lördag, mars 31, 2007

Megalomani av första graden

Norrbottens läns landsting söker en "processledare/marknadsförare". Syftet med tjänsten är att finna någon som kan marknadsföra regionens attraktiva sidor. I ingressen till platsannonsen konstateras dock att: Norrbotten har medvind. Det är högkonjunktur och befolkningsökning. Här finns framtidstro och kanske mest av allt: en tro på att allt som en gång syntes omöjligt nu är möjligt.

Mot denna bakgrund förefaller det något märkligt att leta efter någon som kan framhäva regionens fördelar. Om ekonomin i Norrbotten går som tåget, vad ska vi då med mera snackartjänster till? Dessutom är bilden något skev. Sant är att vissa sektorer inom länets näringsliv upplever en dundrande högkonjunktur. Men det är inom så kallat traditionella områden, dvs. basindustrierna. Detta driver på andra näringsgrenar. Och vad beträffar folkökningen så är den rätt ringa och kan skrivas på flyktingmottagandets konto. Fortfarande söker sig rätt få till vårt län.

Vad som är problemet i Norrbotten och resten av vårt land är väl knappast näringslivet utan det utanförskap som råder på arbetsmarknaden. De som är mellan 16 och 64 år och inte har någon sysselsättning och de som söker jobb och studerar ligger för närvarande strax under tjugo procent på riksnivån. För Norrbotten uppgår denna siffra enligt inofficiella siffror till omkring trettio procent. Det är inget problem för den som är frisk och har rätt kompetens att klara sig idag. Inte heller för alla de som av olika anledningar inte passar in inom den privata sektorn men ändå kan leva gott på grund av högkonjunkturen (läs administrativ personal inom kommuner, landsting och staten).

Frågan är alltså hur vi får tillbaka en stat eller gemensam sektor som utmärker sig i form av kompetens istället för allmänt sysselsatta med hjälp av skattemedel. Kanske bör näringslivet släppa ifrån sig förmågor åt det hållet men då krävs andra lönenivåer. Vad sägs sägs om att introducera andra mått på status än pengar? Även om väl knappast landstingen av idag kan sägas vara representativa för hur skattemedel bäst hanteras så pekar tjänsteinrättningar av det slag jag här tagit upp på att megalomani råder på den regionala politiska nivån.

fredag, mars 30, 2007

Längre inåt landet

Där Torneälven för över cirka hälften av sitt vatten till Kalixälven ligger Tärendö. Dess älv är en av de få äkta bifurkationerna i världen, dvs. ett vattendrag mellan två floder som ligger långt från mynningarna. Tärendö har i vinter hamnat på världskartan av en annan anledning genom ortens skidlöfte Charlotte Kalla.

Pajala kommun, till vilken gamla Tärendö kommun fördes 1971, har sett om sitt hus och gjort Kalla till ambassadör för kommunen. Det man hoppas på är givetvis att Charlotte stannar kvar om inte på hemorten så i alla fall i sin gamla klubb. Det sistnämnda är nog svårt att hoppas på. Redan nu är hon nog utsatt för locktoner från andra storklubbar, inte minst hårdsatsande Piteå Elit.

Tärendö är vackert beläget där inte bara två floder möts, utan också i korsningen mellan svenskt, samiskt och finskt. Förr om åren användes ön i mitten av älven som festplats och var ett populärt mål för många midsommarfirande..

Visst vore det roligt om Charlotte Kalla kunde bli Norrbottens svar på Carolina Klüft, utöver initialöverensstämmelsen. Det är dock svårare för en skidåkare att etablera sig i världseliten än det är för en friidrottare i mångkamp. Det brukar sägas att det tar några år efter övergången från junior till senior att nå den högsta toppen.

tisdag, mars 27, 2007

Kultur som fernissa del 2

Så här på kvällskvisten några timmar innan jobbet börjar tänkte jag spinna vidare något på temat kultur som fernissa. Jag har nämligen läst den på Atlantis förlag utgivna boken Tyskarna och civilisationens bräcklighet av Norbert Elias. Hur kunde det folk som vi framför andra förknippar med kultur hänge sig åt en politisk ideologi av så lågt slag?

