tisdag, december 27, 2005

Rosenberg tar pendeltåget

Poeten Kristina Lugn gav en gång uttryck för åsikten att tunnelbaneåkning i Stockholm var som att passera hela världen. I ett liknande ärende ger sig välfärdsstatskramaren Göran Rosenberg ut i TV4 i morgon då han ska ta pendeltåget till sin barndoms Södertälje. Rosenberg har dock meddelat att han med sin färd utefter SL-nätet kommer att befinna sig inom Sverige.

Det är alltid befriande att höra att Sveriges huvudstad kanske inte är den världsmetropol som det ibland låter som. Vad som inte är lika upplyftande är att denna sanning har en tendens att gå ut över resten av landet. Får inte Stockholm vara med i världen, ja då ska inte heller de som inte kan nå huvudstaden med dess lokaltrafik få vara med i Sverige.

Intill leda har vi hört detta. Nu ska i alla fall stockholmarna ges möjlighet att nå övre Nåalaand via järnvägen på kanske mindre än sex timmar, vilket torde underlätta för bland annat vissa journalister att göra exotiska TV-reportage. Att hitta någon ny Lars Törnman efter rälsen torde emellertid bli svårare i framtiden. Eller har jag alldeles fel?

torsdag, december 22, 2005

Perssons nickedocka i Norrbotten

Landshövdingen Per Ola Eriksson har varit hos Göran Persson för att som det heter samråda i vissa frågor. När detta skrivs står det inte klart vad som kommit ut av mötet. Kanske gör det inte så mycket eftersom vad Eriksson fått göra är en resa många gjort före honom. Det vill säga åka till Stockholm och avlämna rapport.

Alla landshövdingar har dock inte varit så svaga gentemot centrum som Per Ola Eriksson. Många minns väl ännu Ragnar Lassinantti. Det ska också sägas att Per Ola i början av sin politiska karriär var en grön rebell. Med tiden kom han dock att sitta nära maktens köttgrytor, under den senaste borgerliga regeringen som ordförande i finansutskottet.

Men det är inte från den tiden hans kraft brutits. I rollen som samarbetsingenjör då centern och socialdemokraterna slog sina påsar ihop 1995-1998 knöts han med flera ledande centerpartister hårdare till den mäktigare Rörelsen. Belöningarna för detta har som bekant inte uteblivit. P-O har fått sin landshövdingepost i förläning av (s)-regeringen som tack för sina tjänster till regeringspartiet.

Det är alltså en vingklippt regionalist som inför julen sitter i TV och talar om hur bra det går för Norrbotten just nu. En region där trettio procent av arbetskraften på olika sätt står utanför arbetsmarknaden och där den industri som går bra gör det mycket på grund av de basindustrier som verkar inom den tämligen konjunkturberoende råvarumarknaden.

När bakslaget kommer och notan ska betalas för att det återigen tänkts för stort, vad ska vi göra då? Trösta oss med att handla Ingvars enkla varor?

måndag, december 19, 2005

Gott slut

Det har väl knappast varit ett glädjefyllt år för Europeiska unionen. De franska och nederländska väljarnas nej till konstitutionen, budgethaveriet i juni och bråket som föregick beslutet att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet gjorde väl ingen Europaentusiast glad.

Nu har man ändå enats kring en budget. Att detta kunde ske hade att göra med att Tony Blair äntligen visade vilja till att tumma på den märkliga rabatt Margaret Thatcher förhandlade fram för mer än tjugo år sedan. Och att Jacques Chirac öppnade för diskussion om det franska jordbruksstödet. Samt sist men inte minst att Angela Merkel var beredd att öppna den tyska plånbok som använts förr i liknande EU-sammanhang.

