fredag, december 31, 2010

Årets lista

För intresserade har jag satt ihop en självklart personligt färgad lista över bemärktheter under året värda att summera så här på bistra nyårseftermiddagen.

Årets debatt:
Stod sociologen Roland Paulsen som menar att arbetet överlevt teknologin. Vi jobbar mer än vad vi egentligen behöver men samtidigt är det förstås skillnad på jobb och jobb. Många yrken är vitala för samhällets överlevnad medan andra kan plockas bort utan att någonting kommer att märkas. I ödmjukhetens namn menar Paulsen att inte mycket lär förändras om hans eget avvecklas.

Årets kommentar:
Kom från riksdagsledamoten Tomas Tobé (M) som helt korrekt konstaterat att den svenska bloggvärlden bäst kan liknas vid en ankdamm i Stockholm där man håller koll på varandra. Det är lite bytänk över den svenska bloggosfären, något som inte kan förklaras av annat än att inflyttningen till huvudstaden måste ha varit dramatisk samt att uttrycket att det ingenstans finns så mycket bönder som i Stockholm har mer än visst fog för sig.

Årets tröttsammaste läsupplevelse:
Tog jag del av via Uppsalastatsvetaren Barry Holmströms bok Domstolar och demokrati. I denna torgförs åsikten den parlamentarism som fungerar bäst i Storbritannien "judikaliserats" i Frankrike och Tyskland, i det förstnämnda fallet genom att blåsa upp den verkställande makten med lagens hjälp, i det andra genom att sätta lagen över demokratin. Boken har några år på nacken men eftersom författaren varit ute därefter och varnat för judikaliseringen av den svenska demokratin bland annat i Grundlagsutredningen så är den aktuell på sitt vis. Jag har då inga problem med att Sverige inrättar en författningsdomstol, ju förr desto bättre. Är det inte snarare så att vi för varje dag som går påminns om behovet av en? I den här frågan torde efterfrågan på nytänk vara stor. Visst kan vi jämföra oss själva med en önation i splendid isolation men lika gärna kanske också men rättsstater på närmare håll. Vad är det som säger att den svenska demokratin måste vara en sörgårdsidyll till formen?

Årets klappjakt:
Kan det samlade medieetablissemanget lastas för. De jagade var Sverigedemokraterna, nästan riksdagens minsta parti enligt väljarnas dom. Ändå lät det de första två månaderna efter valet som om Sverige var på väg mot diktatur inom en snar framtid. Är det någon gång demokratin ska få verka på det sätt den är tänkt är det väl just i samband med att så många åsikter som möjligt ska få komma fram, så varför tveka. Det finns lite forskning om vad Sverigedemokraterna egentligen står för utifrån ideologiska ståndpunkter, och sannolikt skulle debattklimatet bli bättre med en öppnare attityd mot dem. En stilla tanke går till en blänkare jag läste i Svenska Dagbladet som före valet undrade varför inte Vänsterpartiet granskas lika ingående som SD.

Hoppas kunna förlänga den här listan snart

måndag, december 20, 2010

Väder och klimat

Inledningen på den här vintern har inte gett klimatfanatikerna vatten på sin kvarn. Rejält med både kyla och snö över hela landet motsäger det mesta som skulle kunna tyda på att vi går mot varmare klimat med stora steg.

Det sägs att det är skillnad på väder och klimat, och att vad som kan kännas och upplevas med blotta ögat från dag till dag inte alls är detsamma som metoder som mäter långa temperaturtrender. Frågan är då varför det av många tycks så vetenskapligt att söka upp avlägsna platser och intervjuva någon klok gubbe som får uttala sig hur det var "förr" när glaciären där han bor var mycket större.

Inom miljörörelsen, som de flesta klimatfanatikerna bekänner sig till, har man varit betjänt av skräckinjagande bilder av dystopisk karaktär. Det har hetat att det gäller att väcka till medvetande, men lika ofta har det handlat om att varna för domedagen. Klimatvetenskapens företrädare är till stor del inget annat än förklädda predikanter som manar till bot och bättring.

Därav min tveksamhet till mycket av budskapet som kolporteras. Men också även av det faktum att det av lite tillgänglig statistik och eget minne går att visa på att vägen mot värsta scenariot är kantad av många möjligheter till avtagsvägar. Under 1930-talet var det väldigt varma vintrar, bland annat ställdes Vasaloppet in två gånger på grund av snöbrist. Ett kallt årtionde var 1980-talet och Vasan kördes 1987 i 37 graders kyla för att omnämna en bedrift som många utförde vid det tillfället.

De senaste tjugo åren bekräftar "hockeyklubban" men förmodligen inte perfekt när 2010 inräknats. En annan sak som fler än jag funderat på är att snön visserligen lagt och stannat kvar senare om vintrarna men i gengäld funnits kvar längre in på våren under många år nu. Kan denna iakttagelse ge ett bidrag till en mera empiriskt lagd klimatvetenskap?

torsdag, december 16, 2010

Risk för besvikelser

Kristallarken ska sent omsider landa i Pajala. Denna gång i form av några gruvor. Malmfyndigheterna i Sahavaara och Tapulivuoma har varit kända sedan länge men inte varit brytvärda på grund av den låga järnhalten. Förrän nu, och orsaken är givetvis inte minst ett närmast oändligt sug från den kinesiska marknaden på stålrelaterade produkter.

Några tusental jobb ska etableringarna både i Sverige och Finland generera. Ökade skatteintäkter med 150 miljoner om året för Pajala kommun var en siffra jag hörde igår. Jag vet inte hur man räknat men det har diskuterats huruvida gruvprojekten kommer att få formen av en oljeborrplattform dit arbetskraften forslas in och ut. Och i så fall, med en icke oansenlig del av denna mantalskriven utanför kommunen, har jag svårt att se att detta skulle rendera i något lyft för kommunen. Svårt är också att tänka sig att gruvbolaget Northland Resources skulle vara särskilt intresserade av den lämpliga arbetskraft i regionen som kan finnas och varit långtidsarbetslös. Och när allt kommer omkring talar vi om ganska, om inte ogästvänliga så i alla fall väldigt speciella förhållanden där förmodligen inte för många vill bo stadigvarande.

Det här ger en bild av en verksamhet som kan sluta i besvikelser. Till detta kommer att gruvdrift är relativt lätt att starta men även lätt att avveckla. Börjar världsmarknadspriserna på järnmalm att sjunka tillräckligt mycket så är risken överhängande att allt är borta snabbare än det kom dit. I så fall är det långt ifrån det första industrifiaskot i norra Sverige där för hög tilltro satts till stora lösningar på små problem.

onsdag, december 15, 2010

Ett varningsord

Så här i räntehöjardagar går det att fundera över vilka som drabbas. De med lån och inte nog med pengar naturligtvis. Dessa är förmodligen många eftersom tillväxtakten i utlåningen till hushållen legat på en hög nivå nu i flera år. För hög tycker en del och menar att orsaken till de goda offentliga finanserna beror på att privat och offentlig skuldsättning är kommunicerande kärl.

Jag har tidigare varit inne på problemet utifrån lite kunskaper i svensk ekonomisk historia och utnämnt den Borgska finanspolitiken som en sätt att brygga över konjunktursvackan genom att låta hushållen ta smällen i frånvaro av den starka stat som S-regeringen på 70-talet använde sig av i syfte att blunda för ett besvärligt dilemma. Då var husguden Keynes och vapnet var finanspolitik; nu heter han Friedman och vapnet är penningpolitik.

Det finns en del riktigt illavarslande med utlåningen till bostäder inte minst. Från Statens Bostadskreditnämnd varnas det för att hushållen använder värdestegringen på bostäder till att ta upp nya lån, en form av bankomat på huset så att säga. Hur länge den här festen ska pågå är svårt att säga, men ju längre det fortsätter, desto värre blir baksmällan.

fredag, december 10, 2010

Kontraproduktivt

Efter nyår ska inte längre Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd kunna använda sig av möjligheten att dela ut erinringar eller varningar till anställda inom vården som begått fel mot patienter/kunder där.

Det här tror jag är en kontraproduktiv åtgärd. Det fanns en tid när doktorns ord var lag för de flesta, i akt och mening det närmaste det gick att komma inkarnationen av Han Däruppe Själv. Samhällsutvecklingen sedan första världskriget då läkare och annan vårdpersonal började använda vita rockar och kläder som ett slags maktattribut, har sedan dess hunnit långt. Numera är det till och med tillåtet att välja vårdgivare, och, vilket är viktigt att påpeka, det har till och med börjat bli så att folk vänder sig till domstol när de inte tycker att felbehandling uppmärksammats. Man kan med andra ord lugnt utgå från att de flesta inte kommer foga sig i den nya ordning som införs efter årsskiftet och som innebär att det är Socialstyrelsen som ska leta efter systemfel. Det är upplagt för problem alltså, och en tanke går till om det föga progressiva parti som består Socialdepartementet har något att göra med att utvecklingen alltså går baklänges i den här formen av smått juridiska problematik.

måndag, december 06, 2010

Livstecken från Maud

Så här nästan på 25-årsdagen av Thorbjörn Fälldins brådstörta och legendariska avgång som ledare för centern går tankarna till Maud Olofssons eventuella färd i samma riktning den närmaste tiden. Det har spekulerats i om hon kommer att meddela sin avgång under hösten/tidig vinter eftersom centerstämmor ska hållas 2011 och 2013. En ny partiledare får för kort tid på sig att låta väljarna lära känna vem han eller hon är om denne eller denna tillträder 2013 har det sagts rent allmänt. Annat uttryckt: går inte Maud snart så kan hon lika gärna gå om fyra år. Såvitt hon inte råkar ut för samma öde som Fälldin, dvs. blir avsatt.

Häromdagen dök i alla fall Maud Olofsson upp i underhållningsprogrammet Robins, och detta efter att ha haft en låg profil efter valet. Som det verkar har hon inga avgångsplaner. En gång i tiden var nöjesprogrammen ett sätt för politiker och kändisar av diverse slag att få en nystart i opinionen. Till exempel glömmer väl ingen Tage Erlanders historia hos Hyland som gjorde honom folklig till slut efter att i mångas ögon framstått som en lite torr akademiker dittills. En bidragande anledning till att Alf Svensson parti kom in i riksdagen 1991 anses ha varit att han hoppade studsmatta hos Ingvar Oldsberg. Nuförtiden är möjligheterna att marknadsföra sig i det lättsammare formatet väl utvecklade för vem som helst, dessvärre för de allra flesta med den följden att de klassiska TV-ögonblicken där någon över en natt kunde bli "folkkär" inte längre står till buds. Pratshowerna handlar om annat och säger lite om var i karriären politikerna befinner sig eftersom de är alltför fragmenterade. Ej heller går det att bli klok på Maud Olofssons fortsatta väg inom politiken.

fredag, december 03, 2010

Är du diskriminerad?

Hanne Kjöller skriver idag om DO, en myndighet med problem minst sagt. Den har drivit underliga ärenden i domstol utan framgång i flera fall och är ovarsam med att hantera sina utgifter. Konsultföretag har bland annat anlitats för att förbättra verksamheten, som om det inte vore nog med de 90 medarbetare som för närvarande återfinns under chefs-DO:n Katri Linna.

Även om det inte direkt framgår av Kjöllers vredesfyllda analys så verkar DO i likhet med andra tandlösa myndigheter lida av att de inte har något konkret uppdrag, kanske som en följd av att det inte finns något riktigt behov eller att ombudsmannasamhället nått vägs ände. Hans Bergström skrev tidigare i år om juristmakten som fått fotfäste på "ideologiproducerande" myndigheter som DO och Skolinspektionen. Dessa kännetecknas av att de i sin inre kultur har en så stark tro på sin riktning att det inte spelar någon roll vad riksdag och regering säger.

I botten av kritiken ligger givetvis ett ifrågasättande av individualiseringen av samhällsproblemen. Eftersom auktoriteter i de mest skilda sammanhang alltmer kommit att avlövas på makt genom diskrimineringsanklagelser har en nisch för mer eller mindre frilansande rättslärda kommit att uppstå. Vad denna emellertid glömmer bort är att det är utbudet som skapar efterfrågan. Finns det inte skäl att också begränsa antalet jurister som utbildas precis som läkarnas antal kvoteras? Åtminstone borde det gå att diskutera.

torsdag, november 25, 2010

Glada dagar för finansfurstar

Att det varit krisår 2009 märktes inte i någon högre grad bland landets finansfurstar. Sammantaget minskade dock 48 granskade topplöner jämfört med 2008. Så här i efterhand är det ändå mest remarkabelt att ledarna i HQ Bank ökade sina löner mellan 2008 och 2009, samt att SEB:s Annika Falkengren fick sin ersättning minskad med mer än hälften under samma tid.

