torsdag, december 29, 2016

Strindberg mer nödvändig än någonsin idag

Sedan en tid är mitt läsande av DN av det mer sparsamma slaget. Särskilt ifråga om de politiska analyserna där en liten klick som verkar över nationsgränser kapslat in den toleranta och upplysta tradition som tidningen säger sig stå för i någonting som kan liknas vid en svensk bygemenskap grundad på intellektuell inavel.

Jag har tidigare skrivit om Miljöpartiets kris och vad denna grundade sig på. Hur lättkränkthet kan urarta till att vilja störta regeringar, utradera nationer, ja till och med starta världskrig. Det här började förmodligen för några år sedan när DN:s skribent Nathan Shachar inledde sommaren med att begå karaktärsmord på Strindberg på grund av dennes påstådda antisemitism. Sedan dess är tidigare DN-journalisten Strindberg exkommunicerad från tidningens redaktionella material.

Om antisemitism är en företeelse som ska studeras måste den sättas in i sitt sammanhang. Strindbergs antisemitism var av närmast löjligt slag i förhållande till andra samtida internationella motsvarigheter. Ungefär som Sverigedemokraternas populistiska och främlingsskeptiska ideologi är minst saft lindrig i jämförelse med deras så kallade systerpartier i Europa.

Istället för att märka ord och rensa ut opassande från språket i texter från förr borde byggas vidare på det i materialet som kan sägas vara i en upplyst tradition. Annars blir det som när Nathan Shachar kastar ut det med badvattnet. Strindberg är även en måltavla för feminister, "kvinnohatare" som han kallas. Sanningen är att Strindberg var en mycket radikal jämställdist för sin tid. Den som säger något annat har inte sett hans äktenskapsdramer. Strindberg motsatte sig heller inte att kvinnor började ta för sig i politiken och på det ekonomiska området på 1880-talet men menade att dessa därmed också fick vara beredda på att axla det ansvar som var ålagda de män de skulle ersätta.

Slutligen var måltavlan för Strindbergs feministkritik blåstrumpan eller kulturkvinnan (rödstrumpan var inte uppfunnen vid denna tid), som hade starka män bakom sig. Förmodligen är det på detta de feministiska Strindbergshatarna hänger upp sig på. Alltså att de inte har något eget att komma med.


söndag, december 04, 2016

En av de sista proggarna

Igår gjorde musikern Björn Sjöö ett framträdande på Kulturcentrum Ebeneser med anledning av att han har gått i pension som lärare. Precis som sin pappa valde han läraryrket, med skillnaden att Björn valde musiken istället för gymnastiken att undervisa inom. Kulturcentrum Ebeneser är en lovvärd satsning i Luleå som sponsras av kommun och landsting bland annat. Om inte annat för att betala av den skuld man tycker kommunen borde ha för att en gång i tiden ha drivit ut den lokala baptistförsamlingen från stans centrum till ytterområdet Björkskatan till en annan gudstjänstlokal där. Att inte grävskoporna gett sig på den gamla Ebeneserkyrkan (ännu) måste ändå andas optimism, och det går att förmoda att kultursatsningen i lokalen innebär att den anses ha ett högt kulturvärde.

Björn Sjöös storhetstid inföll i huvudsak på 70-talet som medlem i bandet Rekyl och i musikkollektivet Anton Swedbergs svänggäng. Det finns givetvis många andra proggare från 70-talet i stan som gått i eller håller på att gå i pension. En del har också flyttat för ganska längesedan. Men Björn Sjöö är  nog den mest framträdande. Frågan måste ställas: har proggen i luleåtappning från storhetstiden för fyrtiotalet år sedan utvecklat musiklivet på orten sedan dess? Jag är benägen att svara nej. Sjöö & Co har inga efterföljare som sticker ut (eventuella 90-talsexempel är försumbara). I takt med att andra jobb än kroppsarbeten ersatts av andra mindre betungande har tjänstesektorn expanderat. Ett gäng lärare, företrädesvis verksamma vid Luleå Tekniska Universitet (ja det är så akademien på orten kallas), ägnar sig åt jazzmusik på fritiden. Men detta är på samma nivå som andra ägnar sig åt att kasta boule eller pimpelfiske.

Musiken har alltså gått i stå i staden som jag tycker borde kallas Brändö (och redogjort varför tidigare). Kanske är det därför det är så svårt att få mer kända artister till staden, eller också beror detta på floppen med det nya kulturhuset som utvecklats till ett eventtempel för de som betalar mest. Processer ska byggas underifrån och det var något proggen tog fasta på. Kanske något att fundera över för de som styr i Luleå idag. Åsikter och beslut som serveras på bricka åt medborgarna gagnar inte alls kulturlivets utveckling och skyndar egentligen bara på utflyttningen från kommunen som inte kan vägas upp av inlandsinvandring.

tisdag, november 15, 2016

Är möjligen Finland och Norge intresserat?

Igår dog definitivt frågan om en norrländsk storregion. Jämtland ska inte vara med i den fortsatta processen mot regionförstoring i norra Sverige, som egentligen bara är ett armviftande från regeringens sida i syfte att visa sig stark och handlingskraftig, fastän närmare sanningen ligger är att den inte förmår eller vill lägga förslag de kan få majoritet i riksdagen för försåvitt inte oppositionen släpper igenom dem.

Det finns alltså inget stöd för en regionreform syftande till större landsting, varken i riksdagen eller bland folk i allmänhet för den delen. Den jämtländska rödhögern vill inte vara med i vare sig en storregione eller underordna sig Stockholm eller Bryssel. Mantrat är nej, nej, nej! Liknande tongångar hörs från Norrbotten, vars sjukvårdsparti ägnat hösten åt namninsamlingar i syfte att stoppa de storregionala planerna.

Skäl finns för påståendet att norra Sverige eller Norrland håller på att gå ur Sverige. Jämtarna skulle kunna vända sig västerut och "åter" ingå i ett norskt Öst-Tröndelag, under det att Norrbotten (med nuvarande Västerbotten som påhäng) skulle kunna gå ihop med finska Österbotten som förr. Kvar av Norrland blir då Ångermanland, Medelpad och Hälsingland. Den sistnämnda skulle definitivt inte ha något emot att ingå i ett Stor-Svealand tillsammans med gästrikarna. Ångermanlänningarna och medelpadingarna skulle kanske med lite övertalning kunna göra jämtarna sällskap till Norge.

Hela den senaste vändan med regionreformering av Sverige har egentligen bara ställt till det. Vill vi ha kvar ett Norrland inom Sverige är det nog dags att börja med att reformera länsstyrelserna, och sedan gå över till att avveckla landstingsfullmäktigeförsamlingarna. Högspecialiserad hälso- och sjukvård till staten och primärvården till kommunerna? Varför tjafsas det så mycket och varför vill ingen ta sig an uppgiften för århundradets reform?

tisdag, november 08, 2016

De ogifta högutbildade kvinnorna

I skrivande stund pågår röstningen i det amerikanska presidentvalet. I ett tidigt skede ställde så gott som hela det svenska politiska och journalistiska fältet upp bakom demokraternas kandidat Hillary Clinton. Det inledande positiva argumentet att hon skulle bli USA:s första kvinnliga president, urvattnades med tiden till att hon är det minst dåliga alternativet till republikanernas kandidat.

