fredag, maj 27, 2016

Ställde till det, nu vill han bli konsult åt regeringen

Förre finansministern Anders Borg uttalar sig i Dagens Industri om hushållens skuldsättningsnivåer och hur dessa vid ett ras för bopriserna sannolikt drar med sig hela ekonomin i fallet.

Under Anders Borgs tid som finansminister var de goda statsfinanserna (relativt resten av EU) och hushållens skuldsättning kommunicerande kärl. Enkelt uttryckt: svenskarna lånade under Allianseran på sig under det att statsskulden hölls på en mycket acceptabel nivå. Allt för att säkra Anders Borgs egen karriär efter politiken.

Mot slutet av Alliansregeringens styre började dock budgetunderskottet att skena. Men inte för att exportindustrin började gå märkbart sämre eller att alla dessa människor som gör en storartad insats för att den svenska ekonomin tillhör de mera lyckade exemplen, utan för att många års okontrollerad, oreglerad och oansvarig asylinvandring började få genomslag i nationalräkenskaperna.

Reformer som RUT, sänkt restaurangmoms och jobbskatteavdrag fick definitivt en större del av befolkningen i arbete och gav ökade skatteinkomster åt staten och det offentliga. Men när det visade sig att det yttersta syftet med stegvis avtrappning av skatten på låga inkomster i första hand förutsatte en motsvarande import av arbetskraft som var villig eller kompetent att utföra så kallade enkla jobb till ännu lägre inkomster, ja då föll Borgs idé med att minska arbetslösheten genom ökat arbetskraftsutbud. Det finns nämligen en gräns för vad som kan betecknas som arbete.

Utanför affärer runt om i landet sitter tiggare som representanter för en yttersta konsekvensen av den rådande arbetslinjen. Bettleriet upphöjt till produktivt arbete, vem hade trott att dylikt skulle inträffa i ett land som frambringat nationalekonomer som Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin och Eli Hecksher?

Jag har på gång ett recept för vad som skulle kunna få svenska ekonomin att återgå i mera ansvarsfull, produktiv och långsiktig rörelse framåt. Denna gång nöjer jag mig emellertid att konstatera att någon som ställer till det och sedan dyker upp med råd för att reparera de egna misstagen inte kan tas för annat än en riktigt farlig figur (inte filur). Förre statsministern Göran Persson har ägnat sig åt denna form av självförnekeri och gör det fortfarande i sin nuvarande funktion som konsult. Exemplen visar tydligare än någonting annat att politik är ett förtroendeuppdrag som fås av väljarna. När detta är avslutat så ska ex-politikern inte dyka upp mer i politiska sammanhang som någon som står bakom draperiet och agerar i det fördolda.

söndag, maj 15, 2016

Inför regeringsombildning

Imorgon ska statsminister Löfven presentera en så kallad regeringsombildning. Bakgrunden är så klart turbulensen i Miljöpartiet under den senaste tiden. Men Stefan Löfven tar sannolikt också tillfället i akt att sparka en del av sina egna ministrar och ersätta dessa med nya. Samt kanske också bakbinda en del MP-ministrar som S-partiet har svårt att kontrollera eller acceptera.

Om det alls kan tas på allvar att det är den regering vi nu har som styr riket, och om det är så särskilt intressant vad regeringschefen tar sig till ifråga om att ta ut sitt lag, så finns det en del noteringar att göra. Först och främst då varför ministrarna är så många (24 stycken). Vissa av dem har uppenbart dåligt med arbetsuppgifter. Andra vet man inte vilka de är överhuvudtaget. För norra Sveriges vidkommande kan det bli intressant ifall av byte av chef på Näringsdepartementet. Mikael Damberg kan komma att bytas ut mot gamle SSU-ordförarkollegan Niklas Nordström, för närvarande kommunalråd i Luleå.

Nordströms tid som kommunalråd i Luleå har mest liknat en enda lång uppladdning inför de verkligt stora uppgifterna. Av den anledningen har hans arbete i kommunen kännetecknats mera av inlägg i riks-/världspolitiken än den gråa vardagslunk som sammanhänger med den kommunala verksamhetens kärnfrågor. När Nordström för övrigt begav sig till Stockholm förra gången efter förlusten mot Björn Rosengren i valet om ordförandeposten i Norrbottens S-distrikt, var hans ambition att nå den absoluta toppen. Denna förhoppning kvävdes dock effektivt av dåvarande statsministern Göran Persson, som mosade en konkurrent om makten i partiet.