I kristider är det naturligtvis viktigt att styrelser och direktörer håller igen. Då blir det också lättare att driva igenom nödvändiga besparingar eller nedskärningar. Det visar om inte annat exemplet Japan, där såvitt jag vet de högsta chefslönerna inte alls ligger på samma höga nivå som i västvärlden. Följaktligen möter där impopulära åtgärder mindre motstånd eftersom VD:n mera ses som en bland jämlikar. Kanske något för svenska kapitalhanterare att ta efter, må de vara risktagare med egna pengar eller bara tjänstemän rätt och slätt.

onsdag, november 24, 2010

Petersens pyloner


Enligt en omhuldad klyscha har makthavare eller politiker i alla tider och samhällen byggt monument över sig själva. I alla fall från de egyptiska pyramidernas dagar har det varit så, men säkert också långt, långt dessförinnan i de mest primitiva sammanhang.
Luleås kommunalråd Karl Petersen har tidigare varit i byggartagen i projekt som inte fallit väl ut. Väljarna straffade dock inte honom för detta i senaste valet. Som det ser ut nu är han i varje fall på väg att göra avtryck i sin stads bild på ett sätt som kan bli legendariskt. Petersen har också varit i farten med murarsleven på byggnationerna på Lulsundsberget och visat han inte glömt vad han lärt sig under sin yrkesutbildning.
Höghusen är i sig inte märkvärdiga men till följd av sin placering har de kommit att utgöra ett landmärke i stan. En fråga man ställer sig är ändå vilka det är tänkta ska bo där då inflyttningen till Luleå till icke ringa del under längre tid bestått av omflyttningar inom länet (läs från inland till kust), en potential som är svår att ta ut mycket mer av. Sen har vi förstås hemvändarna och invandring från övriga Sverige och världen som bidrar med en del. Sammantaget kvarstår faktum: bostadsbyggande som medel till kommunal utveckling behöver inte nödvändigtvis sluta i något positivt, särskilt som nyproducerat också brukar betyda höga hyror. Petersens pyloner kan lika gärna lämna det bestående efter sig om rådet som förbyggde sig.

måndag, november 15, 2010

Företagarchefen talar med kluven tunga

En utmärkelse har delats ut till en vinstdrivande verksamhet, Årets företagare. Bemanningsföretaget Studentconsulting har tidigare uppmärksammats av TV4 för usla arbetsvillkor och löften till sina kunder om att deras "konsulter" jobbar hårdare än deras egna anställda. Till en lägre kostnad naturligtvis. Senast har Helsingborgs Dagblad granskat missförhållandena hos Studentconsulting.

Många är givetvis arga på grund av detta, men jag reagerar mera på en annan sak,nämligen att priset bästa företagare delats ut av organisationen Företagarna. Denna har en "VD", som för övrigt, kritiserats hårt av sina egna medarbetare för sina härskartekniker, som tidigare lobbat för att avskaffa LAS på olika sätt. Samma företrädare hyllar nu ett bemanningskoncept vars livsluft är just att LAS fortfarande existerar. Ursäkta mig, var finns konsekvensen i en sådan typ av argumentation?

söndag, november 14, 2010

Vi kan inte vänta

Mitt i kakafonin av statsvetare som tävlar om att förklara den uppkomna situationen inom S är det kanske inte den lättaste uppgiften att göra sig hörd. Prognoserna låter också vänta på sig bland dessa efterhandsanalysander. Jag minns i alla fall ett möte på Föreningen Heimdal i Uppsala hösten 1997 då Stig-Björn Ljunggren dryftade frågan om socialdemokraternas framtida öde. Han trodde vid det tillfället att ett inte helt omöjligt scenario kunde bli att partiet vittrar bort, ungefär som det gamla Lantmannapartiet en gång gjorde.

Veckan som gått har i alla fall visat på vilka inre spänningar som funnits i leden. Kanske handlade valparollen Vi kan inte vänta trots allt om något annat än regeringsmakten, nämligen den egna omdaningen. Mycket talar för att partiledaren få gå men med detta löses förmodligen inte de grundläggande problemen eftersom partiets politik lika mycket rår för resultatet i valet. Alliansen behöver i alla fall inte förvänta sig mycket till opposition den närmaste tiden, så mycket är säkert.

onsdag, november 10, 2010

Ett svek mot väljarna om något

Åsa Ågren Wikström hoppar av uppdraget som riksdagsledamot för moderaterna. Hon var andra namn på partiets lista i Norrbotten, och fick många kryss för sin kandidatur.

Orsaken till avhoppet är ett annat jobb, vilket är ointressant i sammanhanget, eftersom att bli invald i riksdagen inte är vilket jobb som helst. Men tydligen har yrket politiker numera drivits till fulländning.

Förra valet var det inte långt borta att moderaten Maria Salmgren tog plats i riksdagen. Sedan dess har Salmgren hunnit hoppa mellan några chefssysslor i inlandskommuner, något som knappast tyder på lämplighet för mera ansvarsfulla poster. Det bådar inte gott för väljarförtroendet om moderaterna i Norrbotten ska fortsätta med att kvotera in namn på sina valsedlar som inte tar det politiska uppdraget på allvar.

söndag, november 07, 2010

Skruvad logik

Senaste veckan har några debattörer med nyliberal anstrykning varit på tapeten. Inte ont om det, men under den senaste tiden har jag alltmer kommit att fundera över om nyliberalerna egentligen alls är så frihetliga som de vill ge uttryck för. Nedanstående exempel på en argumentationskedja från Timbros "nye VD" på DN Debatt ger upphov till frågetecken.

Valet 2010 vanns av Moderaterna, i praktiken på en enda fråga: behovet av balans i de offentliga finanserna. Om det inte varit för finanskrisen hade Sveriges statsminister i dag sannolikt hetat Mona Sahlin. Det var oron för vad de rödgröna skulle göra med svensk ekonomi som drev väljare till de borgerliga partierna, inte entusiasmen över borgerliga idéer. För den som studerar opinionsmätningarna är mönstret närmast övertydligt: valet avgjordes i praktiken redan i oktober 2008 – då krisen drabbade Sverige gick botten ur det rödgröna opinionsstödet.

Det finns som tur är inga krav på varken politiker eller debattörer av skilda slag att uppvisa bevis över slutförda kurser på A-nivå från universitetet. Men i vissa fall måste man ändå undra över hur långt i personlig mognad och utveckling en del nått att döma av logiskt konsistenta resonemang. Varenda mening i ovanstående exempel kan utsättas för kritik och ifrågasättanden, och syftet med den dåligt underbyggda argumentationen kan inte vara annat än ett mera auktoritärt förhållningssätt till politik. Det var dit jag ville komma.

Nils Karlson, i den treeniga funktionen som statsvetare, nationalekonom och verkställande på forskningsinstitutet Ratio, använder måhända en mer genomtänkt sätt för sin framställan. Icke desto mindre reagerar jag på dylikt:

Sveriges löntagare har haft en unikt god reallöneutveckling. En tjänsteman tjänade i genomsnitt 128 000 kr mer per år 2007 än 1994 och en arbetare 63 000 kr mer, räknat i 2008 års priser.

Jag tolkar inte denna statistik som att svenska löntagare haft en unikt god reallöneutveckling, utan snarare som att Karlson gör sig till talesperson för en arbetsmarknad av ett bemanningsproletariat som betjänar de som inte vill smutsa ned sig. Ibland sitter djävulen verkligen i detaljerna, men det vi kan lära oss av mera experiment i den riktning som propageras för ovan är att de minst av allt leder till något demokratiskt samhälle. Nästa utspel från Timbro eller Ratio lär följaktligen logiskt sätt handla om införande av graderad rösträtt, fullt i enlighet med 1800-talets utopiska borgerliga projekt.

tisdag, november 02, 2010

Västerbottningarna tar nya tag

Landstingspolitikerna i Västerbotten provar igen med att ta initiativ till det som kan tyckas som ett kamikazeprojekt: bildandet av en storregion i norra Sverige. Allt eller inte är det som gäller för västerbottningarna, vilket innebär att det enda alternativet är en regionkommun av alla de fyra nordligaste länen.

Frågan är väl snart hur många gånger till det går att misslyckas med att vara ute i dylikt ärende. Sedan jag återflyttade till Norrbotten för drygt tio år sedan har det framtida regionala styret varit upp till behandling flera gånger. Vad som kan sägas till västerbottningarnas fördel som spjutspets i regionaliseringsfrågan är att de lyckats med vad norrbottningarna inte förmått, nämligen att bilda ett kommunalt samverkansorgan där dessutom landstinget ingår.

Att bilda en storregion av norra Sverige med ansvar för i huvudsak hälso- och sjukvården är givetvis ett större projekt än att bilda ett organ på länsnivå med ansvar för kultur, transport och regional utveckling. Det senaste försöket föll också på oenighet mellan aktörerna, men gudarna ska veta att detta sköttes på ett utomordentligt amatörmässigt sätt. Bara en sådan sak som att landstingsrådet i Norrbotten drev frågan hårdast av alla och dessutom förmodligen lät bygga om fasaden på det nuvarande landstingshuset i syfte att förlägga det nya regionfullmäktige i det högst ocentrala läge som Luleå utgör i hela norra Sverige säger det mesta om hur förfelat arrangemanget var.

Det finns mycket gott som kan komma ut av bildandet av en storregion, inte minst ifråga om minskade kostnader för administration. Länsgränserna som de är dragna idag utformades i en tid med helt andra kommunikationer. Är det ändå svårt att få ihop Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland med varann på grund av att någon pratar om avstånden är det ändå av nöden med en region av Norrbotten och Västerbotten. Ett gemensamt projekt för att åstadkomma denna lösning vore att omedelbart sätta igång bygget av Norrbotniabanan.

fredag, oktober 29, 2010

Världens största by

Veckans bästa kommentar bestod förmodligen Tomas Tobé (M) oss med anledning av en kartläggning från Aktuellt som visar att bloggandet bland politikerna avtagit kraftigt. Han pekar också på överskattning av sociala mediers betydelse för väljarpåverkan och framhåller att det snarare handlar om en ankdamm i Stockholm som twittrar och bloggar och försöker påverka varandra.

Det är nog just så det ser ut. Medan vissa av oss ute i periferin inte sällan beskylls för att tala högt till ingen så lever stockholmarna i alla fall ur bloggosfärt hänseende som i en by där alla känner alla och övervakningen av ortsborna är stor. Sociala medier är liktydigt med social kontroll i huvudstaden som det verkar, vilket gör Stockholm till en rätt liten ort trots allt.

tisdag, oktober 26, 2010

Hur mycket tål S?

Idag tog Mona Sahlin för minst andra gången i sitt liv time-out. Nu tillsammans med Miljöpartiet. Det rödgröna samarbetet upphör eller läggs på is. Profileringsbehovet efter valnederlaget väger förmodligen tyngre än att hålla samman något block av S, V och MP.

Särskilt Mona Sahlin torde ha känt sig klämd av fortsatt samarbete. Snarast är väl frågan för dagen hos S att ge sig i kast att med en större omgörning av partiet, och något att fundera över är väl om Sahlin är verkligen är rätt person för den uppgiften.

Som statsvetaren Jenny Madestam visade i sin översikt om S så uteblir debatten om en ny ordförande på grund av partiets säregna kultur och syn på ledarens roll. Jag måste dock få ifrågasätta detta med hänvisning till att raset för S förmodligen inte är avslutat. En vild gissning är att partiet kommer att reagera när opinionsiffrorna börjar närma sig 25 %. I sedvanlig ordning blir det väl då tal om muller i leden. Men tänk vad kul med ett riktigt partiledarval där två kandidater står mot varandra och distrikten röstar om vilken de vill ha. Det vore väl ändå ett stort steg i demokratisk riktning?

torsdag, oktober 21, 2010

Lidingö-Mattias versus Norrköping-Mathias

I något som utvecklats till kommentatorsraseri har Mattias Svensson kritiserat en av sina liberala favoriter inför valet, Norrköpingsfolkpartisten Mathias Sundin. Det som irriterat Svensson är att Sundin haft synpunkter på innehållet i en konstutställning i Norrköping som kunnat tolkats som utslag av antisemitism.