SVT:s förvuxna knattereporter Erika Bjerström har som ingen annan representerat denna utveckling. Kulmen nåddes sannolikt i helgen då Bjerström i ett inslag intervjuade och skildrade "såna som normalt borde rösta på Clinton men väljer Trump", nämligen de arbetslösa vita männen. Den andra änden av problemet, de ogifta högutbildade kvinnorna, som är en annan märklig alltmer växande företeelse i västerländska samhällen, intresserar inte Bjerström. Vi märker emellertid av dem, inte minst i Sverige, dock inte på ett sätt som att gruppen pekas ut (svenska karlar är snälla men samtidigt belagda med munkavle av den statsfeminazistiska ideologin som ska hämnas oförätter i det förgångna istället för att gemensamt uppnå målet jämställdhet).

Bjerström & Co riskerar att vakna upp imorgon om de fått eller velat sova något med Donald Trump som segrare i presidentvalet. I annat fall blir det ändå fråga om kaos eftersom Trump inte lär respektera valresultatet. Med tanke på kompetensen och lämpligheten hos presidentkandidaterna vore det bästa kanske om kongressen utsåg en president istället för att låta valresultatet gälla. Det ska visst gå att arrangera på något sätt men för mig okänt exakt hur.

lördag, oktober 01, 2016

En lämplig symbol för staden med möjlighet till revidering



Vid infarten norrifrån till den ort som bär det officiella namnet Luleå men vars lämpligare benämning jag tycker borde vara Brändö med hänvisning såväl till stadens storlek som läge och historia, har en skulptur av det mer uppskattade slaget ställts upp. Den har i folkmun fått namnet Rostbollen, vilket inte bara uttrycker lokalbefolkningens sinne för humor, utan också kan ses som en metafor för den golfboll en slagkraftig hanterare av klubba kan skicka bort utom syn- och räckhåll.

Rostbollen är såklart en symbol för kommunens största arbetsgivare SSAB, vars produktion består av stål som rostar i utomhusmiljö. SSAB:s ställning i Luleå har med åren avtagit sedan det gamla NJA satte igång sin verksamhet efter andra världskriget slut. På det politiska planet avspeglar sig detta först och främst i att "metallarnas" makt i fullmäktige och nämnder inte är lika uttalat som tidigare. Inom ekonomi och arbetsmarknad har det inneburit att Luleå Tekniska Universitet (ersättningen för den uteblivna satsningen på Stålverk 80) seglat upp som den starkaste kandidaten till att ta över SSAB:s roll som kommunens huvudarbetsgivare.

Lite tråkigt är detta (även bortsett från kritik som kan riktas mot Luleå Tekniska Universitet för kvalitetssvaga utbildningar och mycket forskning som knappast alls bidrar till mänsklighetens förbättring), eftersom en jättearbetsgivare avlöses av en annan. Kvar blir problemet med få medelstora företag i Norrbotten som i regel är mer uppskattade än stora produktions- och utbildningsenheter av såväl näringsliv som arbetstagare. När det blir läge kanske det blir dags att slå iväg rostbollen en dag. Frågan är om det som kommer istället i rondellen blir en bättre symbol för staden.


tisdag, september 06, 2016

Föreläsning vid övre Norrlands Rio Grande






I helgen var jag ned till Skellefteå för att ta del av en utställning om Anna Odells vid det här laget ganska kända och uppmärksammade examensarbete och en föreläsning med nämnda person. Den gediget utförda utställningen innehöll såväl intervjuer med vårdpersonal inför den spelade psykos Anna Odell aviserade skulle genomföras inom ramen för konstprojektet som hur media följde upp hela historien i form av tidningsklipp. En "epilog" i form av en film där allting sammanfattades - eller ska vi säga gav upphov till ytterligare frågor åt betraktaren att döma själv - avslutade utställningen parallellt med en bildskärm med texter från rättegången mot Odell. En bältessäng ingick även i installationen och ett bandat raseriutbrott med en läkare när det uppdagades att Anna Odell bara fejkat sin sjukdom, samt en tio minuter lång film med själva gripandet.

Installationen, som väl kan sägas vara en ompaketering av en händelse som inträffade 2009, har redan refererats, kommenterats och recenserats i andra medier då den ställdes ut förra hösten och sistlidna vintern på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Varför den i somras dök upp i Skellefteå är svårt att säga, men kanske ville konstnären ta den ut till folket från de icke-verklighet den ansetts skildra enligt vissa. Annars är Nordanåområdet där utställningen förlades ett idealiskt område för kulturmöten, inte minst med övre Norrlands Rio Grande nedanför med hallonsnår ned mot älven och tillhörande hälsostig. För egen del blev jag mest upprörd över att få avlyssna de nedlåtande instruktioner vårdpersonal hade att komma med när Odell presenterade sin planer för dem. Istället för ett enkelt "jaha", som kanske ett yrkesproffs skulle ha svarat på frågan blev det moraliserande omdömen och ifrågasättanden istället för kanske helt enkelt fråga om Odell hade tillräckligt på fötterna för att genomföra sin idé, rent juridiskt vill säga.

Den rättsliga sidan av saken var också det Anna Odell ägnade större delen av sin föreläsning åt. Hon blev ju faktiskt dömd på två punkter i tingsrätten, men det är kanske ointressant eftersom hela historien redan hade marinerats i så mycket politik och debatt innan rättegången mot henne genomfördes. Jag ser det hela som en form av skådeprocess, med fri möjlighet att välja sida för vem som hade rätt eller inte. Med andra ord så tar jag inte ställning i huvudfrågan, om det var rätt av Anna Odell att genomföra projektet. Däremot skadade det inte att maktstrukturerna som finns inom vården blottlades och inte minst det ansenliga drag av amatörism som vidlåder den psykiatriska vården som kom fram i den spektakulära konstinstallationen. Det var också något jag framförde till Anna Odell efter föreläsningen tillsammans med en del andra egna negativa erfarenheter från psykiatrin bifogad med en inbjudan till en poddradiosändning jag avser starta framöver (få se hur det blir med det).

söndag, augusti 14, 2016

De borde skämmas, inte sörja

I torsdags hölls begravningsgudstjänst för förre statsministern Thorbjörn Fälldin i Härnösands domkyrka. Önskemålet från den avlidne var dock att begravningen skulle vara av mer blygsam karaktär, kanske tänkt att hållas i Högsjö kyrka nära södra fästet på Höga kusten-bron där Thorbjörn ska ha sista vilan.

Det var på grund av det stora intresset inte minst från flera av samhällets potentater som domkyrkan nu kom att användas som gudstjänstlokal för begravningen. Nuvarande statsministern, den närmast föregående samt nuvarande centerledaren och den föregående till denna syntes bland begravningsgästerna. Och inte minst flera andra aktiva och inaktiva politiker.

Men nog var det upprörande att avhöra hur flera av dessa stod och hyllade såväl Fälldins politiska gärning och person samtidigt som alla vet att de minst av allt tagit efter något av de ideal han stod för. Värst var att höra Maud Olofsson som var den som införde bruket att en partiledare ska ha kvar arvodet från partiet även för det fall när samma person sitter i regeringen med lön från denna tjänst. Hennes efterträdare tog över modellen. Maud Olofsson var också den som släppte in den nyliberala klick som för närvarande kapat centern. Det parti som i många stycken var den främsta företrädaren för småfolket på landsbygden är idag en storstadshistoria som egentligen bara överlever tack vare det kapital som byggts upp genom centerrörelsens producentverksamhet.