Om Stefan Löfven har fått dåliga råd av sina konsulter eller inte alls ser en fiende i en ständig SSU:ares återkommande försök att bli större än störst, kan det bli så att Niklas Nordström ingår i regeringen ett tag framöver. Sakpolitiskt har jag svårt att se vad han kan tillföra. En företagens vän är han minst av allt trots diverse tveksamma och tvivelaktiga försök hålla sig väl med olika offentligt sponsrade projekt som dolts under företagsliknande namn. Jag har svårt att i Niklas Nordström se annat än en minister som bara kan prata men inte leverera, oaktat hur starkt mandat aktuell regering än har.

måndag, maj 09, 2016

Mycket om Törnman, lite om Selberg

På nittiotalet, om någon kommer ihåg detta, var en personlighet från Kiruna frekvent förekommande i media, såväl på det lokala planet som i riksrapporteringen. Med tiden blev också Lars Törnman kommunalråd i gruvstaden. Det var knappast någon form av kompetens som ledde honom till posten, utan mera en karisma som gick hem på redaktionerna runtom i landet. Det har även sagts om Törnman att ha utgjorde precis den form av typ av människa folk i södra Sverige ville ha framför sig i betraktande av "norrlänningen", med allt vad det innebär från yvighet i kanterna på det fysiska planet till svårigheter att uttrycka sig.

En person i dagens kirunapolitik som inte alls fått lika mycket uppmärksamhet som Törnman är turistentreprenören Gunnar Selberg. Hans parti centern fick 30 procent av rösterna där i senaste valet. Om det berodde på att Selberg valde att ställa sig utanför kommunregeringen, är svårt att säga. Helt klart är att han inte överensstämmer med bilden många vill ha av de som bor i norra Sverige. Dessutom överensstämmer Selberg med klyschan om den onde entreprenören som inte har i politiken att göra enligt en definition många journalister ute på vänsterkanten gör.

Det sker många intressanta saker i politiken runtom i landets kommuner, Kiruna är bara ett exempel. På andra orter som lider av "Katrineholmssjukan", fortsätter arvsdemokratin att råda, med sossestyren som går att leda bak till allmänna rösträttens införande, dvs. snart hundra år gamla. Gemensamt för dessa sistnämnda är svårigheten att sticka ut på respektive ort, med långsiktiga konsekvenser att de progressiva kommunerna och resten av världen börjar räcka finger åt dem.

söndag, maj 01, 2016

Arbetskraftsdagen

Det kan verka tjatigt, men en helgdag som den idag känns numera ganska överflödig och faktiskt inte så lite provocerande för många som inte förknippar den med något gott.. Inte för att hederligt arbete på något sätt bör förringas. Det var ju i USA som Labour Day tog form till det som skulle utvecklas till högtidsdagen framför andra också i de mest förtryckande regimer världen någonsin skådat.

Socialismens nederlag är idag ett faktum. Ändå demonstreras det och sjungs Internationalen en dag som denna på många platser i Sverige. I Malmö håller ledaren för Sveriges Reformerade Kommunistparti tal under det att en del av hans supportrar verkar hålla till i Borlänge för att demonstrera mot ett tåg som en liten politisk sekt fått tillstånd att framföra där. När Jonas Sjöstedt tar till orda första dagen i maj lär dock inga motdemonstrationer hållas mot hans parti på plats, något som egentligen är mycket mer märkligt än att gatuvänstern sökt sig upp till Dalarna för att ge en rätt udda företeelse extra uppmärksamhet.

Annars är väl ämnet för dagen Socialdemokraternas usla opinionssiffror. Partiet verkar ha parkerat på omkring 25 procent, något som måste kännas i varje talare med verkligheten som vän som ska upp bedriva agitation på olika ställen runtom i landet. Med därtill en stundande regeringskris inför dörren är det egentligen bara den officiella frånvaron av opposition som talar för att regeringen Löfven sitter kvar till nästa val. Men det är ingen önskvärd utveckling alls då det kommer att tära på väljarnas förtroende för politiker och demokratin som styrelseform ytterligare.

Den enda väg ur låsningarna i svensk politik är sannolikt en storstädning i samtliga partiledningar. Kanske kan Miljöpartiets kommande kongress med förmodade ändringar i partitoppen visa vägen till något nytt.