fredag, september 30, 2011

Månadens västryss: Marita Ulvskog

Vi går vidare med lite personligheter som kan sägas representera Norrbotten på ett typiskt sätt. Marita Ulvskog har rötterna i Luleå, ett förflutet bland annat som journalist på Svenska Dagbladet!, chefredaktör på Dalademokraten och ministeruppdrag i S-regeringarna mellan 1994-2006.

Men vad de flesta nog förknippar Ulvskog med är en ytterposition till vänster i S-partiet, faktiskt så att hon står klart till vänster i partiet som Hans Bergström, före detta DN-redaktör, uttryckt det. På 70-talet hade Ulvskog som så många andra i sin politikergeneration en period inom sektvänstern.

Anledningen till att Marita Ulvskog fick känna på ministertaburetten kan nog tillskrivas en enda person, nämligen Ingvar Carlsson, vars pressekreterare hon var en tid. I den rollen gjorde hon sig bland annat känd som inspelare av vad andra journalister sa till Carlsson.

I mångt och mycket påminner Ulvskogs karriär om den norrbottniske västryssens egenskaper. Det handlar om en ganska besynnerlig utveckling från granskare av makt till maktutövning i sig. Idag är Marita Ulvskog EU-parlamentariker som det är ganska tyst om, vilket inte ändå är särskilt ovanligt i det sällskap hon befinner sig. Vem hon egentligen är framgick trots detta ganska klart i ett av debattprogrammet Speciellt i början av 90-talet där Ulvskog var nära att riva ut studion efter något slags ondgörande över kritik från statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

fredag, september 16, 2011

Läkarna och de auktoritära socialliberalerna

I Mattias Svenssons artikel "Socialliberalen är ingen frihetsvän" tas fasta på det paternalistiskt/auktoritära förhållandet inom denna gren av liberalismen. Jag undrar då om Svensson läst särskilt mycket av John Stuart Mills socialliberalism som inte alls överensstämmner den folkpartistiskt/vänsterpartistiska variant som förknippas med Sverige.

Hur som helst leder Svenssons resonemang in på de tankegångar som tar sig uttryck i folkpartiets kanonader på utbildningsområdet. Fler läkare är det senaste bidraget från detta nya högerparti som även ivrar för andra auktoritetsyrken som lärare, poliser och militärer.

Som så ofta förr framhålles även den här gången att kvalité måste komma i första rummet. Men är det verkligen huvudproblemet i världens mest läkartäta land? Ok, jag kan gå med på att vår åldrande befolkning i framtiden kommer att kräva mer läkarresurser, men huvudproblemet torde nog snarare vara den exklusivitet som fortfarande kännetecknar yrket.

I kommentarer och artiklar muttras det från utbildade (manliga?) läkare att alltfler kvinnor och "utlänningar" håller på att sänka statusen på yrket. En sak som regeringen velat komma åt med att inrätta något hundratal fler platser på läkarutbildningen är att komma åt problemet med för många läkare utan svensk utbildning, eftersom "det inte är stabilt att bygga på".

Man får hoppas att syftet med "kvalitetsförstärkningen" inte bara är att öka auktoritetsutbudet på den svenska vårdmarknaden. Läkarens uppgift var ursprungligen att trösta, lindra och bota men har alltför ofta inneburit att samma yrkesroll kommit att förknippas med den prästen tidigare hade i samhället. Etableringsfrihet är sannolikt en del av lösningen på denna problematik.

Annars verkar de stora svårigheterna för närvarande ligga på det planet att landstingen inte kan ta emot tillräckligt med praktikanter. Detta är illa och borde driva på de som eventuellt intresserar sig för regionreformer. Om det är landstingen som är problemet med sjukvården ska de inte alls ha hand om den.

måndag, september 12, 2011

Mera farlig nostalgi

Norrbottens-Kuriren har tagit tillbaka också sin gamla kulturredaktör. I början av 90-talet när jag läste nästan allt i kultursidesväg skedde en drastig försämring av kvalitén på innehållet i den lokaltidning jag prenumerade på. Bort försvann nästan allt som hade med lärdom och klassisk bildning att göra, och, inte minst, kulturdebatter. In istället med reportage baserat på prat och recensioner av diverse företeelser som mera hade med recensörerna själva att göra. Nästan ingenting gick att läsa med någon behållning.

Några vikarier har passerat på ovannämnda blaska under senare tid, dock utan att kunna erbjuda (eller fått tillåtelse?) att bidra med några andra nya perspektiv i nämnvärd omfattning.

Kulturlivet i övrigt i Norrbotten påminner alltmer om gruvindustrin. In flygs arbetskraft till att göra filmer och teateruppsättningar. Böcker med anknytning till regionen skrivs så gott som inga längre, undantaget kanske några statsanställda som slutat att utvecklas i jobbet. Dessutom kräver mera litterära verksamheter att man måste sitta still längre perioder, något som norrbottningen i allmänhet har rätt svårt för. Och då återstår bara prat, teater och film att ägna sig åt. Är det någon mer än mig som tror att detta missförhållande skulle gå att ändra på med lite mer frihet på kulturområdet? Har ni förresten läst den här briljanta artikeln av Malin Siwe?

torsdag, september 08, 2011

Ökänd studie citeras i Newsmill-artikel

En debattör verksam vid forskningsinstitutet Ratio!? drar på Newsmill sitt strå till stacken i medikaliseringen av arbetslivet. Det heter att arbetslöshet bland unga leder inte bara till sämre karriärutveckling och ökad brottslighet, utan också till ohälsa och allsköns elände i övrigt. För den senare slutsatsen stöder sig artikelförfattaren på en vid det här laget ökänd långtidsstudie utförd bland annat av två läkare i Umeå.