I dagarna har Fredrik Reinfeldts bidragslinje synats ordentligt genom dennes "pension" från statsrådstiden som utgått samtidigt med överskott från egen rörelse. Göran Persson använde sig av samma arrangemang när han slutat som statsminister, skillnaden består egentligen bara i att Reinfeldt dragit in mer pengar på bidrag parallellt med "arbete".

De med dylik syn på politiska uppdrag borde inte sörja vid Thorbjörn Fälldins kista. De borde istället skämmas för sitt folkförakt och sina eminenta förmågor att alltid sätta sig själva i främsta rummet. Sällan har väl demokratin i landet känts så hopplös som när en av de sista ur de gamla politikergenerationen gått ur tiden och begråts av en kör av hycklare i ordets egentliga bemärkelse.

onsdag, augusti 10, 2016

Gröning på fel spår

Det är närmast upprorisk stämning på gång i norra Sveriges inland efter det förmodade beslutet att flytta administrativa tjänster inom Vattenfall från Jokkmokk. Det brukar heta att Jokkmokk är den kommun i landet som levererar mest till övriga landet i förhållande till vad man får tillbaka. Om det ska betraktas som om kommunen "plundras" när det i stort sett bara är ett antal generatorer som står och går och övervakas och underhålles ibland kan ifrågasättas, men okej, varför kan inte Vattenfall låta en del av sin verksamhet förläggas till den ort varifrån strömmen härrör? Lokalhyrorna kan inte vara särskilt höga, inte heller driftskostnaderna i övrigt för att ha kontor i Jokkmokk. Det skulle väl vara svårigheten att rekrytera kompetens till verksamheten på en perifer ort men det verkar inte heller vara något problem i det här fallet.

Lotta Gröning har gjort en regionalpolitisk grej av det här, förmodligen med det underliggande syftet att förhindra väljarflykt från hennes parti (socialdemokraterna), som går så långt som till att kräva folkomröstning om utträde för "Norrland" ur Sverige efter skotskt mönster inom Storbritannien. Jag ska ge ett motargument till en sådan propå.

Norrland är ingen sammanhängande del av Sverige med en gemensam identitet. Landsdelen utgörs av åtta landskap, omnämnda första gången under Engelbrektsupproret under namnet "Norlanden". I pluralis alltså. Och så har det fortgått. Någon utveckling liknande den med fallet Småland som i början kallades de små landen skedde aldrig i norra Sverige. Visst är hälsingar överlag ganska självmedvetna och en viss trotsighet finns även hos medelpadingar och ångermanlänningar. Jämtar är också ganska självmedvetna med sin president och republik, men bara på pappret. Norr-och västerbottningar definierar sig hellre i förhållande till vad de är mot, ett drag de delar med de faktiska jämtarna. Går man till forskningen så finner vi att kanske Norrland skulle kunna ingå i den norske statsvetaren Stein Rokkans definition av  extern periferi, längre än så går det inte att sträcka sig.

Om svensk landsbygd ska utvecklas och överleva fordras det andra ingångar än att ropa på staten. Det är i alla fall den ände av problemet jag menar diskussionen måste börja i. Vi har jobbskatteavdrag i Sverige. Ska vi införa också ett periferiboendeavdrag i landet? Fortsättning följer.




onsdag, augusti 03, 2016

Arg på Piteå

Ronny Eriksson har avslutat sitt långa förhållande med Piteå kommun. Han är trött på att inte ha fått tillbaka lika mycket som han gett till kommunen. Och det är lätt att förstå honom.

På något sätt är Ronny Eriksson för stor för Piteå. Han var åtminstone under 90-talet en av landets främsta komiker, i norra Sverige är han nog kanske den störste av alla alla kategorier (undantaget Martin Ljung som var stockholmsbaserad under sin storhetstid).

Piteå kommun har använt sig av en av Ronny Eriksson författad refräng i en sång författad av honom men inte betalat för den förrän efter en upphovsrättslig tvist, därav uppbrottet med relationen till Piteå. Kommunen ville inte heller sponsra tioårsjubiléet av hans mötesplats Krokodil för ett par år sedan.

När en hårdkärnesosse på detta vis vill ha betalt för det han kommit på idén till och förverkligat har uppenbarligen något hänt. Kanske den före detta Haradsbon har lite av entreprenörsanda i sig utöver sedvanligt norrbottniskt gnäll om att alltid börja änden om vad man är mot.

Lägg inte ned Krokodil Ronny. Och vill du inte fortsätta så sälj ett väl inarbetat varumärke.

torsdag, juli 28, 2016

Mänsklighetens störste välgörare

Igår kom beskedet att förre partiledaren för Vänsterpartiet kommunisterna C-H Hermansson gått bort. Jag måste erkänna att jag trodde att hans födelseår sammanföll med lanseringen av Lenins röda terror 1918, men det visade sig vara fel. C-H Hermansson är född revolutionsåret 1917, och därmed ett typexemplar på en riktig 1900-talsmänniska.

Jag har dock aldrig hört någon självkritik från Hermanssons sida efter socialismens död 1991 (E J Hobsbawn m fl) som gått att höra från många andra så kallade intellektuella socialister, marxister eller kommunister. Kanske är det därför jag inte kan se någon mening med att ge denne person någon större uppmärksamhet i någon positiv mening i dessa dagar.

I samband med Josef Stalins död 1953 yttrade Hermansson någonting i stil med att mänsklighetens störste välgörare gått ur tiden, med ytterligare ornament på fraserna. Vid tillfället var alltså C-H Hermansson 36 år fyllda, alltså ingen oanande slyngel. Senare ska visst dessa ord ha tagits tillbaka, okänt när, varför och hur. Bekännelser under galgen har brukat vara mönstret när bekännande kommunister velat ha absolution för sina tidigare synder, och sannolikt var väl detta fallet också här.

Det finns ingen anledning att ägna särskilt mycket tid åt att studera eller analysera kommunistiska partier annat än som politiska sekter. På det hela taget bygger det marxistiska teoribygget på en felaktig modell av samhället. Det mesta av begreppsvärlden inom det utgör förresten exempel på stölder av liberala författares idéer och studier, i synnerhet på det ekonomiska området. Det är god litteratur måhända men usel vetenskap.

Ska kommunistiska partier (sekter) överhuvudtaget studeras så är det snarare varför de uppstår. Där mindervärdeskomplex frodas brukar jordmånen för kommunistiska idéer vara god. De som på ett eller annat sätt haft svårt att komma tillrätta med sin auktoritetstro är andra möjliga kandidater för att falla till föga för kommunismens frälsarläror. Rader av författare, skådespelare och annat kulturfolk samt inte minst professorer i lågstatusämnen vid större universitet, är bara ytterligare några exempel på de som inte förmått ta in att det också finns någonting som heter eget ansvar för att man hamnar där man hamnar i livet.

