onsdag, maj 30, 2007

Den osolidariska avtalsrörelsen

Sverige är just nu uppe i en avtalrörelse som kommer att staka ut riktningen för inflationen de närmaste åren. Varje särintresse (fackförening) ska ha sitt. Vissa förbund är starka, andra svaga. De som får ut mest är de som är bäst på att förhandla, oftast män för övrigt.

För en del finns extra utrymme att ta om deras arbetsgivare har ett bra resultat att uppvisa. För andra som kanske jobbat hårt men inte i en organisation med mycket pengar över så är utsikterna till löneförhöjningar sämre. Av någon anledning brukar Handels medlemmar sällan få några bättre löner. Det är inte helt fel att tala om denna förening som svag. En annan yrkesgrupp som blivit alltmera eftersatt är lärarna.

Nu är det inget egenvärde i att alla får höjda löner. Däremot måste avtalen måste hållas inom rimliga gränser. Något som sällan kommer fram när fackförbunden går ut och kampanjar för sina medlemmar är vad dessa egentligen tjänar. Att gruvarbetare i Norrbotten och kabinpersonal på SAS, båda med korta utbildningar, tjänar uppemot 30 000 i månaden nämns inte av gökungar som vill ha mer, mer, mer. Lika frånvarande är debatten om vilka jobb som verkligen borde belönas högre. Mer än ryggdunkar blir det sällan.

Kommunalstrejken för några år sen, "vi tar fajten", avbröts sannolikt av ett samtal från Göran Persson/partisekreteraren till Ylva Thörn. Annars är den offentliga hållningen att regeringen inte lägger sig i avtalrörelsen. Men att denna inte är sann visas av den ställning LO har eller en gång hade. Den stora arbetstagarorganisationen verkar för närvarande mera var ute efter att sabotera för den regering som inte är deras. Tänk om LO, eller för den delen också TCO och SACO, kunde spela en förvisso diskret roll som pådrivare för lönenivåerna hos de mest behövande.

söndag, maj 27, 2007

Befolkningsminskning trots högkonjunktur

En del, däribland jag, bekymrar sig en del över regionala förhållanden. En region som idag ofta omtalas som att det råder högtryck där är Norrbotten. Ändå kom för en kort tid sedan dyster befolkningsstatistik. Befolkningen minskar för andra mätningen i rad om man undantar flyktingmottagandet.

Ett annat problem som är högst markant i regionen är utanförskapet. Omkring en tredjedel av arbetskraften har inte ett riktigt jobb att gå till. Gruvor som säljer lätt förädlade råvaror som aldrig förr i alla ära: jobb finns inte åt alla. Många har gömts undan i studier, sjukskrivningar och pensioneringar. Resursslöseriet är enormt.

Det går att diskutera orsaker till detta. Ett huvudproblem som jag lär återkomma till är svårigheten att etablera en medelklass i Norrbotten. Det vill säga en slags borgerlighet som inte har penningtjänandet främst för ögonen men ändå besitter kompetens. Som det är idag flyr många begåvningar länet på grund av dåliga utvecklingsmöjligheter.

Mest framträdande i hela problematiken är den långa tradition av bidragsberoende som finns häruppe. Den gör sig gällande på områden som sträcker sig långt utanför offentliga verksamheter. Med handen på hjärtat är det inte särskilt många som kan kalla sig entreprenörer där ekonomin för närvarande sägs gå som tåget.

torsdag, maj 24, 2007

Möte med en underskattad president

Svenske statsministern har varit i USA och träffat presidenten och Kalifornien-guvernören Schwarzenegger. Ännu en gång har vi tvingats uppleva att en inflytelserik person i landet uttryckt sin uppskattning om USA:s ledare.

I samtalen med George W Bush visade Fredrik Reinfeldt engagemang i klimatfrågan, något som numera delas av presidenten. Det är nu dags att sluta raljera om dennes ointelligens och istället inse att USA har en överlägsen konstitution såtillvida att en president inte kan sitta längre än åtta år.

I Sverige kan en regeringschef - av vissa enligt Grundlagen försedd med statschefliga funktioner - sitta i princip hur länge som helst. Göran Persson, en man med många kvalifikationer, men icke desto mindre ovan att finna sig i situationer där han inte får bestämma, kunde avsättas tack vare stöd från kretsar som gick långt utanför väljaropinonen. Att han sedan avgick från ordförandeposten i sitt parti under tumultartade former skadade dock inte landet, utan bara den rörelse han har så mycket att tacka för.

