Det jublas högt i Kiruna över beslutet att bygga en ny nivå i gruvan. Brytning ska vara säkrad till 2050. Redan talas om problem med att hitta arbetskraft till projektet. Med det nya djupet i gruvan nås nivåer där järnmalmen är i det närmaste ren.
Frågan är ändå om glädjen är så värst vidare översvallande. På 70-talet hade den definitivt varit det, men idag när många ungdomar helst väljer en annan karriär än den inom industrin med dess hårda villkor och ofta auktoritära organisationer så är det mera troligt att det är en generationsfråga hur man reagerar på nyheten.
I ett annat gruvprojekt på tapeten, det i Pajala och Kolari, står det redan fullt klart att invandrad arbetskraft till regionen kommer att behövas. Samtidigt är framtiden osäker både i Kiruna och gränskommunerna eftersom en global konjunkturnedgång skulle sätta järnmalmspriserna under hård press. En sak är i alla fall definitivt säker. De som länge varit arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade kommer inte att komma ifråga för de nya gruvjobben.