Socialismens död utropades alltså 1991. Men dess sporer lever ännu och aktiveras i namn av andra företeelser som identitetspolitik och vinstförbud. Det finns all anledning att vara vaksam mot detta och inte tro att vänsterns stora projekt avslutades med 1900-talet.

tisdag, juli 19, 2016

Problem på Riksrevisionen inte att förvåna

Det har varit ordentligt besvärligt för den som velat försvara Riksrevisionens oberoende efter Dagens Nyheters avslöjanden om förhållanden på myndigheten. Det som nog många trodde var den sista bastionen för en offentlig inrättning som kan granska andra myndigheter utan beskyllningar för att göra partiska ställningstaganden inrättar sig nu istället bland myndigheter med olika grad av politisering.

För egen del är jag inte förvånad över uppgifterna som kommit fram. Rekryteringen av personalen till Riksrevisionen har från allra första början karaktäriserats av att man velat ha pålitligt folk som gör sitt jobb. Inget utrymme för bråkstakar som Inga-Britt Ahlenius alltså. På den högre nivån har detta manifesterat sig i att riksrevisorerna hämtats från Regeringskansliet, alltså därifrån chefgranskarna har sina forna arbetskamrater och kan tänkas ha kvar lojaliteter mot, vilket inte är bra om denna del av staten ska granskas. Det här var också något organisationsforskaren Louise Bringselius påpekade när hon påbörjade ett forskningsprojekt om myndigheten för ett par år sedan.

Generellt brukar sägas att Sverige hamnar i topp i rankningar som mäter transparens och frånvaro av korruption. Men då rör det sig oftast om undersökningar som uppskattat hur det statliga oberoendet upplevts av berörda, inte hur det faktiskt är. Sanningen är den att Sverige fortfarande är ett land där före detta politisk karriär är ett icke oväsentligt inslag i ämbetsmannakårens sammansättning.


måndag, juli 04, 2016

Politisk harakiri av Björklund

Almedalsveckan har dragit igång. Inte för att jag är någon större supporter av evenemanget. När det kommer till det parti som står som nummer fem i ordningen ungefär för utspel, brukar det hela så att sägas fasas ut. Intresset försvinner och inför finalen när siste man ut ska upp på scenen har politiskt intresserade, turister och andra gett sig av från Gotland.

Igår var det i alla fall Liberalernas dag i Almedalen och talade gjorde Jan Björklund. Han har gjorde den korrekta analysen att Brexit kommer att fälla sin skugga över politikerveckan. För den skull behövs det dock inte att hänga upp den egna politiken helt och hållet på britternas beslut. Björklunds slutvinjett i talet har inte alls tagit in EU-kritiken som småningom kommer att växa och även nå Sverige. En folkomröstning är i sikte också här, kanske inom två år.

Björklunds utspel igår kan ha andra orsaker än Fredrik Reinfeldts öppna-hjärtan-tal. Konsekvensen är emellertid densamma. Jag tror inte han är kvar som partiledare om ett år. Inget vidare för ett parti som står utan naturlig efterträdare. Stollan Birgitta Ohlsson är inget alternativ, ej heller Erik Ullenhag som satsar på en karriär som diplomat. Det skulle vara Cecilia Malmström då som borde ha varit den som efterträtt Lars Leijonborg, men hon sitter fast i EU-kommissionärsjobbet i Bryssel. Slutsats: det ser illa ut för Liberalerna. De är sannolikt inte längre ett riksdagsparti efter nästa val.

måndag, juni 27, 2016

Vad gott kan komma ut av Brexit

Det råder för närvarande någon form av globalt undantagstillstånd efter att britterna i folkomröstning fattat beslut om nej till att fortsätta vara medlemmar i EU. I alla fall bland de "liberaler" som sett Europaprojektet som den ultimata lösningen på de avarter nationalism kan medföra.

Jag  har gått från att vara EU-vänlig till EU-skeptiker eftersom jag alltmer kommit att se på det hela som en klubb exklusiv för politiker, inget för folket. Men jag röstade faktiskt nej 1994 eftersom jag inte tyckte tillräckligt många av mina frågor inför omröstningen gick att besvara då.

Det jag kan se som positivt med britternas utträde (fler länder lär följa efter) är att det kan leda till ett omtag för politiska processer där vanliga medborgare är inbjudna. Mindre av gladiatorkamp, mera av folkrörelse och medborgarinflytande.

Inför folkomröstningen 1994 var debatten starkt färgad av den svenska finanskrisen. Beslut som fattas under press blir sällan bra på sikt. Sannolikt gick Sverige med eftersom "alla andra" gjorde det också, eller åtminstone tyckte en majoritet av väljarna det.

Förre S-statsministern Ingvar Carlsson uttryckte nära inpå omröstningen stöd för EFTA-samarbetet där bland annat Storbritannien ingick. Kanske är det läge för att skaka liv i detta nu. Jag ser inget negativt i att också Sverige lämnar om flera andra f d EFTA-länder också gör det. Låt mandarinerna i EU fortsätta sin verksamhet i en byråkrati som antar bysantinska proportioner men blanda inte in Sverige.

måndag, juni 06, 2016

Vad Miljöpartiets "kris" egentligen handlar om

För tillfället verkar ordningen återställd i Miljöpartiet, om det var vad som eftersträvades. Ett av rören fick gå som vice statsminister och miljöminister efter att bostadsministern tidigare fått lämna sitt uppdrag. Frågan är om de som drog igång drevet nöjer sig med detta.

Åsa Romson fick nämligen den mäktigaste av lobbygrupp (på den internationellt-globala nivån) emot sig när hon först jämförde kapsejsade båtar på Medelhavet med flyktingar med nationalsocialismens illdåd. När hon sedan råkade säga (även förmodligen detta av obetänksamhet) att Auschwitz ligger i Tyskland, så var hennes öde beseglat. Tillsammans med Mehmet Kaplans jämförelse mellan Israels behandling av palestinier och hur tyskarna behandlade judar på 1930- och 40-talet, syntes den miljöpartistiska ideologin färdig för tippen.

En hel del representanter för politisk islam tycks ha fått fotfäste i partiet, vilket inte alls uppskattas på en del håll. De politiker i partiet som gjort påstådda snedtramp på området andra världskrigshistoria eller satsat på fel häst i Palestinakonflikten hudflängs i debatten. Senast läste jag om någon historiefadäs nye bostadsministern Peter Eriksson påstås ha gjort sig skyldig till.

Förintelseideologin skär genom alla riksdagspartier, utom kanske just Miljöpartiet. Det är tråkigt att det inte finns mer utrymme för öppen debatt i ett ämne som mera verkar tillverkat för underhållningsindustrins syfte än de som vill veta mer om historia.

fredag, maj 27, 2016

Ställde till det, nu vill han bli konsult åt regeringen

Förre finansministern Anders Borg uttalar sig i Dagens Industri om hushållens skuldsättningsnivåer och hur dessa vid ett ras för bopriserna sannolikt drar med sig hela ekonomin i fallet.

Under Anders Borgs tid som finansminister var de goda statsfinanserna (relativt resten av EU) och hushållens skuldsättning kommunicerande kärl. Enkelt uttryckt: svenskarna lånade under Allianseran på sig under det att statsskulden hölls på en mycket acceptabel nivå. Allt för att säkra Anders Borgs egen karriär efter politiken.

