DN har idag en artikel med författaren och historikern Peter Englund. Av någon anledning är denne något av en favorit inte bara hos landets största morgontidning, utan också i flera andra medier.
Med tiden när jag blivit alltmer beläst har jag i allt mindre utsträckning kommit att imponeras av Peter Englund. Det han skriver är visserligen läsvärt men icke desto mindre heller inte särskilt originellt. Hans förmåga att dammsuga källorna på historiska fakta och omvandla dessa till mera populärt utformad text är då åtminstone för mig numera något som närmast går på tomgång. Metoden är med andra ord avslöjad.
Ofta med Englund är det så att hans proletära bakgrund kommer upp. Med tanke på den tämligen spikraka karriär han haft så är väl denna en rätt ointressant upplysning. Det är nästan ibland så att man undrar om den ibland rätt eländesbeskrivna verklighet han stammar från är falsk. Hur ska annars hans strömhopp från vänsterengagemang till det militära via universitetet till FRA och en doktorsexamen vid Uppsala Universitet och påföljande succé som författare och ledamot i Svenska Akademien förklaras? Är inte den här killen rätt överbeskyddad på något vis?
