måndag, oktober 30, 2006

Dags att bli vuxen Carl Bildt

Sveriges nye utrikesminister har meddelat att han är på väg att avveckla sina ägarskap i Vostok Nafta, vars tillgångar till större delen består av aktier i ryska statliga Gazprom. Vostok Nafta kontrolleras av familjen Lundin hos vilka Carl Bildt hade styrelseuppdrag tills han blev minister.

När Bildt fick förklara sina engagemang i oljeindustrin i lördagens morgonprogram i TV4 tog han lätt på kritiken. Han hänvisade till USA och hur vanligt det är där med politikers intressen i näringslivet. Media fick en hel del av skulden för uppståndelsen kring honom. Inte mycket av det som skrivs i Expressen är sant menade han bland annat.

Nu är det så att amerikanska politiker väljs på helt andra premisser än svenska. Det är föga troligt att Carl Bildt någonsin kommit fram till den position han har idag om de ansvarsutkrävandemöjligheter som kännetecknar majoritetsvalsystemet hade fått råda i Sverige. Vad beträffar medierna så har Bildt ingen överman eller kvinna som domptör av TV-journalister.

Det är alltså en person på väg bort från den politiska scenen vi bevittnar. Det som gick bra på 90-talet går idag att avslöja. Nu väntar vi egentligen bara på en biografi om Carl Bildt. Förslag på författare till denna: Christer Isaksson eller Jonas Gummesson. Eller varför inte personliga favoriten Elisabeth Höglund?

fredag, oktober 27, 2006

Numera av riksintresse

Under en längre tid har tidningsläsarna i Norrbotten kunnat ta del av Mikael Styrmans problem med myndigheter och politiker. Styrman har bland annat använt sitt företags lokaler och lastbilar som annonspelare mot de övergrepp han anser sig utsatt för. Därtill har han gett ut en tidning.

I veckan fattade så fattade så slutligen riksmedia intresse för Styrmans dilemma. Samtidigt har landshövdingen P-O Eriksson skrivit till regeringen i ärendet. Näringsminister Maud Olofsson har reagerat snabbt på detta och lovat en översyn av den lag som reglerar tvångsförvaltning av elbolag.

Det är nämligen så att Styrmans bolag Ekfors kraft redan är satt under tvångsförvaltning. Konstigt då kanske att övertorneåborna inte får ljus på sina gator. Men Styrman har vägrat lämna ut uppgifter om sitt företag. Därför har han kvar sitt vapen mot kommunen.

Den här konfliktsituationen är av ett synnerligen komplext slag. Med gamla oförätter, personliga motsättningar och allmänt låg tillit som huvudingredienser. Den kommer nog inte att lösas i första taget, men kan nog fungera som utgångspunkt för en diskussion kring alla problem som finns i Norrbotten.

tisdag, oktober 24, 2006

Snö men ingen skidåkning

Det har fallit snö över Norrbotten de senaste dagarna. Men någon skidåkning är inte för handen ännu. Snötäcket är för tunt. Dessutom har jag troligen råkat ut för ett båtbensbrott i samband med att ha åkt rullskidor för första gången på sådär en tjugofem år.

Så nu går jag omkring med gips på ena underarmen. Vill det sig riktigt illa blir det inget Vasalopp på grund av detta missöde. Tolv veckor i gips är det normala vid brutet båtben. Och det är svårt att träna med bara en stav.

För eliten drar säsongen igång den 18-19 november då Världscupen går av stapeln i Gällivare. Fortsätter väderutvecklingen som hittills får arrangörerna inga snöproblem. Annars har det ju varit just underlaget som ställt till det för skidåkarna på senare år.

Det är dock för tidigt att börja prata om effekter av global uppvärmning. Så sent som hösten 2002 gick det att åka den här tiden på året. Det minskade intresset inte minst bland de yngre är ett större hot mot sporten. Skotergenerationen rår möjligen för detta.

lördag, oktober 21, 2006

Europa och svenskarna

Ludvig Rasmusson skriver i Vår Bostads septembernummer om svenskarnas förhållande till Europa. Studenter och ungdomar vänder kontinenten ryggen, allt färre studerar eller tågluffar där. Tyska och franska har fått stryka på foten för engelskan. Inte på mycket länge har vi varit så dåliga på dessa språk, sammanfattar Rasmusson.

Denna pessimistiska bild behöver bemötas. Är det inte rentav så att Europaintresset består men kanske tar sig andra uttryck? Jag uppfattade aldrig därtill tågluffarkulturen på 80-talet som typisk för att lära känna Europa. Snarare handlade det om att avverka så många städer som möjligt och att träffa många andra i ens egen ålder.