Mot slutet av Alliansregeringens styre började dock budgetunderskottet att skena. Men inte för att exportindustrin började gå märkbart sämre eller att alla dessa människor som gör en storartad insats för att den svenska ekonomin tillhör de mera lyckade exemplen, utan för att många års okontrollerad, oreglerad och oansvarig asylinvandring började få genomslag i nationalräkenskaperna.

Reformer som RUT, sänkt restaurangmoms och jobbskatteavdrag fick definitivt en större del av befolkningen i arbete och gav ökade skatteinkomster åt staten och det offentliga. Men när det visade sig att det yttersta syftet med stegvis avtrappning av skatten på låga inkomster i första hand förutsatte en motsvarande import av arbetskraft som var villig eller kompetent att utföra så kallade enkla jobb till ännu lägre inkomster, ja då föll Borgs idé med att minska arbetslösheten genom ökat arbetskraftsutbud. Det finns nämligen en gräns för vad som kan betecknas som arbete.

Utanför affärer runt om i landet sitter tiggare som representanter för en yttersta konsekvensen av den rådande arbetslinjen. Bettleriet upphöjt till produktivt arbete, vem hade trott att dylikt skulle inträffa i ett land som frambringat nationalekonomer som Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin och Eli Hecksher?

Jag har på gång ett recept för vad som skulle kunna få svenska ekonomin att återgå i mera ansvarsfull, produktiv och långsiktig rörelse framåt. Denna gång nöjer jag mig emellertid att konstatera att någon som ställer till det och sedan dyker upp med råd för att reparera de egna misstagen inte kan tas för annat än en riktigt farlig figur (inte filur). Förre statsministern Göran Persson har ägnat sig åt denna form av självförnekeri och gör det fortfarande i sin nuvarande funktion som konsult. Exemplen visar tydligare än någonting annat att politik är ett förtroendeuppdrag som fås av väljarna. När detta är avslutat så ska ex-politikern inte dyka upp mer i politiska sammanhang som någon som står bakom draperiet och agerar i det fördolda.

söndag, maj 15, 2016

Inför regeringsombildning

Imorgon ska statsminister Löfven presentera en så kallad regeringsombildning. Bakgrunden är så klart turbulensen i Miljöpartiet under den senaste tiden. Men Stefan Löfven tar sannolikt också tillfället i akt att sparka en del av sina egna ministrar och ersätta dessa med nya. Samt kanske också bakbinda en del MP-ministrar som S-partiet har svårt att kontrollera eller acceptera.

Om det alls kan tas på allvar att det är den regering vi nu har som styr riket, och om det är så särskilt intressant vad regeringschefen tar sig till ifråga om att ta ut sitt lag, så finns det en del noteringar att göra. Först och främst då varför ministrarna är så många (24 stycken). Vissa av dem har uppenbart dåligt med arbetsuppgifter. Andra vet man inte vilka de är överhuvudtaget. För norra Sveriges vidkommande kan det bli intressant ifall av byte av chef på Näringsdepartementet. Mikael Damberg kan komma att bytas ut mot gamle SSU-ordförarkollegan Niklas Nordström, för närvarande kommunalråd i Luleå.

Nordströms tid som kommunalråd i Luleå har mest liknat en enda lång uppladdning inför de verkligt stora uppgifterna. Av den anledningen har hans arbete i kommunen kännetecknats mera av inlägg i riks-/världspolitiken än den gråa vardagslunk som sammanhänger med den kommunala verksamhetens kärnfrågor. När Nordström för övrigt begav sig till Stockholm förra gången efter förlusten mot Björn Rosengren i valet om ordförandeposten i Norrbottens S-distrikt, var hans ambition att nå den absoluta toppen. Denna förhoppning kvävdes dock effektivt av dåvarande statsministern Göran Persson, som mosade en konkurrent om makten i partiet.

Om Stefan Löfven har fått dåliga råd av sina konsulter eller inte alls ser en fiende i en ständig SSU:ares återkommande försök att bli större än störst, kan det bli så att Niklas Nordström ingår i regeringen ett tag framöver. Sakpolitiskt har jag svårt att se vad han kan tillföra. En företagens vän är han minst av allt trots diverse tveksamma och tvivelaktiga försök hålla sig väl med olika offentligt sponsrade projekt som dolts under företagsliknande namn. Jag har svårt att i Niklas Nordström se annat än en minister som bara kan prata men inte leverera, oaktat hur starkt mandat aktuell regering än har.

måndag, maj 09, 2016

Mycket om Törnman, lite om Selberg

På nittiotalet, om någon kommer ihåg detta, var en personlighet från Kiruna frekvent förekommande i media, såväl på det lokala planet som i riksrapporteringen. Med tiden blev också Lars Törnman kommunalråd i gruvstaden. Det var knappast någon form av kompetens som ledde honom till posten, utan mera en karisma som gick hem på redaktionerna runtom i landet. Det har även sagts om Törnman att ha utgjorde precis den form av typ av människa folk i södra Sverige ville ha framför sig i betraktande av "norrlänningen", med allt vad det innebär från yvighet i kanterna på det fysiska planet till svårigheter att uttrycka sig.

En person i dagens kirunapolitik som inte alls fått lika mycket uppmärksamhet som Törnman är turistentreprenören Gunnar Selberg. Hans parti centern fick 30 procent av rösterna där i senaste valet. Om det berodde på att Selberg valde att ställa sig utanför kommunregeringen, är svårt att säga. Helt klart är att han inte överensstämmer med bilden många vill ha av de som bor i norra Sverige. Dessutom överensstämmer Selberg med klyschan om den onde entreprenören som inte har i politiken att göra enligt en definition många journalister ute på vänsterkanten gör.

Det sker många intressanta saker i politiken runtom i landets kommuner, Kiruna är bara ett exempel. På andra orter som lider av "Katrineholmssjukan", fortsätter arvsdemokratin att råda, med sossestyren som går att leda bak till allmänna rösträttens införande, dvs. snart hundra år gamla. Gemensamt för dessa sistnämnda är svårigheten att sticka ut på respektive ort, med långsiktiga konsekvenser att de progressiva kommunerna och resten av världen börjar räcka finger åt dem.

söndag, maj 01, 2016

Arbetskraftsdagen

Det kan verka tjatigt, men en helgdag som den idag känns numera ganska överflödig och faktiskt inte så lite provocerande för många som inte förknippar den med något gott.. Inte för att hederligt arbete på något sätt bör förringas. Det var ju i USA som Labour Day tog form till det som skulle utvecklas till högtidsdagen framför andra också i de mest förtryckande regimer världen någonsin skådat.

Socialismens nederlag är idag ett faktum. Ändå demonstreras det och sjungs Internationalen en dag som denna på många platser i Sverige. I Malmö håller ledaren för Sveriges Reformerade Kommunistparti tal under det att en del av hans supportrar verkar hålla till i Borlänge för att demonstrera mot ett tåg som en liten politisk sekt fått tillstånd att framföra där. När Jonas Sjöstedt tar till orda första dagen i maj lär dock inga motdemonstrationer hållas mot hans parti på plats, något som egentligen är mycket mer märkligt än att gatuvänstern sökt sig upp till Dalarna för att ge en rätt udda företeelse extra uppmärksamhet.

