onsdag, september 24, 2008

Små människor med stora idéer

I tisdags invigdes vindparken i den så kallade Markbygden i Piteå kommun. Markbygden är känt som ett riktigt blåshål, och än så länge är bara två snurror uppförda, men på sikt ska det här bli Europas största vindkraftpark är det tänkt.

Småskalighet brukar inte tilltala människor som bor i glest bebyggda trakter och väl egentligen inte gör så mycket väsen av sig i större sammanhang. När det väl ska bli något handlar det oftast just som i det här fallet om att vara störst. Ändå finns lyckade exempel i Piteå på vindkraften av mera måttligt slag. Men ska man vara störst så ska man...

Det här kan, som så ofta varit fallet ifråga om industrisatsningar i nordligaste Sverige, sluta i ett enda stort bakslag. Det är populärt med vindkraft idag eftersom tekniken förbättrats. Samtidigt utvecklas tekniken ständigt inom andra el- och energikällor, varför pitebornas jätteprojekt är högst riskabelt.

En annan stor satsning som verkar bli av i norra Sverige är gruvbrytningen i Pajala och Kolari kommuner. När konjunkturen vänder och malmen blir billigare kan denna vara borta rätt snabbt; den arbetskraft som ska användas där raggas förresten i Skåne bland annat läste jag häromdagen. Föga troligt är därför att detta projekt kommer att göra så mycket åt utanförskapet i denna region. Gruvbolaget Northland Resources lär inte anställa långtidsarbetslösa.

Ett det tredje jätteprojekt på tapeten häruppe är Norrbotniabanan, som en del menar kommer att lyfta hela övre Norrland till oanade höjder. För egen del ställer jag mig tveksam till att denna verkligen blir av, i alla fall inte med hjälp av offentliga medel enbart. Den gängse synen på dessa tre projekt handlar i grunden om samma sak: små människor med stora idéer.

måndag, september 22, 2008

Sten Levander och psykopaterna

Igår var det dags igen för psykiatriprofessorn Sten Levander att uttala sig om psykopaterna på de svenska kriminalvårdsanstalterna. Denne är verksam inom den extrem-freudianska skola som säger att allt beteende har en förklaring, varför de som begått brott inte alls ska ha något straff utan vård, vård, vård. Släpp inte ut någon utan att han eller hon först fått vård är stridsropet. Ty då fortsätter de bara som förr.

Det heter visserligen att de som sitter i fängelse kriminalvårdas. Tanken bakom detta är individualprevention: gör inte om det. Ett allmänpreventivt syfte föreligger även så signalen till andra ska bli att inte göra något liknande. Det här är något som ofta kommer bort i diskussionen kring brott och straff, nämligen att det sistnämnda kan ses som en form av rättighet istället för de förklaringar de medicinska själadoktorerna tillhandahåller.

Jag har svårt att se något progressivt i Levanders psykiatriska diagnoser. Straffet såsom det tog sig uttryck före modern tid hade mera karaktären av skådespel än anpassning till samhället. Inte för att det blev mycket bättre sedan med den disciplin och kontroll som tillämpades i fängelsemiljön. Alternativet, att binda upp brottslingen till en psykiatrisk diagnos, måste ändå anses sämre. Då ges aldrig utrymme för någon att börja ett nytt liv.

söndag, september 21, 2008

De heliga tjänsteåren

Häromveckan befann jag mig på biblioteket för att leta bland gamla tidningsartiklar. Omkring tjugofem år tillbaka i tiden sträckte sig mitt sökande.

Vad som då var påfallande var att träffa på bekanta namn i lokaltidningen. Jag menar sådana som förekommer på sidorna än idag. Mest tänker jag på den "nöjesreporter" som skrivit mest om musik och som var inblandad något bråk en sen krogkväll för någon tid sedan.

Det förhåller sig nämligen så att tjänsteår värderas väldigt högt i en del sammanhang. Särskilt blev jag varse om det när jag slog upp den aktuella lokaltidningen igår. Dennas verksamhet ska visst flytta, vilket resulterade i en orgie från berörda skribenter i att tala om svunna tider och tjänsteår. Framtiden var det dock tyst om.

Att det inte går för sig att tala om samgåendet mellan de två tidningarna med Luleå som utgivningsort har jag redan konstaterat i ett tidigare inlägg. Det hindrar emellertid inte att fundera över vad det ska bli av dagstidningsmarknaden imorgon.