Elias ger flera svar på frågan. Sociolog som han är finner han klassperspektivet intressant att arbeta med och noterar att borgarklassen sent släpptes in av det härskande adelskiktet till en maktägande position i staten. När detta så skede så fick den borgerliga medelklassen anpassa sina moraliska och humanistiska ideal till adelns, inte tvärtom eller att en kompromiss mellan dessa och oföränderliga arv och traditioner som aristokratin värnade om nåddes.

Följden blev bland annat en kvarvarande våldskultur i Tyskland, manifesterad genom duellen som var en seglivad företeelse i landet. Tyskland som nation hade också ett mindervärdeskomplex genom att ständigt ha åkt på stryk i krig av mer centraliserade stater genom åren. För Tysklands utveckling utgjorde trettioåriga kriget något av en mardröm medan 1600-talet för Frankrikes, Englands, och Nederländernas del utgjorde en av de mest lysande epokerna i deras historia. Kontrasten mot engelsmännens liv i "splendid isolation" är slående.

Det har sagts att 68-vänstern i den form den tog i Västtyskland var ett fadersuppror mot den förkrigstida äldre generation som ännu fanns kvar och som inte gjort upp med det förgångna. Samtidigt var våldsverkarna ur den unga generationen själva med några få undantag sprungna ur medelklassen och inte alls några genuina arbetarrevolutionärer. Fallet Tyskland visar med all önskvärd tydlighet att 40-talistgenerationen inte var den första som fick vara ung och rebell utan den sista som måste vara gammal och traditionell.

Norrbottens-Kuriren vs Bo Johansson

Som en prestation i klass med ett olympiskt guld slog idag Norrbottens-Kuriren upp händelsen att två journalister på tidningen fått en guldspade av Föreningen Grävande Journalister. Visserligen var journalister på radioprogrammet Kaliber också nominerade för granskningen av Obol-historien men vann pris i sin klass för ett annat avslöjande. Återstod då för juryn att utdela priset för Obol-avslöjandet åt Kuriren. Så kan i alla en kritisk läsning av utmärkelsen läsas.

Nu tar jakten på huvudpersonen Bo Johansson över för de grävande journalister som av allt att döma fortsättningsvis lämnar spaden hemma för geväret. Det hela kan ju trots allt utvecklas till en ganska penibel historia för lokalmedierna. Hur kunde man missa en man född och uppväxt i närområdet som lyckats dupera så många ? Kanske är det inte det lättaste att bedöma hur en person egentligen är. Själv har jag erfarenhet av Johansson som aktiespekulant i början av 90-talet då han jobbade på dåvarande Föreningsbanken. Jag hade då ingen anledning att tro att han var skum eller ohederlig på något vis. Tvärtom gav han ett kunnigt och mycket sympatiskt intryck som placeringsrådgivare. Med tiden har han framstått som någon annan.

Ikväll visas i TV-programmet Uppdrag Granskning en förmodligen mer nyanserad bild av hela Obol-affären. Det är verkligen på sin plats eftersom det börjar bli rätt rörigt att hålla reda på alla trådar i härvan. Till Norrbotten invandrade Tomas Bresky kanske lyckas med detta.

söndag, mars 25, 2007

En kulturmanifestation

Det har varit svenskt jazzfirande i Luleå i helgen. Ett otal svenska band och musikkonstellationer har fått möjlighet att visa upp sig på en scen som inte alltid kanske satsat på denna musikform. Radions P2 har sänt direkt från konserterna. Huvudnumren igår var Norrbotten Big Band och Nils Landgren.

