onsdag, februari 29, 2012

Månadens västryss: Kent Ögren

I vanliga fall ägnar jag inte särskilt mycket tid åt att stämma i körer som går ut på att kritisera personer och företeelser som redan är nog utskällda. Det är så att säga att göra det enkelt för sig, flytta med strömmen som en död fisk eller bara drunkna i något som far iväg till någon form av odefinierbar negativism.

Ändå måste landstingsrådet i Norrbotten, Kent Ögren, tas med på en lista över bemärkta västryssar i regionen. Om jag i några korta nyanserade ordalag får säga något om denne är det att Ögrens politiska förehavanden säger mer om legitimiteten hos landstinget som institution än själva det faktum hur han är som person. I en region som Norrbotten - och resten av norra Sverige överhuvudaget - är det svårt att plocka in kompetenser från små inlandskommuner att styra och leda organisationer med hela länet som bas.

Det blir inte bra då. För en med djupa rötter i norra Sveriges kustregion är måhända detta för vissa en arrogant attityd mot de som är bördiga längre upp i älvdalarna. Men om stora, förtätade kommuner som Luleå, Umeå, Sundsvall och Östersund ska uppleva förtroende för sina regionalt folkvalda, ja då måste det gå att kräva av de med ursprung i genuin glesbygd att de också sett sig om i världen. Detta har inte Ögren av hans uttalanden i många frågor att döma.

Som sagt, det är ytterst landstingets existens som är orsaken till detta dilemma.

måndag, februari 27, 2012

Död hand över jämställdhetsdebatt i norr

Uttalandet från en turistchef i förra veckan att en bastubadare borde bli nästa landshövding i Norrbotten fick fart på genuspapegojorna. Själv tog jag det hela som ett utslag av en god portion ironi, eller möjligen ett överilat tankeskott uttänkt under mindre intellektuella former.

I alla fall är det så att debatter alltid utvecklas, försåvitt inte åsiktsklimatet stagnerat och bränt fast helt och hållet. Så verkar det emellertid vara i Norrbotten. För några veckor sedan läste jag en genustolkning av humorgruppen Klungans scenerier utförd av en journalist som förmodligen rör sig mellan alltför många ämnen för att överhuvudtaget tas på allvar. Men ändå. Detta med att finna markörer i oändlig mängd, endast med det syftet att stödja sin övergripande tes landar till sist i en totalitär politisk ideologi. Verksamheten är med andra ord varken vetenskaplig eller granskande.

Tidskriften Axess temanummer över feminismen i kombination men Per Ströms idoga arbete för att belysa jämställdhetsfrågan ur ett annat perspektiv än det gängse utgjorde förmodligen den huvudsakliga orsaken till vändpunkten för svensk jämställdhetsdebatt. Därför tillhör jag dem som betraktar detta personliga känsloutbrott som en sista suck snarare än ett debattinlägg. Och för övrigt det sämsta jag läst i DN på mycket länge. Konstruktiva samtal skapas genom att debatter utvecklas framåt hela tiden. Låt oss hoppas slippa hör mer nu än ekon från 90-talet.

lördag, februari 18, 2012

Norrbottens-Kuriren bortgjord och förnedrad

Var det någon som såg Go'kväll igår? Programmet gästades av Jonas Sjöstedt och kulturprofilen från Luleå Mattias Alkberg. Eller Matti som han visst egentligen heter. Anledningen till att han kallas vid det svenska namnet hade visst att göra med att hans föräldrar tyckte det var "för finskt", något som retade programledaren Pekka Heino. Vad var det för fel med att vara finsk undrade han. Och visst är det märkligt med många av dessa "tornedalingar". Anknytningen till finsk kultur och etnicitet hos de med bakgrund i östra Norrbotten ska mörkas och gömmas under diverse påhittade beteckningar som Meän kieli och överdådiga kulturprojekt av hembygdskaraktär. Det är på något sätt som att sätta sig över oss andra istället för att utvecklas med inom ramarna för svensk eller finsk nationell kultur, vilket i sig inte hindrar någon från att intressera sig för sin lokala kultur eller hembygd.

Pekka Heino tog också fasta på Alkbergs roll som recensent samtidigt som han själv är artist. Ungefär som att Jonas Sjöstedt skulle jobba med skriva ledare medan han själv fungerar som aktör i politiken. En omöjlighet med andra ord. Men detta är något som går för sig i Norrbottens-Kuriren där Alkberg är verksam. Kuriren är lite av ett organ och en plattform för den västryska modell som ser en mix av politik, kultur och samhällskritik som något alldeles självklart och inte något som bör hållas åtskiljt av vattentäta skott. Följaktligen är det vanligt med skribenter i tidningen numera som hoppar mellan olika sysslor utan egentligen kunna någonting väsentligt i de avhandlade ämnen.

Matti Alkberg gav ett blekt intryck i rikstelevisionen när han inte fick röra sig på sin hemmaarena musik och poetik. Intrycket var närmast en motvalls människa som gjort sig mest känd för att neka till grammisnomineringar istället för att komma med något konstruktivt. Trots kan vara upplyftade ibland men när det blir till en livsstil långt upp i åren blir det längden bara pinsamt.

måndag, februari 06, 2012

Forskningsnation eller innovationsnation?

