lördag, december 29, 2012

Ska högskolor driva fabriker?

Polariseringen mellan tillämpad forskning och grundforskning är något som den akademiska världen förmodligen får hållas med även framgent. Det finns dock en fara med att nyttoidealet drivs allt för långt om politik och näringsliv lägger näsan i blöt. Häromdagen läste jag att Luleå Tekniska Universitet - visserligen med bidrag från Energimyndigheten - avser säkra driften av en biobränsleanläggning i Piteå.

Chemrec vid Smurfit Kappa har varit något av en flopp, inrättad i sann piteanda med syfte att ta fram ekologiskt hållbara drivmedel som ska rädda världen. Det heter visserligen att forskning ska bedrivas men samtidigt att det inte är företagekonomiskt motiverat att investera mer pengar i anläggningen.

Går det att gömma regionalpolitik bakom forskning? Ja kanske om högskolan står för drift och underhåll men inte äger anläggningarna. Precis som i det här fallet. En annan sida av myntet är givetvis att den gröna ideologin används som murbräcka, något som klingar ljuvt i många folkvaldas öron. Faktum kvarstår: hur lång tid får det egentligen ta från forskning till färdig produkt på marknaden och varför är intresset från entreprenörernas sida så lågt i de här sammanhangen?

lördag, december 22, 2012

Vem har rätt?

Några debattörer har ilsknat till över att Socialstyrelsen vill upprätta ett osundhetsregister. Frågor om livsstil i samband med läkarbesök ska ligga till grund för detta. Primärvården ska ha "rapporteringsskyldighet" till ett patientregister på nationell nivå enligt Socialstyrelsens förslag.

Visst är det bra med initierad kritik mot systemet, men om man läser längre ned i artikeln framgår det att läkarna bakom den också önskar att folkhälsan ska förbättras. Och att detta auktoritära begrepp kan innefatta lite av varje framgår tydligt när uttrycken "acceptabel arbetsmiljö, skolor med goda resurser och välfungerande bostadsområde" används inom det. Vem har debattörerna tänkt ska besluta om och definiera deras innebörd? Är det måhända de själva också?

Hälsofascism är ett uttryck som ibland kommer till användning om våra dagars livsstilsideal. Om vägen dit nås via korrigering av beteendet eller på politisk väg via så kallade bakgrundsfaktorer är egentligen ganska egalt. Att gömma sin politiska åsikt bakom en profession är i sammanhanget lika fel.

Givetvis ska ingen livsstilsregistrering få förekomma men min erfarenhet är att det är en bra mycket farligare situation med så många av dessa medicinens tjänare som ser sig själva som marinerade i godhet. Enda boten mot fenomenet tror jag är valfrihet och konkurrens i största möjliga utsträckning inom vården. På så vis utvecklas även demokrati och ansvarsutkrävande i samhället.

tisdag, december 18, 2012

Färdplan saknas

Igår kom betänkandet från den senaste regionutredningen. Den stora nyheten var att antalet länsstyrelser föreslås minskas från 21 till 11. Frånsett Västra Götaland, Skåne och Stockholms län är de svenska länen en skapelse från 1634 fram till 1810, alltså före industrialismen då det snabbaste sättet att ta sig fram var medelst häst. Att inte mycket hänt på området med tanke på de ändrade förutsättningarna är inget annat än en gåta. Likaså att landstingsorganisationen trots sin låga legitimitetsgrad hos medborgarna i kombination med tunga huvudsakliga uppgifter fått fortleva.

Moderaterna har länge velat avveckla landstingen men samtidigt försvarat den nuvarande länsorganisationen. Eller helt enkelt varit ointresserad av förändringar. Sedan tidigare är det känt att utredaren Mats Sjöstrand förhållit sig negativ till de kommunala samverkansorganen i länen som på flera håll tagit över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna. I utredningen föreslås nu att landstingen får ta över denna uppgift och att samverkansorganen avvecklas. Tanken kan verka god men det är den inte. Risken är överhängande för en sammanblandning med landstingens fortsatta? funktion som huvudman för hälso- och sjukvården, något som kan ge stödverksamhet till diverse utvecklingsprojekt formen av behovsprövad vård till klienter.

Det bästa vore med lite finsk sisu i den svenska hanteringen av regionfrågan. Finland har på kort tid rätt nyligen avvecklat den ursprungligen svenska länsorganisationen i sitt land på ett sätt så man kan tro att idén till deras handlande härrör från de svenska regionutredningarna. Svenskarna tänker, finländarna gör något verkar det som. Dessutom tillämpas öster om Bottniska viken en modell benämnd landskapsförbund liknande den svenska med samverkansorgan som kan betraktas som en självklar institution där. Svenska landskapsförbund med landskapen här som utgångspunkt skulle kunna bli en riktigt intressant konstruktion med en helt annat legitimitet än landstingen. Hur skulle inte till exempel Lappland kunna bli en region som inlandsbefolkningen kan förvalta?

Det kanske går att spekulera i vad som komma skall ifråga om den framtida regionala indelningen under rubriken "Sju statliga regionala områden" för några andra myndigheter i betänkandets sammanfattning. Nyckelordet här liksom annorstädes i den tjocka luntan är ökad effektivitet. Någon egentlig färdplan för hela projektet är dock inte förhandenvarande. Utredarna fegar också  ifråga om länsgränserna, förmodligen som en konsekvens av att ett klart ställningstagande skulle stöta för många. Riktigt trist med vetskapen om att en så svag och villrådig minister har ansvar för frågan.



tisdag, december 11, 2012

Botten är nådd

Igår kom det några till nedslående opinonsundersökningar för de revisorslösa partierna centern och kristdemokraterna. Den ena placerade båda partierna under fyra procent, men inte nog med det: i den andra hamnade båda under tre procent!

Det kan med andra ord inte bli så mycket sämre. Samtidigt är det lite konstigt att det inte går bättre. Partierna är föregångare vad beträffar interndemokrati. Senaste partiledarvalet i KD bjöd på en spännande uppvisning direkt från rikstinget där två tydliga alternativ stod mot varandra. Sådant ser man sällan i Sverige. Centerstämman senast hade tre kandidater som valberedningen vaskat fram. Jämför det med betongpartierna S och M som vanligen tar fram sitt ledarskap ur sina innersta kabinett.

De partier som idag försöker hålla en ideologisk linje har det inte lätt. Och de två stora, numera huvudsakligen pragmatiska partierna - som jag tyckte kunde ha bildat en stor koalition efter förra års val - kivas mest om småsaker. Många tycker nog också att de mindre ideologiska partierna har en bra politik. Är det då politikerna det är fel på?

Den här mannen mötte jag gående mot strömmen i något ärende i höstas när löparna lämnade Lidingöloppet. En händelse som ser ut som en tanke? Att någon rätt okänd med tjänstemannajournalistbakgrund ska kunna lyfta centern med sin kompetens verkar i alla fall osannolikt, Per Gudmundsson får ursäkta. Men egentligen ligger väl problemet inte där. C och KD har nog rätt folk men kanske inte på rätt plats i partierna, och kanske är inte tidpunkten riktigt inne för en mittenregering.

Allmänt tros det nu att KD får hjälp av broder fyra procent i nästa val, främst då från kristna moderater som kommer att taktikrösta. Denna utsträckta hand kan inte centern, eller för den delen folkpartiet heller, förlita sig på. Mitt tips är att Annie Lööf får gå under nästa år för att ersättas av Eskil Erlandsson alternativt Anna-Karin Hatt. Då finns också förutsättningar för en annan politik än den som för närvarande går ut på att förvaltning och spontan ordning ska skapa ett bättre land.