måndag, april 30, 2012

Månadens västryss: Björn Wahlström

Resan med att utse västryssar nalkas sitt slut. Jag har valt att utse gamle industrimannen Björn Wahlström till april månads representant. En del trodde nog att denne var riktig storfräsare inom näringslivet;  för egen del har jag nog mera tyckt han påminna om en gråsosse med starka brukspatronella inslag.

Wahlström har en egen akademi om vars verksamhet jag vet rätt lite. Norrbottensakademien känns lite som en förstorad variant på en dialektförening som inte kommer att överleva när stiftarna av den är borta. Kanske kommer Wahlströms gärning att få ett liknande eftermäle, vad vet jag.

Annars var det som hårdför VD och styrelseordförande i statliga bolag som SSAB, LKAB och Nordea som Wahlström gjorde sitt mest märkbara avtryck. Styrelserna möblerades om under Wahlströms ledning på ett sätt som påminner lite om hur Stalin hanterade politbyrån inledningsvis.

Detroniseringen av Erik Pensérs företagsimperium då Wahlström tvingade finansmannen att sälja detta och på detta kort konstatera att "han är slut" visade sig dock vara felprognos. Ett år senare ungefär var Björn Wahlström slut och Erik Pensér har numera gjort comeback. Ibland kan tvärsäkerhet vara ödeläggande.

onsdag, april 25, 2012

Inget Strindbergsår på Norrbottensteatern

I Sverige har man för vana att minnas hur länge det gått sedan diverse bemärkta personer avlidit. Det är väl ingen som tror att det är själva bortgången som jubileras. Helt enkelt är det väl bara så det ska högtidlighållas den som äras bör.

När det nu förlupit hundra år sedan August Strindberg gick ur tiden firas det ordentligt. I radio, TV och tidningar sänds och skrivs om dokumentärer, teateruppsättningar och dramatiseringar om författarens liv. Dock inte på Norrbottens-teatern. Här är det fortfarande mot (Stockholm) som gäller. Och eftersom Strindberg mest bodde i Stockholm (men dock inte alls var något typisk 08 med nutida mått mätt) så får han förstås nobben av landets äldsta regionteater.

Jag har roat mig med att kolla in Västerbottens-teaterns utbud och där förekommer Strindberg i alla fall. Så... varför inte ens göra ett försök? Vad jag kan se har Norrbottens-teatern på något sätt kört fast. Om publiktillströmningen vet jag lite, men den kan inte vara omfattande ens när hockeyn gör uppehåll. Någonting ur Strindbergs repertoar borde ha gått att sätta upp eftersom den var så omfattande. Något av kammarspelen?

fredag, april 13, 2012

Nyttoidioti på Svenskt Näringsliv

Det är många som vill vara med och säga sitt om det högre utbildningen inte minst. I söndags redogjorde P J Anders Linder för en bubbla vars brisering förmodligen närmar sig med stormsteg.

Frågan om nytta kontra utbildning/forskning som egenvärde är hur gammal som helst. Det finns belägg för dess existens åtminstone från Platons dagar. En organisation som gått i bräschen för den förstnämnda ståndpunkten är Svenskt Näringsliv.

I somras upprörde Svenskt Näringsliv många genom att föreslå sämre möjligheter att studera med studiemedel från CSN för de som valt inriktningar med humanistisk profilering. Och igår hävdade en representant från nämnda särintresse apropå kritiskt tänkande och vetenskaplig metod som lärs ut vid universiteten att "det är inte säkert att dessa förmågor i sig är vad som efterfrågas i arbetslivet". Debattartikeln är undertecknad av en "högskolepolitisk expert".

Kompetensen om hur högskolorna bör bedriva sitt arbete finns förmodligen hos lärosätena själva och sköts bäst utan större inblandning från näringsliv och politiker. De flesta är dock överens om att dagens resurstilldelningssystem måste göras om. De som använder nyttan som paroll inom utbildningsväsendet framhåller att detta måste kopplas till hur snabbt studenterna får jobb efter examen.

Problemet med detta angreppssätt är att diskussionen om arbetets innehåll går upp i rök. Du ska ha ett jobb. Punkt. Ingenting om bore-out-problematiken eller andra infallsvinklar på "tomt arbete" som håller på att växa fram bland forskare inom arbetssociologi får plats i denna analys.

Avslutningsvis ägnar jag en tanke åt de som ägnar sig åt jaga de onyttingar som ifrågasätter invanda tankesätt på arbetsplatserna. Vad är det för fel lägga några år av sitt liv på att skaffa sig lite klassisk bildning istället för att bara inhämta kunskaper med kort hållbarhetstid?

onsdag, april 11, 2012

Sju år som bloggare

Det är nu sju år sedan jag började blogga. Första inlägget ägnade jag en tanke åt den enligt min mening främste estradpoeten, Bruno K Öijer. En Poetry Slam-föreställning gav uppslaget.

Öijer framförde sina poem i form av en märklig talsång på 80-talet, för att under 90-talet mera övergå till viskningar och slutligen på senare tid som det verkar helt sluta med att estradera sina verk. Numera ser jag Bruno K Öijer som politisk aktivist, en verksamhet han förvisso ägnat sig åt redan tidigt i karriären då han slängde ut ett stipendium på några tusen i tunnelbanan.

