torsdag, juli 30, 2009

Varför har folk inte tid att stanna?

Från 1991 till 1999 hölls Vattenfestivalen i Stockholm, förlagan till andra stadsfestivaler i landet. Redan 1993 läste jag en talande novell i Expressen om sakernas tillstånd på Vattenfestivalen. Folk var som främlingar för varandra och ölutstötning var legio. Författaren till texten har jag tyvärr glömt bort, men måhända är denne uppburen skribent idag.

Några år senare kapade Mats Gellerfeldt arrangemanget jämns med fotknölarna, hänvisandes bland annat till det faktum att det blivit ett folknöje att pissa på UD:s väggar. Gellerfeldt föreslog istället att den smaklösa festen borde förläggas ute på Gärdet eftersom den riktade sig till bönder. Och några år senare var denna tradition som sagt till ända i huvudstaden.

Utbrott av den typen låter sig knappast höras på de orter där stadsfestivaler fortfarande anordnas. Men nog är det så man nästan längtar efter lite gellerfeldtska brösttoner runtom i landet. Många befarar nämligen att min stads lokala huvudfest ska urarta efter det bråkiga Piteå dansar och ler förra helgen. Dessutom har de som jobbar som tidningsbud i centrala stan sin arbetstid senarelagd till efter kl. 04 på grund av risken för överfall. Bara en sådan sak.

Själv reagerar jag mest på hur "festligheterna" tar sig uttryck i form av anonymitet även i en småstad. Det är inte många som är särskilt intresserade av att stanna och prata. Att få fyllna till i ett öltält och sedan ge sig ut i det digra men inte särskilt originella utbud av mat och uppträdanden verkar vara de flestas mål med festivalbesöket. Finns det rentav för mycket att välja mellan, eller är ingenting bra nog att stanna upp vid en längre stund? Kanske vore det bättre att en gång för alla att istället för stadsfestivalerna satsa på lite mera specialiserade varianter av festival. Som den här i Emmaboda till exempel.

onsdag, juli 29, 2009

Skapligt sommarjobb på DN Debatt

Det torde väl vara varje fri skribents dröm att få in en artikel på debattsidan i landets största morgontidning. När jag studerade i Uppsala på 90-talet minns jag att det skrevs en studentuppsats i ämnet "Den enda sidan". Sedan dess har uttrycksmedlen som bekant revolutionerats, vilket inte innebär att DN Debatts betydelse försvunnit.

Några opinionsbildare från tankesmedjan Timbro lyckades i varje fall i söndags få in ett inlägg på sidan. Förutom chefen själv, eller var det VD:n, eller var det chefen...?, så var denna undertecknad av två andra skribenter, för dagen benämnda utredare precis som om det handlade om någon form av opartisk bedömning. Det är det förstås inte alls. Timbro bedriver opinion precis som den opinionsbildning man kritiserar EU för.

Att EU sprider information om sin verksamhet med hjälp av offentliga medel förvånar inte mig. I grunden går det att leda tillbaka denna sorts verksamhet till den katolska kyrkans utdelning av helgonlegender bland undersåtarna som förekom även i vårt land för rätt länge sedan innan vi och några flera stater valde den lutherska vägen vad beträffar religiositet.

Men nu är det Margot Wallström som är måltavlan för timbroiterna som ansvarig kommissionär. En fråga till Timbrobossen Rankka är då om hon tänker sin tidigare uppdragsgivare Carl Bildt som bättre lämpad för ett EU-uppdrag eftersom denne ofta nämns som efterträdare till Wallström på posten som Sveriges EU-kommissionär?

Det var ett skapligt sommarjobb att granska EU:s opinionsbildning, men innan någon ger sig på att kritisera andras jobb vore det klädsamt att först syna sig själv. För vem är det som betalar Timbros informationskampanjer, inte sällan utstyrslade till vetenskaplighet utifrån gymnasiala utgångspunkter? Jag hade då velat veta mer om Calle Bildts roll i sammanhanget, ni vet han som är chef på UD.

måndag, juli 27, 2009

Varför flyttar någon egentligen "hem"?

