måndag, januari 29, 2007

Majoriteten inom minoriteterna

SVT ägnade i lördags sitt inte alltför underhållande program TEMA åt att det var 62 år sedan Röda Armén befriade koncentrationslägret Auschwitz. Då om inte förr avslöjades de nazistiska grymheterna för en hel värld.

Ändå ställer jag mig tvekande till om det finns skäl att högtidlighålla minnet av de fasansfulla upptäckterna av fångläger i Tyskland i slutskedet av andra världskriget, och dessutom att stava utrotningen som aldrig blev någon utrotning med stor bokstav.

Det fanns ju fler än en grupp av människor som drabbades av den intoleranta och rasistiska politik som nazisterna bedrev. Förutom motståndare inom det egna partiet drabbades tyska kommunister hårt. Avrättningar var inte ovanliga. Romer och handikappade ansågs för vara mindervärdiga element som skulle bort. Morden på de sistnämnda legitimerades av barmhärtighetskäl genom att visa upp dem på filmer ur ofördelaktiga vinklar. Till dem räknades även psykiskt sjuka.

Så är det något som ska minnas så är det hur den politik som genomförde detta såg ut. Vilka värderingar verkställarna hade bör också granskas. Sedan är det ju så att det aldrig blir bra när offren själva ska agera eftervärldens domare. Det finns flera bra böcker i genren, bland annat Eugen Kogons SS-staten. Den är skriven av en person som upplevde det hela inifrån trots att han var tysk. I Kogons skildring framträder koncentrationslägrens uppbyggnad med saklighet befriad från övertydliga effekter.

I framtiden tror jag vi mer och mer kommer att diskutera vad som orsakade detta. Själv lutar jag åt att det krig som föregick nazismen, det första världskriget, kommer att växa fram som den viktigaste förklaringsfaktorn. Åtminstone vad beträffar våldet som ett sätt att lösa problem, personliga eller politiska. Detta kan som bekant drabba vem som helst även om det finns högriskgrupper.

fredag, januari 26, 2007

Skriftspråket på väg ut?

DN Debatt idag skriver pensionerade fonetik- och lingvistikprofessorn Sven Öhman om att läs- och skrivkonsten är på väg att tyna bort. Röststyrda datorer och ljudböcker uppmuntrar till en muntlig kultur. Han talar också om en kris för grammatiken.

Språket såsom det används människor emellan har blivit normen istället för grammatiken. Varje talande person har blivit sin egen språkpolis. Ingen får komma och säga att det är fel att säga "vart" istället för "var" eller "typ" som förkortning av en längre beskrivning, som jag tolkar professorn.

Visst är det så att folk överlag har blivit sämre på att uttrycka sig, inte bara på svenska. Samtidigt har dator- och teknikutvecklingen medfört att utbudet av skriven text blivit tillgänglig för många fler än tidigare. Och användningen av möjligheten att skicka SMS har sannolikt inneburit att den skriftliga språkanvändningen förbättrats.

Jag förmodar att Öhman med sin artikel upprörs mer över grammatikföraktet inom forskningen än bland vanligt folk. Därmed missar han något väsentligt. Hur vore det om någon bland de som kallar sig arbetarrörelsen skulle ta upp denna tråd och ta fasta på det förhållandet att språket i många sammanhang tenderar att bli ett klassmärke?

tisdag, januari 23, 2007

Kulturens Hus besiktigat

Redan i fredags gjorde jag ett snabbt besök på Kulturens Hus i Luleå. Biblioteket där jag nog kommmer att förekomma mest som kund visade sig vara en öppen och rogivande lokal med relativt små mobila bokhyllor. Stora möjligheter till Internetanvändning fanns också, vilket väl inte är helt fel i informationssamhället.

Idag när jag var där var det mindre folk. Den var då inte för stor denna lokal som kan få fungera som ett själens läkehus - ja det var så Eric Benzelius d.y. kallade Uppsala Universitetsbibliotek i början av 1700-talet. Tänk vad många biblioteken hjälpt bara genom att finnas till.

Ändå hade jag tänkt lägga in en viss kritik mot själva inredningen. Jag noterade nämligen att trä dominerade som byggnadsmaterial. Och tänka sig, faktiskt såg det nästan lite slitet ut redan. Är det möjligen förre statsministerns gröna drömmar som spökat här? Vad var det som gjorde att man beslutade sig för detta material inte bara i golv utan också i trappor.