Och hur är det med språkkunskaperna i övriga europeiska länder? Det egna språket och engelskan, men i övrigt så mycket mer? Sedan har vi fenomenet flygluffning som utvecklats till en riktig folkrörelse eftersom den i motsats till Interrailkortet inte exkluderar icke-ungdomar.

Nej, Rasmussons nationalcentrerade analys håller inte. Det är nog snarare så att vi inte länge lyssnar till de som varit utomlands och kommer hem och berättar om vad alla redan sett eller vet. Svenskarna är för övrigt inte mer amerikaniserade än andra västeuropéer.

torsdag, oktober 19, 2006

Politisk polisanmälan?

Radiotjänst (kallas ömsom myndighet, ömsom företag) har fattat beslut om att polisanmäla de tre ministrar som skolkade från TV-licensen. I beslutet deltog Christina Jutterström men också Lars Lindberg, "vd" för Radiotjänst. Var den förstnämnda står politiskt är ingen hemlighet. Desto mindre känt är att den sistnämnde har ett förflutet som chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten.

Frånsett att det förefaller märkligt att polisanmäla just ministrar bland alla licensskolkare i landet så reagerade åtminstone jag på att Lindberg först intog hållningen att inga anmälningar var aktuella. För att en dag senare låta helt annorlunda.

Av detta går det bara att dra slutsatsen att Radiotjänst (med placering i Kiruna) är ett redskap för makten. Fredrik Reinfeldt ägnar sig således inte åt ministerstyre när han ifrågasätter "myndighetens" agerande.

Vi kan en gång för alla slutligen också fastslå att det knappast förhåller sig så att det politiska livet kretsar kring vad som sker i nordligaste delen av Sverige. I så fall skulle inte chefen för den utlokaliserade verksamheten på det sätt som skett uppträda som en veritabel sprattelgubbe.

onsdag, oktober 18, 2006

Skandalskrivandets diskreta charm

Det är inte lätt att bli minister. Inte så lätt som kanske en del föreställde sig. In i detalj synas de nya regeringsmedarbetarna, och frågan är om fullständig oförvitlighet är det krav som ställs på dem.

Men det är inte fel att de granskas. Frågan är dock om det ska betraktas som så värst allvarligt att inte ha följt förmodligen världens mest utstuderade skatteregler. Det handlar ju trots allt om hantering av egna pengar. Inte om sådana som redan betalts in till staten.

Jämför därför gärna de senaste dagarnas skandalskriverier med vad som försiggick under den senaste socialdemokratiska regeringen. Och var var Lars Danielsson egentligen annandag jul 2004?

Den borgerliga alliansen med folkpartiet i spetsen har gått ut hårt mot att bekämpa fusket. Så egentligen förtjänar de nya statsråden en hårdare behandling. Men återigen: det handlar inte om pengar som redan är statens.

När drevet avslutats och skandaljournalistiken fått sina byten är det tid att ge plats för nyktra analyser av problem som snarare kräver praktiska lösningar än ideologisk dogmatism. Som till exempel diskussioner kring hur förbättra förhållandena för de som jobbar inom den gängse svartarbetsbranschen genom att sänka skatten.

Lite mer eftertänksamhet och bättre mediehantering hade behövts hos de två statsråd som fick avgå. Sedan spelade det också in att de båda var kvinnor. I det långa perspektivet tror jag inte det skedda och det som fortfarande sker kommer att ha någon betydelse för regeringsarbetet. Snarare mynnar det ut i en förnyad kritik mot högskattestaten.

söndag, oktober 15, 2006

Det syns utåt

I helgen delas Eyvind Johnson-priset ut till Göran Greider. Något som uppmärksammas i ett referat i Norrbottens-Kuriren under rubriken "En viktig röst i tiden".

Man kan fråga sig vilka kriterier juryn använt sig av när den utsett pristagaren. Greider har av någon fått det betecknande epitetet folkhemsnostalgiker, bland annat på grund av sitt intresse för industrinedläggningar och löntagarfonder. Tidigare har även PO Enquist fått priset, känd också för sin hyllning av Pol Pots regim.

Skäl nog finns därför att upphöra med denna verksamhet. Eyvind Johnson levde i samtiden med en egen kompass. Det har varken Greider eller Enquist någonsin gjort. Han tog som en av få svenskar tidigt ställning mot nazismen; efter andra världskriget såg han största hotet mot världsfreden i kommunismen.