Frågan är väl ändå vem Svensson ska vara mest besviken på, Sundin själv eller hans parti? Det är ju en gång så numera att politik är ett yrke, och den som skadar partiet eller bryter mot dess kodex förlorar helt enkelt jobbet. Och eftersom karriär i Folkpartiet idag nog närmast sammanhänger med att förespråka hårda tag och förbud så är Sundins agerande i fallet med konstutställningen lätt att begripa ur det rent rationella perspektivet.

Alla riksdagspartierna har åtminstone det gemensamt att den som vill göra politisk karriär bäst gör detta genom att börja på den lokala nivån, för att senare eventuellt avancera på stegen. Folkpartiet kanske ändå mest av dem trycker på för denna form av politisk skolning; samtidigt finns en tradition i partiet att plocka in de gladaste av amatörer i det politiska arbetet. Marit Paulsen var en lyckad rekrytering, Maria Carlshamre mindre lyckad. För dagen går tankarna antagligen närmast till Jasenko Selimovíc, som trots misslyckandet med att ta sig in i riksdagen anställdes på den helt onödiga men ändå prestigefyllda tjänsten som statssekreterare hos Erik Ullenhag på Arbetsmarknadsdepartementet.

På sin blogg gör Mathias Sundin ett verkligt självmål genom att dra in Anna Odells uppmärksammade examensarbete i sin hittills okända talang som smakdomare. Inte för att Sundin går lika långt som den kränkta läkare som genom Odells konstinsats avslöjades med högst tvivelaktiga behandlingsmetoder på sin vårdavdelning, och därför fann sig föranledd att döma ut denna i nivå med spelande orrar och fiskargubbe i sylvesterhatt. Men bara det faktum att tala om konst som sticker i ögonen på honom själv som "sådan verksamhet" betald med skattemedel placerar Sundin i allt annat än en progessiv liberal idétradition. Är det måhända en kronisk sjuka bland folkpartister att ropa på förbud som lösningar på besvärliga frågor?

måndag, oktober 18, 2010

Åldersstiget och efterblivet på seminarium om Norrbotten

ABF ordnade seminarium med anledning av Norrbottens 200 års-jubileum i fredags. Tillställningen hade något av ett nostalgiskt skimmer över sig. Om detta hade att göra med att sammankomsten hölls i Stockholm, och att arrangörerna genom detta hoppats på att locka till sig utflyttade eller hemlängtande norrbottningar bland åhörarna, så är det lätt att förstå upplägget, som kändes mera pliktskyldigt än inspirerat.

Föredragen om Eyvind Johnson och Norrbotten ur ett historiskt perspektiv av Per Olof Mattsson respektive Maurits Nyström avvek kanske lite från mönstret i övrigt med intressanta och relevanta ämnesval. Mattsson är litteraturvetare verksam vid Stockholms Universitet och Maurits Nyström håller till i Uppsala. Sämre på kulturfronten blev det när den allt annat än genuskvoterade panelen satte igång på det korrigerade ämnet "kulturell mångfald" som avslutning med en redaktör simmande i den senaste bokfloden. Denna följdes av en representant från "Svenska Tornedalingars Riksförbund" som nämnde sig själv hur många gånger som helst i vilka sammanhang som helst verkade det som. Då orkade jag inte se mer eftersom det inte kunde bli mer självupptaget. Vad damerna i panelen kom fram till genom sitt "samtal" vet jag inte, och frågan är väl om de ens vet det själva.

En paneldiskussion hölls också på temat näringslivet i regionen. Gunnar Lassinantti, son till förre landshövdingen, tjänstgjorde som moderator. Panelens mest udda inslag var kanske gamle ekonomen Kjell Öström, som i en bok för 30 år sedan manade till en secession av Norrbotten ur övriga Sverige med revolutionära medel. Även om denne verkade ha besinnat sig numera så kändes det onekligen något malplacerat med en representant för utsugarteorier på debattstolen, inte minst för att Norrbotten väl egentligen aldrig haft några större likheter med ett U-land. Lassinantti utlovade också ett svar på frågan om dilemmat med att det finns så få medelstora företag i Norrbotten av Företagarnas "VD" som brukar dyka upp vid sådana här tillfällen desto oftare efter att ha fått mycket hård kritik från medarbetare. Men något lödigt i den vägen gick inte att få av Anna-Stina Nordmark Nilsson. Ej heller kunde landshövding Per-Ola Eriksson axla rollen som nationalekonom och svara på en fråga från en åhörare hur mycket utländskt kapital som går in i Norrbotten genom exportöverskottet i regionen.

Sven-Erik Bucht som kom in i på kryss i riksdagen nyligen ser ut att drivas av en ambition att arbeta i Ragnar Lassinanttis anda och föra Nordkalottens talan. Genom att vända på kartan (gammalt knep vid det här laget) lyckades Bucht få den rätt åldersstigna publiken på sin sida ifråga om att ta död på myten om Norrbotten som en region hopplöst långt belägen från de stora marknaderna. Haparanda var passande nog den svenska stad som låg närmast Kina. Ändå var det på något vis lite mycket 90-tal över Buchts framställning och program. Det var ju egentligen bara då som riktigt positiva förväntningar kunde ställas på Ryssland som handelspartner och ha ett utbyte med. Därefter har förhoppningarna kommit på skam i den vägen. Tågtransporter från Sverige via Finland genom Ryssland till Kina. Glöm det.

Det framfördes också lite funderingar kring att norrbottningar inte hänger med i diskussioner tempo-och uttrycksmässigt samt det faktum att S i valkretsen inte påverkats nämnvärt av rasen i de senaste två valen på riksnivå. Ett kommande seminarium om regionen skulle kanske kunna ägna lite utrymme åt spörsmål av dylik art i syfte att göra upp om föreställningar rörande allmän efterblivenhet bland norrbottningar.

måndag, oktober 11, 2010

En Stockholmsregering?

För fyra år sedan uttrycktes det oro över att Alliansregeringen var för "stockholmsk". Ser man enbart till var de nya statsråden kommer ifrån fortsätter denna tendens. Ändå talas det dialekter från regeringsföreträdarna som ger en helt annan bild än att den skulle vara huvudstadsbaserad.

Trots allt är det dock en gång så att det är bostadsorten som ska räknas vid en eventuell kvoteringsanalys av statsrådsbesättningen, och då är det utöver några smålänningar Maud Olofsson som får representera norra Sverige och Tobias Billström som representerar Skåne. Sten Tolgfors är Bergslagens (Örebros) representant, Gunilla Carlsson vad jag förstått östgöte och Erik Ullenhag från Uppsala. Med andra ord rätt illa, ingen från Västsverige till exempel. Å andra sidan befinner Cecilia Malmström i Bryssel som kommissionär så det är väl via den vägen Göteborgs talan ska föras.

tisdag, oktober 05, 2010

Partisekreterare går i de två gamla mittenpartierna

Det omöbleras inte bara i regeringen utan också i partierna. Per Schlingmann har lämnat sitt uppdrag för förmodligen andra avancerade uppgifter inom politiken. Samtidigt slutar också centerns Anders Flanking på grund av betungande riksdagsuppdrag. Folkpartiets Erik Ullenhag blev idag biträdande arbetsmarknadsminister och ansvarig för integrationen. När det gäller den sistnämnde hade jag funderingar om denne kanske med lättnad lämnade partisekreterarjobbet på grund av svårigheter att kombinera socialliberalt patos med en major som chef. Typiskt var i alla fall att Ullenhag ersattes av en medarbetare med militär bakgrund, något som kanske säger något om vart folkpartiet är på väg för närvarande.

Då hjälper det inte att kvotera förhållandet jämnt mellan krav och batongliberaler/socialliberaler i regeringen. Som det verkar nu är folkpartiet på väg i en riktning som inte går att förutsäga. Man hade en historisk chans att bli ett statsbärande parti, något i stil med danska Venstre efter valet 2002. Eventuella åsidosatta socialliberaler hade då förmodligen kunna bilda ett svenskt Radikalt venstre. Nu blev det inte så, kanske på grund av dåligt ledarskap, kanske på grund av avoghet mot marknadsföring och konsulter jag vet inte. Mattias Svensson gjorde mig uppmärksam på att Jan Björklund knappt alls talar om frihet, vilket är det minsta man kan kräva av en ledare för ett liberalt parti. Nej folkpartister, det här ser inte alls bra ut. Är det hela handen som ska peka ut färdriktningen som är jag rädd för att allt kommer att sluta i en partisprängning utan något riksdagsparti. Med tanke på den långa tradition av frihetsreformer folkpartiet ändå haft i svensk politik vore detta trist. Det kanske hellre skulle vara läge nu att börja diskutera alternativ till den moderata partikrossen innan det är försent. Som till exempel ett samgående med centern?

söndag, oktober 03, 2010

Stor koalition och Martin Ljung

I veckan ska Fredrik Reinfeldt presentera sin ministerlista. Det blir ingen stor koalition mellan S och M som jag föreslog redan i maj. Att jag inte varit ensam om min uppfattning på området har flera ledande debattörer visat efter det. Tanken är onekligen intressant eftersom det finns flera områden en bred majoritetsregering kan samarbeta om. Åtminstone för en tid. Mona och Fredrik är redan inne på att slå sina påsar ihop ifråga om asyl-och invandringspolitiken men varför också inte ifråga om arbetsmarknadspolitiken, skolpolitiken, utrikespolitiken och miljöpolitiken där den förstnämnda visat tendenser att uppträda som följare. Mona Sahlin har förmodligen också att utkämpa en strid för sin politiska överlevnad, och kanske hade räddningen för henne varit en ministerpost i en blågrön regering. En lite märklig konsekvens av en sådan konstellation hade möjligen även blivit en uppenbarelse hur överens vi egentligen är i svensk politik, till förfång för politiskt förtroendevalda yrkesmän överhuvudtaget, men också politiska journalister och kommentatorer i mängd företrädesvis stationerade i vår huvudstad.

Igår kom budet om Martin Ljungs bortgång. Jag vill minnas att han vunnit utmärkelsen alla tiders lulebo alla kategorier. Han omnämns som Sveriges förste stå-upp-komiker i minnesartiklarna. Sannerligen, han var långt före sin tid. Undrar om det någonsin kommer att göras bättre sketcher än de om Fingal Olsson och Ester, för att inte tala om "Guben i Låddan".

tisdag, september 28, 2010

Säsongsavslutat!

I helgen var det Lidingölopp för mig. Det blev väl kanske inte riktigt ett tidsmässigt resultat som jag är nöjd med, men med tanke på förutsättningarna ska det inte klagas för mycket. Andra halvan av augusti gick bort i en förkylning istället för träning. På detta kom problem under första halvan av september med så kallad gubbvad, något som gjorde förberedelserna inför Lidingö allt annat än idealiska. Till detta kan läggas motivationsproblem hela den här säsongen. Det har helt enkelt inte känts lika roligt att springa i år av någon anledning.

Men det var lika roligt som alla de tidigare gångerna också i år att ställa sig på Koltorps gärde och invänta startskottet. Tiden blev strax över 2.30, och hade det inte varit för att jag skaffat mig en dum idé innan start att hoppa över vätskan vid 23.7 km så hade det nog kanske blivit någon minut bättre tid. Sista fem kilometrarna gick nämligen alldeles för långsamt och lite blåbärssoppa hade nog kunnat stötta upp uthålligheten. För att sammanfatta det hela så kan årets löparsäsong ändå sägas ha blivit något i stil med vad jag förväntade mig i april. Planeringen inför nästa år har redan börjat i och med att det tämligen snart lär vara fulltecknat i Stockholm Marathon. Där ska jag nog vara med. Måttlig värme tävlingsdagen är beställd.

onsdag, september 22, 2010

Matematiker mosar professor

Det osäkra läget ifråga om mandatfördelningen efter valet har gett upphov till problem som kommit som en lika stor överraskning som det var för en del att SD kom i riksdagen. Bland de matematiker! som tagit kommandot som professionella experter på valsystemet i Sverige under de senaste dagarna har visserligen redan före valet funnits de som fäst uppmärksamheten på vad som skulle kunna hända.

