Igår kom den sedan länge aviserade forskningspropositionen. Det har tagit ett tag värka fram den för ansvarige ministern ifråga Lars Leijonborg. Därtill har den fått förstärkning från näringsdepartementet i form av speciella innovationskontor som ska inrättas vid ett antal lärosäten.
Propositionen har en del brister, några av dem redogör Svenska Dagbladet för. På det stora hela taget måste ändå sägas att den är ett lyckat arbete inte minst i relation ställd till tidigare sosseproppar på området från Carl Thams tid och framåt. Leijonborg har visat såväl kunnighet som intresse för uppgiften
Mer återstår dock att göra. Eftersom jag anar en mer långtgående strategi bakom politiken så kanske det ändå vore bäst att vänta och se. Bara en sådan sak att kvalitetskriterier införs är en stor framgång. Klart negativt är emellertid att utbildningsministern inte gjort sig fri från uttrycket forskning i världsklass.
Det är nämligen ett problem att röra sig med detta eftersom det lätt missbrukas vid lärosäten som definitivt inte ägnar sig åt dylikt. Varför inte hellre tala om på vilka områden ett speciellt lärosäte är framstående?
Jag vill minnas att jag läst någon gång att folkpartiet varit särskilt drivande bakom utbyggnaden av de mindre högskolorna. På många håll vid dessa bedrivs då definitivt inte någon världsledande forskning, utan snarare handlar det där ofta om att hjulet uppfinns på nytt. Nästa steg måste därför bli att högskolor och universitet profilerar sig på det de verkligen är bra på. Detta kan givetvis komma att innebära att en hel del dödkött måste rensas bort.