Den sistnämndes framträdande höll på att förstöras av en flicka som började bedriva feministisk agitation från scenen. Publiken accepterade ibland motvilligt kutymen på jazzkonserter att applådera efter individuella prestationer.

Att skriva om musik är ett av de bästa sätten att visa upp sig intellektuellt menade bortgångne sociologen Pierre Bourdieu. Lokala skribenter lär inte missa tillfället att ta vara på detta. Om de kan något om jazzmusiken som sådan är en annan sak. Kanske är det viktigaste bara att få gå ut och ta en öl.

Jag noterar att SVT sänt en dokumentär om egendomlige teatermannen Staffan Westerberg, som anklagats för att ha förstört en hel barngeneration med programmet Vilse i pannkakan. Varför TV-ledningen väljer att ge utrymme åt denne ställer jag mig frågande till, likaså varför någon ger sig på något sådant som studieobjekt. Kanske är det så att man måste ägna sig åt det tokudda om det inte går att märkas på annat sätt.

lördag, mars 24, 2007

Efter Persson

Den politiska person som varit mest på den senaste veckan är förre statsministern. I några avsnitt av sparkade SVT-journalisten Eric Fichtelius har Göran Persson fått ge uttryck för sina åsikter kring regerandet. En del nytt har kommit fram men det mesta av uppmärksamheten koncentreras kring vad han hävt ur sig om politiska motståndare och kollegor.

Okänt är hittills vem han ansett vara bäst lämpad att efterträda honom. Klart står för mig att Persson nog länge varit less på att styra. Kanske har han inte kunnat hitta någon kronprins/kronprinsessa. Med Sahlin har i alla fall arvslinjen återupprättats. Hon var ju Carlssons flicka.

Ändå undrar jag om inte Mona Sahlin i stil med Karin Söder, Maria Leissner och Ulla Hoffman måste ses som en nödlösning. Det hela hänger på hur hon förmår etablera sig som representant för rörelsen de kommande åren. Förlorar socialdemokraterna 2010 hänger hon löst.

I alla händelser är det tveksamt om så mycket tid bör ägnas åt det parti som förut ansetts statsbärande trots att det bara vid två tillfällen uppnått egen knapp majoritet vid val. De sista åtta åren har socialdemokraterna därtill varit beroende av två mindre partier som släpptes in i regeringskansliet. Det handlar idag om ett parti med stöd av trettiofem procent, i huvudstaden ernåddes bara tjugofem. Vägen tillbaka till makten verkar längre än någonsin.

onsdag, mars 21, 2007

Östmans enmansshow snart över

Det var Andy Warhol som sa att i framtiden kommer alla att vara världsberömda i femton minuter. Det påståendet har inte gällt i svensk politik de senaste 10-15 åren. Inte heller inom journalistiken i den översta delen av Sverige.

Norrbottens-Kuriren annonserar efter en ny politisk redaktör eftersom den nuvarande på posten går i pension i sommar. Det har varit mycket enmansshow på tidningens ledarsida sedan han tillträdde. Mycket name-dropping också, helt tvärtemot den tendens jag skrev om i gårdagens inlägg. Personfixeringen har varit markant, mest frapperande i form av favoriserande gubbsjuka av två kvinnliga politiska blåbär från Norrbotten.

Mest ihågkommen kommer nog Bo Östman bli för sitt frontkrig mot landstinget. Inget ont i det för detta är en ifrågasatt institution. Ändå hade jag gärna efterfrågat lite mera "hjärna" bakom analyserna. Som till exempel den Maciej Zaremba gjorde i en artikelserie om landstingen: "här är tjänstemän politiker och politiker tjänstemän", något som fångar problemet i ett nötskal.

