söndag, februari 26, 2006

Befriande nationalism

Olympiska Spelen avslutas ikväll. Under drygt två veckor har vi givits möjlighet att ge utlopp för känslor på det mest irrationella sätt som benämnes nationalism. Det har ju också gått mycket bra för de svenske, det talas om det bästa OS någonsin, låt vara att det delas ut mer medaljer än förr.

Riktigt bra kändes det kanske att få trycka dit Norge som i många år varit en av världens främsta vintersportnationer. Riktigt inte lika bra kändes det att skidlängdslandslaget bara fick med sig en medalj hem, undantaget framgångarna i sprint. En OS-drottning fick vi i form av Anna Carin Olofsson, Anja Pärson får ursäkta.

Nu är det vardagen som gäller. Närmast uppmärksammas att det gått tjugo år sedan Olof Palme mördades. Om detta dåd har det sagts att Sverige blev en del av den övriga världen. Allteftersom åren gått har det dock kommit fram fakta som talar för att det skedda var en fråga om tillfälligheter, eller i alla fall knappast en välorganiserad sammansvärjning med internationella förgreningar. Så stor var aldrig Palme.

torsdag, februari 23, 2006

Valupptakt på Norra Latin

Idag när den borgerliga alliansen samlas till konvent (efter amerikansk förlaga?) så inleds valrörelsen på allvar. De borgerliga har haft övertaget i såväl den allmänna politiska debatten som i opinionsmätningarna en tid. Därför är det nu bara att vänta att socialdemokratin med dess stödkrafter efter konventet sätter igång sin berömda valmaskin i syfte krossa motståndaren.

Det kommer nog ändå att dröja ännu en tid tills det riktigt tunga artilleriet släpps lös, troligen ända in i augusti. Intressant blir ändå att se hur respektive sida fram till valet droppar "färdiga skandaler", dvs. gamla, för motståndarsidan negativa nyheter. Jag skulle kunna dra några exempel på sådana som jag tror definitivt kommer att komma upp senare men avstår för spänningens skull från detta.

En kraft att räkna med för de borgerliga är med all säkerhet Göran Persson. Han har med undantag för en grön period nu regerat för maktens egen skull i tio år, blivit allmer presidentlik, dock utan att en enda gång ha behövt underställa sin person väljarnas dom. I Sverige sitter nämligen regeringspartiet och Persson vid makten på grund av ett paket som likt på julafton inte fick öppnas före valet. Och tillräckligt många har i två val röstat socialdemokratiskt på grund av den svarta låda som alltmer kommit att känneteckna svensk politik.

I höst lär Persson och hans parti för första gången på allvar ställas mot ett alternativ där person och lämplighet spelar in. I den matchen är jag rädd för att han kommer att åka på stryk.

måndag, februari 20, 2006

Rädslans region

Historien med polismästaren som snöbadade slutade med att personen ifråga fick avgå från sin tjänst. Officiellt var det självmant, i verkligheten spelade säkert andra faktorer in. Stödet från högsta ort (läs rikspolischefen) kan ha dragits in på grund av kritiken på hemmaplan.

K B Arosenius må ha haft brister i sitt sätt att utöva chefsfunktionen inom polisen i Norrbotten men det är sorgligt att hans fall orsakas av en moralisk majoritet. Det är nästan så att man tror det hela utspelat sig i England där sexfixeringen med svenska mått mätt är betydande.

Jag hade hoppats på en mer upplyst debatt om vad som är tillåtet för personer i ledande befattningar. Sedan en diskussion om Arosenius som ledare. Nu blev det istället en affekterad kritikstorm som ingen blev klokare av. Polismästaren går men vem kommer sen?

Inte en Lars Levi Laestadius som höjer sitt finger när den irrationella argumentationen går på högvarv nästa gång väl?

fredag, februari 17, 2006

Civilisationernas krig?

Tiden närmast efter denelfteseptembertjugohundraett var nog Samuel P. Huntingtons bok om framtida sammandrabbningar mellan olika kulturer den mest citerade av alla böcker i världen. Motsättningarna mellan civilisationerna skulle ta sig tydligast uttryck mellan islamsk intolerans och västerländsk arrogans.

