måndag, november 28, 2005

I väntan på en ny regering

Den senaste tiden har det varit lite tyst kring den borgerliga alliansen. Kanske var det därför vi i förra veckan genom DN/Temos novembermätning kunde konstatera att skillnaden mellan blocken krymt ordentligt. Det var särskilt moderaterna som drabbats av ett tapp, medan socialdemokraterna ryckt upp sig.

Vad beträffar det senare så har det med all sannolikhet spelat in att sossarna kongressat. Detta eftersom s- kongressen får ett mycket stort genomslag, inte bara medialt. Under några dagar dominerar det statsbärande partiet den inrikespolitiska scenen. Samtidigt företas en intern kraftsamling.

Jag tror inte de borgerliga behöver vara särskilt oroliga över opinionssiffrorna. Och att de legat lågt den senaste tiden är bara bra. Det finns nämligen en risk att folk tröttnar på dem i förtid om de har för stor framgång med sitt budskap. Sedan kan en borgerlig valseger "i förskott" leda till att (s) kan gå i opposition innan de förlorat. Och det har varit en lyckad taktik för dem tidigare.

Så den trianguleringsstrategi främst företrädd av moderaterna som den borgerliga alliansen hittills begagnat sig av bör man fortsätta med. Dock inte på ett sådant sätt att valet vinns för tidigt. På en punkt förtjänar de borgerliga emellertid kritik. Genusforskningen ska visst lämnas i orubbat bo med motiveringen att forskningen ska vara "fri". Det är bara det att genusvetenskap inte är det, utan i högsta grad politisk.

Hoppas detta ställningstagande inte beror på feghet inför det politiskt korrekta. Eller än värre, att det skulle ligga någon form av egenintresse bakom. Som till exempel medelålders medelklasskvinnors sysselsättningar.

fredag, november 25, 2005

Tveksam skidpremiär


För er som inte vet det så är skidåkning kultur här i Norrbotten. Visserligen är det vanligare idag att det står två skotrar uppställda på gårdarna än att två par skidor står lutade mot husväggarna. Vilket var fallet för sådär en tjugofem-trettio år sedan.

Det var dock inte mycket till premiär för åkning förra helgen. Så mycket snö som på bilden är det långt till än så länge. I Luleå regnar det idag och den åkbara snö som fanns att tillgå i söndags fanns i Boden i form av konstsnö med visst tillskott av ett tunt lager natursnö. Situationen kan dessbättre ändras ganska snabbt. I Gällivare finns det visst gott om snö inför de tävlingar som ska genomföras där i morgon och på söndag. Kanske blir det en sväng ditupp.

På morgonen har jag varit och lyssnat på ett föredrag om regionernas tillstånd. Läget för Norrbotten var inte så dystert som det vanligen brukar framställas av de som använder statistik för att bedöma denna regions framtidsförutsättningar. Vad som inte kom fram bland alla tabeller, diagram och figurer var i hur stor utsträckning påstått framgångsrika företag använder sig av regionala utvecklingsmedel i sina balansräkningar, alltså de som är tänkta att fungera som motorer i regionala ekonomier.

Som föredragshållaren från ITPS, Institutet för tillväxtpolitiska studier, sa så arbetar han/de på uppdrag av regeringen. Då går det väl att förmoda att kreativ bokföring tillämpas i syfte att visa på hur lyckad politiken varit. Dessvärre är det en dålig strategi eftersom stöd på sikt har en tendens att övergå till bidrag maskerade till plusposter.

tisdag, november 22, 2005

Hur stort är Europa?

Den kanske mest brännande frågan för EU rör unionens utvidgning. Var gränsen ska dras i öster och sydöst är vad som debatteras. Eftersom nationsgränserna särskilt i östra Europa till följd av 1900-talets storkrig inte i särskilt stor utsträckning sammanfaller med geografiska, naturliga gränser är det hela lite komplicerat.

Vad beträffar sydöstutvidgningen handlar det mest om Turkiet ska tas med i unionen eller inte. Var Bottnakarlen står i den frågan har redan klargjorts: Turkiet bör stå utanför EU. Det innebär inte att Turkiet ska utestängas från exempelvis ekonomiskt utbyte med unionen. Däremot finns det flera skäl som talar emot politisk integration av landet. I särskilt hög grad tänker jag då på den roll som Turkiet kan spela som pådrivare av den positiva utveckling i riktning mot demokrati som börjar skönjas i den arabisk/islamska världen. Den uppgiften sköter turkarna bäst genom att stå utanför EU.

Hur långt Europa ska sträcka i sig åt öst är dock en kvarstående fråga. En gräns som ibland nämns är floden Dnepr. Problemet med denna är att den går rakt genom två länder, Vitryssland och Ukraina. Ändå är det just här som skiljelinjen mellan västlig och östlig kristendom brukas dras. Här ska också gå någon form av språkgräns.

