måndag, oktober 31, 2011

Månadens västryss: Anders Sundström

Pitebon Anders Sundströms hemort kan räknas till den västryska exklaven i nordligaste Sverige emedan Piteå ligger norr om Skellefteälven, denna "Rio Grande" i övre Norrland. En del menar dock att en kulturgräns går redan strax söder om Pite älv, vid Hortlax församlings nordgräns, som anses markera en övergång till det egentliga Västerbotten.

Det må nu vara hur det vill med den saken. Anders Sundström - en inte nära men ändå heller ej avlägsen släkting till mig - kvalar in som västryss genom sitt värv och sin bakgrund. Efter en politisk karriär först som SSU:are och rekordungt kommunalråd under många år, via minister och avgång i vredesmod mot Göran Perssons auktoritära styre, hamnade Anders Sundström inom bankfinansförsäkringssektorn. Ett mellanspel som riksdagsledamot föregicks av chefsskap för Pitedalens Sparbank och eftergås av en chefsroll för Folksam.

Anders Sundström är ingen storfräsare om någon trodde det. Han har aldrig eller knappt någonsin tagit risker med eget kapital, vilket är ett typiskt kriterium på en västrysk beskrivning. Politik och ekonomi går på något vis ihop. Tidigt höll Sundström på att äventyra hela sin fortsatta karriär genom finansspekulationer där Piteå kommun hade affärer ihop den med numera detroniserade fastighetskungen Hans Thulin.

Till detta ska även läggas den nuvarande Folksamchefens ambitioner att lyfta undersåtarna mot ljuset genom utbyggnaden av högskolan i Luleå, en verksamhet som gått hand i hand med en omfattande politisering, och som vi sedan flera år nu ser resultatet av inte minst genom att många med akademisk examen inte får de jobb de utbildat för sig efter avslutade studier. På något sätt har ansvaret för detta misslyckande försvunnit någonstans på vägen.

söndag, oktober 30, 2011

Jan Björklund uppmanas söka hjälp

Sedan Tobias Krantz tjänst som högskole- och forskningsminister plockades bort ur regeringen har det varit rätt mycket stiltje inom den högre utbildningspolitiken. Som ensam härskare över inriktningen av grund-, gymnasie- och högskolepolitiken har Jan Björklund visat lamt intresse över hur han avser utveckla den sistnämnda.

Men i måndags denna vecka vågade i alla fall Björklund ta i den heta potatisen om sammanslagningar av lärosäten. Insikt verkar finnas om att den eftersträvade kritiska massan inte kan uppnås genom att utbildning blir en rättighet i alla delar av landet, något som kan vidimeras av att det mesta som bedrivs under namn av forskning vid plusgymnasierna, jag menar de mindre länsspecifika högskolorna, har föga att göra med framtagande av ny kunskap.

Ett mothugg i form av ett snömosinlägg från några representanter i ett förmodligen ganska betydelselöst nätverk för lärosäten i Sydsverige publicerades i DN som replik på Björklunds initiativ. Han uppmanas där att ta kontakt med dem, förmodligen mest på grund av att inga andra än de som ser sina jobb hotade vill ha att göra med denna pratklubb.

Att se till rätten att få ha jobb på hemorten får dock aldrig bli ledstjärnan för den som intresserar sig för forskningspolitik. En av undertecknarna till repliken har lyckats få till ett väldigt märkligt arrangemang med anställning som rektor vid en mindre högskola samtidigt som han tituleras professor vid Luleå Tekniska Universitet. Att det finns bestämmelser kring bisysslor som universitetslärarna inte efterlever är kanske också något regeringen bör ta tag i.

Desto svårare och förmodligen mer besvärligt att komma åt är de som befinner sig på universiteten i första hand för att plocka ut så mycket pengar som möjligt istället för att ägna sig åt vad de är satt att göra, nämligen att forska. Hur kommer vi alltså åt de som hamnat på universiteten för att berika sig själva istället för att utveckla vetenskaplig produktion?

fredag, oktober 28, 2011

Om detta må hon berätta

"Finland neutralt i nya kriget. Tyska ångaren Bremen antändes av kommunistiska sabotörer". Nej det är inte krigsrubriker i Der Stürmer eller Völkischer Beobachter dagen efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen midsommaren 1941 översatta till svenska. Inte heller är det utdrag ur någon udda svensk avisa till vad som sagts vara försvar för landet.