Annars är väl ämnet för dagen Socialdemokraternas usla opinionssiffror. Partiet verkar ha parkerat på omkring 25 procent, något som måste kännas i varje talare med verkligheten som vän som ska upp bedriva agitation på olika ställen runtom i landet. Med därtill en stundande regeringskris inför dörren är det egentligen bara den officiella frånvaron av opposition som talar för att regeringen Löfven sitter kvar till nästa val. Men det är ingen önskvärd utveckling alls då det kommer att tära på väljarnas förtroende för politiker och demokratin som styrelseform ytterligare.

Den enda väg ur låsningarna i svensk politik är sannolikt en storstädning i samtliga partiledningar. Kanske kan Miljöpartiets kommande kongress med förmodade ändringar i partitoppen visa vägen till något nytt.

måndag, april 11, 2016

Leijonborg måste absolut avgå

Folkpartiets kampanj i 2006 års valrörelse om flera nobelpris till Sverige föll inte i god jord hos väljarna. Ändå fick partiet basa över Utbildningsdepartementet i de åtta kommande åren. Så tokigt det kan bli, inte minst mot bakgrund av att resultaten i de påföljande valen blev ännu sämre, och att det parti som numera kallas Liberalerna sannolikt åker ur riksdagen i nästa val.

Nobelpris till Sverige var det ja. Anledningen till Macchiarini-affären är direkt härledbar till Liberalernas nitälskan att fixa ett nobelpris till Sverige, kosta vad det kosta vill. Efter att tidigare partiledaren Lars Leijonborg lämnat politiken, har denne fortsatt en karriär inom den akademiska världen. Lite okänt och i skymundan för de allra flesta innan historien med Macchiarini började rullas upp.

Det är att göra det enkelt för sig att skylla det inträffade på en italienare, inte minst mot bakgrund av att så många slutit upp bakom "stjärnkirurgen", såväl meriterade forskare som politiker. Karolinska sköter nog reparationen av sitt numera skamfilade rykte bäst själva, och utan inblandning av politiker. Ansvaret måste dock falla tungt på någon och det är ordföranden själv på institutet. Kanske dags för Lars Leijonborg att skaffa sig ett hederligt arbete någon gång med något så ovanligt för en nutida politiker som en universitetsexamen (socionom) i bagaget. Styrelsearbetet på en högskola sköter lärarna där bäst själva.

måndag, mars 21, 2016

När byn möter världen

Det har varit litteraturfestival i Umeå i veckan. Av namnet att döma på den av det väldigt lokala slaget, av i inramningen av den att döma av det väldigt monumentala slaget. Mycket bemärkta författare med såväl svensk som internationell bakgrund har gästat tillställningen. Bland sponsorerna märks inte bara de vanliga lokala och regionala offentliga bidragsgivarna i sådana här sammanhang, utan ärevördiga inrättningar som Svenska Akademien och Goetheinstinstitut bland andra.

Men så var det det här med att kasta ut högkulturen i skogen några dagar. Gagnar det kulturlivet på orten? Inte om man ska gå efter effekter satsningarna borde kunna avkasta i form av nya författargenombrott i Västerbotten. Utöver de tre stora Lidman-Engquist-Lindgren (som för övrigt skrivit om landet utanför Umeå innan det fanns något universitet i regionen) är det sparsmakat med nya kulturpersonligheter av rang från staden. Umeborna må i egna ögon uppleva sig som första klassens kulturbefrämjare, men ifråga om att berika resten av världen och landet med egna originella insatser på området finns mycket i övrigt att önska.

Göran Häggs legendariska 70-talsskildring av tillvaron som forskare vid Språkinstitutionen på universitetet har satt ribban för debatten för vad en ort i periferin har att tillföra mänsklighetens förbättrande. Kanske är det därför det ännu i denna dag går att höra mindervärdeskomplexet uttryckas av invånare med anknytning till Umeå om att "ta det till en högre nivå" eller "ett steg längre" i diverse olika relaterade spörsmål. Som handlade det om att ställa sig över andra för att höras eller märkas.

En kyrka eller katedral med ett högt torn får inte per automatik fler själar att sörja för. Ett universitet "som har allt" att erbjuda i studieväg levererar inte nödvändigtvis något bidrag till forskningen. Ej heller är kultur något som går att bygga fram. Snarare är det något som måste byggas på.

torsdag, mars 10, 2016

Regionfrågans vidare utveckling

Igår kom ett diskussionsunderlag som rör Sveriges framtida regionindelning. Eftersom jag intresserat mig för ämnet tidigare lämnas härmed några synpunkter bland många andra. Så mycket nytt kom inte fram heller denna gång, och på traditionellt vis när sossar håller i spakarna som handlar det mera om en testballong som skickas ut. Så kallade samtalskretsar ska bildas för att prata igenom förslagen. Tillvägagångssättet känns med andra ord alltför väl bekant.

Länen ska minskas i antal enligt underlaget, vilket väl är positivt eftersom den gamla indelningen byggde på hästars möjlighet att befordra post. Men att ta sjukhusens upptagningsområden till utgångspunkt för hur indelningen ska utföras är inget annat än en befängd idé, något som Chris Heister och Peter Egardt var snabba att peka på. Debattörerna uppmärksammar också att Indelningskommittén inte ska föreslå några uppgiftsändringar för landstingen eller länsstyrelserna.

Därmed faller hela projektet på eget grepp. Att landstingen skulle kunna överta det som en del kommunala samverkansorgan i länen ägnat sig åt, dvs. kultur, transporter och regional utveckling, och lämna över den högspecialiserade vården till staten/länsstyrelsen och möjligen primärvården till kommunerna, är den inte särskilt komplicerade fråga som inte får komma upp på dagordningen. Ej heller hur det skulle kunna gå att åstadkomma legitimitet för folkvalda i ytterligare förstorade regioner när den knappast kan bli sämre än den är idag för dagens landstingspolitiker. För att inte tala om alla icke-vårdutbildade tjänstemän inom landstingen som går omkring dagarna i ända och tror att de är läkare och har inflytande över resursfördelningen inom hälso- och sjukvården.

Heister och Egardt slår ett slag för en regionindelningar efter var man arbetar, något som tyder på ett visst ointresse för frågan mera ur ett helhetsperspektiv. Detta sammantaget med det senaste sosseförslaget lägger grund för konstaterandet att regionfrågan sköts med inkompetens och ointresse i förening. Idag driver två av riksdagspartierna på för "förstatligande av vården". Inget av dessa får dock komma till tals särskilt ofta i debatten. Det är svårt att veta vad som ska till för att de övriga partiernas ska "väckas", men en modell vore kanske att skicka Indelningskommitténs ledamöter på studieresa till de övriga nordiska länderna som redan är färdiga med sina regionreformer, eller i varje fall vårdar diskussionen om dem.

söndag, mars 06, 2016

Materialets utveckling utarmar förmodligen sporten

I skrivande stund rasar resultaten in i Vasaloppet. En tendens som gjort sig gällande på senare år är att allt fler åkare dubbelstakar hela vägen från Sälen till målet. Även gubbar (som är över femtio år).

