Såg ett TV-program om musikern Daniel Sandström som vantrivdes i Umeå och genom Sara Lidmans böcker "hittade hem" till en avsides by i Västerbottens inland dit han också flyttade. Jag hade lite svårt att begripa mig på hur en ännu ung människa kunde välja att bosätta sig i ett gammalt omodernt hus. Kanske förleddes han av Sara Lidmans språk som trots sin speciella karaktär snarare står för något rudimentärt än något som en nutida människa torde kunna identifiera sig med. Jag fick heller det inte att gå ihop hur samma person kunde ha som största intresse att utöva mycket typisk anglosaxisk rockmusik och samtidigt trivas i obygden.
Bland annat mot denna bakgrund är regeringens kulturpolitik intressant. Det har ju talats om fler kulturentreprenörer, men om man ska tro Niklas Rådström är det just det redan kulturarbetarna är. Rådström polemiserar dessutom att det skulle finnas något som heter författarlön. Istället handlar det om en ersättning för att folk kan låna böcker gratis. En statlig inkomstgaranti för konstnärerna finns emellertid.
Resonemanget tar dock inte fasta på i vad utsträckning folket lånar böcker på biblioteken. Med all sannolikhet finns det författare som endast i ringa utsträckning gör skäl för ersättningen från staten. Det här med biblioteken förresten, ofta omtalade som "oaser" dit vem som helst har tillträde, inte är det väl alltid så att särskilt många hittar dit. Bibliotekspersonalen, hur kunnig och trevlig den än må vara, har väl ofta rätt lite att göra på dagarna. Detta borde motivera en fortsatt kulturdebatt. Om Rådström har rätt i att kulturarbetarna redan är entreprenörer är det i alla fall dags att avskaffa kulturministern.
Gränsen mellan kultur och annat är ibland svår att upprätthålla. Förvisso är hembygd på sätt och vis ett uttryck för kultur. Men när det tas upp som vore det fråga om något mera allmängiltigt då undrar man hur DN:s kulturavdelning tänker. Jag har också i likhet med författaren från östra Norrbotten lyssnat till dialekt och bondska framförd av personer såväl ur min far- och morföräldrageneration som föräldragenerationen. Och förstått en del men inte alltför mycket. Och inte sörjer jag för det eftersom jag i likhet med de flesta andra i min generation varit ointresserade eller inte haft någon praktisk användning för detta kommunikationsmedel.