Svante Linusson vid KTH har helt korrekt poängterat att det rådande systemet med fördelning enligt jämkade uddatalsmetoden kanske fungerade hyfsat med fem riksdagspartier. Detta verkar dock inte ha föresvävat Uppsalastatsvetarprofessorn Jörgen Hermansson som tänkt högt inför TV och mera rört sig kring felaktigt utformade valkretsar och ett regeringsbeslut på 50-talet som syftade till att utestänga kommunisterna från riksdagen som orsak till det skedda.

Hermansson har heller inte några konstruktiva förslag till ändring i valsystemets utformning, något samme forskare inte heller hade i samband den utredning han gjorde kring Eva Lundgrens vid det här laget ökända verksamhet vid sociologiska institutionen i Uppsala. Så mycket mer än lite mallighet blev det inte den här gången heller från detta håll. Värre är att denna underlåtenhet att agera indirekt resulterat i rådande eftervalskaoset, eftersom en modell som tar 50-talsförhållanden till utgångspunkt näppeligen kan råda bot på dagens situation. I nästa Grundlagsutredning kan det därför vara på sin plats att ifrågasätta statsvetarnas medverkan överhuvudtaget. Det finns med all sannolikt större hjärnor än dessa. Detta sista sagt mot bakgrund av vad de förra utredarna faktiskt presterade.

tisdag, september 21, 2010

Sämsta valbevakningen?

SVT:s valvaka dominerades av Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. På partiets egen vaka ska det ha varit fler journalister än sympatisörer. När det ganska snabbt stått klart att ett åttonde parti tar plats i det svenska parlamentet inträffade det märkliga: i brist på kommentatorer med sakkunskap om partiets ideologi, historia och program fick diverse representanter för det reformerade kommunistpartiet agera experter i ämnet.

Ett politiskt parti ska givetvis både tåla och utstå granskning, men hur kunde SVT låta politiska meningsmotståndare till SD ikläda sig vetenskapsmannens roll denna kväll? Ali Esbati "som varit i Norge" och sett hur det varit där, vad har han kompetens analysera de partier han inte gillar som kan angå allmänintresset?

Det hade varit klädsamt om SVT haft någon forskare i studion som kunnat bidra med klokskap över SD:s riksdagsinträde, för oväntat kan inte det som skedde ha kommit. I övrigt gav såväl de utposterade journalisterna som de i studion ett virrigt intryck. Flera av gästerna som var där borde inte ha kommit dit alls som exempelvis politiska förtidspensionärsduon Niklas Nordström/Maria Rankka. Ska någon prisas denna kväll så är det K G Bergström som faktiskt var den ende som lyckades fokusera på de viktigaste frågorna till följd av valutgången. "Ryssbältarn", vars pensionering jag tidigare applåderat blev faktiskt något av en räddare i nöden denna kväll.

fredag, september 17, 2010

Tankar om kommunvalet i Luleå

Idag när jag passerade Storgatan funderade jag ett tag om jag skulle stanna och invänta den utanonnserade bataljen mellan huvudkandidaterna om det politiska styret i Luleå. Efter att ha sett höjdpunkterna från debatten i TV så insåg jag snabbt att jag fattat rätt beslut. Moderaternas man och kommunalrådet verkade mest tävla om vem som skrek högst. I mycket verkade de ganska överens. De var i bruklig ordning stora i orden och faktiskt bitvis rätt underhållande.

Segern för sittande rådet Karl Petersen kan nog betraktas som kassaskåpssäker, och därmed även sysselsättningen fram till pensionen, även om det är mindre troligt att hans parti efter söndag sitter med egen majoritet i kommunfullmäktige. Petersen har nästan fått lite drag av Honecker över sig. För honom är makten självklar, dock med skillnaden mot den östtyske ledaren att hans mandat stödjer sig på ett fritt val. Så originella är kommuninvånarna i Luleå ifråga om sina politiska preferenser.

Petersens motståndare Mattias Karlsson erbjuder inte något egentligt alternativ, något jag tror kommer sig av en blandning av ointresse, bristande ideologisk förankring eller helt enkelt att han är nöjd med tillvaron som den är. Det finns många egendomliga sysslor grosshandlare i politiskt entreprenörskap kan ägna sig åt. Det finns även ett antal andra mindre partier som ställer upp i kommunvalet för de som saknar något hos de stora drakarna. Två kuriösa förslag på centerns program gör att jag inte kommer att rösta på dem. Linbana från Loet till Ormberget (varför det?) och äldres rätt att åldras på sitt eget språk (vad är det?). Sen går det avslutningsvis att fundera över vad slags politik V i Luleå står för. Vill andra partier samarbeta med dem i syfte att störta S från makten? Om inte, varför det?

fredag, september 10, 2010

Upprört efter avslöjande på boende för dementa

För mig började valrörelsen i onsdags. Det har nämligen varit lite som engagerat hittills mellan de båda alliansernas sifferkrig. Uppdrag Granskning visade hur dementa låstes in nattetid på grund av personalbrist på ett boende i Piteå, eller låstes om som den förskönande termen löd.

Det här borde valrörelser handla om, alltså mera konkret hur vardagen tar sig ut för både som jobbar med de allra mest utsatta, och de själva. De som varit med om att bygga upp välfärden i Sverige.

Tyvärr har politiken mer eller mindre abdikerat på de här områdena sedan några år. Kompisgänget som känner varandra sedan ungdomsförbunden där det är mera intressant hur den snabbaste karriärvägen går, har ersatt verkligt brinnande engagemang i handling. Säg mig den ledande politiker idag som har genuin erfarenhet från verksamhet på det mera praktiska planet som han eller hon basar över. Inte många skulle jag tro.

Ändå är det här fallet mest penibelt för S-partiet. Och Piteå kommun förstås. Pitesossarna är i alla fall i egna ögon lite av bärarna av det folkhem och den svenska modell som sägs ha rasat på andra håll i landet. På grund av att man gör som man alltid gjort i Piteå, dvs. röstat rött och låtit partiet ta hand om sin medborgare. Nu visar det sig att det inte alls är så längre eftersom kommunen misslyckas med sin kanske viktigaste kärnverksamhet.

Hela historien kommer att fortsätta ett tag till och följas upp ordentligt går det att förmoda. Det är risk för att kommunalrådet måste gå, och säkerligen kommer även en granskning över kommunens budgetprioriteringar att vidtas. Slutligen: Elisabeth Marklund, hon som gav röst åt problemen inom äldreomsorgen i Piteå, kan inte hon bli kommunalråd istället? Sen när blev det bestämt att politiskt ansvar är lika med tjänstemannajobb?

tisdag, september 07, 2010

Borg kan sin Machiavelli

Läser idag att Anders Borg har för avsikt att fortsätta sänka skatterna i steg för låg- och medelinkomsttagare. Detta under den outtalade förutsättningen att hans allians vinner valet.

Borg är enligt många en mycket beläst person, och en skrift som definitivt kommit för hans ögon är Fursten av Machiavelli. Ett av råden till fursten där är att genomföra populära beslut och reformer med långa mellanrum; impopulära ska däremot genomföras i snabb följd.

På det viset minns folket det goda längre under det att det dåliga lättare glöms bort. Jag kan inte annat än konstatera att Anders Borg och hans regering använder sig av denna maktstrategi på ett mycket lyckat sätt.

söndag, september 05, 2010

Liberala perspektiv på norra Sverige

Ett antal debattörer (12 stycken närmare bestämt) med varierande bakgrund har samlats i en skrift över ämnet Öppna Norrlandsfönstret-liberala perspektiv för norra Sverige (red. Anders Rönmark och Ola Nordebo)

Antologin blandar traditionellt med försiktighet, en viss djärvhet och överdrifter som lösningar och infallsvinklar på det nuvarande tillståndet i den norra delen av landet. Det hela påminner om en lite mer originell variant av den typ av kraftsamling som brukar kunna komma ut av träffar som landstinget eller kommunföreträdare anordnar för att diskutera regional utveckling. Intressant att läsa i varje fall.

Överdrifter står Timbroskribenten Eva Cooper för som återvänt till sin hembygd med några rätt överdimensionerade idéer hur vården i Gävleborg ska kunna konkurrera på en global marknad medan juristen David Svenn propagerar för det djärva greppet att göra Norrbotten till ett försöksområde för "avlasifiering". Mera tjatigt traditionell är Ola Nordebo på Västerbottens-Kuriren som missförstått det här med att universitetsetableringar längre skulle vara exempel på en progressiv politik. Detsamma kan nog sägas om Marcus Bohlins industritunga artikel som visserligen innehåller ett stort mått av sanning men icke desto mindre tillhör allmängodset vad beträffar kunskapen om den ekonomiska strukturen i norra Sverige.

Sen går det ju som gävlebördige Carl Lagerqvist att diskutera var Norrland egentligen börjar i geografiskt hänseende och fråga sig om vilket håll norrlänningarna ska blicka - söderut eller norrut, eller som det också frågas, bakåt eller framåt i tiden? Opinionsanalytikern Per Nilsson menar därtill att norrlänningarna trots att de röstar rött knappast är så radikala utan mera jordnära. Därav följer kanske en negativ attityd till entreprenörskap som Berivan Mohammed iakttagit utifrån hur det är i Kurdistan där det finns en annan stolthet över framgångar och eget företagande. I kanske samma anda följer Emil Källström som pekar på hur Norrland av tradition gynnats av och haft behov invandring utifrån. Hanna Wagenius slår ett slag för mobiliteten i norra Sverige och diskuterar hur regelkrångel ställt till det på området, medan Magnus Andersson är mera Stureplanscentrig angående ungdomars möjligheter till rörlighet överhuvudtaget. Åsa Malmström som flyttat till Hälsingland från Stockholm tar fram ett gott exempel på hur en bygd kan lyfta genom entreprenörskap, stolthet och nyfikenhet men framhåller samtidigt att kvaliteten inom vård, skola och omsorg är livsviktig för att kunna bo och leva i glesbygd. Anders Rönmark, politisk redaktör på Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland, är inne på samma spår när han argumenterar för att dugliga lärare är särskilt betydelsefulla i regioner med stora avstånd och små samhällen. Så är det nog. Inte bara personer utan även hela regioner förlorar på att staten tillhandahåller inkompetent service.

tisdag, augusti 31, 2010

Är verkligen SD så mycket att oroas över?

I vanlig ordning när det kommer en mätning av väljaropinionen som visar att SD inte kommer in i riksdagen är majoriteten av landets journalister stormförtjusta. Detta är det första som talas om, så också idag när SKOP presenterade sin mätning.

Frågan är om SD:s eventuella inmarsch i den högsta folkrepresentationen i vårt land är så mycket att oroas över. Läste till exempel igår att i min egen valkrets ställer Sverigedemokraterna upp i fem kommuner (av 14) och att bara några få namn finns med på partiets valsedlar.

Nu är Norrbotten inte representativt för hela Sverige men säger kanske ändå något om att de som står upp för partiets politik är något av ett udda inslag i sammanhanget. Jag är desto mer bekymrad över en annan möjlig utgång av valet, nämligen att S kanske till och med kommer att öka sitt väljarstöd i regionen. Det skulle nämligen innebära att valvinden sannolikt blåser tvärtemot den i resten av landet, något som i förlängningen kommer att skapa en penibel diskussion om befolkningen i nordligaste delen av landet som konservativ eller inte riktigt vet vad som pågår runt dem. Eller ännu värre lite debatt kring att politiska åsikter för en del inte alls bygger på något upplyst val, utan hellre då utgår från vad andra sagt åt dem att tycka.

onsdag, augusti 25, 2010

Välfärdskramare. kulturhatare och Leviathan

På 80-talet var det vanligt från vänsterhåll att ställa satsningar på försvaret mot daghemsutbyggnad. En rapport alldeles nyligen utgiven från Timbro visar att tiderna inte mycket förändrats. Statsvetaren Svend Dahl har granskat landstingens användning av pengar till kulturen och funnit att om samtliga landsting lade sina utgifter till kultur på samma nivå som Västmanlands läns landsting så skulle det gå att anställa 1800 sjuksköterskor.

Rapporten har redan fått kritik för att ha räknat fel (igen Timbro). Och visst låter det som om de 770 miljoner som nämns kunna sparas lite i underkant även om man antar att en sjuksköterska kostar 25000 i grundlön per månad. Men ok i alla fall för jämförelsen. Klart står att högern av idag accepterar att välfärd kan ställas mot andra kollektiva nyttigheter. Frågan är dock om offentligfinansierad kultur har så mycket att ge i ökad välfärd om det sparas på den. I grund och botten verkar debatten mer handla om några som inte förmår uppskatta andra kulturella uttryck än överviktiga människor som faller i vattnet eller får tårtor kastade i ansiktet.