Det här har givetvis att göra med materialens utveckling, men också att spårkvalitén uppnått en sådan standard att skidans glid bäst tas tillvara utan diagonalåkning. För det vanlige motionären är bra spår något som uppskattas och gör åkningen roligare. För de som siktar lite högre, säg att få en sluttid mellan 5-6 timmar i Vasaloppet, handlar det mera om ett sätt att efterlikna den elit dit medelmåttan ändå aldrig når. Vad jag menar är att mediantiden förskjuts uppåt utan att medeltiden gör det. Detta på grund av att de sämre tiderna blir fler i takt med så många - som det verkar - bara ska ta sig igenom loppet i något som kan liknas vid en senkommen revansch på något tidigare inträffat i livet.

Igår läste jag om en specialskida som tagits fram anpassad enbart för stakåkning. Spannet på denna är mindre med syfte att ta tillvara glidytan bättre plus en del andra för ändamålet lämpliga funktioner i materialet. Det går att ha skilda synpunkter på vilken åkning som är vacker, frågan måste ändå ställas: ska den tekniska utvecklingen och de fysiska träningsuppläggen i kombination med hårt packad skidbädd fasa ut den diagonala åktekniken från längdskidsporten? Vill vi ha det så? P O Enquist dryftade frågan om tekniska utvecklingen som drivkraft för fusk inom idrotten i boken Sekonden, och det förhåller sig möjligen så att om materialens utveckling och inte den individuella prestationen sätts i förgrunden så inbjuder det till att runda i kurvorna.

Jag har ingen bra lösning på problemet. Thomas Wassberg tycker att man kan göra spåren sämre, och får väl för den åsikten höra att han är en bakåtsträvare. Kanske kan en modell vara att sänka anmälningsavgifterna drastiskt i skidtävlingarna och låta åkarna få vad de betalar för. Då skulle kanske pengarnas inflytande i arrangemang typ Vasaloppet minska. En sak som definitivt Vasaloppsarrangörerna borde titta på vore att ha separata lopp för damer och herrar. Det skulle skidsporten vinna på som helhet.

söndag, februari 28, 2016

Funderingar såhär trettio år efteråt

Så här på dagen när det gått exakt tre decennier sedan Sveriges tidigare statsminister Olof Palme sköts på öppen gata i Stockholm finns det anledning att fundera över vad denne egentligen åstadkom i sin profession som politiker. Till skillnad från hur amerikanska politiker bedöms ställs inte svenska politiker till svars på samma sätt för vad de uträttat. Följaktligen eller på grund av detta finns ingen översättning till svenska från vad en "doer" är. Ska ett försök göras blir det väl görare, men det låter väldigt krystat och konstigt.

Palme som utrikespolitiker formades av det kalla kriget. Han var 18 år när det bröt ut och det var i praktiken avslutat när han avled. Gorbatjov hade kommit till makten i Sovjetunionen, vilket innebar det att det socialistiska experimentet i vår del av världen var kommet till vägs ände. Redan 1982 när Palme återkommit till makten i Sverige hade nya vindar börjat blåsa in över Sverige. En verklighet som han inte fann sig tillrätta i med en gång och som innebar att Palme vid tidpunkten för skotten på Sveavägen hade karriären bakom sig. Det ter sig utifrån denna utgångspunkt inte sannolikt att han skulle ha kunnat utmana Carl Bildt eller Bengt Westerberg om regeringsmakten i 1988 års val.

Det brukar sägas att de borgerliga regeringarna mellan 1976 och 1982 tvingades föra en socialistisk politik. Att de dåvarande mittenpartierna folkpartiet och centern som var de statsbärande under dessa år lurades in i denna genom Hagauppgörelserna 1974 och 1975 av Palme. I så fall faller ansvaret tungt på förre statsministern Thorbjörn Fälldin som inte var "tuff" nog att kräva Palmes avgång efter valet 1973 som han förlorade. Socialdemokraterna förlorade även de två påföljande valen. Det går att spekulera i hur Sverige hade sett ut idag om det hade varit borgerligt styre mellan 1973 och 1982. En mittenregering bestående av folkpartiet och centern hade till exempel kunnat styra bort landet från sådant som överbryggningspolitik och förstelnade arbetsmarknadsreformer som Sverige lider av än idag.

Om något konkret ska sägas om Palmes gärning så är det väl att han gjorde en stor insats för att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden. Baksidan av myntet är dock att reformen blev kostsam och att den offentliga sektorn viktes för kvinnor eller att dessa blev dess fångar, hur man väljer att se det. Förmodligen skedde allt för snabbt, vilket fick ödesdigra konsekvenser. Jag har läst de två tyngsta böckerna i ämnet om Palme, Henrik Berggrens hagiografi och Claes Arvidssons porträtt av en verklighetsfrämmande politiker. Den sammantagna slutsatsen av dessa måste bli att politikern Palme var bra mycket mer kontroversiell än det han faktiskt uträttade eller ställde till med. Enligt vad jag läste i en bok av Åke Ortmark för många år sedan ville inte partifolket ha Palme som ledare efter Tage Erlander utan ställde sig bakom sedermera talmannen Ingemund Bengtsson. Maktövergången borde ha tillgått på ett annat sätt än det gjorde 1969, med "Tages pojk", som kronprins.  Det hade den socialdemokrati som idag håller på att rämna tjänat på.

söndag, februari 07, 2016

Men i Sverige var han välkommen

Det är omöjligt för den forskningsintresserade att inte fundera lite kring turerna runt kirurgen Macchiarini och hans plaststrupar. Ärendet är inte på långt när avslutat. För närvarande pågår ett intensivt arbete på Karolinska Institutet för bringa reda i någonting som kan skada verksamheten där och universitetets rykte om det inte redan gjort det. Något att reagera över utöver det gängse förekommande materialet i affären är uppgiften - förvisso inte okänd tidigare - att förre utbildningsministern och FP-ledaren Lars Leijonborg har en ordförandefunktion vid KI. Vänta, var det inte en av Alliansregeringens absoluta käpphästar att avpolitisera universitetsstyrelserna (något som också skedde delvis men inte helt tydligen).

Paolo Macchiarini framstår i mycket som något av en internationell äventyrare allteftersom vad som kommit fram. Tysk TV har länge haft ögonen på honom efter vad som framgick i SVT:s kortserie om honom i tre delar. I Italien, hans hemland, verkar han ha varit rökt sedan länge efter en del oegentligheter. Ja det går att förhålla sig skeptisk till operationsmetoderna i efterhand, vilket nog en del av de medlöpande gör just nu också. Psykopatexperten Sten Levander har gett ett utlåtande och bland annat uttalat sig om varför det ofta är så vanligt att många kan låta sig duperas av charlataner och bedragare. Frågan är väl om det är det egentliga problemet. Det borde väl snarare handla mer om hur den här stjärnan till slut hamnade i Sverige på en så uppburen position. När karriären redan var på väg utför i full hastighet.

tisdag, februari 02, 2016

Håller Norrbotten och Västerbotten på att bli Östlappland?

Som aktör inom längdskidåkningen är jag intresserad av vad som händer på området. Främst då på elitnivån, men också ifråga om långloppen. I januari arrangerade min gamla klubb OK Renen ett långlopp i Luleå, Renrajden. I Umeå arrangerades en annan tävling betitlad Vildmannaloppet. För upplysnings skull skall nämnas att renen finns på landskapet Västerbottens vapen och att vildmannen är symbolen för landskapet Lappland. De började användas officiellt från Gustav Vasas begravning och framåt. Lapplands allra första vapen bestod emellertid inte av någon vildman utan av två skidor. Landskapet Norrbotten existerar inte officiellt, men har ändå ett mindre känt vapen bestående av fyra älvar.

