måndag, september 22, 2014

Tillbaka till minoritetsparlamentarismen

Det är ännu oklart huruvida landets största eller malligaste morgontidning kommer att lyckas i uppsåtet med sitt regeringsmakeri. Fredrik Reinfeldt lämnade på valnatten in som både regeringschef och partiledare. Han borde inte ha gjort någotdera.

Ett parti som tangerar sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande och dessutom tvingas ta stöd av ett annat parti som inte verkar vuxet att anta regeringsuppdraget är inte valets segrare. Dessutom är ju faktiskt Alliansen större än S och MP tillsammans. Hur regeringsförhandlingarna fortlöper går egentligen bara att avläsa via Stefan Löfvéns ansiktsuttryck. Och det ger inte någon positiv vägledning.

Reinfeldt skulle naturligtvis har valt mellan att stanna kvar och avvakta eller gått i opposition direkt som ledare för denna. Den nu uppkomna situationen med kvinnliga kandidater som fått partiledaruppdraget kastat i knät känns igen från andra abrupta avgångar som i fallen med Karin Söder och Ulla Hoffman till exempel. Och där slutade det ej bra.

Den regering som vill styra Sverige de närmaste åren har att ta hänsyn till frågan om reglerad invandring. Detta är varken något kontroversiellt eller nytt. Ett snabbt ledarval och kanske eftervalanalys för moderaterna skulle kunna lösa upp denna knut. Stefan Löfvén må vara en skicklig förhandlare men hans akilleshäll är total brist på riksdagserfarenhet. Ett faktum som kommer att fälla avgörandet för vem som är den mest lämplige regeringsbildaren.

torsdag, september 18, 2014

Det är tur att lokalvalen finns

Det råder förvirring på nationell nivå i den svenska politiken i det läge när riksdagen för ovanlighetens skull fått stor makt. Därför är det desto intressantare att fördjupa sig i lokalvalen. Exemplet Norrbotten visar att de sista sossefästena börjat rasa i regionen. Och i kommuner som Arjeplog, Boden, Kiruna och Övertorneå befinner sig Socialdemokraterna numera under fyrtio procent. Centern är den stora vinnaren i den norrbottniska lokalvalen, och i Kiruna fick partiet över 28 procent av rösterna. Ett resultat som hisnar vid tanke på den politiska traditionen i den röda gruvmetropolen. Passande nog hade SVT:s Uppdrag Granskning igår ett reportage om Överkalix där en regnbågsallians ska ersätta ett 80-årigt S-styre i följd.

Hur man röstar på lokal nivå är avhängigt andra ingångar än i rikspolitiken. De kan också ses som protester mot rikspolitikerna, något jag tror är fallet ifråga om centern. Partiet har gått bra i Västerbotten också. En skolfråga skickade upp partiet till 36 procent i Nordmaling. Liknande orsak inverkade på S-partiets ras i Piteå, och den enda kommun som tillnärmelsevis fortfarande kan liknas vid enpartistad i Norrbotten är Luleå. Men inte ens där fick sossarna egen majoritet.

Det går att fråga sig varför detta kompakta cementerade S-styre består i Norrbottens huvudstad. Spekulera går i att vad som behövs för att ändra på förhållandet är en präktig skandal av något slag, vilket är en verksamhet flera journalister också har högst på dagordningen att försöka offentliggöra. Det finns saker att gräva i, utan tvekan. Men fråga är vad flera sanningar gör för en kommunbefolkning som börjar hemfalla alltmer åt rädsla och trygghetssökande samt agera utifrån att veta vad man har men inte vad man får. Det kanske vore bra om Luleå fick mindre av offentligt ägda arbetsplatser i det större formatet, och mera av medelstora företag. Annars handlar till slut allt om politik.

söndag, september 14, 2014

Ikväll ska det gapas och skrikas på valvakorna

Finalen på supervalåret närmar sig. Sällan har en valrörelse som den senaste varit så överinformerande. Med tanke på hur litet land Sverige är, och vilka vaga konfliktlinjer vi har här, så kan inte annat sägas än att folk blivit ganska trötta på hela spektaklet. Bakom allt ligger förstås att politiker, journalister och andra tyckare ska ha sitt levebröd. Det är rätt tråkigt eftersom en rätt lagd ideologisk debatt skulle öka och fördjupa intresset hos väljarna. Nu röstar många av dessa istället efter andra ingångsvärden, vad grannen eller kompisen tycker osv. Med påföljd att en felaktig bild av den egentliga skepsisen för politiker och politik träder fram.