Jag har tidigare här på bloggen ställt frågan om Timbro vill ha ett allas krig mot alla. Detta eftersom en rapport från smedjan velat att den kommunala organisationen ska läggas upp så att kultur hamnar i samma nämnder som skola och omsorg. Syftet med detta kan nämligen inte vara annat än att mjuka områden som kultur och fritidsfrågor ska krossas av tunga kärnverksamheter som skola och omsorg och motivera skattesänkningar. Vad jag kan se leder dylika sätt att organisera i förlängningen till inget annan än en auktoritär stat. Undersåtarna måste slåss om despotens uppmärksamhet.

Tankesmedjans egen chef har marknadsfört en nyss utgiven bok på Newsmill i vilken den uppmärksammade Jämlikhetsanden kritiseras. Författaren Christopher Snowdon går till angrepp på slutsatserna i Jämlikhetsanden som går ut på att jämlikhet i ett samhälle leder till lyckligare människor. Debatten är inte avslutad i frågan och mer forskning behövs absolut. Vad vi nog inte behöver fundera mer över är Timbrochefens intentioner över orsakerna till ojämlikhet. Ordagrant står nämligen att läsa av denna att "ofta leder sociala problem till inkomstojämlikhet och inte tvärtom". Mot bakgrund av övrigt som kommit ut från Timbrohåll rörande välsignelsen av en spridd inkomstfördelning är detta konstaterande avslöjande. Det är sådant som gör mig ganska rädd för mer av nyliberalism.

torsdag, augusti 19, 2010

Skogsvårdsdebatt som slutar i vad?

Lagom till den period på året som de flesta börjar ställa in sig på att ta sommarledigt skrev en Lars Pekka i den lokala avisan Norrbottens-Kuriren ett inlägg som i korthet gick ut på att Naturskyddsföreningen torgför vilseledande uppgifter ifråga olagliga avverkningar.

Naturskyddsföreningen baserar sitt ställningstagande på en undersökning av Skogsstyrelsen. Denna får underkänt av Pekka på grund av en "subjektiv bedömning" utförd av en tjänsteman på myndigheten. Mera precis vad det är som gör denna mindre lämplig än debattören med okänd utbildningsbakgrund att avgöra den vetenskapliga kvalitén på undersökningen stod dock inte klart.

Debatten har fortsatt under sommaren eftersom Pekka - som med debattredaktörerns goda minne kallats skogskramare och journalist trots att han i det här sammanhanget lobbar för en organisation som företräder skogsnäringen - fått mothugg från Lars Andersson och Daniel Rutschman från Naturskyddsföreningen. De senare har visat sig ha kunskaperna men kanske inte den tvärsäkra och högljudda argumenteringen på sin sida. Ett sammanhållen filosofi för ett uthålligt skogsbruk kan knappast sägas ha sett dagens ljus men goda idéer saknas sannerligen inte.

I det senaste inlägget i debatten jag läste fäster sig lite retfullt Andersson & Rutschman vid ovannämnde Pekkas sätt att svara sig själv. Och det är sant. Ett meningsutbyte blir aldrig särskilt fruktbart om den ene slår fast istället för att argumentera. Då blir det som att debattera med Jan Myrdal. Nu återstår det att se hur det här kommer att sluta. Kommer den som på ett ganska plumt och amatörmässigt vis "kastade in en brandfackla" att sluta som den egentligen aldrig reformerade stalinist han är inför allmänheten, och kommer Norrbottens-Kuriren med dess debattredaktör i spetsen att hamna i ett läge där man inte vet vad man ska ta sig till för att inte ytterligare solka ned sitt redan skamfilade rykte och därtill kanske utsätta en gammal medarbetare för en freak-show som han inte riktigt förstår att han ingår i? Jag är benägen att tro att båda scenarierna kommer att äga rum.

tisdag, augusti 17, 2010

Desperat åtgärd av ett desperat parti?

Marit Paulsen har i några val till EU-parlamentet fungerat som röstmagnet åt folkpartiet. Att hon kunnat bli så folklig beror på att granskningen av politikerna som väljs till EU-parlamentet är en helt än annan än den på den nationella nivån. Därför känner ingen någon annan Marit än den som kampanjade för EU, vurmar för djur och bor på landet för att förenkla det hela något.

I söndagens morgonprogram flankerades FP-ledaren av just Marit Paulsen, och det var inget korkat drag. Ändå kanske det tyder på desperation hos folkpartiet. I opinionen går det trögt för partiet efter en viss Björklund-effekt kort efter att Lars Leijonborg lämnade ledarskapet. Jan Björklund har beskrivits som något av en främmande fågel i partiet, i "en enfrågerörelse med en ensam major i spetsen".

Några symbolpolitiska utspel i syfte att putsa upp partiets socialliberala fasad som till exempel löften om matalternativ till äldre verkar inte ha häktat upp många nya sympatisörer. För de allra flesta är idag folkpartiet liktydigt med ett högerparti som flyttat in i det tomrum som uppstod i och med moderaternas vänstersteg.

Det lär dock inte föreligga någon större risk att Det Stora Valmediedrevet i år kommer att drabba folkpartiet ett andra år i rad. Skulle tro att något vänsterparti ligger bättre till för denna mindre tacksamma roll. Sannolikheten för att det blir antingen S eller MP är nog ganska jämt fördelad.

fredag, augusti 13, 2010

Den stora myten

Häromdagen hörde jag en företrädare för Arbetsförmedlingen upprepa ett välbekant mantra: de närmaste åren väntas antalet lediga jobb öka kraftigt på grund av stora pensionsavgångar. Åtminstone de senaste åren har profetian om jobbtillväxt på grund av åldersavgångar haft fog för sig eftersom många 40-talister börjat uppnå 65-årsstrecket.

Det är bara det att nu med facit i hand, och mer än hälften av 40-talisterna fått folkpension, kan vi börja se att det inte blev några fler jobb. Därför kan man lugnt utgå ifrån att de närmaste åren kommer det inte heller att bli fler jobb. I alla fall inte i någon nämnvärd utsträckning på grund av några pensionsavgångar.

Skälet är förstås att företag och myndigheter i många fall tagit tillfället i akt och "gjort sig av med tjänster" när medarbetare pensionerats. Dessa har helt enkelt inte behövts. Samtidigt har en jobbexpansion ändå kunnat ske inte minst på statliga myndigheter genom att nya tjänster tillskapats mera för att sysselsätta främst akademiker oattraktiva på arbetsmarknaden.

Detta uppväger emellertid inte det faktum att pensionsavgångarna misslyckats med att bidra till det stora jobblyftet. I en situation där ett alltmer ansträngt näringsliv tvingas göda en offentlig sektor som ständigt misslyckas med att ge medborgarna den service de har rätt att fordra kan detta vara värt att tänka på.

söndag, augusti 08, 2010

Det oändliga vårdbehovet

I en av de bättre artiklar jag läst på länge som tar sikte på att argumentera för en socialliberal sak skriver idag Niklas Ekdal och Cecilia Magnusson på Brännpunkt om den tilltagande medikaliseringen.

Författarna till artikeln menar att det största hotet mot de utanförstående är just denna och inte åtstramningar i sjukförsäkringen och försämrad vård. Diagnosen fyller funktionen som sjukdomsbeteckning där inget behov finns. Världens friskaste folk är sjukast av alla, inte egentligen på grund av att de själva upplever sig som så, utan för att det vårdindustriella komplexet har bestämt det.

Den period i livet då ungdomar ansågs skulle ta steget in i arbetslivet och som för en del innebar personliga kriser, har till följd av en falsk välvilja lett till att alltför många unga människor tidigt döms till den värsta formen av utanförskap och stupstock, förtidspension. Så tolkar jag debattörerna. Hand i hand med den kommersiella medikaliseringen med löfte om hjälp och mediciner till hantering av enkla vardagsproblem går den politiska som inte funnit på en lösning till det faktum att alltfler inte når upp till hundraprocentig effektivitet på jobbet. Svaret på detta blir då tidig pensionering.

Det är sant att vårdutbudet ökat och att det haft goda effekter inte minst för äldre som lever allt längre och är i behov ökade vårdinsatser. Men detta förmår inte förklara, eller försvara för den delen, att unga människor placeras i utanförskap för resten av livet av godhetsmannekängerna. För det är vad det hela handlar om: förment goda avsikter som syftar till att skapa en nisch av politiska eller ekonomiska motiv med målet motivera sin egen existens på bekostnad av andra, eller om man så vill, terapiobjekt.

Tack Niklas och Cecilia för den här artikeln.

lördag, augusti 07, 2010

Kraftigt försenad burkadebatt

Minister Björklund vill stoppa klädsel som täcker ansiktet i skolan. För mig känns utspelet något senkommet, kanske från ett parti som är i desperation efter flera sympatisörer.

Debatt om heltäckande klädsel har vi haft ett tag här i landet, med varierande styrka i argumenteringen för eller emot. Veterligen är dock Jan Björklund den förste tunga politikern som tar tag i frågan. Det har inte gått så bra för honom efter en inledande bra start som partiledare och chef för Utbildningsdepartementet. Han är också den minister som fått mest gjort. Ändå verkar inte väljarna premiera insatserna.

Diskuteras kan huruvida det är förenligt med undervisning att dölja ansiktsdrag. Folkpartiet lär ändå tjäna litet på att hänga upp sig på diverse symbolpolitiska småfrågor. På något vis är det som att de försvinner i mängden i alla fall.

måndag, augusti 02, 2010

Föraktar svenska statsvetare väljarna?

Senaste numret av Statsvetenskaplig Tidskrift har "Partier i förändring" som tema. Den inledande uppsatsen slår fast att det finns politiska journalister som har bättre koll på partierna än statsvetarna, något som onekligen öppnar för synpunkter för oinbjudna.

I uppsatsen om Moderaterna konstaterar Anders Lindbom att de nya Moderaternas långsiktiga och kortsiktiga mål skiljer sig åt på. Utgångpunkten är en skräck för att M verkligen har en dold agenda vad beträffar synen på välfärdsstaten. Uppsatsen om Socialdemokraterna vill göra gällande att S alltid varit beroende av stöd från andra partier, varför det rödgröna allianssamarbetet inte utgör något egentligt trendbrott.

Frågan är om en sådan slutsats är särskilt originell när det är ett känt faktum att S endast vid två gånger sedan rösträttens införande fått egen majoritet i riksdagen, men så är författaren till texten den störste narren i svensk samhällsdebatt just nu, Peter Santesson-Wilson. Douglas Brommesson leverar en högst pliktskyldig studie av Kristdemokraternas omvandling från ett kristet till sekulärt parti, och Stig-Björn Ljunggren kastar sig än en gång över sin favoritbyte i uppsatsen om Miljöpartiet. Dessa är numerade inkluderade i politiken istället för exkluderade, vilket om jag förstår rätt uppskattas av Ljunggren, eftersom, "politiska lycksökare, opportunister, rättshaverister och rena dårfinkar brukar dras till nybildade partier" enligt en plump benämning.

Malena Rosén Sundström och Mikael Sundström visar i uppsatsen om Centern hur en spricka mellan riks- och kommunnivå kommit att göra sig gällande på senare år inom partiet. Katarina Barrling Hermansson kommer fram till att inte någon kulturrevolution skett inom folkpartiet, en slutsats som nog inte delas av många men iakttagelserna om ritualerna på landsmötet var i hög grad slående. Märkligaste partianalysen gör emellertid Jörgen Hermansson som menar att Vänsterpartiets långa historia som kommunistiskt moskvatroget parti var en parentes och att V nu återvänt till sina egentliga rötter där idealister med "ultrademokratiskt" sinnelag kan samlas. Inte en tanke ägnas åt att åsikter och stora ord drastiskt kan förändras under intryck av händelser utanför landet.

