Igår var det dags igen för psykiatriprofessorn Sten Levander att uttala sig om psykopaterna på de svenska kriminalvårdsanstalterna. Denne är verksam inom den extrem-freudianska skola som säger att allt beteende har en förklaring, varför de som begått brott inte alls ska ha något straff utan vård, vård, vård. Släpp inte ut någon utan att han eller hon först fått vård är stridsropet. Ty då fortsätter de bara som förr.
Det heter visserligen att de som sitter i fängelse kriminalvårdas. Tanken bakom detta är individualprevention: gör inte om det. Ett allmänpreventivt syfte föreligger även så signalen till andra ska bli att inte göra något liknande. Det här är något som ofta kommer bort i diskussionen kring brott och straff, nämligen att det sistnämnda kan ses som en form av rättighet istället för de förklaringar de medicinska själadoktorerna tillhandahåller.
Jag har svårt att se något progressivt i Levanders psykiatriska diagnoser. Straffet såsom det tog sig uttryck före modern tid hade mera karaktären av skådespel än anpassning till samhället. Inte för att det blev mycket bättre sedan med den disciplin och kontroll som tillämpades i fängelsemiljön. Alternativet, att binda upp brottslingen till en psykiatrisk diagnos, måste ändå anses sämre. Då ges aldrig utrymme för någon att börja ett nytt liv.