Det viktigaste som kommer ut ikväll lär sannolikt vara den svenska blockpolitikens död. Att den fungerat under så många år är ett märkligare faktum än att hädanfärd proklameras. Det proportionella valsätt som garanterat dess fortlevnad sjösattes 1906 som ett motförslag till Karl Staafs proposition om majoritetsvalsystem. Under väldigt lång tid hade Sverige endast fem riksdagspartier (önskemodellen för vissa Uppsalastatsvetare). När riksdagen öppnar kan det vara inte mindre än nio stycken som den troligen ganske avlövade regeringsbildaren måste ta hänsyn till.

Glöm alltså statsbärande partier eller allianser: de kommande fyra åren kommer det bäste förhandlaren att få regera! Lite nyfiken är jag på vad som kommer att ske med sossepartiet om makten går dem ur händerna för tredje gången i följd. Kommer med Stig-Björn Ljunggrens ord ett monumentalt inbördeskrig att utbryta som ändar i partiets sönderfall? I vilka riktningar kommer i så fall dess sympatisörer att gå? Norrländska Socialdemokratens sunkige krönikör Peter Swedenmark rekommenderade igår på ledarplats sina vilsna får att inte rösta på SD. Den typen av partibildningar, som vet vad de är mot men inte för, är exempel på vad som kan komma i en raserad socialdemokratis ställe. Andra exempel kan vara en ny socialdemokrati helt inriktad på den ekonomiska medelklassen.

Några av partiledarna lär få gå som en konsekvens av valresultatet. Trist nog kommer vi inte att få höra från dessa om minskad andel bland väljarnas röster, utan snarare mer om röstetal i absoluta tal i väljarkåren. Det är om något exempel på hur föraktet mot politiker är självskapat. Precis som med det desperata snacket från regeringsalliansens sida om att "fler fått jobb".

tisdag, september 09, 2014

Lokala livsmedelsproducenter ointressanta på matmarknad

Det finns tillfällen då småstadskomplex passerar löjets gräns. I Luleå hölls förra veckan "internationell matmarknad" med delikatesser och produkter från alla världens hörn. Alla produkter skall ha varit färska och lokalproducerade i de respektive länderna.

Den lokala matproduktionen, "på orten", lyste dock med sin frånvaro. Det går att fråga sig varför. Är det någon som på allvar tror att en mindre svensk stad i behov att placera sig på världskartan gör det bäst med hjälp av att bjuda in ambulerande matsällskap? Vore det inte bättre istället att tala om vad regionen har att erbjuda utifrån egen förmåga? Jag är i varje fall inne på att kuriösa maträtter som kamelburgare inte är vad som drar när mindre, rätt typiskt svenska orter ska marknadsföra sig.

Mat är nu en gång sådant som är starkt förknippas med vad närområdet har att erbjuda, i alla fall i form av råvaror. Cirkusproducenter göre sig ej besvär i dylika fall. Palt och löjrom duger väl åt norrbottningarnas egen stolthet på livsmedelsområdet. Bara för att ta två exempel.

måndag, september 01, 2014

Ogräs eller?




Så här i valtider ser gärna de vid makten till att det städas upp i syfte att säkra sitt styrelseinnehav. Luleås mest framträdande slänt nedanför arenan där Northland Basket vann SM-guld tidigare i år är dock allt annat än upprensad för närvarande. Ovanstående talar sitt tydliga språk.

Vilket parti som fått sin skylt nedriven glömde jag bort att se efter. I vad måtto den eller de politiker som betraktas som ogräs av en del ökar nedskräpningen är en fråga öppen för tolkning. Betraktat mera ur det demokratiska perspektivet ter sig skyltkavalkaden på det hela taget desto mer som en uppgift för kommunal renhållning.

Plakaten åker upp ett givet datum före valet och försvinner i praktiken bort kvällen efter det att vallokalerna stängt. Det borde med dagens teknologi till hjälp möjligt att avskaffa plakatkampanjerna. De känns på något sätt som överflödiga i det offentliga rummmet.