torsdag, juli 28, 2016

Mänsklighetens störste välgörare

Igår kom beskedet att förre partiledaren för Vänsterpartiet kommunisterna C-H Hermansson gått bort. Jag måste erkänna att jag trodde att hans födelseår sammanföll med lanseringen av Lenins röda terror 1918, men det visade sig vara fel. C-H Hermansson är född revolutionsåret 1917, och därmed ett typexemplar på en riktig 1900-talsmänniska.

Jag har dock aldrig hört någon självkritik från Hermanssons sida efter socialismens död 1991 (E J Hobsbawn m fl) som gått att höra från många andra så kallade intellektuella socialister, marxister eller kommunister. Kanske är det därför jag inte kan se någon mening med att ge denne person någon större uppmärksamhet i någon positiv mening i dessa dagar.

I samband med Josef Stalins död 1953 yttrade Hermansson någonting i stil med att mänsklighetens störste välgörare gått ur tiden, med ytterligare ornament på fraserna. Vid tillfället var alltså C-H Hermansson 36 år fyllda, alltså ingen oanande slyngel. Senare ska visst dessa ord ha tagits tillbaka, okänt när, varför och hur. Bekännelser under galgen har brukat vara mönstret när bekännande kommunister velat ha absolution för sina tidigare synder, och sannolikt var väl detta fallet också här.

Det finns ingen anledning att ägna särskilt mycket tid åt att studera eller analysera kommunistiska partier annat än som politiska sekter. På det hela taget bygger det marxistiska teoribygget på en felaktig modell av samhället. Det mesta av begreppsvärlden inom det utgör förresten exempel på stölder av liberala författares idéer och studier, i synnerhet på det ekonomiska området. Det är god litteratur måhända men usel vetenskap.

Ska kommunistiska partier (sekter) överhuvudtaget studeras så är det snarare varför de uppstår. Där mindervärdeskomplex frodas brukar jordmånen för kommunistiska idéer vara god. De som på ett eller annat sätt haft svårt att komma tillrätta med sin auktoritetstro är andra möjliga kandidater för att falla till föga för kommunismens frälsarläror. Rader av författare, skådespelare och annat kulturfolk samt inte minst professorer i lågstatusämnen vid större universitet, är bara ytterligare några exempel på de som inte förmått ta in att det också finns någonting som heter eget ansvar för att man hamnar där man hamnar i livet.

Socialismens död utropades alltså 1991. Men dess sporer lever ännu och aktiveras i namn av andra företeelser som identitetspolitik och vinstförbud. Det finns all anledning att vara vaksam mot detta och inte tro att vänsterns stora projekt avslutades med 1900-talet.

tisdag, juli 19, 2016

Problem på Riksrevisionen inte att förvåna

Det har varit ordentligt besvärligt för den som velat försvara Riksrevisionens oberoende efter Dagens Nyheters avslöjanden om förhållanden på myndigheten. Det som nog många trodde var den sista bastionen för en offentlig inrättning som kan granska andra myndigheter utan beskyllningar för att göra partiska ställningstaganden inrättar sig nu istället bland myndigheter med olika grad av politisering.

För egen del är jag inte förvånad över uppgifterna som kommit fram. Rekryteringen av personalen till Riksrevisionen har från allra första början karaktäriserats av att man velat ha pålitligt folk som gör sitt jobb. Inget utrymme för bråkstakar som Inga-Britt Ahlenius alltså. På den högre nivån har detta manifesterat sig i att riksrevisorerna hämtats från Regeringskansliet, alltså därifrån chefgranskarna har sina forna arbetskamrater och kan tänkas ha kvar lojaliteter mot, vilket inte är bra om denna del av staten ska granskas. Det här var också något organisationsforskaren Louise Bringselius påpekade när hon påbörjade ett forskningsprojekt om myndigheten för ett par år sedan.

Generellt brukar sägas att Sverige hamnar i topp i rankningar som mäter transparens och frånvaro av korruption. Men då rör det sig oftast om undersökningar som uppskattat hur det statliga oberoendet upplevts av berörda, inte hur det faktiskt är. Sanningen är den att Sverige fortfarande är ett land där före detta politisk karriär är ett icke oväsentligt inslag i ämbetsmannakårens sammansättning.


måndag, juli 04, 2016

Politisk harakiri av Björklund

Almedalsveckan har dragit igång. Inte för att jag är någon större supporter av evenemanget. När det kommer till det parti som står som nummer fem i ordningen ungefär för utspel, brukar det hela så att sägas fasas ut. Intresset försvinner och inför finalen när siste man ut ska upp på scenen har politiskt intresserade, turister och andra gett sig av från Gotland.

Igår var det i alla fall Liberalernas dag i Almedalen och talade gjorde Jan Björklund. Han har gjorde den korrekta analysen att Brexit kommer att fälla sin skugga över politikerveckan. För den skull behövs det dock inte att hänga upp den egna politiken helt och hållet på britternas beslut. Björklunds slutvinjett i talet har inte alls tagit in EU-kritiken som småningom kommer att växa och även nå Sverige. En folkomröstning är i sikte också här, kanske inom två år.

Björklunds utspel igår kan ha andra orsaker än Fredrik Reinfeldts öppna-hjärtan-tal. Konsekvensen är emellertid densamma. Jag tror inte han är kvar som partiledare om ett år. Inget vidare för ett parti som står utan naturlig efterträdare. Stollan Birgitta Ohlsson är inget alternativ, ej heller Erik Ullenhag som satsar på en karriär som diplomat. Det skulle vara Cecilia Malmström då som borde ha varit den som efterträtt Lars Leijonborg, men hon sitter fast i EU-kommissionärsjobbet i Bryssel. Slutsats: det ser illa ut för Liberalerna. De är sannolikt inte längre ett riksdagsparti efter nästa val.