Det var nog ett misstag av Öijer att hoppa på den vänsterinriktning som också kallas "skillnadens politik" (fritt översatt från engelskan). Poesi behöver inte vara världsfrånvänd, men att binda upp sig för hårt mot en viss rörelse och använda den som ledstång bryter på sikt ned den kreativa förmågan. Därmed inte sagt att han kan göra en insats.

Något man hör alldeles för lite från i våra dagar är den frihetliga vänstern. På något sätt är det som att formanpassning lägger en hämsko på det politiska samtalet. Och det gäller över hela fältet. Den ideologiska utvecklingen får andra ägna sig åt, akademiker, journalister, fria debattörer med flera. Allt medan yta och mediarelationer upptar allmer av de valda folkföreträdarnas tid på bekostnad av grundläggande kunskaper i politisk filosofi.

fredag, april 06, 2012

Nederlag för svenska högerjurister

Den för svenska staten fördelaktiga domen i Europadomstolen i fallet med forskaren som vägrade lämna ut material från sin verksamhet, innebar också ett nederlag för Centrum för rättvisa, som av dess stiftelseurkund att döma nog kan sägas stå till höger på den politiska skalan. Som det verkar var förhoppningen med att driva ärendet med Christopher Gillbergs forskning till Europadomstolen att visa på hur orättvist denne behandlats i Sverige.

Nu blev det inte alls så och det i dubbel mening. Det var av allt att döma fel av Gillberg och hans forskargrupp att underlåta offentlighet åt det material som andra forskare och andra intresserade måste ha möjlighet att ta del av vilka skäl det än må vara fråga om. Av domen framgår också att domstolen underkänner Gillbergs argument för att vägra lämna ut sitt forskningsmaterial. Gillberg var inte läkare åt de som ingick i undersökningen, ej heller representerade han dessa eller deras föräldrar, fastslår domstolen.

När nu alltså Centrum för rättvisa på detta vis fastslagits motarbeta forskningsetiska principer av instanser på både svensk och europeisk nivå kanske frågan bör ställas hur det kunde bli så. Handlar det bara om något så enkelt som en högerauktoritär ideologisk uppfattning att vissa grupper i samhället måste underkastas blind lydnad, i det här fallet en läkare med sin tystnadsplikt. Eller är helt enkelt CFR en otidsenlig institution, inte riktigt i takt med tiden? I veckan föreslog en utredning att Sverige bör återinföra tillräknelighetskrav för att straff ska kunna utdömas för begångna brott. En konsekvens av detta blir att rättsspsykiatrisk vård avskaffas som strafform. Med detta vill jag naturligtvis antyda att vi bevittnar en europeisering av svensk rätt som kanske pågår lite i det tysta, och, som kanske Centrum för rättvisa och en del andra inte riktigt har koll på.

I fallet med tillräknelighetskravets återinförande kommer det att ställas större krav på juristerna samtidigt som rättspsykiatrin får ta ett steg tillbaka, det sistnämnda ingenting att beklaga. Gillbergdomen lär också ge kalla fötter åt andra som anser sig på det ena eller andra sättet stå över omgivningen. En norrländsk variant, låt vara av det lite mer udda slaget, av gillbergsk forskningmetodik har jag skrivit om här.

tisdag, april 03, 2012

De små stegens tyranni?

Idag överlämnades betänkandet Psykiatrin och lagen - tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd till regeringen. Det tog sin tid innan utredarna fick sin lunta ur händerna, en tegelsten på över 1100 sidor.

Störst uppmärksamhet har det fått att ett tillräknelighetskrav föreslås införas för att en gärning ska utgöra brott. Det vill säga att handlingar begångna under vad som diagnosticerats som allvarlig psykisk störning eller sinnesförvirring till exempel inte medför straffansvar. Sverige ser därmed ut att närma sig andra länders lagstiftning på området.

På ett annat område som inte diskuterats lika flitigt idag verkar utredarna förespråka en svensk specialväg. År 2008 infördes så kallad öppen psykiatrisk tvångsvård i Sverige. Lagändringen innebar stora frihetsinskränkningar för patienterna, bland annat genom att möjlighet gavs att försätta dessa i ett rättsligt ingenmansland via uppfinningen av befogenheten att kunna ställa krav på"skötsel" under hot om slutenvård från vårdens sida gentemot brukarna. Utredarna går nu ett steg längre och vill att denna vårdform ska skärpas ytterligare. Det ska vara möjligt med tvångsmedicinering, drogkontroll och kroppsvisitering i den öppna psykiatriska vården.

Liknande vårdformer finns i Danmark och Norge men som det verkar inte i Finland. RSMH som är starkt kritisk till denna experimentliknande vård har påpekat att den fungerat dåligt i de länder där den provats. Två expertrepresentanter i utredningen från just RSMH visar också på hur svensk tvångslagstiftning verkar vara på väg i restriktivare riktning och ser detta som en direkt konsekvens av att antalet vårdplatser minskat. Kraven på hårdare tag kommer då som ett brev på posten "när det är försent".

När Socialstyrelsen 2009 gjorde en lägesrapport om öppen psykiatrisk tvångsvård konstaterades bland annat av förvaltningsdomstolarnas avgöranden att de inte alltid var klart när de handlade om sluten eller öppen vård respektive tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård. Senare uppföljningar på området verkar inte nämna någon förändring ifråga om detta förhållande. Detta är skäl nog för regeringen att sätta ned foten ifråga om ytterligare förändringar som lämnar utrymme för stort godtycke inom den öppna psykiatriska tvångsvården - om inte vårdformen rentav bör avskaffas.