söndag, oktober 30, 2005

En kommun med problem

En chef på Luleå kommun har avslöjats för svindel för andra gången. Första gången slapp chefen undan polisanmälan i utbyte mot avsked och avtal om återbetalning. Det har nu uppdagats att chefen lurat kommunen på ytterligare pengar genom skenanställningar. Lönerna som betalats ut har hon själv tagit om hand tyder det mesta på.

Luleå kommun gjorde inte denna upptäckt själv. Istället var det mamman till chefens före detta sambo som påpekade det hela för kommunen. Det kan tyckas vara tjatigt, men jag och många andra undrar nu, hade detta kunnat hända i ett privat företag? Jag betvivlar det scenariot. I synnerhet när man betänker att personen ifråga lurat sin arbetsgivare tidigare, samt kört rattfull och blåst a-kassan på pengar. Och, vad gick de som anställde henne efter när de besatte chefsstolen? Knappast några kriterier som används ute i det gängse arbetslivet tydligen.

En liten fråga kan bli till en stor. Den ovan nämnda kan tyckas vara ett fall enbart för tjänstemän, en isolerad fadäs som inte har att göra med politiken. Men det är fel. Till skillnad från förhållandet på riksnivå är det inte uttryckligen förbjudet med politiskt styre på inom förvaltningen på kommunnivån. Därmed står det klart var ansvaret för ytterst ligger för svindelskandalen på Luleå kommun: hos den (s) - styrda ledningen.

Jag frågar mig än en gång: varför hörs det så sällan om liknande historier från näringslivet? Inte har det väl att göra med att offentliga verksamheter blivit en samlingsplats för de som inte passar in någon annanstans?

torsdag, oktober 27, 2005

Fågelskräck i Europa

De senaste veckorna vi skrämts upp av uppgifter om att fågelinfluensan nått Europa. Redan har paralleller till digerdöden börjat dras, och argument framförs om att åtgärder måste vidtas. Omöjligt är emellertid inte att läkemedelsindustrin ligger bakom detta skräckscenario, något som läkaren Göran Sjönell poängterar i Svenska Dagbladet den 23/10. "Om så är fallet är det ju en genial affärsidé att via riskbedömningar göra friska människor potentiellt sjuka i en framtid och medicinera dem för denna eventualitet", skriver Sjönell bland annat.

För ett par år sedan skrev Maciej Zaremba en artikel i DN, som jag dessvärre inte kan länka till, om dilemmat om hur vi västerlänningar förhåller oss till nödställda i fattigare länder. Artikeln var föranledd vill jag minnas av ebola-epidemins utbrott i Afrika. Zarembas slutsats var att vi inte bryr oss så mycket om vad som händer befolkningen fattiga länder så länge det inte påverkar oss själva.

Av detta följer att det uppstått en slags solidaritet med länder varifrån källan till fågelinfluensan kan spåras. Vi är beredda att hjälpa dem så att eländet inte kommer hit. Samtidigt går det att sätta frågetecken för om det verkligen rör sig om en potentiell pandemi. Smittan har gått från djur till människa, det är sant. Men då har det rört sig om enstaka individer som varit i intensiv kontakt med fåglar. De tio år som viruset funnits hos fåglar har det inte gått från människa till människa en enda gång. Faran ligger därför främst i att det kan mutera.

Jag är ingen virolog som kan ge mig in spekulationer om detta. Däremot vågar jag påstå att fågelinfluensan som medialt fenomen uppvisar stora likheter med en annan sjuka, nämligen den om galna kor. Och i det fallet är det väl idag högst tveksamt om masslakt och kassering av kött verkligen var nödvändigt.

måndag, oktober 24, 2005

Samtal med Alexander Lukas

Alla som läst Kalle Anka minns väl Alexander Lukas, Kalles mallige kusin. Han som gjorde arge Kalle ännu argare och indignerad. Vi som försöker samtala med andra "etablerade" journalister och politiker känner oss ibland som Kalle när vi inte möts av annat än tystnad.

Sveriges malligaste morgontidning - det är Guillou som gett DN denna beteckning - har förutom sin kompetenta ledarredaktion en så kallad politikavdelning. Under de senaste två veckorna i samband med anklagelserna mot fi-Tiina om plagierad forskning har en person på denna avdelning bland annat ägnat sig åt döma i frågan om huruvida Rosenberg använt fotnot i anslutning till text som verkar vara plockad från andra forskare.