Nej det är inget annat än vad Norrbottens-Kurirens ledare utropar den 23 juni 1941. Tidningen var under senaste världskriget protysk som det heter med en förskönande omskrivning. Kanske inte så många känner till detta faktum eftersom Norrbotten traditionellt varit ett fäste för röda idéer. I många hushåll som prenumerade på tidningen sade man därför under kriget upp prenumerationen. Tillsammans med några få andra tidningar i landet av de då etablerade var man öppet tyskvänlig i högerpressen i Norrbotten. Det var alltså fråga om ett klart ideologiskt ställningstagande, vilket är värre än mordbranden på Norrskens-Flammans tryckeri som planlades i Norrbottens-Kurirens tryckeri av bland annat en journalist på tidningen.

Ovan nämnda tidning är i färd med att fira 150-årsjubileum, och som historiker för denna epoks uppteckning har städslats förra kulturredaktören med smak för det tokudda (läs Staffan Westerbergs "scenkonst") Marianne Söderberg. Det går att hoppas på att dessa korta år under en mörk tid då Norrbottens-Kuriren agerade medlöpare åt främmande makt inte avfärdas som en parentes av Söderberg, utan att hon går lite på djupet ifråga om detta problem. Norrbotten var ett fäste för nazister under kriget, något inte minst historikern Heléne Lööw poängterat i sin forskning. Tidigare har det visat sig svårt att röra i dylika problem (Korpelarörelsen bland annat) med hänvisning till ännu levande berörda och kanske släktingar. Nu borde dock tiden vara mogen för en uppgörelse med detta mörka kapitel i Norrbottens presshistoria. Eller finns det folk på blaskan som har svårt att hantera mötet igen med den gamla pro-tyske politiske redaktören?

torsdag, oktober 20, 2011

Godnatt Norrbotniabanan?

EU-kommissionen har tillstyrkt (prioriterat) ett förslag om att ge visst bidrag till bygget av Norrbotniabanan. I syfte att gynna färdigställandet av "Bottniska korridoren" anses det i Bryssel av vikt att järnvägsprojektet gynnas.

Kan låta surt men jag anser detta är att börja i fel ände av problemet. Att sitta med kartor på avstånd och dra upp stora rälsplaner i norra Europa vittnar för det första om lite brist på verklighetsförankring. För det andra är det svenska regeringens kloka intention att detta projekt ska finansieras tillsammans med näringslivet. Staten ska inte stå som enda garant. Tanken är förstås att investeringen ska bottna i verkligt behov, och inte ses som en regionalpolitisk stödåtgärd. Men nu rycker alltså EU in som en räddande ängel.

De som hoppar högt över det här förstår nog inte riktigt konsekvenserna på lång sikt. Bidrag från EU är idag och har hela tiden varit synonymt med konstgjord andning. Och det är väl inte riktigt något sådant järnvägsentusiasterna i norra Sverige går och hoppas på. För att inte tala om vad projektets belackare på andra håll i Sverige kommer säga.

Utspelet från EU-kommissionen kan möjligen fungera som en väckarklocka för berörda aktörer. Det kostar ju också att ha igång en projektavdelning på Trafikverket som får visa att de finns till vid tillfällen av det här slaget. Två län som snart förmodligen läggs ihop till ett berörs närmast av frågan. Är det så svårt för politik och näringsliv att samverka i regionen i detta delikata ärende? En tanke går ändå till tystnaden på central nivå igår. Är det kanske ändå så att det inte var så mycket att orda om det mandarinerna hade att uttala?

tisdag, oktober 18, 2011

Var är Niklas Jonsson?

Stefan de Wylder tecknar i sin bok Världens springnota en typisk bild av oansvaret i finansvärlden när det brukar hetta till. Så länge det går bra och kapitalet för det mesta (men inte alltid) förökar sig har placeringsrådsgivarna (säljarna) glada tider. Desto mindre benägna att sälja sina råd och förklara sig inför sina kunder har dessa när konjunkturerna eller börsen går nedåt. Fram skickas då istället informatörer och kommunikatörer som ska lugna ned "oroliga småsparare" tills nästa gång kurvorna pekar uppåt.