Eyvind Johnson-priset är instiftat av Bodens kommun. I likhet med hedersdoktorat vid mindre högskolor är dess främsta syfte kanske därför att skänka glans åt orten ifråga. Vilket emellertid inte undanskymmer faktum: att Eyvind Johnson i grund och botten alltid stod den politiska liberalismen nära. Tänk om någon tog fasta på detta stället för att bara sticka upp fingret i vinden. Det brukade Eyvind aldrig göra.

torsdag, oktober 12, 2006

En orolig värld - trots allt

Två händelser nyligen minner om vilken förmån det är att bo i den relativt trygga delen av världen. Mordet på regimkritikern Anna Politkovskaja medförde knappast mer än en axelryckning från den ryska statsledningens sida. Juristen Putin har tidigare deklarerat att han vill införa lagens diktatur i landet. Precis som om lag och rätt vore samma sak.

Med en sådan attityd blir Rysslands lagar aldrig mer än en redskap för makten. Grundläggande i all rättsutbildning är att skilja mellan lag och rätt, något Putin verkar ha missat. Men så fick han också sina lärospån inom ramen för Sovjetsystemet. Varför då alls fundera över vad som är rätt?

En annat problem av kanske allvarligare karaktär uppenbarade sig när Nordkorea i måndags sprängde en kärnvapenladdning. Det har tolkats som om detta syftat till att splittra FN, som diskuterat sanktioner mot landet. Men effekten verkar ha blivit den motsatta eftersom Kina efter provsprängningen visat sig mer beredda att gå med på USA med flera länders hårda linje gentemot Nordkorea. Under tiden växer kanske ett nytt Irak-exempel fram innan Ryssland ändrar sin hållning.

måndag, oktober 09, 2006

En stor dag

Fredagen den 6 oktober lade nye statsministern Fredrik Reinfeldt fram regeringsförklaringen. Den kommer att fungera som riktningsgivare för politiken de närmaste fyra åren. För första gången på många år nu finns det ett gediget politiskt dokument att hänvisa till som andas framtidstro.

Det har fått kritik för att låta som en schysstare variant av en socialdemokratisk regeringsförklaring. De passiva verben finns med där och vaktslåendet av den svenska modellen. Men det finns mycket annat också som tar tillvara individens möjligheter och förmågor. Samt korrigeringar av maktmissbruket.

Först nu börjar jag inse att det under Perssons regim varit frustrerande att leva i Sverige. Hans artikel i DN förra veckan tyder också på att han låst sig vid en linje och aldrig väl egentligen levat i samtiden. Han har kört ner Rörelsen i botten. Ett ordentligt renoveringsarbete av partiet är vad som förestår.

Innehållet i regeringsförklaringen kom något i skymundan av ministerlistan. Om de nya ministrarna finns i vanlig ordning både positivt och negativt att säga. Något riktigt bomskott, några överraskningar, självklara utnämningar, på det stora hela taget dock en kompetent regering. Det viktiga är att inte fästa så där alldeles stor vikt vid personerna, och framför allt att inte använda sig av dubbla måttstockar när den nya regeringen läggs vid sidan av den gamla.

Hur kollektivet uppträder blir avgörande för om alliansregeringen finns kvar över nästa val. De som ska styra landet är inte som Norrbottens-Kurirens ledarskribent menar några antingen goda eller onda figurer hämtade ur Sagan om ringen. Den sammanhållande politiken bildar grunden framgången.

Det är emellertid ofrånkomligt att inte säga något om den mest uppmärksammade ministerutnämningen. Att Carl Bildt är långt ifrån någon förbrukad kraft i politiken är den främsta anledningen till att han fick bli utrikesminister. Bildt har för övrigt alltid varit mera intresserad av politik än politiker. När han nu ska översätta sitt intresse till att vara Sveriges röst i världen finns en risk att han kan göra en blek figur. Utnämningen av Bildt kan lika gärna vara en dödskyss från Reinfeldts sida.

söndag, oktober 08, 2006

En "liberal" tar till orda

En så kallad liberal tar till orda i dagens Expressen. PM Nilsson har väl aldrig gjort sig känd som någon djupsinnig skribent. Dagens välfärdsstatshistoria från 1960-talet och framåt tar dock priset. "Vi fick ishallar, simhallar, tennishallar och bollhallar att drälla i på fritiden och svenska världsstjärnor att sikta mot", skriver redaktören och fortsätter: "Världens bästa sagotant skrev våra barnböcker. Världens bästa popgrupp gjorde musiken till våra klassfester." Samt annat till stöd för tesen att alla födda på 1960-talet i Sverige hade bästa möjliga uppväxtförhållanden.

