torsdag, november 25, 2010

Glada dagar för finansfurstar

Att det varit krisår 2009 märktes inte i någon högre grad bland landets finansfurstar. Sammantaget minskade dock 48 granskade topplöner jämfört med 2008. Så här i efterhand är det ändå mest remarkabelt att ledarna i HQ Bank ökade sina löner mellan 2008 och 2009, samt att SEB:s Annika Falkengren fick sin ersättning minskad med mer än hälften under samma tid.

I kristider är det naturligtvis viktigt att styrelser och direktörer håller igen. Då blir det också lättare att driva igenom nödvändiga besparingar eller nedskärningar. Det visar om inte annat exemplet Japan, där såvitt jag vet de högsta chefslönerna inte alls ligger på samma höga nivå som i västvärlden. Följaktligen möter där impopulära åtgärder mindre motstånd eftersom VD:n mera ses som en bland jämlikar. Kanske något för svenska kapitalhanterare att ta efter, må de vara risktagare med egna pengar eller bara tjänstemän rätt och slätt.

onsdag, november 24, 2010

Petersens pyloner


Enligt en omhuldad klyscha har makthavare eller politiker i alla tider och samhällen byggt monument över sig själva. I alla fall från de egyptiska pyramidernas dagar har det varit så, men säkert också långt, långt dessförinnan i de mest primitiva sammanhang.
Luleås kommunalråd Karl Petersen har tidigare varit i byggartagen i projekt som inte fallit väl ut. Väljarna straffade dock inte honom för detta i senaste valet. Som det ser ut nu är han i varje fall på väg att göra avtryck i sin stads bild på ett sätt som kan bli legendariskt. Petersen har också varit i farten med murarsleven på byggnationerna på Lulsundsberget och visat han inte glömt vad han lärt sig under sin yrkesutbildning.
Höghusen är i sig inte märkvärdiga men till följd av sin placering har de kommit att utgöra ett landmärke i stan. En fråga man ställer sig är ändå vilka det är tänkta ska bo där då inflyttningen till Luleå till icke ringa del under längre tid bestått av omflyttningar inom länet (läs från inland till kust), en potential som är svår att ta ut mycket mer av. Sen har vi förstås hemvändarna och invandring från övriga Sverige och världen som bidrar med en del. Sammantaget kvarstår faktum: bostadsbyggande som medel till kommunal utveckling behöver inte nödvändigtvis sluta i något positivt, särskilt som nyproducerat också brukar betyda höga hyror. Petersens pyloner kan lika gärna lämna det bestående efter sig om rådet som förbyggde sig.

måndag, november 15, 2010

Företagarchefen talar med kluven tunga

En utmärkelse har delats ut till en vinstdrivande verksamhet, Årets företagare. Bemanningsföretaget Studentconsulting har tidigare uppmärksammats av TV4 för usla arbetsvillkor och löften till sina kunder om att deras "konsulter" jobbar hårdare än deras egna anställda. Till en lägre kostnad naturligtvis. Senast har Helsingborgs Dagblad granskat missförhållandena hos Studentconsulting.

Många är givetvis arga på grund av detta, men jag reagerar mera på en annan sak,nämligen att priset bästa företagare delats ut av organisationen Företagarna. Denna har en "VD", som för övrigt, kritiserats hårt av sina egna medarbetare för sina härskartekniker, som tidigare lobbat för att avskaffa LAS på olika sätt. Samma företrädare hyllar nu ett bemanningskoncept vars livsluft är just att LAS fortfarande existerar. Ursäkta mig, var finns konsekvensen i en sådan typ av argumentation?

söndag, november 14, 2010

Vi kan inte vänta

Mitt i kakafonin av statsvetare som tävlar om att förklara den uppkomna situationen inom S är det kanske inte den lättaste uppgiften att göra sig hörd. Prognoserna låter också vänta på sig bland dessa efterhandsanalysander. Jag minns i alla fall ett möte på Föreningen Heimdal i Uppsala hösten 1997 då Stig-Björn Ljunggren dryftade frågan om socialdemokraternas framtida öde. Han trodde vid det tillfället att ett inte helt omöjligt scenario kunde bli att partiet vittrar bort, ungefär som det gamla Lantmannapartiet en gång gjorde.

Veckan som gått har i alla fall visat på vilka inre spänningar som funnits i leden. Kanske handlade valparollen Vi kan inte vänta trots allt om något annat än regeringsmakten, nämligen den egna omdaningen. Mycket talar för att partiledaren få gå men med detta löses förmodligen inte de grundläggande problemen eftersom partiets politik lika mycket rår för resultatet i valet. Alliansen behöver i alla fall inte förvänta sig mycket till opposition den närmaste tiden, så mycket är säkert.

onsdag, november 10, 2010

Ett svek mot väljarna om något

Åsa Ågren Wikström hoppar av uppdraget som riksdagsledamot för moderaterna. Hon var andra namn på partiets lista i Norrbotten, och fick många kryss för sin kandidatur.

Orsaken till avhoppet är ett annat jobb, vilket är ointressant i sammanhanget, eftersom att bli invald i riksdagen inte är vilket jobb som helst. Men tydligen har yrket politiker numera drivits till fulländning.