Den avslutande texten behandlar "utmanarpartierna". Dessa lockar enligt författarna Erlingsson och Persson till sig utanförstående. Frågan vilka konfliktlinjer som kan tänkas ligga bakom uppkomsten av Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Junilistan och Feministiskt initiativ behandlas bara ytligt. På samma sätt som då Kristdemokraterna och Miljöpartiets sympatisörer hånades på 70- respektive 80-talet så definieras utmanarna ut via deras kundunderlag. Min fråga är: ska verkligen statsvetare ägna sig åt sådant? Vore det inte mer fruktbart att försöka utveckla Stein Rokkan och Seymour M Lipsets konflikthypotes istället för att förlöjliga? Den dag kommer förmodligen när de offentligförsörjda måste börja argumentera för sin sak. Kommer de då att bilda ett eget parti?

onsdag, juli 21, 2010

Sommarens ödsligaste miljöer

EU-kommissionen vill satsa 6.4 miljarder euro på forskning. Idag meddelar forskningsministern att han vill inrätta elitprogram för yngre forskare i syfte att komma åt det faktum att Sverige, trots väl tilltagna summor ifråga om forskningsmedel, inte står sig särskilt bra internationellt med hänsyn taget till antal citeringar.

Ökad kvalitet stod i fokus i folkpartiets valmanifest. Även i Lars Leijonborgs proposition togs steg mot ett mer prestationsbaserat resurstilldelningssystem, och under dennes efterträdare har politiken fortsatt. Det går dock att fundera över om Tobias Krantz gjort några större framsteg på området. Storbråket med förre universitetskanslern Anders Flodström om det nya kvalitetssystemet visar om inte annat på missnöje från lärarkåren.

På somrarna brukar universitetsområdena vara något av de ödsligaste miljöer, ungefär i stil med hur det kunde vara på garnisonsorterna mellan muck och inryckning. Många inrättade tjänster på högskolorna, speciellt de mindre, kan nog liknas vid beredskapsarbeten, allt i linje med en högre utbildningspolitik som syftar till att göra om de nedlagda landskapsregementena till institut som mera ägnar sig åt förvalta redan känd kunskap.

Tyvärr finns det också inslag av biståndsideologi över folkpartiets forsknings- och utbildningspolitik. Tänket om att en procent av BNP ska gå till forskning verkar direkt hämtat från de gamla socialliberalernas biståndsmål. En tydligare profilering av kvalitetsmålen för högskolorna skulle sannolikt ta udden av kritiken om att regeringen ägnar sig åt att agera respirator i utbildningssystemet.

torsdag, juli 15, 2010

Eventpajasarna tar över

I flera av de evenemang jag deltagit i de senaste åren har det gått att förmärka en tendens mot att de traditionella ideella krafter som arbetat med arrangemangen ersatts av folk av ett annat snitt. Jag talar om eventpajasarna.

Dessa har, och då talar jag främst om idrottsevenemang eftersom det är dessa som intresserar mig mest, föga erfarenhet av verksamheterna i sig. Följaktligen kan det stå flinande töntar vid målet efter ett långlopp och dela ut medaljer och säga dumheter som vittnar om djup okunskap rörande den ansträngning som ligger bakom prestationen. Eller andra sorgliga fall som tror att den märkning deltagare brukar få fästa på skon eller runt fotleden benämnes "chipset" när det med basta heter CHIPET. I det fallet är det knappast fråga om nyspråk, utan snarare om av som verkligen rör sig i huvudet på funktionären: slappande framför TV:n.

Vasaloppsarrangörerna har släppt in eventpajasarna i sitt evenemang. Stockholm Marathon har såvitt jag kunnat se hållit stånd än så länge, och detsamma gäller även dessbättre Lidingöloppet. Men trenden på andra håll går mot utslätning och förakt mot intressentkunskaperna, precis som om målet med allt är att skämmas för allt som en gång gick under namn av svensk modell. Låt oss hoppas att det finns de som aldrig slutar lyssna på eldsjälarna inom idrottsrörelsen. Ändå.

onsdag, juli 07, 2010

Ja, vem behöver Almedalen?

Tidigare här på bloggen har jag spekulerat i Almedalens utveckling från folkligt möte till jippo. För oss som är intresserade av politik och samhällsfrågor har veckan säkert mycket intressant att erbjuda. Jag har dock valt att hålla mig ifrån den eftersom jag tycker den numera definitivt kommit att bli en tillställning som mer handlar om något som det är farligt att utebli ifrån än en publikdragande mässa.

I år har det dessutom tydligen varit ett bekymmer för en del med många inbjudningar till evenemangen, minglandet som inneburit ett visst mått av frihet för besökarna är på väg ut. Lite humoristiskt går det att säga att minglarna ersatts av månglarna.

Bland några ämnen som avhandlas är psykiatrin där en "Ing-Mari Wieselgren" figurerar i flera relaterade evenemang, tydligen med som främsta uppgift för ögonen att återupprätta vårdformens skamfilade rykte. Ett annat spörsmål som debatterades idag rör det troliga scenariot att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. I en Ratio-rapport diskuteras möjliga konsekvenser av att partiet får en vågmästarroll i riksdagen. Resonemangen rör emellertid bara till det, och den troligaste följden av ett SD-inträde i riksdagen, att S och M bildar en stor koalition under förutsättning att KD eller C åker ur, försvinner ur analytikerns synfält.

Det vi kommer att få se i årets val är ett lägre valdeltagande än väntat, mycket som en följd av politikernas oförmåga att anpassa sig till den allmänna opinionen. Almedalspektaklet, i första hand en sammankomst för politiker och journalister, är bara ett symptom på detta.

fredag, juli 02, 2010

Utredning med ideologiska förtecken

Sexköpslagen har utretts av justitiekansler Anna Skarhed. Jag har inte läst betänkandet men som det verkar av en del kommentarer så har utgångspunkterna för det haft vissa feministiska förtecken. Lite märkligt kan tyckas eftersom lagens tillkomst hade sitt ursprung i radikalfeministisk ideologi där mannen per definition är förövare och kvinnan offer.

Mot denna bakgrund blir också slutsatserna därefter. Lagen sägs ha haft vissa positiva effekter så tillvida att prostitutionen minskat. Dessutom ska attityderna till sexköp ha ändrats som en följd av lagen. Ändå är inte Skarhed nöjd utan vill ha hårdare straff.

Det brukar bli så här när samhällsproblem betraktas som onda istället för frågor som måste hanteras på mer pragmatisk väg. Det finns till exempel en del forskning som sällan nämns eller refereras till i Sverige som visar på gradskillnader inom sexhandeln som den radikalfeministiska agendan missar helt och hållet.

I länder där prostitution verkligen utgör ett stort problem verkar intresset för den svenska lösningen rätt svalt. Det är nästan som om det anas lite överseende med det lilla landet i norr som tror sig sitta inne med undermedicinen mot den sjukdom som ingen annan lyckats bota. Lite som någon som försöker utrota malaria genom att ha ihjäl alla mygg.

Som det verkar har inte utredningen gett sig ut i några vidare spekulationer huruvida den minskade prostitutionen i landet till följd av sexköpslagen bidragit till en ökad prostitution utanför Norden. Ett svar på denna fråga hade nog varit mest intressant att få veta.

tisdag, juni 29, 2010

När ska högskolorna "konkurrensutsättas"?

Att stora delar av det svenska högre utbildningsväsendet lider av kvalitetsproblem ifråga om innehållet i forskningen och undervisningen är ett påstående som torde gensägas av få. Högskolorna, i likhet med alltfler verksamheter med offentlig finansiering, börjar också de få karaktären av skyddade verkstäder.

Ett sätt att höja kvalitén på utbildningarna skulle kunna vara att marknadsanpassa dem mera, och ett medel på vägen mot detta kan vara att ta betalt för studieplatserna. Men ska en sådan reform bli annat än en halvmesyr måste det till en genomgång även av lärarstocken.

På samma sätt som inom andra yrkesområden borde svenska universitet och högskolor kunna få anställa arbetskraft till de marknadsmässiga löner som följer av vad de uträttar på området anställningsbara studenter. Det kan innebära att akademiker från andra länder kan plockas in för uppgifter som idag ter sig överbetalda.

Tanken går främst till de många välutbildade från Östeuropa som säkert gärna skulle vilja få in en fot på den svenska marknaden för akademiker. Var det något positivt som de kommunistiska diktaturerna lämnade efter sig så var det i alla fall en befolkning med hög utbildningsnivå. Och särskilt inom naturvetenskapliga ämnesområden finns det gott om lämplig kompetens eftersom inom dessa ingen hårt driven politisering förekom. Så öppna dörrarna för lettiska akademiker för inte är väl de sämre än lettiska byggnadsarbetare?

söndag, juni 27, 2010

Kulturskymning


Ett problem med socialdemokratisk historieskrivning är att tideräkningen brukar börja strax efter andra världskrigets slut. En följd av detta är att återkopplingen bakåt i tiden, inte minst på arkitekturens område, sällan kommer till uttryck. En byggnad anses i regel rivningsfärdig efter en generation.

Det så kallade Fritz-Olsson-huset i Luleå var något äldre och i så dåligt skick att föga annat än ett rivningsalternativ återstod. Frågan är dock hur det kunde gå så långt. En gissning är att de historieförnekande socialdemokrater som hade det yttersta ansvaret för beslutet knappast led när ännu en bit av den "borgerliga" arkitektur som finns kvar i stan raserades. Med på vagnen var även byggherren Norrporten och garanterat ifrågavarande facklig gren Byggnads.

Förre bebyggelseantikvarien vid Norrbottens Museum Lina Karlsson har i en studentuppsats studerat den politiska processen bakom beslutet att riva husen i kvarteret Hunden. Inte förvånande kunde hon konstatera att detta gjordes upp mellan berörda intressenter och sedan kördes igenom i den folkvalda politiska delen i en formell procedur.

Karlsson vill göra gällande att det går att generalisera utifrån exemplet Hunden, att ett nytt mönster börjat framträda vid politiskt beslutsfattande. Det ställer jag mig tvivlande till, och orsaken är en annan del av Karlssons utredning, nämligen medias hantering av ärendet. Avvikande åsikter som verkligen stack ut till exempel länsstyrelsens klokskap i frågan försvann på vägen när inga rapportörer följde upp denna tråd. Såvitt jag kan se är dylika förfaringssätt förkastliga och rentav ett hinder för att befolkningskurvorna ska börja vända uppåt igen. Signifikant för den här avisan är att när väl ämnet aktualiseras utanför orten så är det försent och för mycket kommer på en gång. Ett gammalt mönster återupprepas.

torsdag, juni 24, 2010

Ytterligare ett argument för medborgarlön

Thomas Gür och Patrik Engellau skriver om det skenande utanförskapet. Samtidigt framgår det av statistik att regeringen misslyckats med sitt viktigaste mål inför mandatperioden, nämligen att minska detta. Gür och Engellaus huvudpoäng är att sysselsättningstillväxten i nästan femtio år skett inom den offentliga sektorn. De vill öka incitamenten för företag att anställa.

Detta är nog av nöden eftersom inte alltmindre i längden kan försörja alltfler. Inom den skyddade sektorn finns också en speciell kategori av anställda som ska begråta de som hamnat i olika former av utanförskapet, även benämnt den tredje sektorn. Peter Wolodarski har ändå valt att se det som en framgång med regeringens politik att fler söker arbete. Faktum kvarstår dock de största omflyttningarna skett inom den tredje sektorn, fler har inte fått arbete.

Det här är ett starkt argument för att införa någon form av medborgarlön. Ekonomiskt innebär det ingen belastning för statsbudgeten eftersom kostnaderna för en sådan reform kan kompenseras av besparingar inom administrationen av de som ändå inte platsar på eller vill passa in på en alltmer strömlinjeformad arbetsmarknad. Medborgarlönens storlek bör sättas klart under de lägsta lönerna. Det är dags att komma till skott i den här frågan nu. Kanske en uppgift för en M + S - regering?

söndag, juni 20, 2010

Börja bygg Norrbotniabanan nu!

Efter en resa med tåg kustvägen från Skåne genom Halland fram till Göta älvs mynning letar sig tanken ganska snabbt på. En dylik transportmöjlighet borde redan finnas från Västerbotten till Norrbotten. Sträckan Umeå-Luleå motsvarar ganska exakt den mellan Malmö och Göteborg. Stationer som Lund, Ängelholm, Helsingborg, Båstad och Halmstad kunde ha stopp som Robertsfors, Skellefteå, Piteå och Rosvik i norra Norrland.

