måndag, februari 26, 2007

Kultur som fernissa del 1

Ja det ska ju handla om kultur på den här bloggen också. Eller närmare bestämt denna gång om kultur som yta över människans destruktiva natur. I en essä i DN argumenterar Tor Wennerberg utifrån en bok av Frans de Waal för att vi inte ska ställa människans "onda" natur mot dennas "goda" kultur. I Noam Chomskys efterföljd menar han att människans moral är medfödd.

De individer i jägar- och samlarsamhället som visade störst förmåga att samarbeta och hjälpa andra, reproducerade sig i mycket större utsträckning än de som såg till den egna nyttan enligt de Waal. Baksidan av detta var att människor på detta sätt var partiska för den egna gruppen, vilket stärkte solidariteten inåt men ökade fientligheten mot utomstående. Det här har motsagts av bland annat Peter Singer som menar att människorna tenderar att utvidga sin moraliska cirkel utanför den egna gruppen till att omfatta hela mänskligheten.

Det exempel som talar för kultur som fernissa är givetvis Tyskland, kulturfolket framför andra som sjönk ned i djupaste barbari under tolv intensiva år. Norbert Elias har studerat den tyska civilisationens bräcklighet i en bok som jag inte börjat läsa ännu men ska återkomma till. Nietzsche var i alla fall inne på liknande tankegångar när han gjorde åtskillnad mellan apolliniska och dionysiska driften, den förstnämnda klar och ren, den sistnämnda extatisk och formlös.

Bland de som hävdar att medfödd moral och språkförmåga leder till normlöshet tål detta att tänka på. Samtidigt är det värt att poängtera att det aldrig går att klara sig utan auktoriteter. Alla kan inte vara ironiker även om det är en rätt schysst syssla.

fredag, februari 23, 2007

Att cementera tänkandet

Svensk forsknings största pajas, tillika innehavaren den ärevördiga professuren i statskunskap och vältalighet i Uppsala sedan puberteten, har slagit till igen på DN Debatt. Denna gång hävdar Leif Lewin med sin forskargrupp i släptåg att borgerligt styre i en kommun innebär att mindre stöd ges åt handikappade och att det i Norrlandslänen ges mer stöd än i övriga landet.

Det här ett något märkligt sätt att gripa an ett problem. Ungefär som om sociala rättigheter på något sätt går att jämställa med juridiska rättigheter. Fel blir det också när man använder termen vårdkrävande som något statiskt som inte går att påverka. Istället är det så att vissa kräver mer än andra, ungefär som fågelungen i boet som skriker högst.

Lewin et al. är visserligen inne på att det finns en annan kravkultur i Norrbotten än i Småland, vilket skulle förklara de höga handikappstöden i Norrland. Därifrån hamnar han för minst tusende gången i Robert Putnams bok om demokratin i Italien, och menar att Sverige är ett exempel på ett uppochnedvänt Italien där det sociala kapitalet är mindre utvecklat i norr. Helt utan föregående undersökning!

Den här typen av "forskning" bidrar endast till att cementera tänkandet. Den har också drag av koketteri och en vilja att synas snarare än att ta fram nya kunskaper. Vad är det egentligen redaktör Bergstrand vill åstadkomma med att ta in sådana här inlägg? Att utdela den slutgiltiga dödskyssen åt Lewin?

torsdag, februari 22, 2007

La donna è mobile

Näringslivschefen i Kalix ska sluta sitt jobb. Hon tillträdde så sent som för drygt ett år sedan. På senaste tiden har hon synts nästan dagligen i lokalpressen. Så vänner av uppmärksamhet har redan förstått att något var i görningen.

Ett nytt jobb som programchef för nya strukturfonden övre Norrland väntar Jeanette Nilsson, vilket hon enligt egen uppgift rekryterades till via ett "head-hunting-företag". Tidigare har Nilsson varit någon slags chef på en annan snackinrättning benämnd North European Office.

Det är svårt att bli klok på vad en sådan här person egentligen åstadkommit annat än att utveckla sig själv. Kring den nya arbetsgivare hon hamnat hos ligger också dimridåer. Från Nuteks sida talar man sig visserligen ofta varm för företagen och kritiserar gärna "konstgjord andning" till desamma. Samtidigt är myndighetens huvuduppgifter inriktade på att medelst stöd/bidrag hjälpa de som inte klarar av entreprenörskapet själva.