Visst fanns det också material i sten som till exempel i disken framför garderoben utanför konsertlokalen. Men trät dominerar. Kanske ger det en annan atmosfär än den gängse. Fortsättning följer i denna fråga.

lördag, januari 20, 2007

Kvinnornas Europa

Långt bortom talet om strukturer som hindrar kvinnor från att komma fram till ledande positioner i samhället sker en rentav häpnadsväckande utveckling. Vill det sig kommer såväl Frankrike som Tyskland att styras av kvinnor inom något år. I Finland är som bekant Tarja Halonen president sedan en tid.

Det här är länder som brukar betecknas som behängda med traditionellt konservativa politiska kulturer, inte minst av oss svenskar. Om kvinnor kommer fram där, vad har vi då gjort för fel som endast har en kvinna på vice statsministerposten? Vad har åratal av statsfeminism inte lyckats åstadkomma som andra länder uppenbarligen är på väg att gå i land med utan tillhjälp av dylik ideologisk agitation?

Vågar man påstå att den svenska jämställdhetspolitikens misslyckande helt enkelt beror på att den för mycket tagit hänsyn till ytterlighetsversioner av feminism där jämställdhet inte är ett mål, utan ett slagträ för att ge igen för vad som gjorts i det förgångna? Hämnd istället för rättvisa alltså.

Det ser inte bra ut överallt. USA kan visserligen ha en kvinnlig president om några år men i det annars liberala och öppna Storbritannien och auktoritära Ryssland ser det inte lika bra ut vad beträffar kvinnor på poster i den allra högsta toppen i politiken. Men även där och på andra håll går det åt rätt håll. Det enda som är säkert är att feminismen har lite med detta att göra.

fredag, januari 19, 2007

Vältajmat maktskifte

I förrgår lämnade av allt att Göran Persson döma politiken för gott. I går lanserades så slutligen efterträdaren (ej hans egen kandidat). En händelse som ser ut som en tanke med andra ord.

Det officiella överlämnadet av makten över det detroniserade statsägande parti som kallas socialdemokratin sker annars i mars på ett konvent. Men fram tills dess klarar sig rörelsen knappast i ett ledarlöst tillstånd utan att ta skada.

Jag vet inte om datumet för valberedningens offentliggörande av sin kandidat är beslutat sedan länge för att sammanfalla med den avgående styresmannens tillbakadragande. I alla fall verkar det hela rätt vältajmat på något sätt.

onsdag, januari 17, 2007

Göran där är du

Idag uppträdde Göran Persson i sin sista partiledardebatt. Jag såg den inte men han ska ha varit rätt grinig och vrång, samt allmänt upptagen vid att personkritisera regeringen. Så här har vi vant oss att se honom länge nu. Tydligt är att han aldrig skulle klara av oppositionsrollen. Det är därför han som förste socialdemokratiske partiledare måste sluta som en förlorare.

Göran Persson har aldrig kunnat spela andra fiolen under sin karriär. En tid innan Göran Persson blev skolminister var han riksdagsman, något han inte ska ha trivats bra med eftersom det fick bestämmas för lite. Han studerade vid högskolan i Örebro men avlade aldrig någon examen. När GP blev statsminister grillades han av journalister om detta eftersom han hävdat någonting i stil med motsatsen.

Tage Erlander var överliggare vid Lunds Universitet men tog i alla fall examen till slut. Göran Persson kunde kanske ha blivit en ny Tage Erlander vad beträffar lång regeringstid. Både Göran och Tage tillträdde ämbetet som landets ledare vid ungefär samma ålder. Men den förstnämnde hade ingen ATP-fråga rädda sig kvar med, ej heller ett föga demokratiskt valsätt till en övre kammare. Överhuvudtaget hade GP dåligt med idéer.

Hans gröna drömmar då?, säger kanske någon. Javisst, men frågan är om han någonsin trodde särskilt mycket på dem. Och trodde han någonsin på samarbetet med miljöpartiet och vänstern? Antagligen inte. Planen när detta inleddes 1998 var sannolikt att åtminstone miljöpartiet skulle slukas av (s), så att partiet på sikt skulle återgå till de 45-50%-nivåer man hade på det femtiotal där GP alltid befunnit sig mentalt.

