söndag, juli 24, 2011

Jakten på avvikaren redan i full gång

Det är för närvarande inte möjligt att komma med annat än spekulationer kring orsakerna bakom det fruktansvärda våldsdådet utanför Oslo. Vad som fick som det verkar en ensam gärningsman att slakta människor runt omkring sig förefaller så obegripligt och overkligt, särskilt i ett skandinaviskt land.

En ondskans banalitet som för mycket datorspelande där gränsen suddats ut mellan lek och verklighet i kombination med förläsning av skrifter med utrerat politiskt innehåll förefaller en inte alltför orimlig hypotes att bygga vidare på i sammanhanget. Men kanske också något mycket djupare i det norska kulturen som lär komma att intressera såväl forskare som författare och konstnärer av olika slag som förklaring till det skedda.

Tyvärr hör det också till när händelser av det här slaget inträffar att förmodligen oftast harmlösa grupper råkar illa ut. Idag ger DN utrymme åt vänsterdebattören Anna-Lena Lodenius som identifierat "de ensamma farliga männen". Myntningen av uttrycket är inget annat än en glidning på den gängse forskarjargongen kring Sverigedemokraternas väljare tillsammans med gammalt tankeskrot från 90-talets feministiska irrfärder.

Jag är rädd för att dylika angreppssätt av problemet först och främst innebär en återgång, ja till och med en förstärkning av den diagnostiseringsiver som under 80- och 90-talen fick härja tämligen obehindrat inom hjärnforskningen, något som i förlängningen av allt att döma kommer att elda på kraven på inkvisitoriska processer utförda av själadoktorer helt utanför rättsstatens ramar och räckvidd. Bloggaren Jinge frågar sig om vi ska börja jaga psykiskt sjuka i skolorna igen med hänvisning till ett förslag från Jan Björklund, och undrar också vad för hjälp före detta elevers lärare ska stå till tjänst med rörande deras disciplars politiska åsikter för länge sen. Var hamnar vi om politiska tankar börjar landa i en anamnes?

måndag, juli 18, 2011

En öppen debatt om svenskheten efterlyses

Svenskhet, denna term som kommit att fundera som substitut till andra mera obehagliga associationer om vad det innebär att tillhöra Sverige, har av skilda debattörer fyllts med innehåll på olika sätt under senare år. Göran Hägg menade i sin bok Svenskhetens historia att välfärdsstatens starka ställning i vårt land har sin rot i att kyrkan under medeltiden lade sig till med stora egendomar som staten sedan dess kunna förvalta.

Jasenko Selimovic för inte diskussonen från denna utgångspunkt i sin DN-debattare, utan ägnar sig snarare åt essensen i svenskheten, dock utan att gå särskilt långt i den riktningen. Selimovic kom till Sverige som flykting i början av 90-talet och hör till de med invandrarbakgrund som tämligen lätt lärde sig psalmerna i den politiska debatten här vid ankomsten; han har en landsmannina i sin egen ålder med snarlik karriärutveckling och bakgrund som också följt minsta motståndets lag på väg till den politiska eliten. Hon heter Anna Ibrisagic och sitter i Europaparlamentet för moderaterna i en alltmer undanskymd roll emellertid.

Det är lite sorgligt att jämt behöva läsa om "förklaringen" till varför en del röstar på Sverigedemokraterna, så även här. Medan väljarkategorin "arbetslös" knappt ens förekommer i anslutning till valanalyser i andra partier fast den borde det så stämplas Sverigedemokraternas väljare med detta märke i pannan. En starkt bidragande orsak till detta förhållande torde vara temanumret i denna vetenskapliga tidskrift. Ändå är finns det också de som menar att Sverigedemokraterna är starka i bättre bostadsområden.

En mera öppen debatt om svenskheten borde gagna utvecklingen av begreppets innebörd. I arbetet med detta hjälper det föga att i några intoleranta forskares efterföljd åsätta politiska motståndare med skuldbelastande etiketter. Hur ofta hör man förresten dessa vetenskapens tjänare tala om att de själva arbetar mellan svadan om egna titlar, resultat och löner? Förmodligen aldrig. Såvitt jag vet har politik för det mesta handlat om sådant som utanförstående kunnat vända sig till, inte att brännmärkas av upplysta figurer.

onsdag, juli 06, 2011

Politik och sport som semesterkickoff

Almedalsveckan pågår för fullt. Jag har inga planer på att besöka en holme som förlagt diverse politiska aktiviteter dit som en slags inledning på semestern. Lika lite som det hastigt uppblommande intresset för Haloween är ett arrangemang som på tio år svällt från endast omkring 50 event till årets närmare 1500 en för svenskt vidkommande traditionell företeelse.

Den som besöker Almedalsveckans hemsida möts av Region Gotlands logga i övre vänstra hörnet. Kanske säger det mer om vad hela cirkusen handlar om: att utveckla en region vars aspirationer att utgöra centrum avslutades i och med brandskattningen av Visby 1361.

I helgen har det också varit "SM-tävlingar" i Halmstad i landets andra mikroregion, Halland. När regeringen fattade det underliga beslutet att bredvid Skåne och Västra Götaland låta Halland och Gotland fått ett utökat regionalt ansvarstagande höjde en del på ögonbrynen. Nu får vi skörda frukterna av denna bristande vision i regionfrågan från centralt håll: egentligen rätt futtiga arrangemang som mest syftar till att sätta orten på kartan.

söndag, juli 03, 2011

Direktörslönekramarna på SvD

LO har kommit med en attitydundersökning. Denna inte första gång om löneskillnaderna som många verkar vara upprörda över, inte minst inom så kallade höglöneyrken. Mest vrede orsakar nivån på ersättningarna till direktörssysslorna.

Ett organ som sällan sviker direktörslönernas sak är Svenska Dagbladet. En vikarie på ledarredaktionen har till och med lyckats med konststycket att framställa dirrarna som offer, som enligt skribenten är "de som fattar de svåraste, avgörande besluten för framtiden".

Jag undrar mest hur någon vars lön skenat i förhållande till andra anställda i företaget kan fortsätta fylla ordet medarbetare med innehåll när han eller hon talar om vi i sammanhanget.