Marknaden för de som varken passar in i näringslivet eller politiken är lukrativ. Många är de som hoppar runt mellan olika jobb inom denna bransch där utfall och resultat inte går eller inte får mätas. Den som ska basa över EU-medlen 2007-2013 är därtill civilingenjör. Är det verkligen en lämplig utbildning för att hantera en budget på långt över miljarden?

tisdag, februari 20, 2007

Dödsstöten åt Rånerännet

Det verkligt lokala kan ibland säga väldigt mycket om det stora hela. I ett litet samhälle tre mil norr om Luleå anordnas sedan 1994 en skidtävling som kallas Ranrennet. Således har denna uppnått samma ålder som Stiftelsen Råne älvdal, vars början blev så tragisk i och med forsränningsolyckan detta år.

Besöksnäringen är vad stiftelsen valt att satsa på. Det finns också en ekonomisk förening, Malmens väg, med anknytning till älvdalen. Men vad jag kunde se då jag var och fiskade där i somras så är hela projektet dött. Inte bara [ädel]fisken lyste med sin frånvaro. Folktomt var det också. Någon vilja att ens kränga fiskekort fanns knappast. Om någon fiskepolis kommer, sa de på OK i Råneå, så säg till att du försökt köpa ett kort men att inget fanns. Sedan får du köpa ett på plats om tillfälle uppkommer. Onekligen något att påminna om för tjuvfiskare.

Så här ser det ut på många håll i glesbygd där goda viljor samlas för att försöka många gånger med tillhjälp av offentliga medel skapa utveckling. Inledningsvis går det bra men så tunnas engagemanget ut för att inte uppstå igen förrän nya friska pengar ger kraft åt nya projekt. Inom statsvetenskapen finns det ett udda ämne som kallas policyanalys där en del forskare bland annat ägnar sig åt att studera dylika fenomen, för att oftast bara komma till samma slutsatser som alla redan vet, dock utan konstruktiva rekommendationer.

I år tror jag Ranrennet drog mindre åkare än någonsin, delvis på grund av kylan. Men också på grund av att älvdalen är döende (åk upp till Mårdsel och titta hur det ser där ut en vacker sommarkväll). Kanske kan de malmfyndigheter som ett kanadensiskt bolag ska leta efter i Södra Prästholm ge en injektion till bygden. I så fall är det dags att börja fundera över om det inte är på sin plats att överge alla tankar om att det ska vara kul att bo på ett visst ställe istället för att det finns ett vitalt näringsliv på orten. Med andra ord att hänföra sådana idéer till kategorin idiotiskt flum.

söndag, februari 18, 2007

En smäll på fingrarna för landstinget

En person som kan kallas alltifrån bråkstake till rättshaverist har fått stöd av JK efter att ha anmält Norrbottens läns landsting. Bakgrunden var en historia där läkaren Anders Mansten gjorde ett uttalande i media som hans arbetsgivare gav en varning för.

Det var fel av landstinget att göra detta, ansåg JK. Åtgärden fick en snöbollseffekt som slutade i att Mansten löstes ut från sin arbetsplats på grund av ohörsamhet. Sedan en tid sitter han i landstingsfullmäktige på folkligt mandat och är en fortsatt oroskälla för den allt annat än välstyrda regionala institutionen.

Fallen och affärerna Mansten - de är många - sätter fingret på ett problem som fordrar en snar lösning. När Ansvarskommittén kommer med sitt slutbetänkande och ska följas upp i form av beslut av kommunminister Odell är det i alla fall min förhoppning att landstingen läggs ned, eller åtminstone fråntas ansvaret för vårduppgifterna.

Ska landstingen alls finnas kvar, låt dem då syssla med kultur, utbildning transporter och kanske regional utveckling. Vad som helst men inte något så viktigt som vård. Förslagsvis kan de regionala högskolorna överlåtas på dem samtidigt som man ger dessa precisare arbetsuppgifter. Genomför så slutligen en hårdgallring i landstingens administrationer.

lördag, februari 17, 2007

Bildt håller linjen

Ända sedan han började med politik - och det var mycket tidigt - så var det på det utrikes planet intresset låg. När han blev partiledare 1986 hade han redan börjat profilera sig som europavän. Enhetsakten som gjorde att EG så småningom blev EU var ett tåg Carl Bildt hoppade på före någon annan svensk politiker.

