måndag, mars 21, 2016

När byn möter världen

Det har varit litteraturfestival i Umeå i veckan. Av namnet att döma på den av det väldigt lokala slaget, av i inramningen av den att döma av det väldigt monumentala slaget. Mycket bemärkta författare med såväl svensk som internationell bakgrund har gästat tillställningen. Bland sponsorerna märks inte bara de vanliga lokala och regionala offentliga bidragsgivarna i sådana här sammanhang, utan ärevördiga inrättningar som Svenska Akademien och Goetheinstinstitut bland andra.

Men så var det det här med att kasta ut högkulturen i skogen några dagar. Gagnar det kulturlivet på orten? Inte om man ska gå efter effekter satsningarna borde kunna avkasta i form av nya författargenombrott i Västerbotten. Utöver de tre stora Lidman-Engquist-Lindgren (som för övrigt skrivit om landet utanför Umeå innan det fanns något universitet i regionen) är det sparsmakat med nya kulturpersonligheter av rang från staden. Umeborna må i egna ögon uppleva sig som första klassens kulturbefrämjare, men ifråga om att berika resten av världen och landet med egna originella insatser på området finns mycket i övrigt att önska.

Göran Häggs legendariska 70-talsskildring av tillvaron som forskare vid Språkinstitutionen på universitetet har satt ribban för debatten för vad en ort i periferin har att tillföra mänsklighetens förbättrande. Kanske är det därför det ännu i denna dag går att höra mindervärdeskomplexet uttryckas av invånare med anknytning till Umeå om att "ta det till en högre nivå" eller "ett steg längre" i diverse olika relaterade spörsmål. Som handlade det om att ställa sig över andra för att höras eller märkas.

En kyrka eller katedral med ett högt torn får inte per automatik fler själar att sörja för. Ett universitet "som har allt" att erbjuda i studieväg levererar inte nödvändigtvis något bidrag till forskningen. Ej heller är kultur något som går att bygga fram. Snarare är det något som måste byggas på.

torsdag, mars 10, 2016

Regionfrågans vidare utveckling

Igår kom ett diskussionsunderlag som rör Sveriges framtida regionindelning. Eftersom jag intresserat mig för ämnet tidigare lämnas härmed några synpunkter bland många andra. Så mycket nytt kom inte fram heller denna gång, och på traditionellt vis när sossar håller i spakarna som handlar det mera om en testballong som skickas ut. Så kallade samtalskretsar ska bildas för att prata igenom förslagen. Tillvägagångssättet känns med andra ord alltför väl bekant.

Länen ska minskas i antal enligt underlaget, vilket väl är positivt eftersom den gamla indelningen byggde på hästars möjlighet att befordra post. Men att ta sjukhusens upptagningsområden till utgångspunkt för hur indelningen ska utföras är inget annat än en befängd idé, något som Chris Heister och Peter Egardt var snabba att peka på. Debattörerna uppmärksammar också att Indelningskommittén inte ska föreslå några uppgiftsändringar för landstingen eller länsstyrelserna.

Därmed faller hela projektet på eget grepp. Att landstingen skulle kunna överta det som en del kommunala samverkansorgan i länen ägnat sig åt, dvs. kultur, transporter och regional utveckling, och lämna över den högspecialiserade vården till staten/länsstyrelsen och möjligen primärvården till kommunerna, är den inte särskilt komplicerade fråga som inte får komma upp på dagordningen. Ej heller hur det skulle kunna gå att åstadkomma legitimitet för folkvalda i ytterligare förstorade regioner när den knappast kan bli sämre än den är idag för dagens landstingspolitiker. För att inte tala om alla icke-vårdutbildade tjänstemän inom landstingen som går omkring dagarna i ända och tror att de är läkare och har inflytande över resursfördelningen inom hälso- och sjukvården.

Heister och Egardt slår ett slag för en regionindelningar efter var man arbetar, något som tyder på ett visst ointresse för frågan mera ur ett helhetsperspektiv. Detta sammantaget med det senaste sosseförslaget lägger grund för konstaterandet att regionfrågan sköts med inkompetens och ointresse i förening. Idag driver två av riksdagspartierna på för "förstatligande av vården". Inget av dessa får dock komma till tals särskilt ofta i debatten. Det är svårt att veta vad som ska till för att de övriga partiernas ska "väckas", men en modell vore kanske att skicka Indelningskommitténs ledamöter på studieresa till de övriga nordiska länderna som redan är färdiga med sina regionreformer, eller i varje fall vårdar diskussionen om dem.

söndag, mars 06, 2016

Materialets utveckling utarmar förmodligen sporten

I skrivande stund rasar resultaten in i Vasaloppet. En tendens som gjort sig gällande på senare år är att allt fler åkare dubbelstakar hela vägen från Sälen till målet. Även gubbar (som är över femtio år).

Det här har givetvis att göra med materialens utveckling, men också att spårkvalitén uppnått en sådan standard att skidans glid bäst tas tillvara utan diagonalåkning. För det vanlige motionären är bra spår något som uppskattas och gör åkningen roligare. För de som siktar lite högre, säg att få en sluttid mellan 5-6 timmar i Vasaloppet, handlar det mera om ett sätt att efterlikna den elit dit medelmåttan ändå aldrig når. Vad jag menar är att mediantiden förskjuts uppåt utan att medeltiden gör det. Detta på grund av att de sämre tiderna blir fler i takt med så många - som det verkar - bara ska ta sig igenom loppet i något som kan liknas vid en senkommen revansch på något tidigare inträffat i livet.

Igår läste jag om en specialskida som tagits fram anpassad enbart för stakåkning. Spannet på denna är mindre med syfte att ta tillvara glidytan bättre plus en del andra för ändamålet lämpliga funktioner i materialet. Det går att ha skilda synpunkter på vilken åkning som är vacker, frågan måste ändå ställas: ska den tekniska utvecklingen och de fysiska träningsuppläggen i kombination med hårt packad skidbädd fasa ut den diagonala åktekniken från längdskidsporten? Vill vi ha det så? P O Enquist dryftade frågan om tekniska utvecklingen som drivkraft för fusk inom idrotten i boken Sekonden, och det förhåller sig möjligen så att om materialens utveckling och inte den individuella prestationen sätts i förgrunden så inbjuder det till att runda i kurvorna.

Jag har ingen bra lösning på problemet. Thomas Wassberg tycker att man kan göra spåren sämre, och får väl för den åsikten höra att han är en bakåtsträvare. Kanske kan en modell vara att sänka anmälningsavgifterna drastiskt i skidtävlingarna och låta åkarna få vad de betalar för. Då skulle kanske pengarnas inflytande i arrangemang typ Vasaloppet minska. En sak som definitivt Vasaloppsarrangörerna borde titta på vore att ha separata lopp för damer och herrar. Det skulle skidsporten vinna på som helhet.