I tisdags invigdes vindparken i den så kallade Markbygden i Piteå kommun. Markbygden är känt som ett riktigt blåshål, och än så länge är bara två snurror uppförda, men på sikt ska det här bli Europas största vindkraftpark är det tänkt.
Småskalighet brukar inte tilltala människor som bor i glest bebyggda trakter och väl egentligen inte gör så mycket väsen av sig i större sammanhang. När det väl ska bli något handlar det oftast just som i det här fallet om att vara störst. Ändå finns lyckade exempel i Piteå på vindkraften av mera måttligt slag. Men ska man vara störst så ska man...
Det här kan, som så ofta varit fallet ifråga om industrisatsningar i nordligaste Sverige, sluta i ett enda stort bakslag. Det är populärt med vindkraft idag eftersom tekniken förbättrats. Samtidigt utvecklas tekniken ständigt inom andra el- och energikällor, varför pitebornas jätteprojekt är högst riskabelt.
En annan stor satsning som verkar bli av i norra Sverige är gruvbrytningen i Pajala och Kolari kommuner. När konjunkturen vänder och malmen blir billigare kan denna vara borta rätt snabbt; den arbetskraft som ska användas där raggas förresten i Skåne bland annat läste jag häromdagen. Föga troligt är därför att detta projekt kommer att göra så mycket åt utanförskapet i denna region. Gruvbolaget Northland Resources lär inte anställa långtidsarbetslösa.
Ett det tredje jätteprojekt på tapeten häruppe är Norrbotniabanan, som en del menar kommer att lyfta hela övre Norrland till oanade höjder. För egen del ställer jag mig tveksam till att denna verkligen blir av, i alla fall inte med hjälp av offentliga medel enbart. Den gängse synen på dessa tre projekt handlar i grunden om samma sak: små människor med stora idéer.