Förutom att verkligheten i det korta perspektivet gett Huntington rätt så rimmar sammanfattningen av hans tes rätt bra. Det finns dock skäl att ifrågasätta den. Lisbeth Lindeborg skriver på Brännpunkt om misstaget vi gärna gör i väst när vi sammanblandar islam med islamism. Det är den sistnämnda som står för fundamentalismen och som har sympatisörer som strävar efter världsherravälde menar Lindeborg.

Sant så. I väst har vi också våra kristna fundamentalister som läser bibelversioner bokstav för bokstav. En del av dem kallar sig lite fint för kreationister. Den tysta majoriteten i såväl den västerländskt-kristna som den arabiskt-islamska världen företräder ändå ingen av dessa extremvarianter av religion. Men de kan få fotfäste om inte rågången mot dem hålls klar.

tisdag, februari 14, 2006

Guld-chocken i Pragelato

Efter två guldmedaljlösa vinter-OS för Sveriges del slog sprintåkarna till i stafetten och ordnade medalj av ädlaste valör i både dam- och herrklassen. Det är nästan för mycket på en enda dag att svenska skidlandslaget får uppleva sådana framgångar. Nu är det bara att hoppas på att den sammantagna bragden av Anna Dahlberg och Lina Andersson, Thobias Fredriksson och Björn Lind, inspirerar resten av de svenska OS-deltagarna till pallplaceringar.

Särskilt roligt vore det om skidåkarna fick inhösta fler medaljer. Jag tänker då främst på Mathias Fredriksson som nog gör sitt sista OS och som inte lyckats i stora mästerskap. Och Anders Södergren som inte riktigt fått till det trots bra insatser i flera lopp. Pressen ligger nog annars tyngst på Anja Pärson även om det lättar nu när Sverige kommit igång med medaljproduktionen.

Jag tillhör dem som inte gissat hur många guld, silver eller brons vi ska ta före spelen började. Så jag säger inget nu heller. Men visst vore det roligt om sista dagen av OS i Turin kröntes med vinst i finalen för Tre Kronor efter flera knackiga år för hockeylandslaget trots ett bra spelarmaterial. Oavsett detta har svensk längdskidsport den 14 februari 2006 upplevt en av sina största stunder någonsin.

lördag, februari 11, 2006

Slavar under politiska korrektheten

Länspolismästaren i Norrbotten har orsakat harm hos en del för sin publicering av sig själv och en animation på en dejtingsajt. Ingen offentlig person har ännu vågat försvara Arosenius. Däremot är kritiken mot honom kompakt, även från företrädare som kallar sig liberala.

Det är inte högt i tak i den region som hämmats av laestadianism och kommunism i mer än hundra år, och feminism några decennier. Här är det farligt att sticka av för mycket, och skuldbeläggelse och moralism är tyvärr gångbara instrument inom politiken.

Om K B Arosenius vedersakare med sina uttalanden tror sig har påskyndat hans avgång så är jag rädd för att de kommer att bli besvikna. Den kritik som riktats mot honom i form av auktoritär ledarstil och ovilja att ta tag i problemen med "sexhandeln" i länet lär nämligen komma bort i en debatt som handlar om det är rätt eller fel för en offentlig person att ha ett privatliv. Och ur en sådan tror jag han kommer att gå stärkt.

onsdag, februari 08, 2006

Europas äldsta flagga skändad

Egendomliga scener har den senaste tiden utspelat sig på flera håll i världen. Den flagga som står som symbol för en av de mest toleranta och öppna nationerna på jordklotet har bränts och trampats på. Orsaken är att i en av landets fria opinionsorgan har det gjorts spektakel över profeten Muhammed. Karikatyrer säger en del, nidbilder säger andra.

Det tål att fundera på varför det blivit så här. Varför reagerar vissa så starkt på att deras religion utsätts för kritik? En anledning kan förstås vara att det råder bildförbud inom islam. En annan att islam inte förmått utveckla sig i riktning mot sekularism i de samhällen där den fungerar som statsreligion. Situationen i muslimska samhällen går att jämföra med en där vi svenskar skulle gå omkring och tala om hädelse - ett ord som försvunnit ur språket - så fort Jesusbilden ifrågasätts.