Personen ifråga är själv ingen forskare. Dock minns jag själv henne mest från min tid i Uppsala som den skribent som öste galla över det bostadsområde där bland annat jag bodde då. Subjektiv har därför inte förvånande rapporteringen om fi-aktiviteterna varit, exempelvis frågades det den 13/10 " är Sverige inte redo för en lesbisk feministisk politiker?".

Jag har sökt uppmärksamma såväl politikavdelningen som allmänna redaktionens chef Pia Skagermark (nej hon var inte skådespelerska på 60-talet) på det olämpliga i detta. Samt att politikavdelningens kontaktman Henrik Brors slagit ned på ett annat ytterlighetsparti som kandiderar till riksdagen, junilistan. Ingen som helst reaktion.

Vill inte musslan öppna sig så är det upp till en själv att dra egna slutsatser. Fortsätter DN att bedriva politikrapportering enligt ett förlegat mönster från 70-talet kan inte tidningen sägas verka i en liberal och frisinnad anda. Detta uppenbarligen eftersom feministiskt initiativ särbehandlas samtidigt som junilistan skinnflås av den skribentduo som DN anställt.

torsdag, oktober 20, 2005

Utbildning till varje pris

I tisdagens ledare i Norrländska Socialdemokraten prisar politiske chefredaktören Olov Abrahamssom socialdemokratisk utbildningspolitik. Krigsåret 1940 gick bara var tionde pojke eller flicka i motsvarigheten till dagens gymnasium, skriver Abrahamsson. Tage Erlander och den dåvarande s-regeringen satte på 1950-talet upp som mål att minst femtio procent av en årskull ska gå vidare till gymnasiet, ett mål som med råge är uppnått idag.

I slutet av 1990-talet "överförde" förre utbildningsministern Thomas Östros Erlanders gamla mål till högskolan, fortsätter Abrahamsson. Det var ett djärvt mål då menar ledarskribenten "men nu har även Östros målsättning blivit verklighet". Enligt Högskoleverket går ungefär hälften av de som slutar gymnasiet vidare till universitet och högskolor.

Ledaren andas inte så lite skryt och självgodhet, samt bristande verklighetsförankring. För det första är det tveksamt huruvida det är lämpligt att jämställa gymnasiestudier med universitetsstudier. För det andra, vilket framgår av Högskoleverkets statistik, går femtio procent av de som slutar gymnasiet vidare till universitet. De som inte klarar av gymnasiet av olika skäl faller bort ut resonemanget. Många av dessa kanske helt enkelt inte passar för, eller är intresserade av, en utbildning som mer eller mindre tvingar dem att bli akademiker. Därvid gör man inte minst den så kallade arbetarklassen en björntjänst.

En annan sida av myntet är ekonomisk. De som studerar på universitet måste i allmänhet låna pengar för att klara uppehället. Den bistra sanningen idag är att inte så få akademiker är hänvisade till arbetslöshet efter examen. Är det att stiga från mörkret till ljuset? Sannerligen inte eftersom marknaden för utbildning också kan mättas.

Resultatet av den högre utbildningspolitiken är en konsekvens av en långvarig socialistisk strategi som går ut på att regeringspartiet sedan elva år tillbaka vill bestämma över det mesta inom den statliga sektorn, universiteten inte undantagna. Ofta kompletteras denna med argument hämtade från den ekonomiska begreppsvärlden.

Detta märks inte minst när Luleås tekniska universitets betydelse för Norrbotten och dess näringsliv diskuteras. Och det är sant, placerar man en verksamhet som går loss på en miljard i budget någonstans, visst ger det kringeffekter. Det är emellertid okänt i hur hög grad detta lärosäte givit ett bidrag till tillväxten i regionen i form av avknoppade företag, dvs. verksamheter som verkligen ger ett bidrag till utvecklingen.

Jag skulle vilja råda alla socialdemokrater som är intresserade av utbildningspolitik att återvända Rickard Sandler och hans idéer om folkbildningen. Ni ska då finna att denna syftar till något helt annat än att bestämma över andra, nämligen egenmakt.

måndag, oktober 17, 2005

På jakt efter den sanne europén - avslutning

Att använda sig av citat av politiker när man ägnar i sig åt vetenskaplig verksamhet är vanligen inte populärt. Den praktiska handlingsmänniskan skall hållas åtskild från intellektuelle lyder grundregeln. Ändå går det inte att komma ifrån att det är just den förstnämnde som skapar historia. Eller som Oswald Spengler uttryckte det: "I historien om Västerlandets tänkande kan kanske Napoleons namn uteslutas, men i den verkliga historien hade kanske Arkimedes med sina vetenskapliga upptäckter mindre betydelse än den soldat som slog ihjäl honom vid stormningen av Syrakusa."