När EU:s utvidgning diskuteras ska det självklart handla om vilka länder som ska vara med. Det bör emellertid inte glömmas bort frågan vad som egentligen utgör Europa. Här kan sådant som geografi och religion spela roll. För även om det såvitt jag kan se aldrig kommer att uppstå något europeiskt folk, så finns det något som vi kan definiera som Europa.

lördag, november 19, 2005

Sveriges slugaste kvinna

Om någon händelsevis uppmärksammat inläggen under rubriken Kulturdebatt i Dagens Nyheter så stod där häromveckan att läsa en text av litteraturvetaren och genusprofessorn Ebba Witt-Brattström. En intressant sådan som tar upp de problem som humanioran möts av i det svenska samhället. Det är bara ett problem. Witt-Brattström har inte skrivit texten själv. I fysisk mening kanske, men inte andligen. I alla fall är det min adaptivt omedvetna reaktion.

Witt-Brattström skäller på den svenska högskolepolitiken och jämrar sig över svenska studenters dåliga kunskaper. Men detta är att bita den hand som föder en. Att Witt-Brattström kan slänga sig med titeln professor är just en konsekvens av dessa båda fenomen. Vilka som bekant i sin tur utgör konsekvenser av den politiska styrningen av universitet och högskolor.

Egentligen bör man kanske hålla sig för god att kommentera inlägg av dylikt slag. Vi känner redan Ebba. Och många minns väl kanske ännu hennes avhopp från fi. Som skedde inte bara i rätt ögonblick, utan i exakt rätt ögonblick. Hon var den första att lämna det skepp som börjat sjunka och blev nog därmed egentligen den enda av fi-aktivisterna som gått stärkt ut äventyret. En sådan strategi kan bara förklaras av en alldeles säregen form av kvinnlig slughet.

Längre fram ska jag kora Norrlands slugaste kvinna, och därefter eventuellt även Norrbottens och Luleås dito. Nu när statsfeminismen äntligen är på tillbakagång i landet går det att våga sig på ett sådant uppdrag.

torsdag, november 17, 2005

En säregen sång?

En syster till min farfar hade ett speciellt sätt att gnola på gamla väckelsesånger och psalmer. Även bland andra gummor som tillhörde en generation som idag har dött ut praktiserades en egenartad sångteknik. De var hemmahörande i Kalixtrakten och uppväxta under den tid då socknen motsvarade vad vi idag kallar kommunen. Det var före det fanns bilar och följaktligen en tid då kyrkans placering så att säga var liktydig med huvudstadens belägenhet. Socknen var för den tidens invånare närmast identifierbar med vad hela landet är för oss idag.

Det sätt att sjunga på de gamla gummorna i det gamla Nederkalix socken utvecklat och möjligen ärvt från tidigare generationer lever såvitt jag vet inte kvar. Och ingen beklagar väl egentligen detta. Nya sångformer har tillkommit helt enkelt därför att de gamla inte längre behövdes. Finns äldre sångsätt och dialekter från förr kvar så gör det de i en mera utvecklad form. Detta kan vi nog alla uppskatta.

Vad som däremot inte bör uppskattas är att gamla så kallade sångtekniker blir föremål för forskning. Inom den religiösa väckelse som benämnes laestadianismen lär det ha använts ett sångsätt som av någon anledning betraktas som säreget. Denna är nu föremål för en doktorsavhandling. Alltså, vad som för en kustbo som mig själv är en företeelse det går att småle åt, något som det möjligen går att återvända till på äldre dagar i minnets form om framtidstron börjat svikta, är för en del något att hänföra till vetenskaplig verksamhet.

Det finns egentligen bara ett område i Sverige där förhållandena anses så unika att sådant som på andra håll anses för vara knappast mera än oväsentliga banaliteter subventioneras av staten. Den kultur som håller på att skapas av krafter utgående från den finsktalande minoritet, hemmahörande i Tååårrrnedaaalen, är med andra ord en bluff. Till de som delar ut pengar till alla former av legitimering av denna falska odling säger jag bara: ni är lurade!

måndag, november 14, 2005

En lärdom att dra

Det ser ut som om upploppen i Frankrike bedarrat för den här gången. Nu blir det en fråga för samhällsanalytiker att reda ut varför ännu en variant på franska revolutionen kunde uppstå och hur liknande företeelser kan förhindras i framtiden. Redan finns dock många förklaringar och botemedel föreslagna.

Företagsledaren Anders Fogelström, bosatt i Paris, gjorde en analys på Brännpunkt igår. Samhällets integrerande mekanismer och symboler har försvunnit och kvar finns bara polisen, konstaterar han bland annat. Det är sant. Vad som också är sant är att de gängse politiska ideologierna har så svårt att fånga upp ungdomar. Islamisering framstår därför som ett alternativ.