Utställningen i Uppsala domkyrka där Jesus framställdes som de homosexuellas vän upprörde många men orsakade ingen egentlig kris för kyrkan. Kanske hade det att göra med att det handlade om en minoritet. Det gör det som bekant inte i fallet med Muhammedteckningarna. Därför har nu frågan fått en diplomatisk karaktär. Och Danmark får lite stöd från omvärlden.

Fallet med en enskild tidnings publicering av material som verkat stötande för många har en gång för alla gjort klart att Henry Kissingers ord om att diplomati inte är som när två människor möts på gatan gäller. Det hindrar emellertid inte att diskussionen om vad frihet är får fortsätta.

söndag, februari 05, 2006

Dags att skriva om historien

PJ Anders Linder skriver idag om ett intressant ämne, nämligen om hur egentligen 1900-talet varit borgerlighetens och inte socialdemokratins århundrade. Jag har länge funderat över detta och undrat om inte en revidering av hela den svenska 1900-talshistorien är på sin plats.

Det är under 1930- och 40-talets krigs- och krisår och under 1960-talets rekordår som socialdemokratin dominerar. Resten av epoken alltsedan allmän och lika rösträtt började tillämpas 1921 har de borgerliga haft övertaget. Det tog till exempel elva år innan socialdemokratin kunde ta ett fast grepp om makten 1932 mycket tack vare en ny ekonomisk politik hämtad från USA som gick ut på att öka statens utgifter i syfte att stimulera efterfrågan.

Några år efter krig som alltid gynnar sittande regeringar hade de borgerliga övertaget igen bland väljarna, men Erlanders regering kunde sitta kvar hela 50-talet tack vare kohandel och det föga demokratiska valsättet till första kammaren som gav upphov till eftersläpande majoriteter. Linder skriver träffande om denna tid då de "de borgerligas starka stat" fick råda.

De borgerliga regeringsinnehaven karaktäriseras vanligen i den gängse historieskrivningen som olycksfall i arbetet. C G Ekman, frisinnad statsminister på 20- och 30-talen som bland annat var med om att lösa en miserabel ekonomisk situation i Kalix 1928, har ett eftermäle som en högst suspekt individ. Thorbjörn Fälldin, statsminister på 70- och 80-talen, var en tacksam spottkopp för socialdemokratiska agitatörer och opinionsbildare. Forskningen har i allt väsentligt fortsatt utefter denna linje.

En omvärdering av den svenska politiska historien är alltså på sin plats. Det första man bör göra är att ifrågasätta den kanonisering av avlidna socialdemokratiska ledare som svenska akademiker gladeligen ställer upp på. Tage Erlander, för att ta ett exempel, var med och byggde upp en svensk underättelsetjänst och drev på hårt i frågan om åsiktsregisteringen av svenska medborgare, de flesta av dem sympatisörer med det parti som i många år utgjort regeringsunderlaget för socialdemokraterna.

Om vi nödvändigtvis ska hitta helgon i den svenska historien så bör vi nog leta utanför politiken.

torsdag, februari 02, 2006

Den intoleranta staden

För något år sedan var två politiker i ropet i Piteå när de valde att övergå från Norrbottens sjukvårdsparti till sverigedemokraterna i kommunfullmäktige. Händelsen väckte stor uppmärksamhet i den lilla staden och slutade med att de båda vildarna fick gå tillbaka till sitt gamla parti mycket som en följd av att gatans parlament sade sitt med hjälp av organiserade talkörer.

Officiellt hette det från aktivisterna utanför kommunhuset att partibytarna var invalda på sjukvårdspartiets mandat och därför skulle representera dessa. Vad som i realiteten låg bakom demonstrationen var emellertid inte bara stöd för demokratin, utan också en god skvätt intolerans mot oliktänkande och ilska över att sossemajoriteten i kommunfullmäktige numera är hotad genom sjukvårdspartiets representation i detta.

Att intolerans kan ha både en god och en ond sida står klart efter attentatet mot RFSL:s lokaler i Piteå. Det kan ju förstås vara en ren slump att detta inträffade i samma stad där inte vilka åsikter som helst tolereras i fullmäktige. Men med tanke på hur s-märkta pitebor behandlade dåvarande arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund på besök för ett antal år sedan så är jag inte så säker på att så är fallet. Det nya kan ibland verka hotfullt.