Den fråga som bör ställas och hela tiden återkommer är hur mycket EU-samarbetet bör fördjupas. Är det överhuvudtaget bra att nationalstaterna lämnar ifrån sig pengar och beslutanderätt till en överstatlig organisation? Är en federation att föredra? Den sistnämnda frågan tror jag mig kunna besvara. En federation bör undvikas av den enkla anledningen att Europa utgörs av enhetsstater. Något "United States of Europe" är helt enkelt inte möjlig att konstruera av stater som är nationer. Det hindrar emellertid inte att unionen kan ha någon form av regering och president och ett parlament. Och som nu också en byråkrati.

Därför ska vi inte vara rädda för att EU utvecklas i "fel" riktning mot en så kallad superstat. Det har ju också visat sig att de största EU-skeptikerna på den svenska politiska arenan numera arbetar flitigt för sina frågor på EU-nivån. Det var till och med så att ett parti som de allra flesta tog för EU-fientligt egentligen var för unionen. Vilket kanske hade att göra med att junilistan i grunden är som ett parti bland andra, dvs. också vill ta del av maktens kaka.

fredag, december 16, 2005

Storpartiernas aptit efter småpartierna

Sedan ordningen blivit återställd efter det märkliga valet 2002 går det att börja tala om vilket politiskt landskap vi har att förvänta oss i framtiden. Den ordning jag talar om är givetvis den att moderaterna tagit igen valraset med råge och varit uppe och nosat på trettio procent i opinionsmätningarna. Och att folkpartiet stabiliserat sig på en nivå det går att förvänta sig av ett liberalt parti. Samt att centern börjat gå sin egen väg enligt en strategi som kan bli vinnande på sikt.

På vänsterkanten har vi socialdemokraterna som varit nere på trettio procent i mätningar under året och vänsterpartiet som trots interna problem lever vidare. Det tredje vänsterpartiet, miljöpartiet, balanserar på fyraprocentsspärren. Det gör också högerpartiet kristdemokraterna.

Miljöpartiet och kristdemokraterna har varit bleka i politiken hittills under mandatperioden. Därför löper de risk att åka ur riksdagen. Innan det sker bör man nog fundera över om inte sossarna respektive moderaterna börjat hungra efter dem eller deras väljare. Anledningen till att (s) inledde intimt samarbete med miljöpartiet kan inte ha berott på annat en önskan att sluka dem efter en tid. När det gäller kristdemokraterna så var det ju så att detta parti från början kom till som en utbrytning ur det gamla högerpartiet eftersom man ansåg att kristendomsundervisningen i skolan var hotad. Eftersom moralismen tonats ned under den okarismatiske Göran Hägglund är det att förvänta sig att (m) börjar positionera sig högerut efter mönster från sina tyska kollegor.

Vad vi kanske har att se fram emot är därför en riksdag med fem partier igen. De predikningar för en politik med bättre möjlighet till ansvarsutkrävande som en del statsvetare ägnat sig åt under flera år verkar nu börja ge resultat. Det var därför fi och jl snabbt kunde avfärdas som potentiella riksdagskandidater. Vad beträffar sjukvårdspartiet så är jag fortfarande beredd att satsa en peng på att de kan sno åt sig två mandat på Norrbottensbänken.

tisdag, december 13, 2005

En slug politisk nolla

Folkpartiet har fått en ny gruppledare i riksdagen. Anna Grönlund Krantz efterträder Bo Könberg som blir landshövding i Södermanland efter nyår. Vi som följt Annas hela politiska karriär drar av detta slutsatsen att ingen annan ville bli gruppledare.

Så har det nämligen sett ut genom åren. Från engagemanget i ungdomsförbundet fram till invalet i riksdagen 2002 har Anna tagit på sig uppdrag för att, just det, ingen annan velat ha dem. Hon var en tid också lärare vid en mindre högskola efter att som student odlat kontakterna väl med alla sina lärare. Precis som om hon inte gått ur gymnasiet.