Socialismen är inte död, men för närvarande verkar den inte tilltala de breda befolkningslagren som i forna tider. Anledningen är givetvis främst att socialistiska organisationer har en inbyggd logik att fjärma sig från sina medlemmar. Precis som Robert Michels påvisade i början av förra seklet. Och Frankrike är väl om något ett land där elitism varit kännetecknande för styret.

Den lärdom som måste dras av de franska oroligheterna är att de kan inträffa i princip i vilket annat land som helst i världen. Det är inte för inte som de bästa analyser av maktförhållanden som gjorts har utförts på franska institutioner, härmed påminnes bara om Bourdieus och Foucaults arbeten. Huvudorsaken till detta är förstås att här har alltsedan 1789 maktens mekanismer var särskilt sofistikerade. Ja sannolikt ännu tidigare.

Det är tur att de extrema varianterna av socialismen, mera konkret uttryckta under samlingsnamnet kommunism, är försvagade idag. Annars hade vi eventuellt stått inför en veritabel situation av präriebrand över Europa i form av en ny vänsterförvirring.

fredag, november 11, 2005

Apropå upplysning

Senaste numret av den läsvärda tidskriften Axess ägnas åt temat "dämpad upplysning". Per Bauhn, filosofiprofessor i Kalmar, argumenterar för sambandet mellan frihet och förnuft, självklart i polemik mot upplysningskritikerna, även kallade postmodernisterna.

Bauhn hävdar att upplysningskritikerna begår ett felslut när de tolkar faktapåståenden som värdepåståenden. Faktapåståenden är antingen sanna eller falska, medan om värdepåståenden brukar sägas att de är giltiga eller ogiltiga. Faktapåståendets sanning eller falskhet är icke-relativ. Värdepåståendets sanning är relativ till någon normativ utgångspunkt, exempelvis den om universella mänskliga rättigheter.

Resonemanget följer ett mera klassiskt universitetsideal, och utgår kanske främst från David Humes påpekande av det problematiska i att härleda ett "bör" från ett "är". Jag måste dock säga att Bauhn tar lite lätt på problemet när han i sin artikel i tur och ordning avfärdar de så kallade upplysningskritikerna. Vi vet ju nämligen att förnuftet missbrukats i namn av bland annat tvångssteriliseringar, atombomber och överhuvudtaget politik från ovan. På vissa samhällsområden såsom kriminalvården och mentalvården är det tveksamt om det skett några framsteg alls, något som Foucault pekat på i sina studier.

Mina, och även andras, personliga erfarenheter av vilket mottagande universitetsfolket ger intresse för upplysningskritiken är närmast en nedlåtande attityd. Det hela brukas "hanteras" på så vis att ämnet hänvisas till något "praktiskt". Är intresseområdet politisk filosofi sker vanligen kränkningen genom att föreslå litteratur av den bombastiske Richard Rorty (en person jag har svårt att ta på allvar).

Det farligaste som finns är när den akademiska friheten börjar användas till att forskarna får spegla varandra i sig själva och när argument börjar bemötas med mobbning och pejorativa tillmälen. Då har man verkligen eldat på under den postmodernistiska brasa som inte vill ha några auktoriteter överhuvudtaget.

tisdag, november 08, 2005

I want to be a företagare

I staden där sista vågorna efter proggromantiken börjat ebba ut, är man för tillfället i färd med att inrätta en så kallad ungdomsgalleria. Som är en omskrivning för en skola för de som vill bli företagare. Bakom detta står Innovation Norrbotten, som leds av en föga lyckad företagare. Det hela betalas förstås av staten.

Det är inte utan att tankarna går till ett populärt TV-program där mobbningen satts i system. I sanningens namn skall dock sägas att musikbranschen är mycket speciell och kanske inte särskilt mycket går ut eget entreprenörskap. Det gör det fria företagandet. Därför är det fel att låta unga människor, och äldre också för den delen, underkasta sig bedömningar av vad de tror de kan tjäna pengar på. Varför ska det finnas grindvakter mellan företagaren och marknaden?

Det här är ännu ett "projekt" som drar ett löjets skimmer över Luleå. Och riksradion var ganska snabb på att sätta tänderna i det. En retorisk fråga som inställer sig är om vi inte fått ännu en verksamhet på halsen som syftar till att förlänga barndomen. Jag vill nämligen minnas att någon av de ungdomar som deltagit i en liknande utbildning berättade hur hon efteråt utvecklats, att hon vågade ta kontakt med andra företagare och arbetsgivare osv. Det vill säga sådant som normalt måste klaras av helt på egen hand utan handledning. Vad göra sedan när gåsmor är borta?

