söndag, februari 28, 2016

Funderingar såhär trettio år efteråt

Så här på dagen när det gått exakt tre decennier sedan Sveriges tidigare statsminister Olof Palme sköts på öppen gata i Stockholm finns det anledning att fundera över vad denne egentligen åstadkom i sin profession som politiker. Till skillnad från hur amerikanska politiker bedöms ställs inte svenska politiker till svars på samma sätt för vad de uträttat. Följaktligen eller på grund av detta finns ingen översättning till svenska från vad en "doer" är. Ska ett försök göras blir det väl görare, men det låter väldigt krystat och konstigt.

Palme som utrikespolitiker formades av det kalla kriget. Han var 18 år när det bröt ut och det var i praktiken avslutat när han avled. Gorbatjov hade kommit till makten i Sovjetunionen, vilket innebar det att det socialistiska experimentet i vår del av världen var kommet till vägs ände. Redan 1982 när Palme återkommit till makten i Sverige hade nya vindar börjat blåsa in över Sverige. En verklighet som han inte fann sig tillrätta i med en gång och som innebar att Palme vid tidpunkten för skotten på Sveavägen hade karriären bakom sig. Det ter sig utifrån denna utgångspunkt inte sannolikt att han skulle ha kunnat utmana Carl Bildt eller Bengt Westerberg om regeringsmakten i 1988 års val.

Det brukar sägas att de borgerliga regeringarna mellan 1976 och 1982 tvingades föra en socialistisk politik. Att de dåvarande mittenpartierna folkpartiet och centern som var de statsbärande under dessa år lurades in i denna genom Hagauppgörelserna 1974 och 1975 av Palme. I så fall faller ansvaret tungt på förre statsministern Thorbjörn Fälldin som inte var "tuff" nog att kräva Palmes avgång efter valet 1973 som han förlorade. Socialdemokraterna förlorade även de två påföljande valen. Det går att spekulera i hur Sverige hade sett ut idag om det hade varit borgerligt styre mellan 1973 och 1982. En mittenregering bestående av folkpartiet och centern hade till exempel kunnat styra bort landet från sådant som överbryggningspolitik och förstelnade arbetsmarknadsreformer som Sverige lider av än idag.

Om något konkret ska sägas om Palmes gärning så är det väl att han gjorde en stor insats för att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden. Baksidan av myntet är dock att reformen blev kostsam och att den offentliga sektorn viktes för kvinnor eller att dessa blev dess fångar, hur man väljer att se det. Förmodligen skedde allt för snabbt, vilket fick ödesdigra konsekvenser. Jag har läst de två tyngsta böckerna i ämnet om Palme, Henrik Berggrens hagiografi och Claes Arvidssons porträtt av en verklighetsfrämmande politiker. Den sammantagna slutsatsen av dessa måste bli att politikern Palme var bra mycket mer kontroversiell än det han faktiskt uträttade eller ställde till med. Enligt vad jag läste i en bok av Åke Ortmark för många år sedan ville inte partifolket ha Palme som ledare efter Tage Erlander utan ställde sig bakom sedermera talmannen Ingemund Bengtsson. Maktövergången borde ha tillgått på ett annat sätt än det gjorde 1969, med "Tages pojk", som kronprins.  Det hade den socialdemokrati som idag håller på att rämna tjänat på.

söndag, februari 07, 2016

Men i Sverige var han välkommen

Det är omöjligt för den forskningsintresserade att inte fundera lite kring turerna runt kirurgen Macchiarini och hans plaststrupar. Ärendet är inte på långt när avslutat. För närvarande pågår ett intensivt arbete på Karolinska Institutet för bringa reda i någonting som kan skada verksamheten där och universitetets rykte om det inte redan gjort det. Något att reagera över utöver det gängse förekommande materialet i affären är uppgiften - förvisso inte okänd tidigare - att förre utbildningsministern och FP-ledaren Lars Leijonborg har en ordförandefunktion vid KI. Vänta, var det inte en av Alliansregeringens absoluta käpphästar att avpolitisera universitetsstyrelserna (något som också skedde delvis men inte helt tydligen).

Paolo Macchiarini framstår i mycket som något av en internationell äventyrare allteftersom vad som kommit fram. Tysk TV har länge haft ögonen på honom efter vad som framgick i SVT:s kortserie om honom i tre delar. I Italien, hans hemland, verkar han ha varit rökt sedan länge efter en del oegentligheter. Ja det går att förhålla sig skeptisk till operationsmetoderna i efterhand, vilket nog en del av de medlöpande gör just nu också. Psykopatexperten Sten Levander har gett ett utlåtande och bland annat uttalat sig om varför det ofta är så vanligt att många kan låta sig duperas av charlataner och bedragare. Frågan är väl om det är det egentliga problemet. Det borde väl snarare handla mer om hur den här stjärnan till slut hamnade i Sverige på en så uppburen position. När karriären redan var på väg utför i full hastighet.

tisdag, februari 02, 2016

Håller Norrbotten och Västerbotten på att bli Östlappland?

Som aktör inom längdskidåkningen är jag intresserad av vad som händer på området. Främst då på elitnivån, men också ifråga om långloppen. I januari arrangerade min gamla klubb OK Renen ett långlopp i Luleå, Renrajden. I Umeå arrangerades en annan tävling betitlad Vildmannaloppet. För upplysnings skull skall nämnas att renen finns på landskapet Västerbottens vapen och att vildmannen är symbolen för landskapet Lappland. De började användas officiellt från Gustav Vasas begravning och framåt. Lapplands allra första vapen bestod emellertid inte av någon vildman utan av två skidor. Landskapet Norrbotten existerar inte officiellt, men har ändå ett mindre känt vapen bestående av fyra älvar.

Norrbotten och Västerbotten är landskapen vid Bottenvikskusten, Lappland är namnet på inlandet mellan kustlandskapen och norska kölen. Det har aldrig egentligen förekommit skötsel av ren i större skala i kustområdena, och skulle det möjligen kanske ändå ha gjort det har denna aldrig gjort några avtryck i kulturen där. Kort sagt, landskapsvapnet för Västerbotten har knappast något att göra med förhållandena där. Det är bara ett av många exempel på hur utomstående genom historien valt att kategorisera regionen på ganska egendomliga grunder.

När därför skidklubbar i Norr- och Västerbotten ställer upp på klichéer som finns om landskapen i form av att namnge sina lopp efter vildmän och renar är man fel ute. Ytterligare ett exempel är hur Luleå hockey valt en björn - ett heligt djur hos samerna - som symbol för klubben. Av dessa anledningar finns det skäl att se över landskapsvapnen, eller kanske marknadsföra Norrbottens lite anonyma landskapsvapen lite tuffare. För egen del undrar jag mest vad det är som lägger hinder i vägen för att ha strömmingar i ett kustlandskapsvapen.