Det brukar bli tomt efter personer som dominerat. Så blev fallet på NSD:s ledarredaktion efter det att Lotta Gröning försvann till Stockholm som debattredaktör. Idag står politikavdelningen på Norrlands största dagstidning mest för amatörism. Det går inte att lita på det man läser. Jag retade mig ofta på Grönings sätt att skriva åt sina läsare istället för att lämna utrymme för egna tankar, men har efter att ha sett vad som kommit efter henne fått göra vissa omvärderingar.

Med Östmans tillbakadragande sker förhoppningsvis slutet på en epok. Jag vet inte hur mycket hans eget sätt att arbeta är uttryck för hur det blivit på tidningen. På Norrbottens-Kuriren trampas det för tillfället mycket vatten. Skrivits har det mycket om Obol men ändå på något sätt ingenting. Med spänning inväntas beskedet om vem som ska få en mindre guldspade. På kultursidan härskar huliganismen. De skickligare skribenterna har svårare att märkas.

tisdag, mars 20, 2007

När ideologin betyder allt men personen intet

Några statsvetare anförda av (s)-veteranen Thomas Persson vid Uppsala Universitet menar i en debattartikel i DN att Göran Perssons presidentlika ledarstil är en myt. Argumenten för detta är att förre statsministern inte varit en särskilt flitig regeringsombildare och att han plockat in ministrar med tidigare erfarenhet av tunga partipolitiska uppdrag som statsråd i en utsträckning som inte avviker speciellt gentemot tidigare regeringar.

Min fråga är om dessa mått verkligen är användbara för att visa att en viss personkult knappast uppstått kring Perssons person. Det "påstås", hävdar artikelförfattarna, att Persson varit en mästare i att plocka in svaga ministrar utan vare sig parlamentarisk eller partipolitisk erfarenhet. Men är politisk bakgrund per definition uttryck för självständighet och autonomi?

I bakgrunden till talet om Persson som en som omger sig med nollor ligger givetvis föreställningen om en svensk variant av en annan socialistisk ledares sätt att härska. Hur korrekt den än må vara så borde det gå att efterlysa forskningsmetoder som också tar hänsyn till individen utöver idén om det goda styret.

söndag, mars 18, 2007

En europé har kommit hem

Det har tvivlats en del på statsministerns utrikespolitiska kompetens. Ändå har han ännu inte hunnit göra bort sig i stil med sin företrädare som hyllade en diktatur när han använde sig den av somliga uppskattade metoden att tala utan manus.

Fredrik Reinfeldt har varit och besökt sin förebild i Storbritannien Tony Blair och funnit att hans parti kan bli grönt utan att tillväxten minskas. Det har länge pratats om moderaterna som det enda parti utan en miljöpolitik. Sant är i alla fall att det är en fråga om länge försummats av det ledande regeringspartiet.

Statsministern gick också ut stenhårt inför EU-toppmötet om klimatpolitiken och satte upp som mål att minska koldioxidutsläppen med 30 procent till 2020 i relation till 1990 års nivå, förutsatt att andra i-länder utanför EU ställer upp på detta.

Anders Isaksson skriver i DN att Reinfeldt med detta håller på att finna en ny berättelse. Jag vet inte om han med detta menar att en ny variant av folkhemskapitalism håller på att ta form, men helt klart är att en europé har kommit hem. Nu återstår att se om denna fortsätter i samma hjulspår sedan 1812 då Sverige spelat moralisk stormakt på den utrikespolitiska arenan.

torsdag, mars 15, 2007

Varför tiger Svenskan?

Maud Olofsson, näringsminister, har fått dåligt betyg av tidningen Chef. Hon sägs gå på magkänsla istället för att förankra sina beslut. Ofta går det bra men ibland blir det helt galet. Som exempelvis när hon sa att Hitler gjorde en del dumma saker.

Göran Hägglund, socialminister och den mest apolitiske ministern i regeringen, får bra betyg. Omdömesgill och lyssnar på andra innan han fattar beslut. EU-minister Cecilia Malmström får också gott omdöme för sin sakliga ledarstil.