Till historien kommer inte Göran Persson att gå som någon stor ledare. Det är tveksamt om han uträttade så mycket mer än en sanering av Sveriges budget, vilket var viktigt då det skedde. Till försvar för honom kan nämnas att det nog aldrig var tänkt att han skulle bli statsminister. Han var den lite bortkomne från landet som i och för sig tog chansen när Carlssons flicka Sahlin avsattes innan hon tillträtt. Frågan är därför om socialdemokratin längre är en dynastisk folkrörelse.

söndag, januari 14, 2007

Tidsdokument från 1970

SVT visade ikväll konserten med Miles Davis från Isle of Wight från 1970. Nog var väl detta ett tidsdokument från det år "Amerika var som brutalast". Bakgrunden till det hela gavs av de idag levande musiker som var med vid tillfället kring den oberäknelige demondirigenten.

Det samspelta gänget framförde egna improvisationer samtidigt till någon slags förening. Av eftervärlden har musikformen givits namn av fusion. Efter trettioåtta minuter gick Davis av scenen efter att ha framfört ett enda stycke, "Call it what you want", med sina medmusiker.

Keith Jarrett som var med den här gången har senare sagt att det var fantastiskt att få spela med Miles Davis just då, något som jag underförstod som att han fått vara med om något som aldrig mer kommer igen. Det är möjligt att en liknande musikupplevelse inte kommer att äga rum i framtiden.

Kulturhus - egenvärde eller nytta?

I helgen har det varit invigning av Kulturens Hus i Luleå. Ett nytt bibliotek och av många efterlängtade konsertsalar tillhör de blivande attraktionerna. Redan har dock hörts kritik mot att det inte går att ha teater eller balett- och operaföreställningar i lokalerna. Riksteatern kommer inte till Luleå.

Det har framställts som om kulturhuset är något som det kämpats för i femtio år. Det är sant. Men det har också hänt saker genom åren. Norrbottensteaterns gamla scen i Hermelinsskolans aula har restaurerats, ett teaterhus har byggts och en bra konsertlokal finns sedan ett antal år ute på högskoleområdet.

Så frågan är förstås vad vi ska med huset till? Kommer det måhända att bli ytterligare ett i raden av socialistiska skrytbyggen? En del talar för detta. Något som är helt säkert är att kulturhuset kommer att bli det ultimata testet på om man bidrar till regional utveckling genom att bygga bra hellre än att eftersträva att det ska finnas jobb för de som ska bo i ett visst område.

Det sägs från en del håll att det måste finnas ett visst utbud i form av service, kultur och bostäder om folk ska stanna kvar ute i periferin. Säkert ligger det mycket i det. Men detta får inte komma i första hand, ty konsumtion av vad det slag det vara månde måste vara en funktion av arbete. Kultur har således inget egenvärde men heller inget avgjort nyttovärde.

torsdag, januari 11, 2007

Den egoistiska svenska modellen

I måndags inleddes förhandlingarna i Vaxholmsmålet i EU-domstolen. Frågan är om utländska företag ska tvingas teckna svenska kollektivavtal när de verkar här. Principiellt handlar det om den svenska modellen såsom vi vant oss vid den kommer i konflikt med den fria rörligheten för tjänster inom unionen.

Byggnads satte ju det lettiska företaget i blockad och skrek åk hem åt arbetarna. För detta fick de sympati från andra fackförbund. Klassolidariteten har onekligen sina sidor. Vad värre är, är att den nya svenska regeringen ställt sig på de svenska klassegoisternas sida.

Som skäl till denna undfallenhet har angetts att man inte åter vill stöta sig med fackföreningsrörelsen efter A-kassestriden och den stundande avtalsrörelsen. Men det kan också handla om feghet. Det är viktigt att våga ta fajten i de avgörande slagen. Vad händer om Byggnads förlorar i Luxemburg? Då står Sverige där med stängda gränser mot omvärlden.

För många länder som lidit under kommunismens ok i många år är det enda konkurrensmedel som står till buds lägre löner, priser på tjänster och varor. Varför inte unna dem den rätten? Orättvis utsugning säger kanske någon, men då ska vi komma ihåg att kostnadsläget i fattiga länder i regel är lägre än i rika. Det var bland annat genom hårt arbete som många svenskar fick det bättre när de emigrerade från ett då mycket fattigt land. Detsamma gällde de som flyttade från fattiga regioner till rikare inom landet.

Vad finns det egentligen för anledning att hålla fast vid en modell som utestänger snarare än inkluderar? Och hur kan Reinfeldt, Borg och Littorin som tidigare uttalade liberaler i dylika fall ge efter för en reaktionärt orienterad löntagarorganisation?