Vanligen är intresset ljumt för vad man företar sig i forskningsväg i norra Sverige, "men det är ju i Norrland" kan man få höra från luttrade sörlänningar. Men det tycker jag är en farlig väg att hantera problemet. Jag ingick nämligen i det udda projekt som refereras till, och kan nog säga att forskningsobjekten, dvs. eleverna som A Hammarström sökte upp, behandlades som modellera för att passa de i förväg dragna slutsatserna som denna ville komma fram till.

Det hade varit klädsammare att tala om att syftet med det hela mera handlade om egenterapi i kombination med ett argument för en sträng variant av arbetslinjen. Idag har vi dessbättre kommit en bit på vägen bort från universallösningar på arbetslivets problem. Det är inte säkert att den som har arbete mår bättre än den som inte har det per automatik. Nej, frågan är mycket mer komplex än så säger all slags vederhäftig forskning. Det är rätt typiskt att folkhälsoargumentet dras fram när avsikten mera handlar om att få pengar till forskningsverksamhet, än att konstruktivt argumentera för sin sak. På det sättet missas faktum att arbete eller vad som uppfattas som ett meningsfullt sätt att fylla ut dagen i grunden är ett individuellt problem.

Paulsen (2010) pekade på - om vi ska använda makrostatistik - att hälsotalen i USA förbättrades i samband med den stora depressionen på 1930-talet. Vad som verkar skevt kan alltså i verkligheten vara rätt sunt. Och fler liknande exempel kan ges. Entreprenören som spelar en nyckelroll i konjunkturnedgångar kanske kommer på att han eller hon måste utveckla verksamheten för att överleva, något som förkortar en utdragen kris. Han eller hon som blivit uppsagd kanske börjar en utbildning eller flyttar någonstans där tiderna är bättre och på så sätt skaffar sig nyttiga erfarenheter. Varför denna negativa syn på framtiden umeläkare, och på vad sätt tycker ni ungdomar är behjälpta av er egen problembild?

Svensk arbetsmarknadspolitik har under mer än 40 år successivt övergått från att vara en verksamhet dit de som haft intressen på arbetsmarknaden mötts av kunnigt branschfolk till att bli en sjukvårdsinrättning mera liknande en skyddad verkstad för personalen vars tjänster alltfler helt enkelt undviker. Utvecklingen finns beskriven i Svante Nycanders Makten över arbetsmarknaden. Det är inte säkert att en uppluckring av LAS är lösningen på problemet men den är i alla fall en del av den. Framförallt gagnar det ingen att få en sjukdomsstämpel bara för att någon befinner sig mellan två jobb.

tisdag, september 06, 2011

Uppdatering: lärares bisysslor

Med anledning av ett tidigare inlägg skulle jag vilja tillföra lite mer upplysning i ämnet vad lärare får ta för sig utanför själva yrkesutövningen. Det är ju så att i högskolelagen finns undantag från lagen om offentlig anställning för lärare på högskolan som vill ta uppdrag eller utöva verksamhet inom forsknings- och utvecklingsarbete inom det egna ämnesområdet så länge det inte skadar allmänhetens förtroende för lärosätet eller inkräktar på lärarens arbete inom anställningen. Motivet till undantaget är att stärka samverkan mellan det omgivande samhället och universiteten.

Högskoleverket har utrett frågan två gånger under 00-talet men också Riksrevisionen. RR är dock tydligare med vad som angetts i förarbetena bakom undantaget. Till exempel sägs att uppdrag som lärare har mera på grund av sin allmänna kompetens inte ryms i där. Eller att åta sig bisysslor som är rena undervisningsuppdrag. Det ges alltså utrymme för tolkningar av lagen som inte ska göras här, och anledningarna är främst två: jag är själv ingen jurist och när det gäller just lärare som eventuellt bryter mot lagen så brukar ärenden mestadels hamna i utredningar. Vilket brukar vara ett sätt för myndigheterna att visa att man är "medveten om problemet". Om det händer så mycket sen är en annan sak.

Jag hade en lärare på gymnasiet som hade kontrakt på inkomsterna från spelautomaterna i stan. Vi tyckte nog de allra flesta att det inte var vad en lärare borde ägna sig åt även om det var på fritiden. Jag tror att många lärare, inte minst forskare som förekommer alltför frekvent i media, tappar fokus på uppdraget om de börjar ägna sig åt för mycket åt verksamheter utanför jobbet, må det vara av vad slag som helst. Ett annat märkligt fenomen relevant i sammanhanget är när idrottare får anställningar vid universitet och högskolor med det egentliga syftet att få mer tid över till betald träning, dvs i praktiken bli professionella utövare. Under många år var dylika arrangemang vanliga inom det militära, och är det säkert fortfarande.

Det här är kanske något att tugga på för Jan Björklund i hans statusjakt på bättre lärare. Vad har vi rätt att förvänta oss av dem mer än auktoritet?