Ställ gärna Göran Persson, som aldrig tog någon akademisk examen trots att han slirade på sanningen om detta i konfrontation med fakta, mot George W Bush med både Harvard- och Yale-examen. Fundera sedan en stund över vilken definition av intelligens vi egentligen rör oss med här i Sverige.

söndag, maj 20, 2007

Sparka er nya medarbetare TV4

Under nittiotalet växte det fram en programform i TV som gick ut på att sitta i soffor och kivas med varandra. Några hårda debatter uppstod därför sällan. Ingen ställer väl till med storbråk när man sitter mjukt tillsammans.

Ett annat grepp var att plocka in konsulter i olika ämnen. Mest känd inom politik är förmodligen statsvetaren Stig-Björn Ljunggren från Hamrånge-Uppsala, som var ett stående inslag i TV4:s tyckarpaneler i många år.

Samma kanal har nu engagerat prästen Ma Oftedal som konsult i relationsfrågor. Om henne finns mycket att säga men knappast något positivt. Det finns en lång artikel om Oftedal på Wikipedia för den som är intresserad. Mest kommer då jag ihåg denna gudskvinna för att ha brutit tystnadsplikten efter samtal med Lundell 1987.

Alla som kommer till tals i TV behöver inte tas på allvar, men att anlita en förvisso lätt omgjord men ändå högst suspekt individ till medarbetare är inte bra. Dina synder är inte förlåtna Ma.

torsdag, maj 17, 2007

Nu ska Ögren avsättas

Det har väl knappast undgått några av Norrbottens-Kurirens läsare att tidningen just nu är i färd med att avsätta landstingsrådet Kent Ögren. Tidningens insändar- och debattavdelning har gått ihop med tidningens ledarsida i syfte att uppnå detta mål.

Frågan är om så mycket kommer att bli bättre om man lyckas i sitt uppsåt. Trappor ska städas uppifrån heter det ju, men vem kommer i så fall istället för Ögren? Ett annat avdankat kommunalråd eller en mindre lyckad landstingspolitiker?

Istället för att angripa symptomen borde Norrbottens-Kuriren med flera lokaltidningar runtom i landet angripa orsakerna till dessa. Dessa har att göra med den regionalt organiserade politiken. Länen i den form de har idag är för små för att handha viktiga uppgifter såsom vård.

I längden blir det ganska tröttsamt att läsa om personfixerad politik. Den riskerar också i längden att bli kontraproduktiv. Ögren kan gå stärkt ur det hela om han inte störtas. Detsamma gäller för övrigt Obol-mannen Bo Johansson som det är knäpptyst kring nu. Rätt som det är kan denne dyka upp som bonde med skägg på en gård utanför Gällivare, förslagsvis intervjuad av någon journalist på DN mitt framför näsan på lokala skribenter som framlever sina dagar mätt på framgång efter ett mindre journalistpris.

På Ögren går det att ha synpunkter. Den här gången har han retat upp folk med att kalla privata läkare för ett otyg. Han ingår också i en lång tradition av norrbottniska politiker som haft problem med flaskan. Men, som sagt, Ögren är inte problemet utan symptomet.

måndag, maj 14, 2007

Politisk eurovisionsschlager?

Så har den ännu en gång avgjorts, Eurovision Song Contest, som den numera heter. Segrade gjorde Serbien, en nation som under 90-talet var något av en Europas gökunge. Därför var det positivt ur ett politiskt perspektiv att ett land med en trist historia bakom sig får framträda som representant för europeisk musik. Kanske kan det bättra på imagen.

Det var östeuropeisk dominans för hela slanten. Anledningen är förstås att forna sovjetstater och andra ockuperade länder under kalla kriget tar igen förlorade år. Den musik de företräder överlag utgör förståeligt nog mera exempel på förbättringar av den sorts schlager som var vanlig i väst under 70- och 80-talen. ABBA:s musik tolererades i öst under kalla kriget, och det är väl därifrån man börjat sin resa tillbaka till friheten i detta sammanhang.

Mest politisk i sin röstning var Ryssland. De från rysk synvinkel snälla staterna fick höga poäng. För Sverige gick det som bekant dåligt. Frontmannen i The Ark jämrade sig efteråt över att Europa inte var redo för dem. Men snarare torde det ha handlat om att många genomskådade dem som en småländsk/regional variant av Queen.

Nästa år talas det om att Palestina ska få vara med. Gränsen för Europa mot omvärlden flyttas i så fall ännu mer. Det är högst diskutabelt om Georgien och Armenien kan räknas till Europa, lika som om alla småstater utan egen statstradition som deltog i år verkligen borde räknas som deltagarländer.

lördag, maj 12, 2007

Alternativ till den svenska välfärdsstaten

Många äldre socialdemokrater pratar gärna om den tid när klassmärket syntes i munnen. En viktig uppgift för folkhemska företrädare genom åren har därför varit att upprätthålla en god och för alla överkomlig tandvård.

