Merit Wager skriver idag tänkvärt om svenskarnas rädsla. Men jag håller inte med om att kommentarerna till tidningsartiklar undertecknade med pseudonymer skulle vara ett uttryck för detta. Istället bör vi nog se kommentatorsfunktionen som en indikator på hur "snacket går". Och då är det viktiga egentligen vad som skrivs och inte av vem. Fast i gammelmedia Merit?
Det är inte överallt som det är så farligt och olämpligt att sticka ut som i Norrbotten. Att stå upp för sina egna åsikter och under eget namn kan även på annat håll innebära att ens rykte som blir såpass nedsvärtat att livslång yttrandefrihetskarantän riskerar följa. Ett bekant fall i anslutning till detta torde vara läkaren som vågade ifrågasätta den dominerande åskådningen om "de apatiska barnen". Delvis får denne upprättelse idag.
Ett annat aktuellt fall gick som en följetong nyligen där en känd svensk professor-debattör i rollen som offer och förövare försökte massakrera den bloggare i landet han uppenbarligen var mest rädd för. Dessbättre misslyckades detta tilltag och vägen mot en nyborgerlig offentlighet är fortfarande öppen.
