persson sedan länge tröttnat på eller glömt bort visionen om det hållbara samhället. Numera talas det skämtsamt om dennes gröna period med anspelning på faser i Picassos måleri. Istället besväras partiet på alltfler områden av den feminism som tillåtits grassera i partiet sedan 1994.

I bakgrunden av de etablerade aktörerna i svensk partipolitik rör andra krafter på sig. Jag tänker närmast på det ur regionala partier sammansatta sjukvårdspartiet och vad som skulle kunna komma ur Europaparlamentets junilista, dvs. en septemberlista. Kristdemokraterna och fi är jag rädd för att vi får räkna bort ur riksdagsdiskussionen redan nu.

Inom svensk statsvetenskap är normen fortfarande att partipolitiken kretsar kring de forna förhållandena i mellansvenska bruksorter. Socialdemokraterna styr, ibland gör centern det. Det onda utgörs av högern (moderaterna). Folkpartiet är idealisterna. Och så har vi kommunisterna. Inte undra på att många drar på munnen åt de som har studiet av politik som yrke.

tisdag, september 06, 2005

Inget annat än en skandal

Luleåläkaren Ivan Nilsson ska upphöra med sin mottagning. Därför har han begärt att få överlåta denna till en annan läkare. Men till detta säger landstingsstyrelsen i Norrbottens län nej. Detta trots att Nilsson tar emot fem gånger så många patienter som genomsnittet för allmänläkare i landet. De 4000 patienter som utgjort Ivan Nilsson kundunderlag har därtill valt att ha honom som läkare.

Landstingsrådet Kent Ögren - som fått vården av sina egna speciella problem betalda av landstinget - hade magen att motivera beslutet med att vi inte vet vad Nilsson gör med sina patienter. Precis som om politiker skulle ha bättre möjlighet att styra offentligt avlönade läkare. Är patienterna nöjda, vad är det då som säger att insyn krävs i verksamheten? Läkaryrket är ju en profession, något som inte politiker ska lägga sig i.

Den fria etableringsrätt för läkare som infördes av den borgerliga regeringen har motarbetats av socialdemokraterna med hänvisning till så kallad vårdideologi. Plånboken ska inte få avgöra vem som får vård har stridsropet varit. Men för de som vänt sig till en privat läkare har möjlighet funnits få betala samma vårdtaxa som vid patientbesök hos den offentliga vården. Ända tills nu alltså då det s- styrda landstinget i Norrbotten beslutat att repolitisera vården genom att börja använda behovsprövning som instrument för att stoppa privat läkarvård.

Det sätt på vilket vänstermajoriteten i Norrbottens läns landsting och Sveriges riksdag bedriver vårdpolitik strider mot all form av förnuftigt tänkande. Flera utredningar har kommit till samstämmiga slutsatser om att den offentliga vården förbättrats genom att konkurrensutsättas från privata initiativ. I grunden handlar det ju förresten aldrig om att bedriva vård på strikt marknadsmässiga villkor utan bara om att göra alternativen fler. Det är inte en självklarhet att de bästa läkarna vill starta eget och tjäna så mycket pengar som möjligt. Däremot vill de nog välja sin arbetsform själv. Det är inte tillåtet idag.

Själv kan jag bara travestera Heidenstam. Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att patienträtt heter makt.

lördag, september 03, 2005

Solidaritet 25 år

Så har det då gått hela 25 år sedan den fria fackliga rörelsen Solidaritet bildades i Polen. Det var med hjälp av denna som nedmonteringen av Sovjetväldet över östra Europa kunde påbörjas. Någonting som liknade fria val hölls i juni 1989 i Polen. Sedan accelererade händelseutvecklingen.

Det går inte att peka ut Solidaritet som enskild faktor till kommunismens sammanbrott i Öst- och Centraleuropa och Sovjetunionen. Men rörelsen tjänade som exempel för andra på att det lönade sig att göra motstånd. Ändå var det inte första gången polackerna opponerade sig mot den sovjetiska övermakten. Åren 1956, 1968, 1970 och 1976 är årtal då polackerna protesterat och gärna nämner tillsammans med 1980 i sin långa kamp mot utländskt styre.

Men frågan är ändå om inte Solidaritets bestående insats var att vänsterintellektuella i väst påverkades. Anders Ehnmark har i boken Maktens hemligheter - en essä om Machiavelli beskrivit hur han fullständigt tappade tron på kommunismen som samhällssystem när upproret som utgick från Gdansk slogs ned. En arbetarrevolt krossades av en regim som sade sig företräda arbetarklassen, konstaterade Ehnmark. Ett av de första kraven som de strejkande vid Leninvarvet framförde var för övrigt arbetsfria lördagar.

Förr eller senare hade dock det kommunistiska samhällssystemet brakat samman i östra Europa. Knappast ens de mest förhärdade stalinister torde idag kunna förneka att marknadsekonomi och demokrati av västerländskt snitt på sikt skapar ett drägligare liv för de som har det sämst ställt än vad enpartistyre och planekonomi förmår åstadkomma. Det kan den mest grundliga indoktrinering aldrig undanskymma.

I Polen genomfördes jordbrukskollektiviseringen aldrig fullt ut under kommunisttiden på grund av folkligt motstånd. Därmed överlevde genom bevarandet av äganderätten revoltungar även inom ett politiskt system som sade sig genomföra den definitiva revolutionen.