Kronan på verket i Grönlund Krantz karriär har vi kanske inte sett ännu men nog var den riksdagsplats hon inte fick av någon som helst egen kraft ett stort steg. Inte lång tid efter det att Anna Grönlund börjat vistas mera i Stockholm fick hon tillnamnet Krantz, på grund av giftermål. Den nye partnern Tobias, också han en politisk broiler, känner vi mest som politikern som för sig som om han suttit i riksdagen i minst tjugo år trots en ålder bara något över trettio.

De båda skrev tidigare i år - i eget intresse? - en debattartikel där de ville skrota pappamånaderna. För detta fick de mothugg bland annat av en partikamrat, Karin Pilsäter. De finns en del som är imponerade av fru Grönlund Krantz flitiga motionerande och artikelskrivande enligt exemplet ovan. Särskilt originell är denna verksamhet emellertid inte.

Det visade sig inte minst när Anna för något år sedan gav "batongliberalismen" ett ansikte genom förslaget återinföra batongen som tillhygge åt tullen i syfte att komma åt dieselsmugglingen. Därför är det nu bara att hoppas att det inte går så långt att denna politiska nolla får fotfäste i en ny regering genom sin bästa förmåga, att vara slug. För då kommer jag att ångra min röst.

lördag, december 10, 2005

Årets pris tar priset

10 december. Det är återigen dags, för att tala med Knut Ahnlunds ord, för den en gång per år inträffande händelse som förvandlar vårt land från periferi till världens centrum. Nobelfestligheterna har nu firats i över hundra år och är sålunda en institution i såväl Sverige som den övriga världen.

Det pris som brukar tilldra sig mest uppmärksamhet är litteraturpriset. Så även i år. Harold Pinter belönas för sin dramatik men knappast för sin politik. Hans uttalanden på det sistnämnda området kan inte ses som annat än stolliga.

På senare år har priset verkligen tilldelats en del besynnerliga individer. Kinesen Gao, vem minns honom? Och fjolårets pristagare Elfriede Jelinek, vari bestod hennes insats egentligen? För att inte tala om politiske clownen Dario Fo, och Wislawa Szymborska som förmodligen belönades bara för att det skulle vara en kvinna 1996.

Det har varit lite tunnsått med pris till genuina europeiska författare på ett tag. Kanske hörde Günter Grass till den kategorin, Imre Kertész likaså. Men var finns den författare som vågar stå upp för värden som talar för en idé eller en sak och kan kombinera ett sådant uppdrag med inre värld i form av dramatik, poesi, eller prosa?

I år gick nobelpriset i litteratur till en man som inte talar om vad han vill, utan snarare hänger sig åt konspirationsteorier. Ondskan i hans värld är gammal och prövad: USA.

onsdag, december 07, 2005

Katrineholms-Stalin

Den senaste veckans inrikespolitik har kretsat kring katastrofkommissionens rapport. I denna fick ju som bekant regeringen svidande kritik. En inte alltför vågad gissning är att utgången av detta blir att Laila Freivalds får lämna ett statsrådsjobb för andra gången i sin politiska karriär.

Vem som har huvudansvaret för regeringens beslutsoförmåga i samband med tsunamikatastrofen är dock en annan: GP, även fordom kallad Katrineholms-Stalin. Under åren i Rosenbad har Persson centraliserat beslutsfattandet till sitt kansli. Att tala om honom som alltmer presidentlik är inte helt fel. Det märks även i hans sätt och åtbörder.

Den som borde avgå är således Göran Persson. Men eftersom Perssons avgång är lika med hela regeringens så är det inte något att föredra. Det är helt enkelt för kort tid fram till det val som medborgarna kan visa sitt missnöje med regeringen genom att rösta borgerligt. Nyval, det enda sättet att snabbt få till ett regimskifte, måste alltså uteslutas.

Osip Mandelstam skrev 1933 ett poem om Stalin som kanske ändå till viss del kan påminna om dagens svenska förhållanden. Översättningen till svenska är en fri från en engelsk översättning.