Idag börjar så smått det uppskruvade tonläget efter beslutet om nedläggning av AstraZenecas forskningsenhet i Södertälje att lägga sig. Och igår redogjorde Karin Bojs på DN:s vetenskapsredaktion för en del kalla fakta i sammanhanget. Södertäljeanläggningen har inte "levererat" på många år.

Själv reagerade jag mest på talet om att skydda forskande verksamheter med att ställa dessa i relation till diverse industriella dito där regeringen sätter stopp för liknande åtgärder utan förskoning. Det anses inte prioriterat eller konstruktivt att stödja och hjälpa ens näringar som under den senaste hundra åren varit med och bidragit till det svenska välståndet.

Under Lars Leijonborgs tid som högskole- och forskningsminister lades en proposition där strategiska forskningsområden pekades ut som särskilt önskvärda att satsa på. Något av denna politiska invasion i vetenskapssamhället ligger nog bakom att samme man nu anställts som stödsamordnare av regeringen i syfte att "säkerställa att Sverige kan bibehålla kompetensen inon medicinsk forskning".

Det är något med just Folkpartiet att på detta sätt haka upp sig på frågor i närmast religiöst nit. Och inte bara ifråga om kunskap och forskning, utan också i kärnkraftsfrågan. Forskning i all ära, men vad kommer ut för väsentligt av den egentligen? Att grundforskning och tillämpad forskning är förutsättningar för varandra är det få som ifrågasätter. Ändå: går det i annat än i nyttans namn att ställa krav på vad de akademiska verksamheterna levererar? En uppgift för regeringen borde vara att undersöka denna möjlighet bättre än hittills.

torsdag, februari 02, 2012

På jakt efter ett nytt resurstilldelningssystem

Sedan 1993 har högskolorna i Sverige ett system för fördelning av resurserna till lärosätenas grundutbildningar som bygger på helårsprestationer och helårsstudier per student. Modellen har inte varit lyckad, inte minst mot bakgrund av att den gjort att anslagen som tillkommit högskolorna kunnat förbrukas även om inte alla platser på utbildningar utnyttjats.

I en rapport från Svenskt Näringsliv tar Patrick Krassén, f d ledarskribent på Svenska Dagbladet, fasta på denna problematik. För något år sedan drev just Svenskt Näringsliv kravet att resurstilldelningen till högskolorna måste kopplas tydligare till arbetsmarknaden. Denna kritik är i Krasséns rapport något nedtonad efter en debatt förra våren. Istället framträder vissa nyanser bortom mera tillyxade argument mot att ha akademiska utbildningar som inte leder till arbete efter examen. Krassén skriver med ett begrepp hämtat från amerikanske nobelpristagaren Michael Spence om utbildning som signalvärde och hur detta kan sättas ur spel exempelvis vid överutbildning. Eller annat uttryckt: finns det en gräns för hur många akademiker som behövs i samhället?

Rapportförfattaren visar också på så kallade skevheter ifråga om kursklassificering som uppkommer när lärosätena väljer att förlägga kurser som ligger nära två områden att tillhöra det område som ger mest pengar eller ersättning, samt ett omfattande bruk att utnyttja takbeloppen så effektiviseringar av verksamheter försvåras eller uteblir. I ett kapitel får sig också fristående kurser och "hobbykurser" en släng av sleven. De anses allmänt som problematiska eftersom få avslutar dem eller inte ingår i andra utbildningsprogram samt fungerar som "kassako" för institutioner som använder registrerade studenter som anledning till medelsomfördelning till andra utbildningar.

Riktigt urartad blir dock inte analysen förrän i rapportens näst sista kapitel där nyttofixeringen tar över nästan helt och hållet. Studenter stannar kvar för länge på högskolan, är för gamla när de både börjar och slutar. Detta ska visst vara ett typiskt svenskt fenomen. Jag kan i och för sig stämma in i kritiken om att det finns väl mycket "smala" utbildningar med lågt studentantal och att "rätten" att få ge kurser i alla möjliga sorters ämnen på alla universitets- och högskoleorter urholkar kvalitén på utbildningarna överlag. Sammantaget blir intrycket ändå att man från Svenskt Näringsliv - som tidigare framkommit - verkar odla en rätt så pejorativ inställning till utbildning inom främst samhällsvetenskap och humaniora.

Patrick Krassén kommer med några försiktiga förslag, varav de om att odla den "kritiska massan" i syfte att uppnå ökad kvalité genom koncentrering av forskning och utbildning till färre institutioner och att fortsätta med att utveckla högskolornas självständighet får betraktas som allmängods bland alla de som vill ha en mer konkurrenskraftig högskola i en globaliserad tid. Det som ändå fastnar mest är att Svenskt Näringsliv vill ha en tydligare koppling till mätbara resultat och prestationer, inte processer, för den högre utbildningen. Studenterna, vare sig det handlar om de som forskat eller skaffat sig en grundexamen, ska efter utbildningen i största möjliga mån ha ett jobb, helst ett kvalificerat. Den stora frågan blir nu att diskutera arbetets innehåll för de produkter utbildningsfabrikernas företrädare producerar och ställa det i relation till utbildningarnas inriktning. För vad är det som egentligen säger att alla måste vara som himla rationella?