Regeringen har sagt nej till banan men i praktiken ja genom en förhoppning om att involvera näringslivet i finansieringen. Elaka tungor talar om projektet som en "turistjärnväg", men denna uppfattning vilar på den tungt inrotade föreställningen att norra Sverige är lika med dess inland och vykortsvyer, inte att det faktiskt finns orter där människor jobbar med annat än turism och äldreomsorg. Hur ofta talas det egentligen om södra Sveriges inland och varför är det inte ett problem med kustfrånvaron där?

Nej, sätt nu genast spaden i jorden folk från politik och näringsliv och börja bygg Norrbotniabanan. Botniabanan ska invigas i augusti och vara farbar för persontrafik hösten 2011 hela sträckan från Umeå till Stockholm. Skulle hela kuststräckan genom Västerbotten och Norrbotten förses med en ny kommunikationsled handlar det sannolikt om den största regionalpolitiska satsningen i området sedan slutet av 1400-talet då ärkebiskop Jakob Ulfsson i egenskap av länsherre där lät uppföra stenkyrkor vid alla de stora älvmynningarna.

tisdag, juni 08, 2010

Styrmans massaker av Bresky

Det har dykt upp en ny webbavisa med anknytning till Sveriges nordligaste region. Bakom toppmotet.se står bland annat två medieveteraner, Lars Lindberg och Tomas Bresky. Den kanske mest lästa artikeln än så länge på sidan behandlar entreprenören Mikael Styrman.

Måltavlan replikerade snabbt på vad som stod att läsa om honom själv, ja kunde faktiskt tillbakavisa det mesta som bestod av en del faktafel, slag under bältet och traditionell gammalmedialsk elakhet. Frågan är nu hur vi ska bedöma Tomas Breskys journalistiska kompetens i och med Styrmans skribentuella massaker av honom? Han var för en tid sedan aktuell med en bok om välbekante Fritiof Enbom, men det som är mer intressant är kanske att få veta hur han hamnade häruppe. Vad lockar honom och andra rödfärgade personligheter till Norrbotten egentligen?

måndag, juni 07, 2010

Högskolornas "överskott"

I en artikel i JUSEK-tidningen berättas om pengar som blivit över när högskolor och universitet gjort sina prioriteringar. Den gängse klagosången i sammanhanget är att detta drabbar första hand studenter som inte får rätt till utbildning och forskning.

Ett annat sätt att betrakta situationen är att se dessa överskott som vinster som de moderna universitetsledningarna i sann fabrikörsanda sett till att uppstå. Vilket strider mot kutymen rörande medelshanteringen av offentliga medel som säger att dylika verksamheter skall gå med nollresultat. Annars blir det mindre pengar nästa år.

Regeringens storsatsning främst på forskning har inte åtföljts av någon ordentlig styrning av vad de som kommer i åtnjutande av pengarna egentligen uträttar. Vissa steg i riktning mot ett förbättrat resurstilldelningssystem håller på att tas men bilden är ändå att högre utbildningsverksamheter i allt högre utsträckning graviterar mot industriella arrangemang. Kanske måste vi börja ställa oss frågan vad vi ska göra med alla akademiker?

måndag, maj 31, 2010

Vänstern och motivet

Två journalister-författare summerar innehållet i en bok de kommit ut med på DN Debatt. Perspektivet är klassfrustrationens, vilket i aktuell skrift bidragit till att Sverigedemokraterna skaffat sig ett icke obetydligt väljarunderlag, eftersom, om jag fattat det rätt enligt skribenterna, går till så idag att alltfler utsatta människor per definition vänder sina personliga misslyckanden mot invandrare.

Inlägget har inte så litet drag av klassförakt över sig, ett fenomen som inte är särskilt ovanligt bland vänstermänniskor som hämtar inspiration från Platons ideala styrelsemodell, men också från den vänstermarxistiska freudianska åsiktkausalitetens benägenhet att alltid leta efter det egentliga motivet till varför någon hyser åsikter av olika slag. Och i fallet med Sverigedemokraterna är alltså analysen glasklar.

Det går att fråga sig hur offentlig debatt skulle se ut om meningsutbytena gick ut på att dra fram motiven hela tiden. Förmodligen skulle snart politik gå ut på att utreda dagarna i ända istället för att bemöta motståndarens argument. Kanske är just detta dilemmat för vänsterdebattörerna: de som inte får finnas i deras drömda värld är heller inga individer i verkligheten med egna förmågor. De är offer för omständigheter men ändå värda att förakta tydligen.

söndag, maj 30, 2010

Tillväxt betald med lånta medel?

I fredags kom statistik som visade på 3 procents tillväxt för första kvartalet i jämförelse med första kvartalet i fjol. I jämförelse med förra kvartalet var dock tillväxten 1.4 procent, vilket inte är illa det heller.

Hälften av tilläxtökningen ska visst komma från privata konsumtionen. Som den skeptiker jag är till det rådande lågränteregementet ställer jag mig förstås också tvekande till hur mycket denna eldats på av ökade lån. Riksbankens finansmarknadsstatistik för april ger inget stöd för vidlyftig utlåning till hushållen men heller ingen ökning av utlåningen till icke-finansiella företag, något som Riksbanken och de flesta andra väl hade hoppats på det skulle komma ut av en ändring till det låga ränteläget.

Pengarna kommer givetvis någonstans ifrån. Det Riksbankens statistik mäter är tillväxttakt, vilket kanske borde oroa mera likasom att det finansiella sparandet för förra kvartalet var negativt. Under alla omständigheter vill jag som icke-professionell ekonom inte ge mig in i någon större ekvibrilistik på området utan slår istället ett slag för bloggen Den hälsosamme ekonomisten som är en bra lots i marknadsekonomins djungel.

torsdag, maj 27, 2010

Gud, läkarna och Göran Hägglund

Socialminister Hägglund vill utöka sekretesskyddet för läkare som figurerat i klagomålsärenden. Regeringspropositionen kan ses som en seger för berörd myndighet Socialstyrelsen över patienträtten. Den verksamhet som under en bred benämning kan benämnas vård ska alltså ytterligare mystifieras genom att insynen i eventuella felgrepp, misstag eller uppsåtligt förfarande minskas.

Från regeringshåll har det låtit som om ambitionen varit att förbättra villkoren för patienterna. Främst har detta kommit till uttryck genom vårdvalet. Men ifråga om möjligheten att utveckla rättskyddet för vårdtagarna tas nu ett ordentligt steg tillbaka. En förklaring till detta kan ha att göra med att det parti som förestår Socialdepartementet är ointresserat av rättighetsfrågor i kombination med att det dominerade partiet i Alliansen är ointresserat av vårdinnehållet. När ska läkaryrket bli vad det egentligen är, nämligen en servicesyssla som i första hand syftar till att tjäna/bota de som söker vård istället för en felaktigt fastslagen statusmarkör i samhället.

måndag, maj 24, 2010

Egendomlig slutkläm

Numera riksmonarkisten P J Anders Linder debatterar i Aftonbladet i sitt nya favoritämne. Att upplysta principer inte ingår som ingrediens i argumenteringen varken stör eller förvånar mig mycket, men desto mer artikelns slutkläm:

Republikaner kan säkert nå upp i sina eftertraktade 6000 medlemmar (ungefär lika många som Kungliga svenska segelsällskapet KSS) under året, men väntan på republiken lär kräva större tålamod.

Får man då fråga hur många medlemmar Rojalistiska föreningen har?

söndag, maj 23, 2010

Norbergs överdos

Har just avslutat läsningen av Apokalypsens gosiga mörker av Anders Bolling. Huvudtesen i boken är att nyhetsrapportering och forskning i alltför stor utsträckning domineras av den kommande domedagen vare sig det handlar om välstånd eller konflikter. Bolling drar fram otaliga belägg för att världen faktiskt varje dag blir en bättre plats att leva i än tidigare. Husguden för framställningen är förstås filosofen Leibniz.

Dessvärre lade författaren till denna på sätt och vissa ganska angelägna skrift ned pennan alldeles före finanskrisens utbrott hösten 2008. Således är det lätt att känna saknad efter ytterligare ett kapitel i Bollings bok betitlad Ekonomin. Detta särskilt mot bakgrund av att den man i svensk samhällsdebatt som mer än någon annan kommit att förkroppsliga en Pangloss i modern tappning gjort en film om den kommande finanskrisen.

Johan Norbergs scenario är i princip att många av världens regeringar redan skuldsatt sig öronen och att undergången är nära förestående. Vi lever på lånad tid om inte bättring sker inom en snar framtid. Nu lär inte Norberg hålla med mig om denna beskrivning, utan i sedvanlig harmoniliberal anda snarare hävda att statsinblandningen är orsaken till den fortsatta globala krisen. Men frågan är ändå, var går gränsen mellan att föreställa sig ett idealtillstånd där den osynliga handen ställer allt tillrätta och politikens drömda förverkligande av himmelriket på jorden, båda uppenbarligen beskaffade med varsin negation i form av Ragnarök.

Jag saknar lite mera nyanserade bedömningar av tänkbara effekter av stor statlig skuldsättning. Viss skillnad råder väl ändå i sammanhanget mellan upplåning inom eller utom landet t ex? I Norbergs monumentala tankefigurer saknas dylika perspektiv. Sammaledes gäller Kinas eventuella roll som "världens bank" som vidmakthålls via undervärderad valuta. Är det inte något bakvänt med en idéhistoriker som är så intresserad av ekonomi?

fredag, maj 21, 2010

Varför inte en vårdoffermyndighet?

En tidigare folkpartistisk riksdagsledamot, Britta Bjelle, orsakade en del uppmärksamhet när det blev bekant att hon efter att ha utrett brottsofferproblematiken i själva verket förskaffat sig ensamrätten till generaldirektörssysslan på Brottsoffermyndigheten som startade sin verksamhet 1994.

Igår läste jag att det ska inrättas en Vårdmyndighet. Myndigheten ska utöva tillsyn och har inga sanktionsmöjligheter. Detta är tråkigt eftersom möjligheterna att få upprättelse på grund av misstag eller till och uppsåtliga förfaranden är svagt utvecklade i de svenska patienternas kontakter med vården. En konsekvens av detta är att alltfler börjat polisanmäla vårdpersonal, något som inte känns riktigt rätt väg att gå.

Istället för att skapa ytterligare en myndighet vars uppgifter på något vis påminner om ett dubbelkommando vore det kanske lämpligare att bygga upp en vårdoffermyndighet om det inte är aktuellt med att förbättra rättsskyddet för patienterna. Vården (inte stavad med stor första bokstav), har karaktären av en stat i staten, med funktionen att bara vilja gott. Känns detta igen? Goda intentioner höjda över allt annat. Ändå blir det i alla fall galet. Vårdvalet kanske kan råda bot på en bit av problematiken men är förmodligen inte tillräckligt. Överväg därför gärna bättre sätt att tackla missnöjet med vårdutförarna.

måndag, maj 17, 2010

Löparsäsongen i full gång


Vid det här laget har jag genomfört två tävlingar. På lördag ska jag springa ett halvmaraton som blir längre än de första loppen. Efter dagens träningspass i nyinhandlade skor kändes det mycket lättare att springa. Det två år gamla paret hade helt tappat dämpningen i framfoten, något som kan förklara att det gått lite tungt i början tidsmässigt.

Det känns som om den här säsongen lutar åt något av en mellansäsong, ett tillfälle att ta ett steg bakåt för att senare längre fram någon gång ta två steg framåt. Något maratonlopp är inte inplanerat. Om ett sådant projekt alls blir av så är det troligt att ett sådant aktualiseras framåt hösten. Viktigast är ändå att det kul och utvecklande och hålla på. Ett fritidsintresse får inte urarta till ett tvång eller en tom ritual. Då är det kontraproduktivt.

måndag, maj 10, 2010

Dags för en stor koalition

Under en tid är jag funderat över om det kan vara värt att ge Alliansen stöd i valet ytterligare en gång. Efter att ha sett Sahlin och Reinfeldt debattera igår tycker jag det klarnat något. Det lämpligaste vore nu - med hänsyn till att riksdagen efter valet kommer att inrymma 5-6 småpartier, och att ett av dessa har minst av allt några humanistiska idéer på programmet - att en koalition bildas mellan de båda största partierna.

