torsdag, april 28, 2005

Ja eller nej till konstitutionen - lackmustestet för unionens framtid?

När politiken på europeisk nivå ska utformas är det vanliga mönstret att medlemsstaternas intressen kommer i första rummet. Det är inte européer som träffas i parlamentet, rådet och kommissionen (och EU-domstolen) utan representanter för Sverige, Tyskland, Frankrike och de andra i unionen ingående länderna. Någon europeisk offentlighet att tala om kan inte sägas existera ännu. Med lite välvilja kan man gå med på att europeisk politisk kultur går att klassificera i termer av särskilda europeiska politiska ideologier. Det är dock okänt i hur hög grad EU-medborgarna identifierar sig med dessa.

Vad vänstern i Sverige har för åsikt om EU-projektet är väl allom bekant, likaså vad dess kontinentala motsvarigheter brukat anse i sammanhanget. Gamle vänsterikonen Daniel Cohn-Bendit, som bland annat har erfarenhet av att ha representerat de gröna i såväl Frankrike som Tyskland, gästade nyligen Sverige. Han ställde sig då undrande inför den franska vänster som säger nej till EU:s nya konstitution bland annat med argumentet att demokratin går förlorad och att Frankrike kommer att styras från Bryssel på sovjetiskt vis. Alltså att den franska debatten försvenskats.

Cohn-Bendit påpekade att bara en sådan sak som att rätten för ett land att gå ur unionen skrivits in den nya konstitutionen är skäl nog för skeptikerna att rösta ja i Frankrike. Jürgen Habermas, en annan europeisk intellektuell - om inte en åsiktsmaskin av samma slag som Cohn- Bendit - intar även han en positiv attityd till en konstitution. Vill européerna bevara det "sociala handlingsrum" de utvecklat, måste de skapa politisk enighet och handlingskraft att stå emot den "nyliberala samhällsmodellen". En konstitution kan, menar Habermas, bidra till att utveckla en europeisk offentlighet och ett europeiskt civilt samhälle genom att den institutionaliserar medborgerlig kommunikation.

I Frankrike folkomröstar man om EU:s nya konstitution i maj. Då fås en fingervisning om unionens framtid, om den ekonomiska integrationen på allvar kan följas upp av en politisk. Blir det ett nej finns det fortfarande gupp på vägen mot ett enat Europa.

måndag, april 25, 2005

Åsiktsaristokrater del 2

I vår andra del om åsiktsaristokratin i Sverige noterar vi att statsvetarprofessorn Ulf Bjereld återigen tagit till orda på DN Debatt. Inte sällan uppträder denne i den offentliga debatten tillsammans med kollegan och hustrun Marie Demker. Det händer dock att även den sistnämnda uttalar sig offentligt på egen hand, ibland med en språkanvändning som endast ligger snäppet över lindaskuggenivå.

Bjereld konstaterar i sin artikel att stödet bland svenskar för Israels uppträdande i Mellanösternkonflikten minskat kraftigt de senaste trettiofem åren och att PLO inte vunnit i opinionsstöd det som Israel förlorat. Därför ska inte den svenska regeringen vara rädd för att kritisera parterna i konflikten. Underförstått, här finns en chans för Sverige att återta sin forna roll som moralisk stormakt på den världspolitiska scenen. Med hjälp av EU ska Sverige försöka påverka nyckelaktören i sammanhanget, dvs. USA.

För att ta reda på att svenskarna numera i allt mindre utsträckning vill ta ställning för någon av aktörerna i Mellanösternkonflikten behövdes det inte några forskningsinsatser. Det fordrades bara ett uns av politisk fingertoppskänsla eller en påminnelse om den ständiga aktualiteten i Lars Ekborgs monolog om "mellersta Eländet". Med andra ord, Bjerelds vetenskapliga tyckande klarar vi oss utan.

fredag, april 22, 2005

Den döende dokusåpaskådisen

I Norrbottens-Kuriren den 19/4 begråter Luleås mest kände dokusåpastjärna sitt eget öde. Han tas inte på allvar tycker han och redogör för vad "dom" tror om honom. Han är ung, har fel kläder och utseende, är tatuerad och dessutom känd från TV.

