torsdag, december 29, 2016

Strindberg mer nödvändig än någonsin idag

Sedan en tid är mitt läsande av DN av det mer sparsamma slaget. Särskilt ifråga om de politiska analyserna där en liten klick som verkar över nationsgränser kapslat in den toleranta och upplysta tradition som tidningen säger sig stå för i någonting som kan liknas vid en svensk bygemenskap grundad på intellektuell inavel.

Jag har tidigare skrivit om Miljöpartiets kris och vad denna grundade sig på. Hur lättkränkthet kan urarta till att vilja störta regeringar, utradera nationer, ja till och med starta världskrig. Det här började förmodligen för några år sedan när DN:s skribent Nathan Shachar inledde sommaren med att begå karaktärsmord på Strindberg på grund av dennes påstådda antisemitism. Sedan dess är tidigare DN-journalisten Strindberg exkommunicerad från tidningens redaktionella material.

Om antisemitism är en företeelse som ska studeras måste den sättas in i sitt sammanhang. Strindbergs antisemitism var av närmast löjligt slag i förhållande till andra samtida internationella motsvarigheter. Ungefär som Sverigedemokraternas populistiska och främlingsskeptiska ideologi är minst saft lindrig i jämförelse med deras så kallade systerpartier i Europa.

Istället för att märka ord och rensa ut opassande från språket i texter från förr borde byggas vidare på det i materialet som kan sägas vara i en upplyst tradition. Annars blir det som när Nathan Shachar kastar ut det med badvattnet. Strindberg är även en måltavla för feminister, "kvinnohatare" som han kallas. Sanningen är att Strindberg var en mycket radikal jämställdist för sin tid. Den som säger något annat har inte sett hans äktenskapsdramer. Strindberg motsatte sig heller inte att kvinnor började ta för sig i politiken och på det ekonomiska området på 1880-talet men menade att dessa därmed också fick vara beredda på att axla det ansvar som var ålagda de män de skulle ersätta.

Slutligen var måltavlan för Strindbergs feministkritik blåstrumpan eller kulturkvinnan (rödstrumpan var inte uppfunnen vid denna tid), som hade starka män bakom sig. Förmodligen är det på detta de feministiska Strindbergshatarna hänger upp sig på. Alltså att de inte har något eget att komma med.


söndag, december 04, 2016

En av de sista proggarna

Igår gjorde musikern Björn Sjöö ett framträdande på Kulturcentrum Ebeneser med anledning av att han har gått i pension som lärare. Precis som sin pappa valde han läraryrket, med skillnaden att Björn valde musiken istället för gymnastiken att undervisa inom. Kulturcentrum Ebeneser är en lovvärd satsning i Luleå som sponsras av kommun och landsting bland annat. Om inte annat för att betala av den skuld man tycker kommunen borde ha för att en gång i tiden ha drivit ut den lokala baptistförsamlingen från stans centrum till ytterområdet Björkskatan till en annan gudstjänstlokal där. Att inte grävskoporna gett sig på den gamla Ebeneserkyrkan (ännu) måste ändå andas optimism, och det går att förmoda att kultursatsningen i lokalen innebär att den anses ha ett högt kulturvärde.

Björn Sjöös storhetstid inföll i huvudsak på 70-talet som medlem i bandet Rekyl och i musikkollektivet Anton Swedbergs svänggäng. Det finns givetvis många andra proggare från 70-talet i stan som gått i eller håller på att gå i pension. En del har också flyttat för ganska längesedan. Men Björn Sjöö är  nog den mest framträdande. Frågan måste ställas: har proggen i luleåtappning från storhetstiden för fyrtiotalet år sedan utvecklat musiklivet på orten sedan dess? Jag är benägen att svara nej. Sjöö & Co har inga efterföljare som sticker ut (eventuella 90-talsexempel är försumbara). I takt med att andra jobb än kroppsarbeten ersatts av andra mindre betungande har tjänstesektorn expanderat. Ett gäng lärare, företrädesvis verksamma vid Luleå Tekniska Universitet (ja det är så akademien på orten kallas), ägnar sig åt jazzmusik på fritiden. Men detta är på samma nivå som andra ägnar sig åt att kasta boule eller pimpelfiske.

Musiken har alltså gått i stå i staden som jag tycker borde kallas Brändö (och redogjort varför tidigare). Kanske är det därför det är så svårt att få mer kända artister till staden, eller också beror detta på floppen med det nya kulturhuset som utvecklats till ett eventtempel för de som betalar mest. Processer ska byggas underifrån och det var något proggen tog fasta på. Kanske något att fundera över för de som styr i Luleå idag. Åsikter och beslut som serveras på bricka åt medborgarna gagnar inte alls kulturlivets utveckling och skyndar egentligen bara på utflyttningen från kommunen som inte kan vägas upp av inlandsinvandring.