Nu ska väl inte för stora växlar dras på hur politiska ledare sköter sig. Att basa över en politisk organisation är något helt annat än att styra ett företag eller en avdelning på en vanlig statlig verksamhet. Ändå är det märkligt att inte kommentatorsglada Svenska Dagbladets ledarredaktion reagerat på granskningen.

Centerns partiledare - av elaka journalister kallad nötskrikan sedan några år - är just nu något av en favorit hos denna. PJ Anders Linder med ett förflutet som timbroit och fortfarande i viss mån kopplad till näringslivet borde väl ha något att säga?

tisdag, mars 13, 2007

Entreprenör men inte fri

Anna Azárate, mångårig medarbetare på Norrbottensteatern, lämnar sitt jobb för att bli frilans. Hon känner sig enligt uppgift som entreprenör och tycker det är en ynnest att få vara fri.

Politiskt är Anna - såklart - vänster. Dessutom har hon rört sig i feminismens huvudfåra. Alltså en högst ordinär bakgrund för en kulturarbetare.

Det som ställer till det är om det är att stå fri om man omfattar sådana åsikter. Knappast. Vad som skett är förmodligen att en person gjort sig oumbärlig på jobbet och jobbar som konsult på den gamla arbetsplatsen. Entreprenör, OK, men fri, nej, nej, nej...

måndag, mars 12, 2007

Att belöna sig själva

Norrbottens-Kuriren ger sig inte. Idag framhärdar chefen Mats Ehnbom i att tidningen har rätt att ta åt sig äran av det så kallade Obol-scoopet. Hela grejen börjar bli en långkörare nu och faktiskt lite generande mot bakgrund av att P1:s Kaliber också nominerats till Guldspaden för sitt reportage om Obol. Kaliber-reportrarna gjorde en intervju med Obols frontman Bo Johansson drygt en vecka före det att Kuriren började publicera sina artiklar.

Jag har inte blivit riktigt klar över när eller om hela/delar av denna sänts. Att både Kuriren och Kaliber skulle ha jobbat helt oberoende av varann med fallet förefaller dock osannolikt. Kan man tänka sig att länken mellan de båda helt enkelt hetat Bo Johansson? Men varför blir då både Kaliber och Kuriren aktuell för Guldspaden.

Skulle gissa att de inte tycker sig ha fått ett rättmätigt erkännande på Kuriren angående händelseutvecklingen i frågan. Återigen blir norrbottningar satta åt sidan. Det är ändå fel att hänvisa till vilken arbetsinsats som gjorts för att komma åt avslöjandena. Kuriren måste finna sig i att man arbetar på en konkurrerande marknad och att man precis som företag som försöker kapa hem en order ibland måste finna sig i att stupa på mållinjen eller i bästa fall få ett tröstpris.

Extra tråkigt vore om den här affären ledde till ett återfall i en mindre positiv tradition häruppe, nämligen att spridda ut vanföreställningar. Det gjordes av lokala (s)-politiker på sjuttiotalet ifråga om Stålverk 80. På nittiotalet gick det många skrönor om orsakerna till att Sunderby Sjukhus byggdes. Kanske går Norrbottens-Kuriren miste om en Guldspade den här gången på grund av att det inte fanns någon journalist som stack ut tillräckligt mycket.

fredag, mars 09, 2007

Robert Schuman och Europatanken

Den man som främst förknippas med enhetstankar om Europa på 1900-talet är utan tvekan Robert Schuman, född i Luxemburg men uppväxt i Elsass-Lothringen som blev franskt efter 1919 under namnet Alsace-Lorraine. Schuman var tysk genom blodet men valde fransk nationalitet efter det att Frankrike återtagit Alsace-Lorraine.