Huvudanledningen till mitt ställningstagande är emellertid också ett annat: särskilt mycket skiljer inte moderaterna och socialdemokraterna åt. Reinfelds parti levererar och Sahlins följer. Det handlar egentligen bara om makten. Redan för länge sedan talade Herbert Tingsten för samlingsregering på grund av idéernas successiva urvattning, och hade inte sextioåtta kommit emellan hade denna varit förverkligad för länge sedan. Återstår nu bara att fundera över vad det ska röstas på. Fortsättning följer.

tisdag, maj 04, 2010

Stor i orden, ingen på jorden

Tidigare här på bloggen har jag uppmärksammat ett rätt pinsamt exempel på kommunal megalomani som dessvärre inte var någon isolerad företeelse. I söndags på "Pressfrihetens dag" manifesterades det i Luleå för fängslade Dawit Isaak, vilket i sig inte är något fel, även om jag inte stött på en enda svensk journalist som fördjupat sig lite mer i bakgrunden till varför han återvände till Eritrea, allraminst mannen bakom denna artikel.

Att små människor har för vana att tala med stora bokstäver och åthävor är ingen större nyhet. Men att stora idéer slutar i ingenting torde vara en färsk företeelse. Vad jag syftar på är de riksdagsledamöter från Norrbottens läns valkrets, från vänster till höger, som under den gångna mandatperioden fört en i stort sett obemärkt tillvaro. Det ska sägas om norrbottningar att de väl aldrig varit kända för att vara bra på att ta för sig och ta plats, en egenskap som ofta ändå kunnat vändas till uppskattning hos många.

Varför har det då gått dithän att folkrepresentanterna från Norrbotten inte märks alls? En del talar om självupptagenhet, andra om Stockholmsdominansen. Kanske utgör dessa en del av förklaringen men det faktum att det finns politiker i glesbefolkade regioner som satt i ära att stå upp för mänskliga rättigheter (lite oklart vilka) har nog större betydelse för att argumenten mest ändar i tomma slag i luften. Ska det vara så svårt att vara lite vardagsnära.

söndag, maj 02, 2010

Trött första maj

Så har då årets manifestation för den globala arbetarrörelsen avslutats, för att använda en modern term om gårdagsaktiviteterna. Det intressanta i år är inte i första hand vad missnöjet efter åratal vid makten rör sig om, utan hellre då vad de rödgröna tänker ta sig för i sitt valmanifest (notera att första maj inte är en angelägenhet för miljöpartiet).

Idéer saknas inte men vem ska betala? Carl Hamilton från folkpartiet ställde den opposition som tänkt sig att få råskälla på regeringens budget till svars under debatten i riksdagen och kunde konstatera att deras löftespolitik låg i några hundramiljardersklassen och att finansiering då än så länge saknades. Det finns ingenting som talar emot att denna ska betalas med skattehöjningar i en sällan skådad omfattning.

Imorgon när vänsteralliansen lägger fram sin ekonomiska motion kommer de därför med all sannolikt att lägga grundstenen till ett nederlag i valet. Vad som stort sker, det sker tyst brukar det heta. Regeringspolitiken under de snart gångna fyra åren må ha haft sina brister men i jämförelse med vad deras motståndare har att presentera imorgon är det större. Skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare i rätt blygsamma steg lär gå hem mer hos väljarna än stora svulstiga projekt vars nytta är svår att konkretisera även på sikt.

En annan aspekt på den rödgröna valförlusten i höst är att hela ledarlaget lär komma att bytas ut. Eriksson och Wetterstrand ska ersättas enligt partiets stadgar på grund av begränsningen av mandattiden. Ohly har haft det tungt hela tiden som partiledare och av opinionen att döma backar hans parti. Tidigare har jag konstaterat att Mona Sahlins parti inte tolererar en valförlust. Fortsättningen därefter är därmed ganska öppen.

torsdag, april 22, 2010

Proggen kvävde den svenska 70-talshårdrocken

Tomas Ledin har vittnat om hur han frapperades av klimatet på musikfronten i Sverige när han kom hem från en USA-vistelse i början av 70-talet. Något som kan liknas vid sträng religiös moral rådde i vilken allt utländskt och kommersiellt var bannlyst. I denna förkvävande atmosfär kunde dock ABBA växa fram som det främsta internationella musikfenomen vi någonsin haft.

Sämre gick det då för den svenska 70-talshårdrocken som väl proggarna måste ha hatat något alldeles enormt eftersom den knappast omtalas. Band inom genren fanns ändå som verkade, t ex Neon Rose, vars influenser från Led Zeppelin, Thin Lizzy m fl med rätt producenter kunde ha lett till någonting i stil med en svenskt internationellt hårdrocksgenombrott före Europe. Ett annat band som spelade hårdare var Råg i ryggen, som officiellt kallades proggband.

Det måste gå att kritisera ifråga om musik. Men att så till den grad som proggen agerade smakdomare en gång i tiden hoppas jag vi aldrig mer får uppleva. Under 80-talet blev det lite friare på musikfronten i Sverige. Fullt genrespel i landet torde ändå inte ha slagit igenom här förrän på 90-talet. Utvecklingen därefter har fortsatt i positiv riktning.

måndag, april 19, 2010

Räddningen för monarkin är sannolikt monarkin

Det råder åtminstone i vissa delar av medierna och i huvudstaden en rojalistisk yra. Ett akademikerbarn av adlig familj förestår med anledning av detta en allt annat än upplyst programserie om kungabröllop.

Inte att förvåna är att skvallersektionen i offentligheten under namn av skildrande journalistisk ägnar sig åt dylikt. Mera att förvåna är att politiske chefredaktören på andra morgontidningen i Stockholm försöker sig på att legitimera monarkin med rationella argument.

P J Anders Linder får inte alls ihop sin liberala utgångspunkt med denna. Anledningen är förmodligen att han skriver på direktiv uppifrån. Lite märkligt är ändå hur dessa högerliberaler som så ofta hänvisar till lagen i fallet med ärvda ämbeten pekar mot folket. Principlöst är det i alla fall.

Jag vet inte hur gemene man ställer sig till att uppmärksamma och påkosta ett prinsessbröllop. Arvsmonarkin är under alla omständigheter ifrågasatt från flera håll. I ett ganska tidigt skede av mitt bloggande gav jag rådet åt kungen att låta sig utses till riksföreståndare i väntan på att ett bättre alternativ av monarki inrättas. Vad jag hade i tankarna var givetvis den medeltida valmonarkin som hade demokratiska inslag i princip men baserade sig på arv i praktiken eftersom nya härskare hämtades inom ätten. Familjen Bernadotte är sannolikt den populäraste familjen i landet och behöver nog inte frukta att blir bortvald. Andra debattörer har slutit upp bakom mitt förslag rätt nyligen men många trodde nog att pratkvarnen Göran Hägg var först med idén.

tisdag, april 13, 2010

Från handelskammare till hönshus?

Häromdagen passerade jag en bil med bakrutesdekalen "Ta för dig". I lite mindre text strax under stod det "Annars gör någon annan det", undertecknat "Moderatkvinnorna. Det var inte utan att jag studsade till lite när jag läste det. Moderaterna, som sedan Gösta Bohmans linjetal 1980 slagit sig för bröstet som ett frihetligt, liberalt parti. I ett sådant föreställer man sig att nollsummespel inte hör hemma, att 1+1 kan vara lika med 3 och att samarbete kan löna sig.

Därför kan det finnas skäl att titta närmare på dessa moderatkvinnor som "gjort karriär". En gemensam nämnare för det flesta av dem brukar vara att det börjar i politiken men så småningon slutar någon annanstans, förslagsvis i någon av den uppsjö av organisationer som rör sig mellan politik och näringsliv, där engagemang och intresse inte är en nödvändighet utöver maktinnehav utan ansvar och arbete med så lite utfört arbete som möjligt.

Idag meddelades det att Timbrochefen Rankka "gått vidare" till jobb som verkställande på Stockholms Handelskammare. Som det brukar heta med en förskönande omskrivning när någon fått sparken. Det förvånar mig inte att det gick den vägen eftersom samma Timbrochef i höstas lyckades med konststycket att placera sin smedja på samma sida som Jan Myrdal och Pol Pot i debatten om Forum för levande historia, och därtill att lägga en utomordentligt naiv artikel i DI om att ge bort vitala delar av energiförsörjningen. För att inte tala om det fatala misstaget att städsla Muf-aren? Thomas Idergard som räknenisse ifråga om kommunala utgifter.

P J Anders Linder, förutvarande Timbrochef, hyllar ovannämnda utnämning som offensiv och visar samtidigt vilken liten människa han är. Den avslöjande kritiken i kommentatorsfältet är redan igång. Jag skulle tro att vi inför valet kommer att få uppleva en närmare granskning av alla dessa damer på högerkanten som fått stå tillbaka på grund av det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Det vore inget annat än att applådera för då kanske vi återigen kan börja ta till oss Strindbergs konstaterande att två karlar med en kvinna är löjliga.

söndag, april 11, 2010

Den gode Sokrates och den dålige Platon?

En paradox, måhända allmängiltig, som sysselsatt många är hur någon de flesta tagit för en god människa tagit en dålig dito till sin lärjunge. Karl Popper ägnade i sin rasande kritik av Platon i Det öppna samhället och dess fiender viss filosofisk diskussion åt frågan varför Sokrates kunde ta denne under sina vingar. Ty Sokrates var ju uppenbarligen god.

Efter att ha läst journalistlegenden I F Stones Rättegången mot Sokrates har det börjat klarna en del. Stone menar att Sokrates inte alls var någon särskilt schysst figur utan rätt högmodig, elitistisk och definitivt en som skulle har trivts bättre i ett kloster än i ett öppet demokratiskt samhälle. Anledningen var främst att Sokrates såg ned på folkstyret i antikens Aten. De "sofister" som mången student i klassisk grekisk historieskrivning fått lära sig var principlösa skränhalsar som den briljante Sokrates smulade sönder argumenten för, var för övrigt enligt Stone snarare mera konstruktiva debattörer som gjordes sämre av motståndarens "negativa dialektik".

Det väl egentligen rätt ofta så här. Ledare väljer ut sina medarbetare som är som de själva när de är unga. Så var det också i fallet med Sokrates-Platon. Det hindrar förstås inte att det kan komma ut bättre av mindre lyckade val i första ledet. I fallet med Platonlärjungen Aristoteles blev det nämligen så. För att återvända till nutid och elitstyre måste man väl också säga att sovjetledaren Andropovs inval av Michail Gorbatjov i politbyrån blev ett lyckat drag.

måndag, april 05, 2010

Benny Haag och Spritpartiet

I min förra bloggpost efterlyste jag mera engagerande folkrörelser, bland annat eftersom de politiska partier vi har idag är förstelnade marknadsaktörer. Några av de nya partier som avser ställa upp i höstens val har väckt lite mer uppmärksamhet. I TV 4:s morgonprogram i förmiddags var skådespelaren Benny Haag gäst och promotade för sitt parti och mot alkoholkonsumtionen.

Jag vänder mig egentligen inte mot det goda i sig som Spritpartisterna står för, men nog är det lite konstigt att det alltid brukar vara de främsta ivrarna för en idé som efter frälsningen går emot densamma. I fallet med spriten förs debatten av de som inte klarat av att hantera den, något som inte är skäl nog för att förbjuda den, eller bringa ned dess totala intag till hälften av dagens nivå. Intrycket av Haags framträdande i TV-studion var närmast att han såg alkoholen som roten till allt ont. Den attityden omfamnas dessbättre av en liten minoritet av Sveriges befolkning.

onsdag, mars 31, 2010

Tillhör strejker historien?

Det fanns en tid när folkligt motstånd var en del av den politiska processen. Av flera anledningar engagerar sig hellre medborgarna individuellt än kollektivt numera, något som dock inte inneburit att rörelser slutat uppstå.

Ett vapen som använts för att kanalisera missnöje var länge strejken eller arbetsnedläggelse. Denna demonstrationsform är vid det här laget sedan länge övergiven. Handels försökte inför påsken hota med strejk men fogade sig rätt snabbt.

Att strejken inte längre används som kampmetod, missnöjesyttring eller politiskt utspel innebär inte att själva grundproblematiken är löst. För vad gör folk instället för strejkar idag. Jo, sjukskriver sig eller ser till att få gå i för tidig pension (vilket inte är någon större svårighet med den diagnosrikedom läkarna har att tillgå idag).

Substitutet för strejken är således ingen särskilt kostnadseffektiv företeelse. Det individualistiska sättet att demonstrera är förmodligen också mer nedbrytande för den enskilde på grund av den stämpel sjukskriven eller pensionär ger den på olika sätt besvikne eller missnöjde helt i onödan.