De som rår för detta är de vita männen och patriarkatet menar Klas i enlighet med den feministiska troslärans grundsatser. Det var dock inte feminismen som gjorde honom själv och andra till typer i den genre inom offentligheten vi benämner dokusåpan.

För oss som intog den utomstående betraktarens perspektiv och bevittnade hur regissörerna bakom program som Robinson, Baren och Farmen tilldelade aktörerna roller att göra sig namn i är dokusåpaskådisens bortdöende inget att beklaga. Allra helst då detta med stor sannolikhet bidrar till att folk slutar kalla personer de inte känner endast vid förnamn.

tisdag, april 19, 2005

Konklaven avslutad

Det gick fortare än de flesta trodde att utse ny påve. Förmodligen är detta ett tecken på att kardinalerna valde det säkra för det osäkra. Joseph Ratzinger eller Benedictus XVI förväntas fortsätta längs den gamle påvens politiska linje. Eftersom den nye påven uppnått såpass hög ålder är det troliga att det kommande pontifikatet kommer att kännetecknas av en tid för eftertanke för kardinalskollegiet inför valet av nästa påve.

Säker på detta kan man ju aldrig vara. Men utan en gestalt som förmår uppväga bakåtsträvande tendenser med karisma finns det en risk att den katolska kyrkan åtminstone under några år framöver får en passiv funktion på den världspolitiska arenan.

måndag, april 18, 2005

Konklaven inledd

Konklaven - det slutna valet av ny påve - har inletts. Från de som betraktar sig som progressivt lagda har det hörts en hel del pessimistiska tongångar bland spekulationerna om utgången av detta. Nästan alla de röstande kardinalerna har utsetts av Johannes Paulus II. Därför kommer dennes reaktionära hållning ifråga om aborter, preventivmedel och homosexualitet med största sannolikhet att leva vidare i den nye påven på grund av den värdegemenskap som sägs ligga till grund för vilka den gamle påven valde att omge sig med.

Resonerar man så är förändringar sällan möjliga. Men vad skedde egentligen i Sovjetunionens politbyrå(utan jämförelser med Vatikanstatens konklav i övrigt) efter Stalins död? Alla i denna kan väl inte ha varit diktatorns ja-sägare eftersom ett politiskt töväder påbörjades några år senare. Och inte var det väl en faktisk värdegemenskap mellan Michail Gorbatjov och den hårdföre Jurij Andropov som gjorde att den förstnämnde plockades in i politbyrån av den sistnämnde. Bara för att ta två moderna exempel på att en politik kan stendö med sin utövare trots att avsikten säkert varit en annan.

Nej svaret på frågan om vi kommer att få en påve benägen till nytänkade står inte att finna i några tronföljdsresonemang. Istället måste vi fokusera på individen, på den tid han verkat i och i vilken miljö. Ungefär hälften av de kardinaler som har rösträtt i påvevalet är européer, medelåldern är drygt sjuttio år. En grov generalisering utifrån detta säger vi kommer att få en påve kanske med minnen och/eller upplevelser från andra världskriget men till en hel del formad av fred, demokrati och rättvisa. Alltså en person utrustad med goda förutsättningar att driva en mer pragmatisk politik. Men detta tips bygger som sagt på en generalisering eftersom det skulle föra för långt att här diskutera över hundra individer.

lördag, april 16, 2005

Matriarkat istället för demokrati?

Det har väl knappast undgått någon att ett feministiskt parti lanserats i Sverige. Visserligen kallar sig detta än så länge för en förening. Men gör initiativtagarna anspråk på att konkurrera om rösterna i nästa riksdagsval måste man ta steget över till att i det politiska partiets form ta ansvar för sin ideologi och sina konkreta förslag. Så enkelt är det.

