tisdag, december 29, 2009

Vårt behov av akademisk kunskap

Har alldeles nyligen tagit del av en rapport från Riksrevisionen som granskat huruvida regeringen och berörda myndigheter tagit sitt ansvar ifråga om att främja studenternas anställningsbarhet. Termen härrör från målformuleringen i Bolognaprocessens dokument angående "employability".

Utöver den gedigna genomlysningen av ämnet gjorde rapportörerna ett rätt anmärkningsvärt konstaterande: i Sverige tar i dagsläget 40 000 högskoleutbildade varje år ut en examen medan endast 20 000 akademiker går i pension. Även med hänsyn tagen till regeringens stolta deklarationen om det framtida "kunskapssamhället", så råder det sannolikt en oerhörd diskrepans mellan behov och utbud på arbetsmarknaden för akademiker.

Ekonomihistorikern Lars Magnusson har analyserat vad han kallar den tredje industriella revolutionen och bland annat funnit att en stor del av den framväxande tjänsteproduktionen är relaterad till värdeökande processer som kan kallas industriella. Alltså kanske inte alltid vad som kommer ut av akademiska studier får man förmoda. Även andra artiklar har rätt nyligen dragit en lans för industrins betydelse, och senast igår tog PJ Anders Linder död på ryktet om den svenska industrins förestående död.

Vore jag ansvarig för den högre svenska utbildningspolitiken skulle jag ta till mig av dessa fakta. Sedan är det en helt annan fråga att regeringen helt öppet numera använder högskolorna som en buffert för att förbättra arbetslöshetsstatistiken. Att påstå att det skulle finnas särskilt många arbetslösa industriarbetare som tycker det är läge att skaffa sig akademisk utbildning bara för att det inte finns några jobb är bara långsökt.

lördag, december 26, 2009

Så blev det så i alla fall

NSD ska söka presstöd. Som andratidning i Luleå finns den möjligheten. Annars var motivet en gång till att inte slå ihop Kuriren och NSD till en tidning att arrangemanget upprätthåller en sund konkurrens, bra för alla.

Jag påminde för drygt ett år sedan dåvarande tidningschefen på NSD Lennart Håkansson om att såväl NSD som Kuriren och Piteå-tidningen då visst mottog presstöd, låt vara i form av ett mindre belopp till distributionen av morgontidningarna. Håkansson svarade att det inte var ett ämne att diskutera, med motiveringen distributionsstödet är konkurrensneutralt, vilket inte är korrekt att gå efter vad som står i betänkandet Mångfald och räckvidd (SOU 2006:8). Debatten kvävdes så att säga i sin linda men har nu alltså åter aktualiserats.

Lennart Håkansson har slutat på tidningen. Men om nu NSD tänker sig att få del av presstödet, vad är då meningen med att ha kvar två tidningar på samma ort om det är en ambition hos ägarna Norrbottens Media att agera på affärsmässig grund? Om presstödet (detta förtäckta partistöd) avvecklas kommer inte jag att sörja. Förmodligen heller inte andra vänner av kvalificerad samhällsinformation som är trötta på att ta del av artiklar vars sammanlagda innehåll räknas ihop på det ologiska sättet 1+1=1.

lördag, december 19, 2009

Olofsson i händerna på Stureplanscentern

GM lägger ned SAAB. De första efterhandsanalyserna pekar ut den stora biltillverkaren som en dålig ägare och huvudorsaken till att SAAB upphör med sin produktion. Men kommentarerna idag gäller också huruvida regeringen kommer att skadas av detta skedda.

Att oppositionen skulle låta höra av sig och efterlysa mera statsåtgärder är inte att förvåna. Däremot är det kanske ändå konstigt att regeringen inte agerat som andra stora biltillverkarländers regeringar gjort och gått in med stöd. En allmän uppfattning om orsaken till förhållandet är att centern med Maud Olofsson som ansvarig minister för allt i världen inte vill bli en ny kris-Nisse Åsling (som inte lyckades rädda varvsindustrin en gång i tiden trots stora insatser).

Det finns en del skillnader mellan en krisande bilindustri och om hur båtbyggarindustrin krisade en gång i tiden. Den sistnämnda knäcktes i Sverige främst av ett högt kostnadsläge, men även av att den japanska varvindustri som ryckte fram på svenskars och andra västländers bekostnad, räntesubventionerades av Bank of Japan. Problemet idag har aldrig varit att SAAB måste flytta verksamheter till låglöneländer för att överleva, utan problemet handlar mera om försäljningssidan kort och gott.