Sedan länge är denna politik nu övergiven. En ordentlig tandreparation kan ruinera ekonomin för en mindre bemedlad person. Samtidigt överlåts i allt mindre utsträckning ansvaret för tandhälsan åt andra än individen själv. Att säga åt en person att borsta tänderna oftare och att äta mindre snask betraktas idag av många som en kränkning.

Det visar sig att lösningen på krisen för den svenska tandvården ligger i öster, något Norrländska Socialdemokraten uppmärksammat i en artikel. Även om svenskar inte kan komma i åtnjutande av samma vård som finnar ifråga om offentligt utförd vård så finns det privata alternativ där som ligger långt under den prisnivå svenska landsting erbjuder.

Jag har efter en tandundersökning erbjudits ett i mitt tycke alldeles för högt pris på en reparation. Därför överväger jag nu att åka till Torneå för att låta en privat klinik utföra denna. I Sverige måste jag vänta till långt in i juni innan jobbet ska utföras. Finsk tandvård ska visst kunna ordna tid redan dagen efter beställningen, som sagt till klart lägre priser.

Ska landstinget fortsätta med sin prispolitik på tandvård kommer förmodligen alltfler svenskar att överge dem som kunder. Med den antagliga påföljden att den svenska välfärdsstaten demonteras ytterligare. Inte ens de murar gentemot omvärlden som socialminister Göran Hägglund vill bygga när han vill förhindra svenskar från att få offentlig vård utomlands lär kunna bromsa utvecklingen.

torsdag, maj 10, 2007

Klassegoisterna

LKAB:s gruvarbetare har återgått till jobbet efter två dagars vild strejk. Den direkta anledningen är att bolaget meddelat att man vill återuppta förhandlingarna. Strejk kan med andra ord bryta ut på nytt eftersom arbetsgivaren och arbetstagarna står långt från varandra.

Orimliga krav på femton procents löneförhöjning har framförts. Detta att jämföra med centrala avtalsnivåer som ligger kring fyra procent. Sedan har konflikten en del nostalgi över sig. Det var 1969 som en storstrejk i Malmfälten framkallade vågor över landet som troddes bära fröet till en nationell revolution inom sig. Mera konkret handlade det om krav på bättre arbetsförhållanden. Protesterna mot ett nytt ackordssystem ledde då i förlängningen till månadslön för gruvarbetarna.

Den vilda strejken har inte alls fått samma sympati från omvärlden som -69. Idag råder helt andra förhållanden. Många reagerade nog negativt på kraven när det framkom vilka löner gruvarbete betalas med. Inte minst kanske i jämförelsen med underbetalda vårdbiträden med lika fysiskt krävande arbeten med bara något över hälften i lön av sina manliga klasskamrater.

Tvådagarsepisoden i Malmfälten lär bara förstärka bilden av den norrbottniske inlandsmannen som en klassegoistisk machotyp. Blir det en fortsättning på konflikten lär de göra bort sig ännu mer. Ändå kan det vara på sin plats att säga något om orsaken till det hela.

LKAB går just nu ohyggligt bra. Det är då naturligt att företagets medarbetare vill ha mer av kakan. Sedan har vi det där med direktörs- och bonuslöner. Det var ju inte så länge sedan en ekonomisk idé av många sågs som ett fullt konkurrenskraftigt alternativ till kapitalismen. Vill vi ha tillbaka dylika tankar gör vi nog säkrast i att fortsätta med orimliga chefslöner. Den direktörsdyrkande högerman till ledarskribent på Norrbottens-Kuriren som resonerar i termer av att dessa kostar bra mycket mindre än vad strejken kostat verkar således snarare befinna sig ute i rymden än i verkligheten.

Löneökningar är alltid inflationsdrivande. Men ska redan välbeställda grupper ha ännu mer än majoriteten av löntagargrupperna så tröttnar till sist dessa på att hålla igen och avtalsparterna tappar kontrollen över lönebildningen.

tisdag, maj 08, 2007

Vilken väg väljer Sarkozy?

Så är det klart att Europas starkaste statschef de närmaste fem åren kommer att heta Nicolas Sarkozy. Med ett högt valdeltagande gick fransmännen och fransyskorna till valurnorna. Omkring 85 procent av de röstberättigade ville säga sitt om sitt lands näste president.