På bruksorter värderas antal arbetade år på samma arbetsplats högt. För egen del har jag aldrig varit längre än fyra år på samma ställe. En tidning borde definitivt inte vara något bruk där livslång anställning premieras. Inte heller ska staten understödja dylikt då det bidrar till allmän försumpning av det offentliga samtalet.

fredag, september 19, 2008

Ohotad kulturentreprenör

Kulturskribenten Carl Rudbeck brukar felaktigt tillskrivas uttrycket "Rambo istället för Rimbaud". Vad Rudbeck snarare var ute efter var att de konstformer som verkligen är beständiga nog lär överleva attackerna från Rambo. I framtiden lär det därför inte bli ett val mellan de båda utan hellre då en symbios av dem.

Igår såg jag Bruno K Öijer på TV, denne egensinnige estradpoet som är aktuell med en ny diktsamling. Även om jag inte delar hans politiska uppfattning så kan jag konstatera att han inte behöver oroa sig för att försvinna mellan alla valmöjligheterna och kommersiellt förankrat kulturutbud.

Bruno K slängde bort ett stipendium på några tusen på tunnelbanan i början av sin karriär. Säg den kulturutövare som lever på statssubventioner som skulle göra något liknande idag! Att det går att vara vänster och skapa sig ett namn som kulturentreprenör känner alla till, men hur många av dessa är det egentligen som lever som de lär?

torsdag, september 18, 2008

Tre nollor

Läste häromdagen att Företagarnas VD Anna-Stina Nordmark Nilsson varit på visit i Övertorneå och invigt en tillväxtenhet på kommunen där. Hon önskade kommunen och näringslivet lycka till, samt konstaterade att det är människorna som avgör om det blir framgångsrikt.

Ord som väl ingen säger emot. Frågan är då bara vilken roll Nordmark Nilsson spelar som direktör i en paraplyorganisation över företag som står på egna ben. Förmodligen ingen förutom som en stor utgiftspost i näringsidkarnas egen fackförening. Det var ju nämligen så att denna dam tog med sig sin höga lön från sin karriär inom landstinget till det nya jobbet på Företagarna. Däremellan fanns ett misslyckat inhopp som chef på Vägverket.

En annan nolla med alldeles för hög lön heter Eva Nordmark. Hon tillhörde de fackpampar som efter avtalsrörelsen "förhandlade" sig till löner som måste ha fått deras klienters inflationsjusteringar att kännas som ett öppet hån. Eva skriver också krönikor i Norrländska Socialdemokraten. Intressant att veta vore hur stor eventuell ersättning för dessa är och hur de tas upp i deklarationen av vederbörande.

För att avsluta det hela tänkte jag även ge en känga åt min egen fackordförande Louise Adelborg. Inte heller hon bidrar med något utöver att lyfta för tung lön. Eftersom JUSEK utgörs av medlemmar som på det stora hela taget själv förhandlar om sin lön så behövs inget dödkött i toppen. Därför är det nu dags med en ordentlig översyn av detta egendomliga system av konstgjorda förhandlare.

tisdag, september 16, 2008

Vart går pengarna?

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har kunnat slå fast att ökade statsbidrag inte ger fler anställda inom kommunernas kärnverksamheter, dvs. skola och omsorg. Pengarna går istället till att anställa lägre tjänstemän inom den kommunala administrationen.

Det här är väl egentligen inte att förvåna, för vem vill jobba med skrikiga ungar och besvärliga åldringar idag? Inte många. Hellre då ett prydligt kontor som arbetsplats, låt vara med rätt diffusa uppgifter att utföra. Hur vore det om kommunerna, och även landstingens uppdrag blev lite tydligare definierade så att behoven framgår på ett bättre sätt?

söndag, september 14, 2008

Norrbottensmedierna och den offentliga lögnen

I Det Nya Riket skrev Strindberg om den förkärlek svenskarna har för den offentliga lögnen. Det vill säga när alla utåt står upp för en åsikt men mellan skål och vägg tycker eller vet något helt annat. Bloggarna anses med rätta stå för en uppluckring av denna märkliga princip genom att ge uttryck för uppfattningar som går ut på att säga saker alla egentligen vet.

I fallet med den process som syftar till ett samgående mellan Norrbottens två större morgontidningar pågår för närvarande ett ihärdigt blånekande på alla påståenden som går ut på att NSD och Norrbottens-Kuriren ska bli en tidning i framtiden. Trots alltfler gemensamma funktioner.

Den ende som offentligt och som med hög trovärdighet gått ut med sanningen om denna affär är journalisten Lars Pekka. Det finns ingen anledning att tro att han har fel även om han av lokalmedierna reducerats till en udda figur som numera ägnar sig åt att skriva insändare.