Faktum är också att maktens män (nästan alltid är de ju och har varit män de som bestämmer och har bestämt) genom tiderna leverat de mest bevingade orden. Från modern tid minns vi inte minst Churchills yttranden, men också vår egen Olof Palme med sitt "politik är att vilja". Men det uttrycket hade han snott från Mussolini.

Från den del av Europa som betecknas som den nordligaste har i synnerhet en person utmärkt sig som producent av minnesvärda ord. Ragnar Lassinantti som var landshövding i Norrbotten mellan 1966 och 1982 ägde denna egenskap inte främst för att han strävade efter makten, utan för att han helt enkelt var en mycket kunnig och beläst person. Lassinantti var innan han blev landshövding riksdagsman, men också radioman och skribent. Det finns en bok, Synpunkter och skildringar, som tar fasta på hans gärning i de sistnämnda två rollerna.

Det som slår en vid läsningen av Lassinantti förutom språkbehandlingen är hur slätt dagens folkföreträdare står sig vid sidan av honom. Hade vi haft fler av hans kaliber idag skulle det inte ha behövts så många politiker. Detta är någonting som står helt klart. I uppslagsböckerna brukar det stå om honom att han var en förkämpe för Nordkalotten. Han brukade för utomstående beskriva denna region som bestående av "tre riken, fyra språk och fem stammar".

Om Ragnar levat i dag skulle han ha fått omdefiniera sin karaktäristik av situationen på Nordkalotten. Sedan är det ju på sin plats att fundera över vilka han avsåg med den femte stammen. Var det sagofolket kvänerna som börjat återkomma som faktisk realitet i nygammal tappning de senaste åren? Eller var det människor från hans egen hembygd som talar en ålderdomlig finsk dialekt, av vissa kulturpersonligheter upphöjd till ett språk. Kanske uttalade han sig bara profetiskt om den femte stammen, utan att göra anspråk på en korrekt verklighetsbeskrivning.

För mig är Ragnar Lassinantti en kraft som hade kommit väl till pass i dagens europapolitik. Han kom från en gränsregion och var en autodidakt som arbetade sig upp från enkla förhållanden. Det fanns inte tillstymmelse till likhet mellan honom och dagens broilrar som ger sig in i politiken när de är omkring femton och inte utvecklas mycket efter de fyllt trettio.

Jag vill med detta inte hävda att det var bättre förr och att man ska förhålla sig okritisk till makten. Men efter att igår ha lyssnat till den politiske nollan och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i TV:s Agenda och i drygt tio år åhört svenska statsvetares föga originella analyser kan jag inte annat än återvända till forna tider. Det är väl ändå inte ikondyrkan?

fredag, oktober 14, 2005

Tralaus soppa

I en artikel i senaste numret av tidningen Axess går Johan Tralau - springpojke åt den samhällsgrupp som skulle kunna kallas de riktiga forskarna - till attack mot Tiina Rosenberg, före detta fi-aktivist. Han anklagar henne för plagiat genom att visa på snarlikhet mellan texten i boken Byxbegär som hon själv skrivit och boken Kvinnor i manskläder av forskarna Dekker och van de Pol. Rosenberg har vare sig använt citationstecken eller fotnot för att visa att text hon skrivit uppenbarligen härrör från andra forskare, enligt Tralau.

Tralaus påståenden bygger på en recension i Tidskrift för litteraturvetenskap från år 2000 av Ingeborg Nordin Hennel. Anklagelsen om forskningsfusk är således gammal. Två frågor inställer sig dock: 1) Är det inte också en form av plagiering eller fusk att lyfta fram andras resultat i debattartiklar? Detta är ju nämligen vad Tralau gör och fått uppmärksamhet för. 2) Hur kunde Tiina Rosenberg bli professor när det sedan länge stått klart att hon inte hållit sig till spelreglerna inom den akademiska världen?

Svaret på den sistnämnda frågan är förstås politik. Det ska också nämnas att Rosenberg fått oväntat stöd från historieprofessorn Dick Harrison som i Expressen menat att fenomenet inte är ovanligt, dvs. att forskare anklagas för plagiat. Debatten fick en fortsättning genom Tommy Möller som i samma tidning påstod att Harrison tog för lätt på problemet.