En rapport framtagen av centerstödda tankesmedjan FORES underkänner statligt ägande av den typ av företag som tillverkar bilar. Häri ligger nog mera förklaringen till att Maud Olofsson tillsammans med Sven Otto Littorin bara kan utlova mer av den arbetsvård som det talades så negativt om före valet. I händerna på en före detta Handelshögskolestudent är det troliga mera att slutsatsen blir att företagsamhet måste bedrivas i privat regi på alla marknader utom de med inneboende konkurrensproblem. Men är bilindustrin så verkligt konkurrensmässig? Och kan man inte på sätt och vis säga att den är en s k mogen bransch, och därför likt kol- och stålproduktion möjligen kan lämpa sig för verksamheter i statlig regi? En stilla fundering i beaktande av att Henry Fords löpande band fyllt hundra år.

söndag, december 13, 2009

Maria mot makten?

Det har under hösten blossat upp till diskussion huruvida miljöpartiet står för det liberala alternativet i svensk politik. Debatten har därtill underblåsts av det faktum att partiets ena språkrör nått högre popularitetssiffror än Mona Sahlin och därför vore det mera självklara namnet till posten som de rödgrönas statsministerkandidat.

De med tydligare liberala sympatier ser nog hellre Maria Wetterstrand som ingående i en mittenregering bestående av FP, C, KD och MP. I vad måtto detta projekt är realiserbart kan jag inte med tvärsäkerhet uttala mig om. Miljöpartiets nyvunna popularitet bland storstadsliberaler attackeras inte minst från höger, bland annat med motivering att partiets politik är tom på innehåll eller rentav falsk. Om Nyhetskvarnen har för avsikt att mala ned Timbro genom att ta in deras inlägg kommer de säkert en bra bit på vägen med smedjans nuvarande ledning. Det återstår emellertid en del arbete för miljöpartisterna om de vill återupprätta sin forna roll som alternativet i svensk politik.

måndag, december 07, 2009

Climategate och klimatet

Inför Köpenhamnsmötet har det handlat mycket om Climatgate, som har sin upprinnelse i den modernaste formen av inbrott. Skillnaden mot när demokraternas högkvarter 1972 fick mera fysisk påhälsning dock påtaglig. Den gången handlade det om att komma över material i syfte att få fördelar gentemot en konkurrent i kamp om makten.

Dataintrånget på University of East Anglia rör mera frågan om hur diskussionerna egentligen går angående den globala uppvärmningen bland de som i varje fall utåt sett är helt övertygade om att deras huvudhypotes stämmer. Motståndarna till denna, även kallade skeptiker fastän de allra flesta bland dessa också är forskare, kan knappast kallas jämbördiga i resursväg med växthuseffektskramarna. Ingen politiker av Nixons kaliber har de heller till sitt förfogande. Så varför kalla det hela för Climatgate?

tisdag, december 01, 2009

Acklamativ demokrati

Inte för att jag direkt minns den exakta termen Habermas använde, men han menade i alla fall att i det senkapitalistiska samhället så tenderar offentligheten gravitera åt det kommunikationssätt som var det rådande under feodalismen, eller mera konkret uttryckt som förhållandena var exempelvis när Ludvig XIV regerade i Frankrike. Den historiska utvecklingen riskerar med andra ord att regrediera till ett tidigare stadium bort från den ideala samtalsformen som fanns redan i det antika Grekland men i mer modern form nådde sin höjdpunkt på diskussionklubbarna i Storbritannien redan mot slutet av 1600-talet och något århundade framåt.

Den acklamativa samtalsformen påminner i rätt hög utsträckning om hur de svenska politiska partierna talar till sina sympatisörer. I varje parti verkar det råda en klyfta mellan folket och eliten, av vilka de förstnämnda inte sällan kallas "gamla" medan de sistnämnda hellre kallar sig nya. Moderaterna är det tydligaste exemplet på detta under det att folkpartiets program är utformat av kravliberalerna som talar till många vilsna socialliberaler. I centern talar Stureplansfalangen till Åsa-Nissemarxisterna ute i landet medan partier som kristdemokraterna talar till det så kallade verklighetens folk numera. På den rödgröna sidan har man inte samma krav på sig att sälja in ett budskap, men det är klart att även här går djupa klyftor inom partierna som oppositionsrollen för närvarande döljer. Borgerligheten har alltså anledning till oro om den ska fortsätta med att tillämpa demokrati enligt acklamativ modell. Skälet till detta är ett groende missnöje med partipolitiken överhuvud som kan ta sverigedemokraterna till riksdagen.