Utvecklingen mot ökad koncentration av papperstidningsmarknaden i landet har några år på nacken nu. Jag skulle tro att vi inom en inte alltför avlägsen tid har en stor morgontidning i regionen med namnet Norrbottens-Posten eller något liknande. Tidningens själ och ideologiska utgångspunkt ledarsidan är då förmodligen uppdelad i en borgerlig och en socialistisk avdelning. Ungefär som Tidningen Ångermanland idag.

lördag, september 13, 2008

Institutionslivets baksida

DN har uppmärksammat att en tredjedel av Sveriges demenssjuka "behandlas" med anti-psykotiska mediciner. Den som följt med debatten har kunnat notera att denna vård inte varit till för de drabbade, utan i första hand för personalen. Medicineringen kan därför snarare ses som disciplinåtgärder på olydiga eller som det också heter oroliga patienter.

Inom psykiatrin har detta fenomen länge varit känt, mera känt under namn som kemisk lobotomi i form av övermedicinering. Det är sant att psykosmedicinerna har viss effekt på symptom som går att koppla till demensjukdomar och psykiska sjukdomar. Ändå används de i syfte att skapa dräglig arbetsmiljö för de anställda, med vilket menas att de sjuka helt enkelt drogas ned.

Medicinerna har när de ges i alltför höga doser svåra biverkningar som i värsta fall kan leda till döden. Om det redan fanns många äldre som är rädda för att bli gamla och livet på institution så var det här bensin på brasan. De som inte har anhöriga, vare sig de vårdas inom psykiatrin eller äldrevården, kan nog inte hoppas på mer än att det även i fortsättningen ges utrymme för artiklar och reportage som uppmärksammar samhällets utsatta.

torsdag, september 11, 2008

Besvärande statistik för högskolorna

Sedan det stått klart att mer utbildning inte är kungsvägen till tillväxt och fler jobb så droppar det statistik in som är minst sagt besvärande för många lärosäten. Idag konstateras att en miljard blivit över av takbeloppen som delas ut som statliga anslag till högskolorna eftersom dessa inte har nog med studenter.

Det är inte bara mindre högskolor - av elaka tungor kallade plusgymnasier och utbildningsfabriker - som dominerar listan över de som går miste om stora belopp på grund bristande studievilja. Även Stockholms Universitet och KTH finns med på denna.

Systemet med att anslag delas ut utifrån studentintresse är i grunden tveksamt. Universitetskanslern har ändå en poäng i att regeringen har en chans att öka kvaliteten i utbildningarna genom att höja tilldelningen per student så att takbeloppen utnyttjas. Det bästa vore dock om det gick att finna på något sätt att höja standarden genom att ta hänsyn till de utfall som utbildningarna ger upphov till. Mera konkret uttryckt: jobben.

tisdag, september 09, 2008

Det fanns en tid före Göran Persson

Idag läser jag i den lokala pressen om den dystra nyheten att 110 lärare blivit övertaliga i Bodens kommun. Mellan raderna framgår emellertid att det finns hopp ändå för dessa då neddragningarna bland annat ska bero på friskoleetableringar. Kompetenta lärare ska normalt heller inte behöva oroa sig för sin sysselsättning, något som friskolornas existens bidrar till.

Ändå väcker kommunens åtgärd förstämning, vilken den inte borde göra. Det fanns nämligen en tid före Göran Persson som kommunaliserade skolan då lärare kunde ta med sig yrkesår och status och flytta dit det passade på grund av jobbtillgången eller annat. Så är det inte idag när det i extremfallet kan bli så att en duktig lärare med livslång erfarenhet i yrket måste stå tillbaka för en barnskötare som bara jobbat ett år när kommunen ska rationalisera. Det fanns som sagt en tid före Göran Persson.

måndag, september 08, 2008

En förvarning om att Maud Olofsson får sparken?

De senaste dagarna har en sakkunnig hos näringsministern börjat positionera sig för jobbet som kommunalråd i Övertorneå. En icke alltför vågad gissning är att detta har att göra med att Maud Olofssons tid som chef för näringsdepartementet går mot sitt slut. Ett annat sätt att se på det hela är att den sakkunnigas projektanställning helt enkelt inte sträckte sig över mer än två år. Centern är ju av tradition ett parti som gillar projektanställningar.

