måndag, november 17, 2008

Några tankar kring den så kallade läkarbristen

Ständigt hörs budskapet att Sverige behöver fler läkare. Liknande tongångar förs också fram ifråga om civilingenjörerna. Ändå har många av de sistnämnda svårt att få jobb inom sitt yrkesområde. Det är nästan som om det låg ett egenvärde i att utbilda så många som möjligt med naturvetenskaplig kompetens i syfte att skapa ett bättre samhälle.

När det gäller bristen på läkare finns det anledning att fundera över en del. Läste till exempel i landstingstidningen nyligen om den läkare som kom till Sverige från Tyskland på grund av arbetslöshet! inom yrket där för drygt tio år sedan. Ganska snabbt fick han lära sig att i Sverige användes diagnoser som han aldrig hört talas om i sitt hemland.

Ett annat problem har att göra med hur effektiva dagens läkare egentligen är. Läste om en "doktor Magni" i NSD som klarade av ett mer än dubbelt så stort patientunderlag vad tre läkare inte hinner med idag. Jag menar inte att vi ska ha tillbaka 50-talets patriarker (för det var nästan uteslutande män som var läkare då) som väl många gånger hade en rätt grov indelning vad som var friskt eller sjukt. Men på universitetsinstitutionerna måste det till en utgallring bland läkarstudenterna så att statusjägarna minskar i antal. Vad som skulle behövas vore kanske en Jan Björklund på Socialdepartementet.

Igår var det en stor nyhet att patientsäkerheten är hotad på grund av språkförbistring mellan läkare med utländsk bakgrund och svenska patienter. Den gängse tolkningen av problemet blev skulle jag tro att vi bara måste satsa ytterligare på våra läkarutbildningar.

Men vänta ett tag. Om det kommer hit läkare från länder som befinner sig på en likartad välståndsnivå som vår egen och finner att de måste behandla sjukdomar som inte finns där de utbildat sig, kan det då inte förhålla sig så att vi svenskar håller oss med konstruerade sjukdomar, vilket skulle förklara läkarbristen med att det finns för många diagnoser att ta till.

Och alla de läkare som kommer hit från andra länder, hur kommer det sig att deras hemländer inte behöver dessa? Lönen här kan väl inte betyda allt? Jag skulle vilja dra en lans för uppfattningen att svenskarna inte in ringa utsträckning söker sig till läkare i högre grad än i andra länder som ersättning för att kyrkan och religionen spelar en så liten roll i vårt samhälle. Betänk att i fallet med läkaren från Tyskland ovan så är katolicismen kvar i varje fall i landets södra delar med allt vad det möjligheter till själavård.

Trots den liberal jag är ställer jag mig lite skeptisk till privat sjukvård. Alternativ bör finnas ja, men det ska inte gå att utnyttja folks oro. Den fråga vi bör ställa oss här i landet är om vi skulle vända oss till någon annan än vården med våra problem om denna andre fanns.