Vid det lite speciella framträdande när den till regeringsdeklarationen parallella utrikesdeklarationen lästes upp slog Bildt fast att en aktiv roll för Sverige inom EU står i centrum för regeringens utrikespolitik. Krav ska ställas på att alla europeiska länder som uppfyller villkoren för att bli medlemmar i unionen ska få bli det, kompletterad med en stärkt klimatpolitik i EU.

Just den här sortens politiker som länge odlat en linje eller en idé och verkligen vill förverkliga den, har länge varit en bristvara i Sverige. Nu har de börjat dyka upp igen, även om de inte är för många heller i den nya regeringen. Skolminister Jan Björklund är det tydligaste exemplet på en som vet vad han vill. Sedan finns det ju förstås andra, mest moderater som än så länge bidar sin tid i rädsla för att stöta sig med den socialdemokratiska staten i staten.

onsdag, februari 14, 2007

Schyman har fått pippi

En dokumentär nyligen om (fi) var knappast avslöjande, utan snarare beklagande. Partiet? hade sågats sönder och samman framställdes det som redan innan valet. Därför valde programmakarna att göra en snäll vinkling av hela förloppet från uppkomst till valfiasko.

Ändå var det som kom fram rätt avslöjande. Flera av aktörerna verkar ha varit lesbiska utan preferenser åt det hållet. Icke-beblandning med karlar verkar istället ha utgångspunkten för deras läggning. Sedan var det historien med Ebba Witt-Brattström som Petra Östergren mycket riktigt påpekar tarvar ett eget program. Viktigast av allt kom en utländsk journalist med på ett möte med Gudrun Schyman: - Hur kommer det sig att det ni säger får så stor uppmärksamhet i Sverige? Det är ju redan känd kunskap.

Till detta kan läggas att "kunskapen" är en del av den svenska statsideologin. Av vilket följer att något feministiskt parti inte behövs. De som ändå valde att göra politisk satsning kan därför betecknas som en salig blandning av snedseglare, sysslolösa och personkränkta utan fast förankring inom det gängse organisationslivet.

Gudrun Schyman utgör kvintessensen av detta, och tidigt utnämnde jag (fi) till hennes eget parti, vänsterpartiet feministerna. Hon var också den enda av fiorna som klarade av anstormningen från kritiska journalister. Icke desto mindre är hon nu arbetslös, dock medlem i republikanska föreningen. I denna roll har hon hävdat att Pippi Långstrump borde sättas på kronan istället för kungen. Är det inte det som kallas anarki?

söndag, februari 11, 2007

Pseudodebatt?

Det anordnades debatt i torsdags kring det faktum att Norrländska Socialdemokraten engagerat några av sina journalister till att skriva ett reklamblad. I centrum för det hela stod Norrbottens-Kurirens kulturhuligan och kulturredaktör Marianne Söderberg. Hon menade det var ett trendbrott att på en tidning ordinarie skribenter skriver texter i annonsbilagor.

Trendbrott, nja. Det här fenomenet är väl rätt uppenbart vid det här laget. Inbäddad journalistisk är väl också en variant på detta. Luleå Tekniska Universitet har därtill givit ut ett skryt- och lögnblad där lärosätets pressansvariga regerar som en matrona över en drös med studenter som skött grovarbetet (återkommer till detta) i form av textskrivande.

Frågan är därför inte vad journalister eller skribenter ska syssla med, utan vad deras tjänster går att använda till. Det finns många historier om hur stora författare tvingats ägna sig åt "brödskrivande" såväl före som efter kändisskapet. Att skriva sker faktiskt också utifrån andra förutsättningar än kulturskribenters.

fredag, februari 09, 2007

En onödig film

Det förekommer att populära böcker översätts till film för de som händelsevis inte är lika lagda för att vända blad som att enbart blicka mot en fyrkant. Sällan blir dylika försök särskilt lyckade. Filmen Populärmusik från Vittula floppade, kanske därför att folk redan var less på temat när den kom.

Med filmatiseringen av Emma Hambergs (ett berg av ham?) Linas kvällsbok kan det möjligen bli annorlunda. Efter att ha sett några trailers från filmen är jag dock beredd att döma ut den. Dessutom har jag haft koll på författarinnan ett tag. Hon började som serietecknare, fortsatte sedan med sin vågade stil på den litterära scenen. Ett allmänt intryck av henne var att hon tillhörde de där flickorna som talar med mamma i telefon varje kväll och därmed underhåller någon slags tillkämpad självständighet hos sig själv.

