Enligt statistik från Medlingsinstitutet så är det fortfarande så att kvinnors löner släpar efter männens. Så fort det blir tal om siffror istället för ideologiska färgade analyser i namn av till exempel genusvetenskap så tilldrar sig utredningar av det här slaget större intresse.
Icke desto mindre handlar det här också om ideologi. I den ständigt återkommande statistiken om de dåliga kvinnolönerna ges egentligen bara samma svar som alltid. Jag brukar då tänka på annat som inte frågeställarna tar upp i sammanhanget. Som till exempel om fler kvinnor än män har arbete och att det är vanligare att kvinnor jobbar inom den offentliga sektorn med dess sämre löner överlag men med tryggare anställningsvillkor generellt sett. Samt slutligen det faktum att kvinnor gärna vill bestämma men inte ta ansvar i samma utsträckning, vilket kort sagt betyder att färre kvinnor än män vill bli chefer, något som också påverkar lönebilden.
En av de bästa kommentarerna jag läst på en artikel var en i samband med fi:s övningar då partiet bildades. Den löd: "det finns många män i toppen, men många i botten också". Så när kommer egentligen den dag då statsfeministerna börjar räkna in hur många män som är beroende av transfereringssystemen?