Tidigare har jag uppmärksammat den satsning kommunen jag bor i lanserade i syfte att få folk att flytta tillbaka, eller hem som det heter. Jag ställde mig då och är även nu skeptisk till projektet mest på grund av tidigare misslyckanden i liknande ärenden. Grundtanken, att få kompetent folk till kommunen genom att inrikta sig på infödingar, får, vill jag befara oönskade konsekvenser. Bättre är då att marknadsföra kommunen i en global värld där vem som helst är välkommen.

Det finns sådant forskningen borde titta på i fallet med hemvändare. Sällan är det nog så enkelt att någon flyttar tillbaks eller hem på grund av enbart längtan. Nej, snarare torde personliga misslyckanden utanför staketet spela stor roll för beslut att ta återvända. Det finns en speciell kategori av tillbakaflyttare som vetenskapen kan inrikta sig på för att få ett svar på frågan, och det är de kontingenter som kom till Luleå på 70-talet inför bygget av Stålverk 80. Vilka var dessa, var kom de ifrån och var bodde de innan flytten söderut? Spörsmål att ta sig an istället för att drömma om något som aldrig blev av.

tisdag, juli 21, 2009

Sjukjournalism

En genre inom journalistiken utförd av läkare skulle kunna betecknas sjukjournalism. Till skillnad från andra skribenter kan denna yrkesgrupp fatta pennan eller tangentbordet och få sina texter publicerade enbart på grund av den status "leg. läkare" har i samhället. Som till exempel den här debattören nyligen i DN.

Ämnet i sig, Thomas Quicks eventuella diagnos, är inte ointressant även om jag personligen håller mig undan reduktionism som förklaring till hur någon handlar. I fallet Quick handlar det snarare om en individ som med psykiatrin som stöd fört rättsväsendet framför sig. En liten man har därigenom fått spela en större roll än vad hans person egentligen är.

Hur illa det kan gå i ett meningsutbyte när psykiatriska diagnoser börjar användas lite hur som helst visas om inte annat av den här chefsläkarens sätt avvisa kritik. Den som vågar sig på att kritisera vården - återigen Thomas Quick - bekräftar följaktligen den redan fastslagna sjukdomsbilden utöver att utses till åklagare. Om detta var den gängse modellen för att föra ett samtal, skulle vi inte alla vara sjuka snart då?

torsdag, juli 16, 2009

Vaccination, nej tack!

Det är svårt att avgöra graden av allvaret ifråga om svininfluensan. Semestervikarierna regerar för närvarande på landets redaktioner, och det brukar innebära överdriven rapportering i de flesta ämnen.

En hel del intressant finns emellertid att läsa om effekterna av en massvaccinering av det svenska folket. Sven Britton har idag en bra analys på Brännpunkt. Och igår läste jag bloggaren och landstingspolitikern Kent Perssons inlägg mot den panikstämning som håller på att byggas upp.

Sammantaget handlar det om en stor svulstig idé som måste bekämpas med sakargument. Dessa går i huvudsak ut på att 1.) Påvisa biverkningarna av ett vaccin. 2.) Ställa influensan i relation till andra "vanliga" influensor. 3.) Utreda läkemedelsindustrins intressen i sammanhanget.

För egen del blir det ingen vaccinering. Dessutom är jag kritisk till alla dessa medicinmän som med jämna mellanrum dyker upp på scenen med sitt tal om globala katastrofer. Om nu svininfluensan är en pandemi, varför talar så få om att isolera smittan som man med tiden kom på var det bästa sättet att mota pestvågorna som gick genom Europa? Handlar problemet om globalisering till varje pris eftersom inte denna fråga kommer fram i debatten?

tisdag, juli 14, 2009

Måndagsbön

Statsfeminismen dog ingalunda för att vi bytte regering. I en rätt svamlig debattartikel som mera är ett försök till att vidmakthålla det förra styrets påbörjade politik i frågan efterlyser två representanter för "Delegationen för jämställdhet i högskolan" mer engagemang för "strukturell förändring" och utlyser medel till "insatser runtom i Sverige".

Den ena av debattörerna är Pia Sandvik Wiklund, tidigare bland annat rektor vid Luleå Tekniska Universitet och författare till en hyllvärmare om högskolans resurstilldelningssystem. Numera är hon vid sidan av delegationsuppdraget länsråd i Östersund, en titel som snarast förknippas med pärmvändarens absoluta drömjobb.