Det är sant att även jag hade tillgång till ovanstående. Men hockeybanan gick inte att använda som man ville på grund av kyla, snö och andra orsaker. När skolan hade bad på schemat gick en fascistiskt lagd badvakt fram och tillbaka längs bassängkanten och vrålade åt elever som inte höll sig till regelverket. Tennisbana hade jag alldeles ovanför föräldrarnas tomt men kommunen var inte särskilt villig att underhålla denna. Snedstudsarna blev följaktligen många. Och på volleyboll- och basketmatcherna hörde jag oftast till de som blev sist valda. Inte konstigt då att jag höll mig till individuella idrotter som löpning, orientering och längdskidor. Där fanns en idealitet som klarade sig utan kommunens stöd för det mesta.

Jag ska också erkänna att jag läste Bröderna Lejonhjärta inte mindre än tre gånger. Först på senare år har man emellertid börjat tala om denna bok som Sveriges första fantasyroman. Och ABBA var väl snarare tjejernas version av Kiss eller Sweet. Allt anför PM som förklaring till de nya moderaterna. Nyliberalerna med Reinfeldt i spetsen blev vuxna till slut helt enkelt.

Det finns ingen modern demokrati som klarar sig utan välfärdsstat. Men dess skötsel måste ständigt diskuteras. Sossarna glömde bort detta beroende på Persson eller andra orsaker. De som blev de nya moderaterna såg detta och tog staten ifrån dem. På en punkt är jag ändå överens med Nilsson, och det är när han skriver att de nya moderaterna lever sina liv intimt sammanvävda med det offentliga. Politik är numera ett yrke.

fredag, oktober 06, 2006

Vem är egentligen Yvonne Stålnacke?

Att socialdemokraterna fick egen majoritet i kommunfullmäktige i Luleå hade knappast att göra med politiken partiet bedrivit. Istället var den ett klart mandat till kommunalrådet Karl Petersen och en misstroendeförklaring till det alternativ till regering de borgerliga erbjöd.

Vad inte väljarna fick veta var att Petersen som det verkar antagit en tronföljare som blir kommunalråd tillsammans med honom själv. Yvonne Stålnacke är den som kommer att träda in när Petersen vill lämna över ansvaret för kommunen. Och det kan komma att ske under de kommande fyra åren.

Vem är då Yvonne Stålnacke? Stränggjutare, erfarenhet av flera uppdrag i politiska sammanhang och före detta landstingsråd bland annat. Den sistnämnda funktionen lämnade hon i protest mot beslutet om BB i Kiruna, vilket renderade i en del sympatier. I rollen som ABF-ordförande har hon anklagats för att hantera klubban för snabbt. Från SSAB minns jag henne mest för hennes gälla röst mitt bland karlarna och den nedlåtenhet med vilken hon behandlade en nyanställd på hennes arbetsplats.

Stålnacke har något så ovanligt som genuin arbetarbakgrund i ett parti som numera endast säger sig företräda arbetarna. Det är en styrka. Men hur kommer hon att agera som makthavare i ett mera kompetent politiskt organ än landstinget? Är inte risken uppenbar att vi har fått en riktig despot på halsen alternativt en svag marionett?

Fallet med lanseringen av Stålnacke som kommunalråd understryker ännu en gång vikten med tydlighet när politiska företrädare ska utses. Omsatt till verklighet innebär detta att ökat utrymme ges för personval, helst i form av majoritetsval istället för proportionella val. Till Petersens popularitet är bara att gratulera, men det var fult dölja sin kronprinsessa.

tisdag, oktober 03, 2006

Två nya medlemmar i unionen

EU sväller ytterligare i och med beslutet att släppa in 26:e och 27:e medlemmen från och med årsskiftet. Unionen börjar därmed närma sig maximum för hur stor den kan bli. Nu återstår Balkanstaterna, Vitryssland och Ukraina som möjliga medlemsländer i framtiden. Turkiet och staterna vid södra Medelhavskusten lär få vänta längre.

Det kommer dock att ställas hårda krav på Rumänien och Bulgarien. Korruption, rättssäkerhet och organiserad brottslighet är problem som man måste komma tillrätta med. Samt att ordna så att det finns institutioner som kan hantera de enorma mängder med jordbruksstöd som ska betalas ut till de ekonomiskt efterblivna ländernas bönder.

Vi har av allt att döma kommit till en punkt där den så kallade sammanhållningspolitiken inom EU måste refomeras kraftigt för att det ska vara möjligt att fortsätta med utvidgningen. Det skulle i och för sig gå att säga att import av billig arbetskraft kan väga upp stöden som betalas ut till fattigare medlemsländer. Men då får också utsugarteorier en renässans.

På sikt ser jag ingen framtid för understöden till eftersatta regioner och nationer. EU måste finna andra vägar till mottot "Hela Europa ska leva". Klart är i alla fall att med de två sista gamla öststaternas inträde i unionen så faller slutligen till fullo Berlinmuren.