Vi lever, döva till det land under oss
Tio steg bort hör ingen våra tal

Allt vi hör är den i Kreml boende
Mördaren och bondedråparen

Hans fingrar är feta som larver
Och orden, slutgiltiga som blyvikter, faller från hans läppar.

Hans kackerlacksmorrhår sneglar
Och hans stövelöverdelar glänser

söndag, december 04, 2005

Fallet Mansten - ett prejudikat

Norrbottens läns landsting har fått en sällsynt bångstyrig bråkmakare på halsen. Därtill är han läkare, vilket innebär att kritiken han riktar mot landstingspolitikens utformning inte så lätt kan avfärdas genom osynliggörande och/eller utfrysning.

Landstinget har försökt näpsa Anders Mansten genom att beställa en konsultrapport i vilken hävdas att han uppträtt illa inför patienter. Mera konkret uttryckt innebär detta att han bedrivit "sjukvårdspolitisk agitation" på arbetsplatsen och skrämt upp patienter.

Att vända klienterna mot läkaren utan att tillfråga dem är dock ett billigt trick. Syftet kan därför inte annat vara än att Mansten ska bort. Eftersom han varit för frispråkig i en organisation som är illa skött och har låg legitimitet hos medborgarna.

I dagarna har det blivit klart att ett sjukvårdsparti ska bildas på riksnivån av de regionala sjukvårdspartierna. I Norrbotten stöds sjukvårdspartiet av nära en fjärdedel av de röstande till landstinget. Detta ska ses som ett symptom snarare än att någon rörelse sprider sig över landet. Sjukvårdpartisterna talar nämligen mera om vad de inte vill än vad de vill, eftersom de inte känner sig delaktiga i politiken överhuvudtaget.

Jag hoppas att Anders Mansten får behålla sitt jobb och önskar honom lycka till i politiken som folkpartist. Inte för att jag nödvändigtvis ställer mig bakom hans argumentation. Men är det så att landstinget lyckas i sina förehavanden att tysta en kritisk akademiker, ja då ser det illa för både personal och patienter. Bättre ser det ut för sjukvårdspartiet för det fall landstingsledningen skulle gå segrande ur striden eftersom chanserna då ökar att de får med sig ett eller två Norrbottensmandat i riksdagsvalet.

torsdag, december 01, 2005

EU-intressenterna

Det har nu gått mer än tio år sedan Sverige blev medlem i Europeiska unionen. Före det var det folkomröstning i frågan. Under det tidiga 90-talet delades svenskarna upp i EU-förespråkare och EU-motståndare. Så såg det också ut de närmaste åren efter folkomröstningen.

Idag är dock frågan om denna distinktion gäller längre. Snarare handlar det numera om en enda grupp svenskar: EU-intressenterna. De partier som hösten 1994 var mot EU-medlemskap gör idag det mesta för att få sin respektive politik igenom på EU-nivån. Och miljöpartiet och vänsterpartiet har ironiskt nog fått i förhållande till sina svenska röstetal rätt hög andel av platserna i parlamentet, åtminstone till en början.

För de från början splittrade folkrörelsepartierna socialdemokraterna och centern är EU-politiken numera en självklar födkrok och arena att torgföra sin politik på. Folkpartiet och moderaterna var ju för redan tidigt och kristdemokraterna har hakat på sina europeiska motsvarigheter även om man gärna framställer sig själva som svenska. Junilistan är också för fastän deras väljare verkar ha trott något annat.

Med andra ord, för svenska politiker och andra intressegrupperingar är det idag självklart att åka till Bryssel och Strasbourg eller på annat sätt delta i debatten, som delägare i unionen. Denna utveckling ger näring åt tesen att maktförskjutningen från nationalstaten till EU och regionerna pågår över huvudet på oss, liksom var den en obändig kraft. Finns det några marxistiskt orienterade historiker som intresserat sig för detta fenomen trots att någon revolution förmodligen inte är att förvänta?