Åsiktsutbyten av det här slaget är nödvändiga. Det behöver föras en ordentlig diskussion om forskningens kvalité vid våra universitet och högskolor. Nu är det bara att hoppas att debatten på riksnivå sprider sig ut i regionerna där de så kallade bygdeprofessorerna huserar, dvs. de som på grund av utebliven konkurrens från den nära omgivningen verkar mer eller mindre frånkopplade från det övriga forskarsamhället.

En ordentlig genomlysning av dessa institut skulle vara väl så mycket värt som en soppa kokad på redan kända förhållanden om en tvivelaktig forskare. Om inte annat så för att åstadkomma en ordentlig revision av vad pengar till vetenskapen egentligen har att tillföra samhällsekonomin.

tisdag, oktober 11, 2005

En fabricerad s-märkt skribent

I Norrbottens-Kurirens helgreportage intervjuades Lotta Gröning, NSD:s förra politiska chefredaktör. Lotta, som med sitt trygga dalmål och sin framtoning för många av oss framstått som en kvinna av folket utan starkare band till makten, lämnade Norrbotten för ett jobb som debattredaktör på Aftonbladet tidigare i år.

Denna Lottas utåt riktade bild av sig själv är dock falsk. Pappan var kommunalråd i det så ofta omtalade Norberg, medan mamman var journalist, lite mera vänster säger hon. Det är alltså knappast någon folktribun vi haft att göra med i Norrbotten i tretton år, utan en företrädare för den politiska adeln i Sverige. Som hamnat på den politiska banan via modersmjölken.

Lotta Gröning gjorde ett märkligt uttalande när hon fick frågan vad hon kommer att sakna mest från tiden i Norrbotten. Svaret blev nämligen "mina läsare". Precis som om åsikter gick att äga. Dessvärre är det en attityd som går igen hos ledarskribenter på vänsterkanten. Man skriver inte för läsarna eller med utgångspunkt i den egna uppfattningen, utan åt läsarna. Eller rentav på uppdrag av regeringen, i mer eller mindre officiella ordalag.

Symtomatisk för denna s-sjuka, och kanske samtidigt också förklaringen till att liberala skribenter i alla tider dragit fler läsare än socialistiska, är Grönings egen positionering till politiken och demokratin: all makt bör utgå från folket. Att Grundlagen föreskriver att politik endast sysslar med den offentliga delen av makten tycks alltså inte - om inte artikelförfattaren hört fel - föresväva Gröning. Men det kanske är för mycket att begära av en fil.dr.

fredag, oktober 07, 2005

Nej till Turkiet

In i det sista var det tveksamt om Turkiet skulle få möjlighet att inleda förhandlingar om medlemskap i EU. Om allt går som planerat så är landet med i unionen om tio till femton år har det sagts. Och för att bli medlem måste Turkiet bättra sig på ett antal områden: förhållandet till Cypern och kurderna, mänskliga rättigheter, historieskrivningen. Och demokratin förstås.

Så resonerar majoriteten av de svenskar som skriver om frågan i alla fall. Enkel geopolitisk analys ger dock en annan syn på frågan. Nämligen den att Turkiet till allra största delen inte är ett europeiskt land. Mindre Asien kallas det område som upptar huvuddelen av det turkiska territoriet. Bara detta är skäl nog att säga nej till Turkiet.

Denna uppfattning är utbredd i det övriga Europa. I Frankrike och Tyskland tycker 11 respektive 15 procent av befolkningen att det är bra med turkiskt EU-medlemskap. Bland österrikarna som bromsade förhandlingsstarten in i det sista är stödet för Turkiet minimalt.

En finsk forskare som jämförde Finland med Sverige under de första årens EU-medlemskap kom fram till slutsatsen att finnarna gick med för att lära medan svenskarna gick med för att få undervisa. Hållningen är typisk också för hur man från svensk sida agerar i Turkietfrågan. Av rädsla för en "civilisationernas kamp" så måste turkarna uppfostras innan de får gå med.

Det finns för närvarande tecken på att en demokratiseringsvåg är på väg att släppas lös i den arabiska/islamska världen. Vore det inte respektfullt mot Turkiet att få ta del av denna så att säga utifrån sina egna förutsättningar? Och vad är det egentligen för fel med att låta EU sluta vid Bosporen där Istanbul-Konstantinopel får fungera som brygga mellan två civilisationer?