Förra valet var det inte långt borta att moderaten Maria Salmgren tog plats i riksdagen. Sedan dess har Salmgren hunnit hoppa mellan några chefssysslor i inlandskommuner, något som knappast tyder på lämplighet för mera ansvarsfulla poster. Det bådar inte gott för väljarförtroendet om moderaterna i Norrbotten ska fortsätta med att kvotera in namn på sina valsedlar som inte tar det politiska uppdraget på allvar.

söndag, november 07, 2010

Skruvad logik

Senaste veckan har några debattörer med nyliberal anstrykning varit på tapeten. Inte ont om det, men under den senaste tiden har jag alltmer kommit att fundera över om nyliberalerna egentligen alls är så frihetliga som de vill ge uttryck för. Nedanstående exempel på en argumentationskedja från Timbros "nye VD" på DN Debatt ger upphov till frågetecken.

Valet 2010 vanns av Moderaterna, i praktiken på en enda fråga: behovet av balans i de offentliga finanserna. Om det inte varit för finanskrisen hade Sveriges statsminister i dag sannolikt hetat Mona Sahlin. Det var oron för vad de rödgröna skulle göra med svensk ekonomi som drev väljare till de borgerliga partierna, inte entusiasmen över borgerliga idéer. För den som studerar opinionsmätningarna är mönstret närmast övertydligt: valet avgjordes i praktiken redan i oktober 2008 – då krisen drabbade Sverige gick botten ur det rödgröna opinionsstödet.

Det finns som tur är inga krav på varken politiker eller debattörer av skilda slag att uppvisa bevis över slutförda kurser på A-nivå från universitetet. Men i vissa fall måste man ändå undra över hur långt i personlig mognad och utveckling en del nått att döma av logiskt konsistenta resonemang. Varenda mening i ovanstående exempel kan utsättas för kritik och ifrågasättanden, och syftet med den dåligt underbyggda argumentationen kan inte vara annat än ett mera auktoritärt förhållningssätt till politik. Det var dit jag ville komma.

Nils Karlson, i den treeniga funktionen som statsvetare, nationalekonom och verkställande på forskningsinstitutet Ratio, använder måhända en mer genomtänkt sätt för sin framställan. Icke desto mindre reagerar jag på dylikt:

Sveriges löntagare har haft en unikt god reallöneutveckling. En tjänsteman tjänade i genomsnitt 128 000 kr mer per år 2007 än 1994 och en arbetare 63 000 kr mer, räknat i 2008 års priser.

Jag tolkar inte denna statistik som att svenska löntagare haft en unikt god reallöneutveckling, utan snarare som att Karlson gör sig till talesperson för en arbetsmarknad av ett bemanningsproletariat som betjänar de som inte vill smutsa ned sig. Ibland sitter djävulen verkligen i detaljerna, men det vi kan lära oss av mera experiment i den riktning som propageras för ovan är att de minst av allt leder till något demokratiskt samhälle. Nästa utspel från Timbro eller Ratio lär följaktligen logiskt sätt handla om införande av graderad rösträtt, fullt i enlighet med 1800-talets utopiska borgerliga projekt.

tisdag, november 02, 2010

Västerbottningarna tar nya tag

Landstingspolitikerna i Västerbotten provar igen med att ta initiativ till det som kan tyckas som ett kamikazeprojekt: bildandet av en storregion i norra Sverige. Allt eller inte är det som gäller för västerbottningarna, vilket innebär att det enda alternativet är en regionkommun av alla de fyra nordligaste länen.

Frågan är väl snart hur många gånger till det går att misslyckas med att vara ute i dylikt ärende. Sedan jag återflyttade till Norrbotten för drygt tio år sedan har det framtida regionala styret varit upp till behandling flera gånger. Vad som kan sägas till västerbottningarnas fördel som spjutspets i regionaliseringsfrågan är att de lyckats med vad norrbottningarna inte förmått, nämligen att bilda ett kommunalt samverkansorgan där dessutom landstinget ingår.

Att bilda en storregion av norra Sverige med ansvar för i huvudsak hälso- och sjukvården är givetvis ett större projekt än att bilda ett organ på länsnivå med ansvar för kultur, transport och regional utveckling. Det senaste försöket föll också på oenighet mellan aktörerna, men gudarna ska veta att detta sköttes på ett utomordentligt amatörmässigt sätt. Bara en sådan sak som att landstingsrådet i Norrbotten drev frågan hårdast av alla och dessutom förmodligen lät bygga om fasaden på det nuvarande landstingshuset i syfte att förlägga det nya regionfullmäktige i det högst ocentrala läge som Luleå utgör i hela norra Sverige säger det mesta om hur förfelat arrangemanget var.

Det finns mycket gott som kan komma ut av bildandet av en storregion, inte minst ifråga om minskade kostnader för administration. Länsgränserna som de är dragna idag utformades i en tid med helt andra kommunikationer. Är det ändå svårt att få ihop Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland med varann på grund av att någon pratar om avstånden är det ändå av nöden med en region av Norrbotten och Västerbotten. Ett gemensamt projekt för att åstadkomma denna lösning vore att omedelbart sätta igång bygget av Norrbotniabanan.