Nej, lägg ned denna infantiliseringsförstärkande och kostnadskrävande satsning. Det är sant att det behövs fler företag i Norrbotten. Men att göra som ovan beskrivet är att börja i fel ända av problemet. För att ge företagandet i Norrbotten, och Västerbotten också, en skjuts har jag tidigare pläderat för ett drastiskt förslag. Nämligen: inför platt skatt i de två nordligaste av Sveriges län. Detta är vill jag påstå den rakaste vägen ut ur vanmakt och beroende av staten. Före det bör man dock titta närmare på varför Finland lyckas bättre än Sverige att få långsiktig utdelning på de medel som avsätts till regional utveckling. För det handlar verkligen om politik.

lördag, november 05, 2005

Franska revolutionen

De upplopp som började i Paris förorter i veckan har nu spridit sig till andra franska städer. Av detta går det att dra slutsatsen att det handlar om något mer än ett problem som kretsar kring allmänt bråkiga ungdomar. Det hela började ju med att polisen ska ha jagat in två afrikanska pojkar i en transformatorstation där de dött. Situationen är därmed skrämmande lik den som uppstod efter det att en jury friat de vita poliser misshandlat Rodney King (en misshandel som filmades). Kravallerna rasade i södra Los Angeles och kunde under sämre omständigheter ha spritt sig över resten av USA.

Det fanns alltså i Los Angeles liksom i Frankrike en tändande gnista. Den underliggande orsaken till såväl upploppen på 90-talet i USA som de i dagarna i Frankrike var/är dock frustration och hopplöshet. Arbetslöshet och kriminalitet var/är utbrett på båda ställena. I de franska förorterna handlar det om andra generationens invandrare som inte fått en plats i det franska samhället och reagerar med våld mot omgivningen.

Frankrike har en lång tradition av revolutioner. Det som nu sker i landet borde därför passa som hand i handsken för marxist-leninistiska strategers intentioner. För vad saknar väl de ungdomar som löper amok annat än en ideologisk överbyggnad för sitt handlande. Som förkroppsligas i en stark ledare.

Det finns anledning att ta denna för revolution så gynnsamma jordmån på allvar. Den finns ju också i Sverige och upplopp har inträffat och skulle kunna inträffa fler gånger också här. Märkligt är emellertid att så få europeiska revolutionärer intresserat sig för sprängkraften i dylika oroligheter. Men det kan ju bero på att även marxism-leninismen i någon mån kan kallas rasistisk.

onsdag, november 02, 2005

Sista striden utkämpad

Göran Persson höll tal på s-kongressen igår. Likt en gammaldags kyrkoherde drog han upp den filosofiska utgångspunkten för sin politik: solidaritet med nästan. Sedan övergick han till att tala sig varm för den svenska offentliga sektor som inte fungerar. Och om det gröna folkhem som varit en död idé hos honom i många år. Regeringen har nu som mål att Sverige ska ta sig ur oljeberoendet till 2020.

I samma veva som Persson pläderade för en nationellt orienterad energi- och bränslepolitik så hann han också med att delge kongressen sin funderingar kring den svenska jordbrukspolitiken. I något som liknas vid ett globalt och frihandelsvänligt perspektiv menade Persson att svenska jordbruksprodukter i framtiden kommer att få konkurrera med varor från utlandet. Kanske ska vi plantera energiskog i det öppna landskap som inte längre kommer till användning när det svenska jordbruket utsätts för konkurrens. Jaha. Vi ska alltså göra oss beroende av livsmedelsproduktion utifrån samtidigt som oljeberoendet ska avskaffas. Vilken logik finns i detta resonemang?

Förutom detta var det nog Perssons angrepp på USA och "guvernörens" hantering av orkankatastrofen i New Orleans som tilldrog sig uppmärksamhet. Enligt urgammal politisk logik ger sig den ledare som har problem på hemmaplan på en främmande stat i syfte att lägga dimridåer kring sina egna misslyckanden. Denna gång dock bara med ord. Frågan om är taktiken går hem hos många andra än de redan frälsta. På 60- och 70-talet när denna typ av argument flitigt begagnades var den gångbar. Men idag när folk är mycket mer beresta, språkkunniga och dessutom konsumenter av andra medier än de svenska, så är det föga troligt att så många går på myten om USA som helvetet på jorden.

Det var en partiledare i utförsbacken vi såg i går. Under sitt tal uppmanade han sin församling en gång att applådera, en annan gång återföll han i den svårighet att avhålla sig från skratt som framkallades hos honom då regeringsförklaringen lanserades. Tankarna var nog på annat håll såvitt han inte insåg något komiskt i sin politik. Det är slående vilka likheter Persson företer med Olof Palme för ganska exakt tjugo år sedan. Då liksom nu var/är det fråga om en person med politik som yrke, trött i förtid, inte längre engagerad. Som utkämpat sin sista strid och på väg att bli förlorare.