I det jag sett av filmen om Lina för kvinnorna ordet, männen är töntiga, passiva, druckna eller säger bara dumma saker. Precis som de var i 70-tals-feministen Carin Mannheimers serie Svenska hjärtan. Vem minns inte hur annars tuffe Sten Ljunggren fick spela den harige äkta mannen allt under det att Solveig Ternström var den som drev på radhuspromiskuiteten.

Skulle tro att det här fenomenet med att förstora upp kvinnorna i serie- och filmdramer bottnar i någon slags insikt om att de i sina rollgestaltningar - bra eller dåligt? - aldrig kommer förbi den norm som Strindberg satt sina uppsättningar. I varje fall inte på den svenska teaterscenen. Ändå finns det ingen bättre utgångspunkt för en jämställdhetsdiskussion än dennes relationsdramer, vilket många fortfarande har svårt att acceptera.

onsdag, februari 07, 2007

Den 28:e medlemsstaten

Stödet för norskt medlemskap i EU på hemmaplan har ökat. Inom en längre tid kanske vi får uppleva att unionen får en 28:e medlemstat. Sedan väntar vi bara på Schweiz och Island bland de västeuropeiska länderna.

Nu står förvisso Norge inte helt utanför unionen. EU:s lagar gäller delvis inom nationen, man är med i Schengen och tullfrihet gäller där förutom på livsmedelsområdet. Och liksom monarkierna Sverige, Storbritannien och Danmark har landet egen valuta.

Skulle Norge gå med bli det än krångligare med kanske ytterligare två språk att hålla reda på. Detta trots att det går att förmoda att danska, svenska, nynorsk och bokmål kan förstås av alla som talar minst ett av språken.

Just språkfrågan tror jag kommer att segla högt upp på dagordningen inom EU ganska snart. Behovet av ett lingua franca är stort. Tyske filosofen Jürgen Habermas har redan kommit fram till att det bör bli engelskan. Så gott så.

söndag, februari 04, 2007

Bravo Maud Olofsson!

En företeelse som vuxit fram under många år nu är de kommunala företagarna. På många håll i landet är det inte ovanligt med bruket att chefen för det största företaget är kommunalrådet självt, i och med att kommunen ägnar sig åt att bedriva näringsverksamhet.

Det här har ställt till problem på flera håll. Mest uppmärksammat har fallet med förre elitskidåkaren Tommy Limby blivit. Limby bedrev sedan många år skiduthyrningsverksamhet tills Orsa kommun som han hyrde lokalerna av kom på att de skulle göra samma sak. Följaktligen chockhöjde kommunen hyran för att bli av med honom.

Maud Olofsson har nu tagit tag i detta dilemma och aviserar en ny lag som ska komma tillrätta med snedvridande konkurrens som tränger under företagsamhet och ger negativa samhällsekonomiska effekter. Verksamheter av samhällelig vikt som bereder exempelvis ungdomar och handikappade arbete ska inte drabbas, men stat, kommuner och landsting ska hålla sig till det offentliga kärnområdet, fastslår Olofsson.

Det här är en bra riktningsvisare för näringspolitiken under de kommande åren. Maud Olofsson visar naglarna, vilket förhoppningsvis kommer att leda till att offentliganställda chefer slutar se sig själva som verkställande direktörer, att det fria företagandet ges fler chanser, samt att staten får in kosing som kan användas på ett bättre sätt än hittills.

torsdag, februari 01, 2007

En kulturföreträdare

Det vore en överdrift att säga att Luleå lever upp till ryktet som kulturhuvudstad. Visst satsas det på kultur, men de där riktiga kulturpersonligheterna saknas om man undantar några gatuoriginal. Därför är det roligt att den siste bland de förstnämnda gjort sig mödan att besöka den forna hemstaden.

Den proletära bakgrund som kulturskribenten på Norrbottens-Kuriren försöker pådyvla Torbjörn Säfve är dock falsk. Visserligen är han på mödernet av arbetarklass. Pappa var emellertid polis. Historien om Säfves uppväxtmiljö på Malmudden och vad som därefter följde knarrar därför betänkligt.

Jag har ingenting emot Torbjörn Säfve. Det skulle tvärtom vara något mycket positivt om han återvände. Han är en hårt arbetande man och väljer alltid att stå utanför det politiskt korrekta. Han är inte vänster eller höger utan bara intresserad av det han gör. Det enda som skulle gå att lägga honom till last är möjligen hans lidelse för syndromet att slå på för stort. Men det ingår i förvisso i jobbet, som främste företrädare för kulturen i Norrbotten.