Pia hör till de kvinnor som kommit långt i sin karriär på grund av patriarkatet, inte trots det. Den egentliga måltavlan för kritiken - de manliga professorerna - är således några hon borde vara tacksam mot. Det intressanta är heller inte hur många dessa är i procenttal, utan att kvinnorna bland studenterna idag är i övervikt på universiteten. Andelen av dessa som sedan duger till att ikläda sig professorsämbeten är en fråga som inte lämpar sig för politik.

Hur ställer sig alltså den som valt att bygga sin karriär på andra karlar till att andra kvinnor, åtminstone som det ser ut idag, har bättre möjligheter än någonsin att avancera av egen kraft inom universitetshierarkierna?

söndag, juli 12, 2009

Resa längs Dödens väg


Devisen "Hela Sverige ska leva" motiverar bland annat existensen av en glesbygdspolitik i vårt land. Många anser denna för intet annat än konstgjord andning och jag är benägen att hålla med. Nyligen gjorde jag en resa längs en vägsträcka som alltmer kommit att förknippas med landsbygdens sakta avtynande och död. Från Edefors till Yttre Lansjärv går denna och går ungefär parallellt med lappmarksgränsen.

Säkert fanns det liv jag inte såg till men nog verkade det tämligen stilla utmed det av grus bestående underlaget. När jag svängde av från Vuottas mot sydöst ned mot den nordligaste byn i Luleå kommun Grundforshed övergick detta så småningom i asfalt, vilket alltid är något som kan tas som tecken på civilisatorisk verksamhet.

Satsas det för lite på landsbygden av vägunderhållet att döma längs Dödens väg? Förmodligen inte. Men om målet är att hålla liv i alla landets byar i någon form måste det snart tas till unika åtgärder. Och alternativet till stödpengar in i det svarta hålet kan vara skattesänkningar i utsatta områden. Många talar också om ett kommande och pågående intresse inte minst bland tyskar och norrmän för övergivna hus som med lite Ernst Kirchsteiger-händer kan förvandlas till drägliga sommarbostäder. Därmed finns det kanske lite hopp i de regioner som om inte annat än så länge har naturen kvar som komparativ fördel.

söndag, juli 05, 2009

Brev om kolonien

Ett uttryck som ofta plockas fram när utsugningen av norra Sverige ska beskrivas är en formulering som tillskrivs Axel Oxenstierna som lyder något i stil med att i Norrland har vi ett Indien. Den här ledarskribenten använde den nyligen i ännu ett försök att hitta landsdelens problem utanför regionen istället för hos befolkningen och förhållandena där.

Jag har försökt hitta källan till de påstådda orden av Oxenstierna, men inte hittat dem. Däremot följande av riksrådet Carl Bonde i ett brev 1635 till Axel Oxenstierna: "Mann hoppas här, näst Gudz tillhiälp så skall dät blifua dee Svänskas Wästindienn".

Det kanske är för mycket att förvänta sig av en tidning som Norrländska Socialdemokraten att finna detta mera nyanserade perspektiv på norra Sveriges naturresurser. När syftet ändå bara är att lyfta fram denna del av landet som offer och plundrade av södra Sverige duger det inte långt med alternativa tolkningar av vad som faktiskt skrevs en gång. Hur kommer det sig att felet alltid ligger utanför en själv?

onsdag, juli 01, 2009

Almedalen ångar på

Det finns förstås roligare aktiviteter att starta semestern på än med politik. Och jag har tidigare dömt ut Almedalsveckan med en helt annan motivering än att den skulle tillföra något kul nämligen att den inte behövs.

Ingen lyssnar nog till mina argument om jag inte preciserar dem lite bättre. I år är det drygt tusen evenemang på programmet. Att jämföra med endast drygt sexhundra ifjol. Således kan nog den allra mest okunnige i politisk PR konstatera att det parti som uteblir från arrangemanget begår ett irreparabelt misstag. Om det inte vore för en sak.

Almedalsveckan har nämligen kommit till en situation där ingen vågar utebli från den. Vilket innebär att den som faktiskt väljer att dissa den har chans att få störst uppmärksamhet. Kanske är det en händelse som ser ut som en tanke att de partier som inte får vara med verkar gynnas av detta? Eller är Visby på väg att återfå den betydelse staden hade under Hansans tidiga skede? Är det i såfall kring andra partier än enbart svenska lobbyisterna bör samlas?