fredag, mars 15, 2013

Fyra myter och en ledarskribent

På Norrländska Socialdemokraterns ledarsida valde i veckan dess skribent Olov Abrahamsson att återigen rota bland gammalt material ur den socialdemokratiska mytologin. Ett favoritämne genom åren har varit att en sossepropp i början av 80-talet räddade de norrbottniska basindustrierna, något som ska ligga till grund för att malm, stål- och pappersindustrierna i regionen går för högtryck idag. Vad sagan inte förtäljer är om de nödvändiga omstruktureringarna inom främst SSAB lagt grunden för en verksamhet som tidigare var att beteckna som en social inrättning snarare än ett företag. Eller hur den internationella efterfrågan på råvaror och halvfabrikat lyft krisindustrierna när politikerna agerat åskådare.

En sida av myntet av det norrbottniska framgångsexemplet som inte granskats ordentligt ännu är hur problemen med transporter och elförsörjning ställer till det för näringsverksamheter i en avlägsen del av Sverige. De faktiska kostnaderna för dessa visavi konkurrenterna förblir en gåta. Och då duger det inte att komma dragandes med att staten ensam ska stå för fiolerna till en Norrbotniabana. Projektet känns på något sätt som skrivet i stjärnorna utifrån detta angreppssätt. Visar det sig till exempel att basindustrierna i Norrbotten är subventionerade på ett eller annat sätt vore bättre att säga det nu än att prata om ekonomisk kompensation av olika slag. Och att transportproblemet inte började i och med Northland-krisen visade för övrigt nyligen historikern Kjell Lundholm i en artikel.

Den fjärde myten som Abrahamsson framhåller är den om betydelsen av Luleå Tekniska Universitet för regionen. Sant är att bara etableringen av en statlig verksamhet på en ort för med sig många positiva effekter. Men att det skulle bedrivas någonting i stil med forskning och utbildning där som får särskilt mycket uppmärksamhet i omvärlden är inget annat än en förvanskad sanning. Frågan är istället om verksamheten vid LTU mera har karaktären av beredskapsarbeten för mindre kompetenta akademiker än ett inrättning där forskningsgenombrotten avlöser varandra. Det är också sedan tidigare känt att många ungdomar som inte får jobb definerats om till studenter, vilket ytterligare förvärrar högskolornas kreativa bokföring.

torsdag, mars 07, 2013

Regeringen har gett upp

Det går inte att göra något konkret åt varken utanförskap eller arbetslöshetsnivån. På annat sätt går inte att tolka dagens utspel från moderaterna om att göra det möjligt att studera längre med studiemedel. För det handlar nämligen inte om som det officiellt heter att underlätta för karriärbyte senare i livet. Regeringen - med moderaterna i spetsen - har nu helt enkelt spårat in på samma väg som socialdemokraterna före valförlusten. Arbetslösa och utanförstående flyttas runt i olika kategorier i syfte att förbättra statistiken.

Vård och utbildning är två av de områden som de icke-sysselsatta kan passera i karriären istället för att ha ett riktigt arbete. Frågan är om det ens hjälper som konstgjord andning för den som hamnat utanför. Jobbcoachernas hospitalisering av arbetssökandeproblematiken torde därtill inte åstadkomma mycket positivt i konstruktiv väg, särskilt i åtanke att många av dessa saknar såväl kompetens och har som främsta mål att öka på innehållet i den egna plånboken.

Förslagen om att höja pensionsålder och få folk att jobba längre är nog så medelklassigt som det kan bli. Klart att en kroppsarbetare i snitt kan jobba kortare med samma sorts sysslor än en som sitter på ett kontor hela livet. Trots detta är sjukskrivningstalen inom "hjärnans yrken" inte obetydliga heller som jag tolkar det.

Tiden fram till valet kommer mycket att handla om att säkra makten för Alliansfolket. Därför vore det bra om näringsliv och fack kunde komma framåt på egen hand i de här frågorna. Förhandling är förmodligen en bättre väg än en ytterligare uppspjälkning av arbetslöshetsstatistiken.

lördag, mars 02, 2013

Forskning på högstadienivå i Umeå

Läser om en studie som kommer fram till att slappa 16-åringar skaffar sig för tidiga sjukdomar i medelåldern. Jag vet inte (och jag bryr mig egentligen inte heller så mycket), men att döma av en av de inblandade i "forskningsprojektet" så bygger hela slutsatsen på samma utfrågning av respondenter som någon gång bott i Luleå och som jag uppmärksammat i olika sammanhang några gånger.

Fråge- (och svarsmaterialet) är enormt och det går givetvis att hitta på lite av möjligt ur det. Speciellt när det är fråga om läkare som ser sjukdomar i alla riktningar näsan vänder sig. Vad jag dock inte kan begripa är den här fixeringen vid ungdomstiden. Den pessimististiske filosofen Schopenhauer är visserligen inne på att kvinnors intellektuella utveckling avstannar mellan 16 och 18 års ålder ungefär och männens något tiotal senare. Men är det skäl att döma ut unga från livet?

Över allt detta svävar förstås det heliga folkhälsargumentet. "Insatser" ska in tidigt i syfte att leda in ungdomen på glid på den rätta vägen. I botten skvalpar pengarna som ska motiveras av behovet av ännu mera forskning. Ibland går det att undra vad som egentligen är problemet och om ansvaret alltid är samhällets. Vad är forskning och vad är prat?