lördag, oktober 31, 2015

Inget svar från Jan-Olof Puranen




För en tid sedan, i samband med att det meddelades att Hushållningssällskapet i Norrbottens chef-VD eller vad det ska kallas avsåg avsluta sitt uppdrag eller sin tjänst, skrev jag ett mail till denne. I rätt försiktiga ordalag undrade jag om det inte vore läge för Hushållningssällskapet att ombildas till ett bemanningsföretag och sälja sin tjänster på den öppna marknaden istället för att ta in pengar via bidrag av olika slag när ändå så många av organisationens medarbetare benämnes konsulter. Det kanske kunde ge ett bra eftermäle efter lång och trogen tjänst.

Jan-Olof Puranen har varit med i många år inom Hushållningssällskapet. Möjligen så länge att han hann uppleva tiden då hans arbetsplats mer eller mindre höll på att avlövas på egentliga arbetsuppgifter med bara några få anställda. Så kom EU-medlemskapet och allt förändrades i ett slag. Hushållningssällskapet blev en aktör att räkna med på bidragskonkurrensmarknaden efter att under lång tid funnits kvar som en slags dinosaur från tiden då jordbruket utgjorde basen i ekonomin.

I det lokala Hushållningssällskapets tidning läser jag att organisationen erbjuder tjänster från "EU-rådgivare" i syfte att fylla i bidragsansökningsblanketter. Och på det likaledes lokala universitetet i Luleå anställer man doktorander som ska forska i ämnet hur bli bra på fylla i bidragsansökningsblanketter. Allt med utgångspunkt i "teorier" framtagna av en professor i statsvetenskap som ser på staten eller samhället som en stor kaka som det gäller att ta en så stor tugga av som möjligt före någon annan gör det.

Det verkar knappt sant att dylika idéer fortfarande har fäste i attityder och föreställningar (dessutom på hög nivå) efter åratal av utbildning och arbete med att utveckla regionen i nordligaste Sverige. Men kanske är det så här det blir när inget annat än bruket finns att vända sig till för egen försörjning.

torsdag, oktober 15, 2015

Mindre trist med bostadsbrist


Egentligen hade jag tänkt skriva om husvagnarna som för någon månad sedan fanns uppställda på campingen i  Karlsvik utanför Luleå. Emellertid var de borta när jag cyklade förbi i förra veckan, varför man kan anta inga planer längre hyses på att inrymma tiggare i dessa när vinterkylan sätter in.

Annars är det ju lätt att förundras hur någon händelsevis tänker ifråga om en folkgrupp som levt en så att säga ambulerande tillvaro under väldigt lång tid, och inte förrän sent i den folkhemska historien fick tillgång till drägliga bostadsförhållanden. Om nu tanken alls var ett husvagnsboende för tiggarna. Vagnarna kanske förresten bara flyttats någon annanstans, något som i så fall gått mig förbi.

Jag har tidigare skrivit om det märkliga monument som rests till minne av sovjetiska soldater som passerade Luleå efter kriget i just Karlsvik. Och det konstiga att utländsk trupp under andra världskriget som vi väl under större delen av detta inte stödde särskilt aktivt hyllas på detta vis. Har något liknande förekommit i Finland (vår östliga försvarsmur)? Inte särskilt troligt.

Brist på och utanförskap till övriga länders våldsamma 1900-talshistoria får nog skrivas på förklaringens konto ifråga om detta "krigsmonument". Finns inga intressanta berättelser som i andra nordiska länder om kriget så får man konstruera dem här. Men varför lyfta fram exempel som har att göra med stater vi inte haft särskilt goda relationer med genom åren? Tankar som är aktuella i dagar som dessa när Sverige tycks verka öppet för hela världen att ta sig hit. Är det för trist att leva i Sverige när politiken inriktas på dylikt?

måndag, oktober 05, 2015

Centrifugalkrafterna lär tillta

Efter förra helgens val i Katalonien står det klart att regionen sannolikt kommer att verka för självständighet. Hur långtgående är svårt att säga, men mest intressant i sammanhanget är att de krafter runtom i Europa som vill flytta över makt från nationen till regionerna kommer att få förstärkning av den katalanska rörelsen.

Närmast påverkad av regionaliseringsprocessen i Spanien är självständighetsrörelsen i Skottland. I Sverige kanske skånska självständighets- och autonomikrav lär göra sig gällande i högre omfattning än nu. Men också i norra Sverige.

Norrland uppfyller kriterierna på en av de kategorier den norske statsvetaren och sociologen Stein Rokkan ställde upp på en periferi. Som varande i Europas utkant utan att klämmas mellan andra nationer och regionen är Norrland exempel på var en självständighetsrörelse skulle kunna väckas till liv. Problemet i sammanhanget är dock att de som själva uppfattar sig som "norrlänningar" inte är särskilt många. Epitetet är snarare en utomståendes beteckning om några de har en uppfattning om vad allt det innebär.

Kanske bör därför eventuella självständighetssträvanden i norra Europa kompletteras med en gränsöverskridande tanke, som i första hand förutsätter samarbete mellan norra Sverige och norra Finland. Eller också ta med norra Norge från Tröndelag och uppåt i ett samarbete mellan den tre nordiska länderna i nordligaste Europa. Intresse och glöd i frågan från ansvariga politiker efterlyses.