Det är högst osäkert vad Linda Ylivainio uträttat annat än att vara ung. Med sådana meriter är det inte speciellt taktiskt att stanna för länge på samma ställe. För då kan det ju komma fram om man verkligen duger till någonting, vilket inte verkar vara på tapeten i det här fallet.

Att dessutom ett parti som länge slagit vakt om miljön har en företrädare som "veckopendlar" till den lilla by mer än 100 mil från Stockholm som hon härstammar från kan inte vara särskilt klimatsmart. Så ni övertorneåbor som eventuellt tror ni får in en fot i regeringskansliet med hjälp av denna mobila pratkvarn: tänk er för en gång så att ni inte blir lurade igen.

torsdag, september 04, 2008

Dagens feministiska drapa

Enligt statistik från Medlingsinstitutet så är det fortfarande så att kvinnors löner släpar efter männens. Så fort det blir tal om siffror istället för ideologiska färgade analyser i namn av till exempel genusvetenskap så tilldrar sig utredningar av det här slaget större intresse.

Icke desto mindre handlar det här också om ideologi. I den ständigt återkommande statistiken om de dåliga kvinnolönerna ges egentligen bara samma svar som alltid. Jag brukar då tänka på annat som inte frågeställarna tar upp i sammanhanget. Som till exempel om fler kvinnor än män har arbete och att det är vanligare att kvinnor jobbar inom den offentliga sektorn med dess sämre löner överlag men med tryggare anställningsvillkor generellt sett. Samt slutligen det faktum att kvinnor gärna vill bestämma men inte ta ansvar i samma utsträckning, vilket kort sagt betyder att färre kvinnor än män vill bli chefer, något som också påverkar lönebilden.

En av de bästa kommentarerna jag läst på en artikel var en i samband med fi:s övningar då partiet bildades. Den löd: "det finns många män i toppen, men många i botten också". Så när kommer egentligen den dag då statsfeministerna börjar räkna in hur många män som är beroende av transfereringssystemen?

onsdag, september 03, 2008

En stilla fundering

I vissa fall är det lämpligt att tänka efter lite före. Som ifråga om den kvinna från Ukraina som säger sig bli trakasserad i Kalix där hon har sin affär. Om det hon säger stämmer om hur en del kalixbor beter sig mot henne är det förfärligt. Om det hon säger inte är sant eller överdrifter är det dock värre.

Det finns en del som talar för det sistnämnda. Interiören i affären som visades i det lokala nyhetsprogrammet såg inte direkt inbjudande ut. Möjligen går kanske inte försäljningen så bra för innehavaren på grund av detta. Vad är då bättre än att påstå det finns de som inte gillar affärsidkaren, vilket skulle motivera en flyttning av verksamheten till Luleå.

Det här med att lite diffust påstå sig vara utsatt utan att peka ut någon speciell brukar gå hem i medierna. Lite märkligt är emellertid att inte vare sig myndigheter eller politiker på plats velat ta i ärendet. Om så journalisterna tar det sagda för sanning så ger det definitivt en hel del gratis reklam åt rörelsen.

Av kommentarna till den tidningsartikel som uppmärksammade denna historia framgick att många men inte alla hade rätt negativa erfarenheter av Kalix. Den fråga som om igen måste ställas är därför varför först och främst folkföreträdare på orten är så tysta?

tisdag, september 02, 2008

Får man ha synpunkter på svensk musikexport?

Artisten Robyn är något av en guldkalv för svensk musikindustri. Som barn till två etablerade skådespelare hade hon med sig hemifrån kunskapen hur man gör sig ett namn. Under flera år har Robyn haft stora framgångar som artist och det är defintivt inte fel att tala om henne som en av den svenska musikexportens allra största framgångar.

Ändå kan det vara värt att påminna om begreppet "The long tail" i sammanhanget som myntades av Chris Anderson, chefredaktör för tidskriften Wired. Enligt denna som ska likna en efterfrågekurva så trängs ett fåtal aktörer till vänster i diagrammet medan till höger kurvan snabbt planar ut. Därför menar Anderson kan värdet på småsäljande produkter vara lika stort som värdet på storsäljarnas, varför det i den elektroniska tidsåldern med låga lagerhållningskostnader kan löna sig att satsa på produkter i en smal nisch.

Resonemanget angår i allra högsta grad musikbranschen och då i synnerhet de artister som kanske bär upp nationalstoltheten mer eller mindre på bekostnad av mera smal utgivning. I alla fall är det lätt att tycka att megastjärnornas tid borde vara förbi när det ändå finns så många duktiga artister som inte tar så stort utrymme i offentligheten.