Det finns en risk att Mona Sahlin gör den här frågan och andra till partiets till nästa val. Då blir det bara fyra år vid makten.

måndag, januari 08, 2007

Vackra och intelligenta

TV håller på och visar serien om Sveriges finansdynasti, Wallenbergarna. Familjen som länge sagt sig leva efter devisen att vara men inte synas har nu öppnat åtminstone en del av de privata arkiven för offentlighetens ljus.

Det är ingen tvekan om vem som bestämmer över denna rörelse och till vilken samhällsform den kan räknas. Patriarken Peter är den som fått föra ordet under de inledande två avsnitten, ackompanjerad av gamla inslag med och om pappa Marcus. De yngre idag levande förmågorna har varit något i skymundan.

Men det är ändå ingenting mot vad Wallenbergarnas kvinnor varit. De har nämligen inte varit alls i denna officiella historia. Man behöver inte vara feminist för att tycka att det är något galet med detta. I Expressen igår fick vi i alla fall veta att det funnits många starka kvinnor i släkten. De var dessutom intelligenta och vackra enligt en av familjens maktlösa matriarker.

Frågan är emellertid om det räcker som förklaring till varför kvinnorna varit och fortfarande är frånvarande i denna för världen unika och mäktiga ägarkonstellation i ett land. Jämställdhet behöver inte bli regel men i alla fall ett mål. Även inom näringslivet.

fredag, januari 05, 2007

Sluta upp med de lokala utmärkelserna

På åttiotalet utsågs under några år årets svensk. Efter ett tag lade man av med detta, kanske för att det inte gick så bra för en del av pristagarna. Hans Holmér fick en gång utmärkelsen, Reefat El-Sayed den en annan gång.

Utmärkelseriet har nu åter tagit fart, möjligen som en konsekvens av en internationell trend. Maud Olofsson har kammat hem en del i denna verksamhet. Och i TV har det blivit för vana att varje år utse årets tonåring, jag menar årets idol.

Det här är något som man tagit fasta på ute i periferin. Jag vet inte hur gammal utmärkelsen årets pitebo är. Årets norrbottning är då av yngre datum. Vid millennieskiftet utsågs dessutom årtusendets respektive århundradets norrbottning. Framröstad av endast några hundra fick demonpredikanten Lars Levi Laestadius det förstnämnda priset.

En valobservatör skulle nog ta sig för pannan om han eller hon fick i uppgift att bedöma legitimitetsgraden hos popularitetspristagarna. Det behövs nämligen bara att ett lite större antal byfinnar går ihop satsar på sin kandidat så är priset hans eller hennes. Precis på samma sätt som en del författare kan sälja många böcker genom att bygden ställer upp för butiken.

Nej, lägg av med de lokala utmärkelserna. Det är alldeles för mycket Markurells i Wadköping över det hela. Och fundera gärna över varför det finns författare som får använda handicap på bokmarknaden. Och varför det finns kritiker som gläds åt att någon kan cykla utan stödhjul i dessa sammanhang.

tisdag, januari 02, 2007

Så blev längdskidåkningen en kontinental sport

Länge var det så inom längdskidåkningen att det hörde till sporten att tävlingarna skulle dra ut på tiden. Individuella starter var vanliga och i de i vilka gemensam start användes var start och mål nästan alltid placerade på skilda orter. Särskilt det sistnämnda gjorde tävlingarna svårarrangerade.

En topp för dessa tävlingsformer nåddes mellan åren 1975 och 1985. Sedan började först skatestilen och sedan mer komplicerade vallningstekniker förändra skidåkningen. Den nordiska/ryska dominansen bröts och kontinentaleuropéer blev allt vanligare i prislistornas högre delar.

Längskidåkningen blev en arenasport under 1990-talets gång. Sprintlopp och gemensamma starter i de längre loppen är något vi fått vänja oss vid. Femmilen som kunde avgöras av såväl vädret och vallningen som speciella tåg längs banorna, är mest ett minne blott. Följaktligen har stora europeiska cykelnationer framträtt bland skidelitens åkare.

Dock. Norrmännen håller stånd mot utvecklingen med sin klassiska femmil i Holmenkollen varje år. Detsamma gäller de sturiga dalsmasarna med sitt varvningsfria Vasalopp, och för all del också italienarna med sjuttiokilometersäventyret benämnt Marcialonga. Största hoten mot dessa kulturbevarare är nog snarast alltmer bristande tillgång på snö.