Att inte alltid placeringar i aktier kan vara en bra affär har vi blivit varse om inte de senaste dagarna. Aktiespararna är en förening som tar tillvara småspararnas intressen och anordnar träffar med sina medlemmar och andra intresserade. Till dessa inbjuds olika talare och föreläsare. Bland dessa, kanske mera som ett dragplåster, har på orten där jag bor inbjudits förre elitskidåkaren Niklas Jonsson som rådgivare/säljare. Jonssons intresse för finansiella instrument är av gammalt datum. Jobb inom aktuell sektor fick han först efter att ha avlagt ekonomie magisterexamen, och då på SE-banken.

På senare tid har lite hörts av Niklas Jonsson ifråga om börsråd i offentligheten. När Den Stora Finanskrisen satte in hösten 2008 spådde han en nedgång på 30-40 procent för Stockholmsbörsen. En profetia som inte alls slog in eftersom vi alla vet att denna svacka blev nästan dubbelt så djup. Jag vet inte om det är ett frivilligt val av Niklas Jonsson att iaktta tystnad. Det finns nog skäl att granska hans rådgivningsverksamhet för det fall han skulle dyka upp igen när notan betalts och glömts. En annan ex-stjärna inom skidsporten, Per Elofsson, har haft en liknande syssla efter karriärens slut då han inte kommenterat tävlingar i TV. Tjänstemän av det slaget (som tar risker med andras pengar) bör inte komma undan ansvar med kändisskapet som alibi.

fredag, oktober 07, 2011

Pyhäjoki i centrum för avgörande beslut - igen

Det är nu klart var Finlands nästa kärnkraftsanläggning ska byggas. Turerna i frågan har intensivt bevakats på den västra sidan av Bottenviken eftersom det länge varit klart att verken ska byggas i norra Österbotten.

Lilla kommunen Pyhäjoki gick segrare ur striden med något större kommunen i invånarantal Simo längre norrut vad beträffar placeringen.

Motståndare mot projektet i Sverige är bekymrade, men förmodligen träffade Sven Eric Bucht rätt när han framhöll att det är bättre att det byggs kärnkraft i Finland än att man där importerar el från Ryssland där kvalitén på reaktorerna är under all kritik.

En händelse som ser ut som en tanke är att anläggningen ska byggas vid mynningen av den älv som enligt rysk tolkning av Nöteborgstraktaten från 1323 utgjorde gräns mellan dåvarande Sverige-Finland och Ryssland. Svenskarnas gränstolkning gick rakt norrut från Karelen till Vita havet.

Vill man se historiska paralleller går det att säga att oönskad rysk närvaro motats bort i och med beslutet i veckan från norra Sverige och Finland, denna gång med orten Pyhäjoki i centrum på ett positivt sätt för svenskt vidkommande. Definintivt kommer i alla fall säkerhetsläget att förbättrats.

tisdag, oktober 04, 2011

Från löpare till konsument?

Ja, det blev Lidingöloppet förra helgen i år också. Mitt nionde lopp. Under åren har arrangemanget gått från att mera vara en angelägenhet för löpare till ett event för konsumtionsinriktade idrottsutövare. Det är den slutsats jag måste dra av hur de totala kostnaderna ökat för att delta. De konferenshotell på Lidingö som tidigare kunde erbjuda boende per natt för 400-500 kronor har i år i de flesta fall mer än dubblerat sina priser.

Kanske är det bara så att besöksnäringen på ön upptäckt att det går att göra pengar på tävlingen. Inget fel i det, men det är den hastiga utvecklingen som gör mig bekymrad. I år kostade det också 40 kronor (från att tidigare varit gratis) att få väskan transporterad från Lidingövallen till Grönsta (målet). En fjuttsumma kan tyckas men 2003 var pastan kvällen före loppet i mindre skolmatsalar gratis. Den kostar numera 60 kronor att avnjutas i ett tält i stökig miljö. De små stegen må vara lagd med goda föresatser, som jag ser det måste ändå arrangörerna fundera över vad för slags Lidingölopp de vill ha i framtiden.

Vill de ha deltagare som betalar eller vill de ha deltagare som presterar? Någon kanske invänder att jag har en för elitistisk syn löpningssporten. Och visst är det sant att viktiga är väl att folk överhuvudtaget rör på sig. Men för många som vill tävla är det inte alls nödvändigt att springa maraton på rätt taskiga tider när det finns millopp som man dessutom mår mycket bättre efter. Min grundpoäng är i alla fall denna: plånboken ska inte få bestämma vem som vill göra bra ifrån sig i Lidingöloppet. Det vore tråkigt om detta fina och trevliga arrangemang sällar sig helt till eventpajasarna.