Om Nicolas Sarkozy har sagts att han verkar i Napoleons och de Gaulles efterföljd. Det vill säga i den tradition som ser på Frankrike som destinerad för en speciell roll i världen. Som det numera ser ut så är denna tid förbi för evigt.

Därför är klokt att Sarkozy intagit en försonligare hållning mot USA än sina företrädare. En traditionell europé är han tvivelsutan dock. Under Sarkozys ledning lär det bli nej till turkiskt medlemskap i EU.

De som tror Frankrikes näste president blir en fransk version av Reinfeldt är kommer att bli besvikna. Det liberalkonservativa draget hos honom är för starkt markerat. Men han ska ju heller inte leda någon regering utan vara hela folkets ledare. Det hade behövts att han gjort om sitt parti om det alls skulle gå att tala om lätt genomförbar politik.

torsdag, maj 03, 2007

Så kallad arbetarkultur del 1

Sveriges Television har ägnat två kvällar åt dramatik åt någon som ska kallas företrädare för arbetarklassen. Det är visst dåligt bevänt med författare som verkar i den stolta tradition av litteratur som finns i vårt land.

Anledningen är förstås att det blir allt mindre vanligt att de som skriver själva har erfarenhet av arbete. På sin höjd kan föräldrarna har varit arbetare, med vilket menas då anslutna till LO-kollektivet någon gång i sitt liv. Detta torde i alla fall gälla den dramatiker vars pjäs om "Arbetarklassens sista hjältar" visades på kvällen den första maj.

Peter Birro och hans bror är väl mest kända för att ha figurerat i diverse talkshows där de var för sig varit duktiga på att riva ned gapflabb från publiken. Om deras litterära alster vet jag inte särskilt mycket annat än att den förstnämnde någon gång i början av 90-talet skrev en bok i komprimerat format om att festa i största allmänhet. Valborg betydde förmodligen mer än första maj.

Om dramauppsättningen kan sägas att det väl inte handlade om nya grepp direkt. Det var en hel den Norén. Av det som bekom arbetarklassen eller arbete kändes det mesta som gamla inlånade klyschor. Sämst var emellertid eftersnacket med avdankade festprissen-dramatikern och skådespelarna Börje Ahlstedt och Mikael Persbrandt som också hade "arbetarbakgrund".

Är det sånt här som ska hålla liv i den svenska arbetarkulturen framgent finns det anledning att vara allvarligt bekymrad. Förslagsvis kan det vara på sin plats att omdefiniera själva begreppet. Enligt en undersökning jag läste för inte så länge sedan identifierar sig betydligt större grupper än de med kollektivavtal som arbetare. Kanske är det så att arbetarlitteratur i den form vi vant oss vid helt enkelt inget annat var än en parentes.

tisdag, maj 01, 2007

Första maj och bruksandan

Där jag bor finns det en stor arbetsplats som i över fyrtio år mera var något av en socialbyrå än en industri. Inte förrän i mitten av 80-talet började järnverket gå med vinst, mycket till följd av rationaliseringar och kanske också en bättre stålkonjunktur.

Många av de som tog jobb där var inlandets pojkar. Inte minst sedan de teknologiska innovationer som heter traktor och motorsåg eliminerat otaliga arbetstillfällen i skogskommunerna. Det enda som fanns att tillgå för många var att flytta till Luleå, Västerås och Södertälje där industrierna skrek efter arbetskraft och faktiskt också var upp hit och raggade folk.

De som hamnade på de nya industriorterna blev många gånger socialdemokratins kärnväljare. Samlade på samma ställe och med likartade arbetsuppgifter och rätt jämlika löner efter skatt kom de att utgöra politiska krafter helt i enlighet med marxistisk teori.

När nu inte denna variant av ekonomiskt system visade sig vara överlägset kapitalismen så har bruksandan - för så kan mentaliteten på många orter med en stor industri kallas - blivit en belastning. Man vet vad man har men inte vad man får har varit ledordet eller att gå i pappas fotspår. Alltså helt förödande inställningar i ett samhälle som behöver fler nya företag.

I år gör (s) ett stort nummer på 1:a maj av att A-kassan ska återställas vid en valseger. Precis som om lösningen på att de gamla arbetena försvinner vore att hålla fast vid ett föråldrat försäkringssystem. Visserligen finns de som fortfarande börjar på bruken i 20-årsåldern och stannar där till pensionen, men på det stora hela taget räcker inte dessa till att utgöra partiets kärnväljare längre.

Inte heller räcker det med att tjänstemännen läggs till denna grupp. Sossarna måste med andra ord bryta in i mitten om man vill vinna 2010. Lyckas partiet sno arbetsrätten från centern kanske det går att lyckas med detta.