Det slitna uttrycket varslen duggar tätt har dessvärre blivit allt vanligare den senaste tiden. För den som inte är direkt drabbad finns det anledning att fundera lite över sådant som går att se som den positiva sidan av saken. Att det varslas lite här och var innebär nämligen att orter som kanske inte märks så mycket i övrigt hamnar i fokus.
Det innebär också att en del kalla fakta om vad som egentligen utgör basen i den svenska ekonomin. Ett litet exportberoende land som Sverige står och faller i stor utsträckning med sin tillverkningsindustri. Det är också denna som bär upp vår välfärd.
Diskussionen handlar i stor utsträckning nu om staten ska gå in och rädda verksamhetsgrenar som för närvarande går knackigt. Regeringen verkar tro mer på räntevapnet än finanspolitiken och företagsakuter. En alternativ väg mellan dessa erbjuder den österrikiska skolan med Ludwig von Mises i spetsen som ser lågkonjunkturen som en korrigering av den kreditexpansion utan täckning som ligger bakom en högkonjunktur. Enligt den österrikiska skolan är således den pågående krisen en virussjukdom som måste läka ut av sig själv.
Frågan är om detta resonemang är något som man kan ta till sig på de krisorter som utgör dagligt nyhetsstoff. Problemet inte minst på bruksorter är ju nämligen ofta att det sällan - av olika anledningar - finns något alternativ till den trygga anställning som trots allt ändå inte är något som finns för evigt på en global konkurrensutsatt marknad. Då fordras onekligen åtminstone några former av åtgärder.
Vad som är positivt är i alla falla att det som pågår verkar vara en konjunkturkris och inte en strukturkris. Det sistnämnda var fallet på 90-talet ifråga om Sveriges hemgjorda problem. Mycket talar därför för att samma jobb kommer tillbaka men vad göra tills dess? Alltid går det väl att hitta på någonting istället för att deppa ihop.
