tisdag, november 15, 2016

Är möjligen Finland och Norge intresserat?

Igår dog definitivt frågan om en norrländsk storregion. Jämtland ska inte vara med i den fortsatta processen mot regionförstoring i norra Sverige, som egentligen bara är ett armviftande från regeringens sida i syfte att visa sig stark och handlingskraftig, fastän närmare sanningen ligger är att den inte förmår eller vill lägga förslag de kan få majoritet i riksdagen för försåvitt inte oppositionen släpper igenom dem.

Det finns alltså inget stöd för en regionreform syftande till större landsting, varken i riksdagen eller bland folk i allmänhet för den delen. Den jämtländska rödhögern vill inte vara med i vare sig en storregione eller underordna sig Stockholm eller Bryssel. Mantrat är nej, nej, nej! Liknande tongångar hörs från Norrbotten, vars sjukvårdsparti ägnat hösten åt namninsamlingar i syfte att stoppa de storregionala planerna.

Skäl finns för påståendet att norra Sverige eller Norrland håller på att gå ur Sverige. Jämtarna skulle kunna vända sig västerut och "åter" ingå i ett norskt Öst-Tröndelag, under det att Norrbotten (med nuvarande Västerbotten som påhäng) skulle kunna gå ihop med finska Österbotten som förr. Kvar av Norrland blir då Ångermanland, Medelpad och Hälsingland. Den sistnämnda skulle definitivt inte ha något emot att ingå i ett Stor-Svealand tillsammans med gästrikarna. Ångermanlänningarna och medelpadingarna skulle kanske med lite övertalning kunna göra jämtarna sällskap till Norge.

Hela den senaste vändan med regionreformering av Sverige har egentligen bara ställt till det. Vill vi ha kvar ett Norrland inom Sverige är det nog dags att börja med att reformera länsstyrelserna, och sedan gå över till att avveckla landstingsfullmäktigeförsamlingarna. Högspecialiserad hälso- och sjukvård till staten och primärvården till kommunerna? Varför tjafsas det så mycket och varför vill ingen ta sig an uppgiften för århundradets reform?

tisdag, november 08, 2016

De ogifta högutbildade kvinnorna

I skrivande stund pågår röstningen i det amerikanska presidentvalet. I ett tidigt skede ställde så gott som hela det svenska politiska och journalistiska fältet upp bakom demokraternas kandidat Hillary Clinton. Det inledande positiva argumentet att hon skulle bli USA:s första kvinnliga president, urvattnades med tiden till att hon är det minst dåliga alternativet till republikanernas kandidat.

SVT:s förvuxna knattereporter Erika Bjerström har som ingen annan representerat denna utveckling. Kulmen nåddes sannolikt i helgen då Bjerström i ett inslag intervjuade och skildrade "såna som normalt borde rösta på Clinton men väljer Trump", nämligen de arbetslösa vita männen. Den andra änden av problemet, de ogifta högutbildade kvinnorna, som är en annan märklig alltmer växande företeelse i västerländska samhällen, intresserar inte Bjerström. Vi märker emellertid av dem, inte minst i Sverige, dock inte på ett sätt som att gruppen pekas ut (svenska karlar är snälla men samtidigt belagda med munkavle av den statsfeminazistiska ideologin som ska hämnas oförätter i det förgångna istället för att gemensamt uppnå målet jämställdhet).

Bjerström & Co riskerar att vakna upp imorgon om de fått eller velat sova något med Donald Trump som segrare i presidentvalet. I annat fall blir det ändå fråga om kaos eftersom Trump inte lär respektera valresultatet. Med tanke på kompetensen och lämpligheten hos presidentkandidaterna vore det bästa kanske om kongressen utsåg en president istället för att låta valresultatet gälla. Det ska visst gå att arrangera på något sätt men för mig okänt exakt hur.