Norrbotten och Västerbotten är landskapen vid Bottenvikskusten, Lappland är namnet på inlandet mellan kustlandskapen och norska kölen. Det har aldrig egentligen förekommit skötsel av ren i större skala i kustområdena, och skulle det möjligen kanske ändå ha gjort det har denna aldrig gjort några avtryck i kulturen där. Kort sagt, landskapsvapnet för Västerbotten har knappast något att göra med förhållandena där. Det är bara ett av många exempel på hur utomstående genom historien valt att kategorisera regionen på ganska egendomliga grunder.

När därför skidklubbar i Norr- och Västerbotten ställer upp på klichéer som finns om landskapen i form av att namnge sina lopp efter vildmän och renar är man fel ute. Ytterligare ett exempel är hur Luleå hockey valt en björn - ett heligt djur hos samerna - som symbol för klubben. Av dessa anledningar finns det skäl att se över landskapsvapnen, eller kanske marknadsföra Norrbottens lite anonyma landskapsvapen lite tuffare. För egen del undrar jag mest vad det är som lägger hinder i vägen för att ha strömmingar i ett kustlandskapsvapen.

fredag, januari 22, 2016

Kluvet tal i Kommunalskandal

Det har varit påfallande tyst om den egentliga anledningen till att Kommunals ordförande förband sig att avgå från sin post senare i vår. Ett samtal från eller med Stefan Löfvén avgjorde Annelie Nordströms framtida fackföreningskarriär, inget annat. Fackföreningsfolk lämnar nämligen aldrig sina uppdrag oplanerat utan påstötningar från allra högsta ort.

Vad som också är märkligt är hur andra ur det politiska etablissemanget - även på högerkanten - försvarar Margot Wallströms lägenhetsklipp ifråga om hyrans nivå och belägenhet. Igår bland annat en journalist som om jag inte missminner mig var på tapeten för några år då hon fått lägenhet genom kontakter med en bostadsstiftelse som gjorde om sina regler för förmedling till mindre bemedlade. Kristina Axén-Olin i morgonsoffan hade heller inget allvarligt att invända mot Kommunals förfarande.

Att det här inte upprör eliten bland politiker och journalister har naturligtvis att göra med att de är rädda för konsekvenserna av en fortsatt granskning av fenomenet. De sitter så att säga i samma båt. Anledningen till bostadsbristen i Stockholm och andra delar av landet är flera, men kanske mest för närvarande orsakad av migrationen inom och in till landet. Den nuvarande hyresregleringen med rötter i krigsårens ransoneringspolitik borde förstås ha avvecklats för länge sedan. Ny- och ombyggnadsstrategierna har heller inte följd med omvärldsförändringarna. Den allvarligaste följden av detta har blivit en bostadsrättsbubbla som förmodligen lär spricka inom överskådlig tid och förmodligen sänka den svenska ekonomin.

onsdag, januari 20, 2016

Deckarskrivande som statisk verksamhet

Det kan tyckas underligt eller märkligt, men det var inte förrän alldeles nyligen jag tog mig igenom en deckare - eller kriminalroman som det också heter - av Liza Marklund. Många andra författare i genren har jag läst men just inte av pitebördiga Liza förrän nu. Det finns riktigt duktiga författare i deckarfacket, en del kanske som valt de kommersiella framgångarnas väg före "seriositet". Kerstin Ekman började dock som deckarförfattare för att med tiden övergå till att skriva om kritikerhyllade ämnen.

Liza Marklunds böcker innehåller som de flesta andra svenska deckarförfattares sedan Sjöwall & Wahlöös tid en del samhällskritik. I den bok från 2014 som jag härmed kortrecenserar är föremålet för kritiken bloggarna. Dessa kallar Marklund små människor som den etablerade journalistik hon själv företräder försöker "hjälpa" eller ge röst åt. Som om rätten att uttrycka sig offentligt tillkommer endast särskilt utsedda och överordnade åsiktsförmedlare. Inte en tanke åt att bloggarverksamhet är något av en bred folkrörelse med deltagare från hela samhällets skikt, yrkesgrenar och identiteter representerade, med nyanlända och äldre mindre frekvent förekommande.

Nej vad Liza Marklunds sätt att se på rätten att uttrycka sig står för är inget annat än en väldigt auktoritär människosyn. Det är inte utan att man kommer att tänka på om hon i själva verket har ganska mycket i sig av den morsa hon hällt galla över genom åren. Den mamma som påstås har bromsat och motarbetat henne i karriären. Bruksmiljön i Piteå som inneburit att bli vid sin läst kan förstås också ha inverkat på ett dylikt sätt att skriva trots att hemmavistelserna enligt uppgift från författaren själv är fåtaliga numera. Det hade i alla fall gått att vänta sig mer i form av personlig utveckling från en så uppburen skribent.

söndag, januari 10, 2016

Luleå sakta på väg mot ljuset


Jul, mellandagar och nyår är inte min högtid riktigt. Strindberg tyckte i sina mest ateistiska stunder att kristendomens införande i Norden innebar att man började fira mörkret istället för ljuset kring midsommartid som var vanligt under hednisk tid.

För oss som bor långt norrut är det mörkt den här tiden på året, och inte bara det. Det är riktigt mörkt. Det är så korta dagar med ljus att livet mera handlar om att gå och vänta på att polarnatten ska inträda än att glädjas åt den lilla stund gatubelysningen inte är tänd under dagen.

Om vägbanken på bilden ovan följes rakt fram nås platsen där det sund var beläget som skiljde Brändö från det större Porsölandet in på 1400-talet. Det var dit bönder åkte in med sina varor som lastades om på så kallade haxar, ett slags mini-galeaser, som sedan förde dessa ut på den större marknaden längre ned i Östersjöområdet. Eftersom Brändö i de allra tidiga dokumenten benämnes Berendtzö, antagligen härledd ur tyskans Bernhard, förefaller det inte osannolikt att ön fått sitt äldsta namn från en representant från Hansan som antagligen var bosatt där. Hansan var involverad i så gott som all handel i Nordeuropa under 1300-talet i synnerhet så varför skulle de inte ha haft en agentur placerad i Norrbotten också.

Ovanstående historietolkning lär möta en del invändningar, men jag vågar mig ändå på att lansera ett förslag: byt namn på Luleå till Brändö, som var den plats ortsborna tidigt uppfattade den som där staden förlades efter flytten från nuvarande Gammelstad 1649. Jag har nämligen så länge jag kan minnas tyckt att de där älvarna med namn från samiskan hört dåligt samman med ortnamnen i kustområdet såväl på västra som östra sidan av Bottenviken. De är utifrån hämtade benämningar som har föga att göra med hur de första bosättarna med tiden uppfattade namnen på sina boningsplatser.

I Nordnorge finns Tromsö och Bodö, som företer likheter med kuststäderna i Bottenviksområdet inte bara storleksmässigt. Inget tal där om att namnge städerna efter inlandsföreteelser. Namnet Brändö på Luleå skulle också kunna lindra några av de storstadsförhoppningar som rör sig i huvudena på kommunens styrande. Ta det hela till en lägre hanterbar nivå så att säg. Ber att få återkomma i ämnet.