Det är inte det lättaste att göra sig en föreställning om FI:s ideologi utöver slagordet "Krossa patriarkatet". I vad som framkommit hittills talas det mest om olika problem. Om företeelser i samhället anförda av män som riktar sig mot kvinnor. Det är just detta som är det intressanta. I likhet med andra intoleranta politiska ideologier manar de blivande? feministpartisterna fram bilden av en demon som måste bekämpas. Vad de själva står för framkommer inte.

Hållningen hos en av FI:s chefsideologer, Ebba Witt-Brattström, är typisk. I TV4:s lördagsintervju häromveckan sa denna när ansvarsfrågan fördes på tal att denna inte är något som FI ska syssla med. Längre fram i programmet menade dock Witt-Brattström att alla män har ett ansvar för brott som begås mot kvinnor av enskilda män. Argumentationen förefaller inte direkt logisk. Snarare hatisk.

Begreppet patriarkat började användas i ett relativt sent skede i historien, närmare bestämt i samband med att upplysningsidéerna började möjliggöra uppkomsten politiska ideologier. Det användes då, och används fortfarande, för att avse en ordning där kvinnor och yngre män är underordnade äldre män. Det paradoxala med detta är nu att inga rättighetsförklaringar, såsom de först formulerades av programmakarna bakom den amerikanska och franska revolutionen, fråntar kvinnorna några speciella rättigheter.

Så frågan är nu varför krav på förbättrade förhållanden utifrån jämlikhetsidéerna i grundlagen inte intresserar de svenska vänsterfeministerna? Svaret kan inte annat vara än att det är makten som är central. Fixeringen vid det skapade samhällssystemet patriarkatet tyder på att vad Schyman & Co vill ersätta detta med är ett lika antidemokratiskt och reaktionärt matriarkat. Och allt detta bara för något personligt upplevt.

tisdag, april 12, 2005

Åsiktsaristokrater del 1

I årets första nummer av Tidskrift för politisk filosofi gör statsvetaren och ständige självterapeuten Bo Rothstein ett försök att dra paralleller mellan de intellektuella i Nazi-Tyskland som stödde den officiella politiken och argumenten idag för kvotering till akademiska tjänster. Ett halsbrytande projekt som naturligtvis misslyckas och landar långt från ämnets kärna i form några funderingar kring utbildningen av doktorer och magistrar i statsvetenskap. Allt till slut till ackompanjemang av ett pampaktigt svarande på frågor som ingen ställt.

Rothstein tillhör vad man skulle kunna kalla åsiktsaristokratin inom den svenska offentligheten. Genom att skickligt klä sina vänsteråsikter till vetenskap, gärna genom att också framstå som svenskare än oss alla andra i synen på välfärdsstaten, lyckas Rothstein med bedriften att höja sig själv över resten av menigheten.

Detta får mig att tänka på de som alltid fick tala till punkt när de var små men också på Karl Gunnar Perssons artikel på DN Debatt i vilken det konstateras att svensk statsvetenskap klarar sig dåligt i en internationell jämförelse. Självgodhet och provinsialism sägs ligga bakom detta.

Om det utbildas en särskild kast på universiteten med rätt att argumentera för sådant andra hånas för, finns det skäl för redaktionen på Tidskrift för politisk filosofi att vara vaksam. I annat fall blir deras ambitiösa satsning intet annat än ett prat-magasin i mängden.

lördag, april 09, 2005

Poetry Slam i Luleå

Idag var det premiär för Poetry Slam i Luleå. Ett lite ovanligt sätt att framföra poesi på eftersom deltagarna får stå inför en publik och läsa upp sina bidrag. En möjlighet till interaktivitet ges då varje författare får omedelbar respons från såväl mer eller mindre starka ovationer som poäng utdelade av en jury enligt mönster från bedömningsgrenar inom idrotten.

Poetry Slam är ett välkommet tillskott till kulturlivet längst upp i den nordligaste delen av Bottenviken. Kanske är den också i stånd att sätta den sorts poesi av mera esoteriskt slag vars kvalité många gånger inte går att ifrågasätta i ett annat ljus. Först i Sverige inom denna genre - även om den inte fick sitt namn förrän senare - torde ha varit Bruno K. Öijer. En man som det dessvärre varit ganska tyst om i liveformat på senare år.