Det är dags att Sverige överger sin mästrande roll i världs- och europapolitiken och inser att andra folk än dem själva också har kraft att lösa sin egna problem. För den skull behöver man inte förhålla sig okritisk till uppenbara missförhållanden bortom sörgårdsidyllen.

tisdag, oktober 04, 2005

Den borgerliga alliansens autister

Frågan om ersättningsnivån i A-kassan och sjukförsäkringen har varit på tapeten i samband med att de borgerliga försöker snickra ihop en gemensam ekonomisk politik. Dessvärre har den taktik som tidigare tillämpats och som går ut på att alliansens samarbetspartier överlåter sina respektive frågor av mera obekvämt slag till varann tillfälligt övergivits sedan moderaterna inte kunnat hålla fingrarna från ersättningsnivåerna.

Det är precis så socialdemokraterna vill ha det. Det ska framstå som att "högern" sparkar på den som redan ligger. Och sannerligen, ger sig moderaterna ensamt på A-kassan och sjukförsäkringen blir det ingen borgerlig valseger. Varför har det blivit så här då? Svaret stavas sannolikt Anders E Borg, f d knarkliberal och ekonomiskt orakel hos moderaterna. I tidskriften Arena fanns för en tid sedan artikel om Borg som exempel på "moderat re-design".

Borg ska bland annat ligga bakom moderaternas image som "Sveriges nya arbetarparti". Kampanjen har varit lyckad ända tills nu då det börjat framstå som om partiet visar sitt rätta ansikte. Varför ge sig på en ersättning som knappt räcker till existensminimum? Är det inte bättre med morötter, dvs. riktiga jobb istället för piskan? Den nya moderata politiken har kännetecknats av ett i stora delar godtagande av den nuvarande arbetsmarknadspolitiken. Men de som inte platsar på arbetsmarknaden ska nu alltså straffas.

För att skapa fler jobb måste alliansen våga mer än den hittills gjort. Mera bestämt handlar det om att göra en översyn av arbetsrätten. För att ställa en fråga: har Sverige råd med en sådan stor arbetslöshet bland nyutexaminerade akademiker samtidigt som det hålls fast vid en föråldrad och trygghetsnarkomanisk regel som först in, sist ut?

För att utmana den idag icke fungerande svenska modellen måste borgerligheten komma med smärtsamma sanningar. Är det möjligt som debattklimatet är idag? Jag tror det. Men vägen dit går inte via autister som Anders E Borg. En sådan strategi visar bara på svagheten i det konservativa sättet att tänka, nämligen att hänge sig åt attityd, inte ideologi.

lördag, oktober 01, 2005

Om politisk naivitet

Efter en mailväxling med Patrik Boström - Sveriges förmodligen ende älgjagande kulturredaktör - angående en "essä" i hans tidning av särdeles ytligt och okunnigt slag om "demokratins utveckling", måste jag återigen göra konstaterandet att bildningsnivån fortsätter att sjunka och urvattnas hos de som gör anspråk på att vara kulturskribenter.

Vem som författat artikeln, införd i Norrländska Socialdemokraten, är ointressant. Förmodligen är det någon som besitter så kallad generalistkompetens, vilket är illa nog. I alla fall får vi veta att de antika grekiska stadsstaterna förde en politik inriktad på ekonomisk tillväxt. Precis som om detta begrepp var känt då. Vidare att anarkismen är den finaste av sammanslutningar utöver statsbildningarnas på Platons tid plus flera andra röriga och egna tolkningar utifrån det rika material som finns att botanisera bland om man önskar skriva om politisk idéhistoria.

Som bloggare är det nästan genant att läsa sådant. Och egentligen onödigt att kommentera. Men så ser det ut idag. De som skriver - inte bara i lokalpressen - äger alltmer sällan specialistkompetens. Se bara på tidningen Expressens kröniköser som med Ulf Lundells träffande bekrivning ägnar sig åt "verbal graffiti". Den som skriker högst och tar plats får synas. Precis som om livet gick ut på att befinna sig i ständig trotsålder. Vad har felat i uppfostran?

En förklaring till att feminism och anarkism - terrorismens urideologi - får stort utrymme är förmodligen den oförmåga till ansvarstagande hos de styrande som brett ut sig under senare år. Den representativa demokratin som styrelseform knakar därtill i fogarna och lägger alltmer ansvar på individen. Men det är en seger för liberalismen som idé, inte för de som vägrar att bli vuxna.