Schuman menade att en kulturell enhet måste ligga till grund för ett europeiskt samarbete. Han fick 1958 Karlspriset som utdelas av den tyska staden Aachen till de som bidragit till Europaidén och europeisk fred till minnet av Karl den store, en gång kejsare över dagens Tyskland och Frankrike. Året efter fick han tillsammans med Karl Jaspers Erasmuspriset, för att ha lämnat viktiga bidrag på det kulturella, sociala eller socialvetenskapliga området.

Om Schumans politiska karriär finns i övrigt mycket att orda. Mest känd för eftervärlden har han dock blivit som "Europas fader", en titel som han bestods med acklamation när han tjänade som första president för Europaparlamentet. Den 9 maj 1950 ligger till grund för Kol- och stålunionens bildande som är föregångare till dagens EU. Den dagen tog Schuman initiativ till samarbete med tyskarna avseende kontrollen över kol- och stålproduktionen i fredssyfte. Senare har detta blivit känt som Schumandeklarationen och dagen som Europadagen.

tisdag, mars 06, 2007

Krantz omogna utbrott

Det rör på sig i regionfrågan. Förra veckan kom så Ansvarskommitténs slutbetänkande även om dess rekommendationer varit kända en tid. Svenska Dagbladet gav dagen före lanseringen av utredningen utrymme åt minst sagt lillgamle folkpartibroilern och doktorn i ämnet Tobias Krantz att vädra sina åsikter om kommitténs förslag, som ville förpassa det hela till papperskorgen.

Som den nationalstatskramare Krantz är ser han inga demokrativinster med större regioner. Ej heller skulle de bli effektivare. Detta på grund av ett för tamt förslag som inte ger regionerna några tunga ansvarsområden vid sidan av vården. För det leder "till risk för vidgade regionala klyftor i landet". Skillnader i regionalt skatteunderlag skulle slå igenom på kvaliteten inom exempelvis den högre utbildningen och infrastrukturen.

Jaha, var ska man börja då? Är det så fel då att koncentrera ett mjukt område som hälso- och sjukvården till större regioner? Inte minst i Norrland är ju dessutom sjukvårdspartier starka som regionala krafter. Och den regionala utvecklingen kan väl knappast betecknas som ett betydelselöst ansvarsområde längre med tanke på vilka enorma summor som disponeras genom EU:s strukturfonder?

Nej, sådana här kalvaktiga utbrott för diskussionen ingenstans. Det är nu bara att hoppas att Mats Odell tar tag i denna långutredda fråga tämligen snart och sätter igång med en välbehövlig regionreform. Han skulle kunna ta stöd av sin statsminister som säger sig ha Tony Blair som förebild och som inledde sin premiärministertid med en långtgående decentraliseringsreform.

torsdag, mars 01, 2007

Konsumtionssamhället slår knut på sig själv

Det mest lokala i politiken idag är förmodligen kommunernas sopsorteringsstationer. Jag vet inte i hur stor utsträckning där odlas någon medborgaranda, men om man ska tro vissa filosofer på området så står och faller framtiden med hur dessa fungerar och utvecklas.

Cirka 35 meter från min lägenhet är mitt lokalsamhällescentrum belagt. Jag har någon gång pratat med någon på stället. En kvinna sa att hon plockat mycket av det som kastats bland grovsoporna. Detta är inte att förvåna. Under de par år jag bott här har jag lagt märke till att det som slängs bland de "hårda" soporna blir av bättre och bättre kvalité. Folk slänger i allt större utsträckning sådant som de är less på, inte det som gått sönder eller bara är omodernt.

Samtidigt som vissa medborgare fortsätter att leva i nuet inom konsumtionssfärens ramar så håller det på att växa fram en återvinningsbransch som kan stå på egna ben utan moralistiska pekpinnar från något miljöavantgarde. I östra Tyskland ligger man långt framme på området. När jag besökte gamla hansastaden Stralsund för några år sedan noterade jag att flera unga företagare valt att satsa på kretsloppskonsumenterna. Ett fint ord för dylikt finns redan: retro.