För omkring tio är sedan förde jag en rätt tuff debatt i studenttidningen ERGO i Uppsala med doktorandsombudsmannen Per Löwdin. Denne hade då under lång tid i sin kolumn i tidningen harmats över dåvarande utbildningsministern Carl Thams reform inom forskarutbildningarna som syftade till att strukturera och förbättra förhållandena för doktoranderna. I princip skulle det inte ta längre än fyra år att skriva en avhandling.
Löwdin gjorde sig till banérförare för kritiken mot den nya ordningen. Bland annat sades att den skulle ge upphov till nya problem i form av "skuggdoktorander" som skulle komma att hamna utanför systemet som oavlönade livegna vid institutionerna. I korthet så hotades den akademiska friheten enligt denna uppfattning.
Allteftersom mina studier skred fram gav jag allt mindre för denna akademiska frihet. Att inte säga rätt saker vid rätt tillfälle eller till fel personer kunde vara ödesdigert för den framtida karriären. Inom samhälls- och humanvetenskapen där jag la min tid som student fanns dessutom inte experimentet som prövoform utan forskningens utveckling var hänvisad till seminariet. Det visade sig det fanns de som behärskade denna arena till fulländning, "seminariefuxar", som Henrik Berggren på DN brukar kalla dem. Inte sällan var dessa sådana som knappast märktes alls i andra sammanhang, nästan som vissa artister.
Den akademiska friheten är därtill en patriarkal ordning. Äldsten bestämmer och är en man. Det finns visserligen kvinnor som tar sig fram i denna värld som inte är feminister, men de som gör det använder oftast manliga härskartekniker. Inte sällan tillhör dessa allra värsta sorten. Undantag finns givetvis.
När jag debatterade med Löwdin hade han inte mycket att sätta emot mina argument. Faktum var att han inte brydde sig om dem. Jag var ju bara student och han en dubbeldoktor (vad nu samhället kan ha för nytta av en sådan). ERGO:s redaktion var dock snäll nog att låta mig bemöta en beskyllning från vederbörande, något som inte alltid inträffar när personer med stöd av fina titlar häver ur sig personangrepp.
Häromdagen var jag in på ERGO:s hemsida och läste Löwdins kolumn eftersom han ännu inte gått i pension. Det visar sig nu att han går den mobbades ärenden. På ett rätt känslosamt sätt redogörs för hur doktorander kunde "dödas" vid ett seminarium eller på annat sätt osynliggöras. Det är inte fel att peka på dylika problem men det är fel att samma personer kritiserar det system de gjort karriär inom. Löwdin är bocken i trädgården.
Sedan jag lämnade den akademiska världen har svensk statsvetenskap som jag ägnade mig åt avslöjats för att vara provinsiell och självtillräcklig. Den står sig dåligt internationellt så jag är egentligen bara glad i nuläget att det inte blev någon akademisk karriär när det ändå bara handlar om att vistas i en skyddad verkstad.
Till sist: Per Löwdin har en hemsida där han bland annat skriver om sitt intresse för mountainbike. Vad jag kan se har han inte klippt sig ännu. Det kanske är dags att göra det nu. Och skaffa sig ett ordentligt jobb.
